Vi snackar om jäkligt mycket bra scenkonst. Vi får bland annat kämpaglöd från Nora på Folkteatern, ser kroppslig dans på Stora teatern och städar på Hagateatern. < Back AVSNITT 22 – ISTERAPI OCH STÄDMANI Vi snackar om jäkligt mycket bra scenkonst. Vi får bland annat kämpaglöd från Nora på Folkteatern, ser kroppslig dans på Stora teatern och städar på Hagateatern. Previous Next AVSNITT 22 – ISTERAPI OCH STÄDMANI Artist Name 00:00 / 59:02

Hur får kultur plats i staden? Intervju med Heiti Ernits, doktorand och projektledare. < Back KULTUR MÅSTE KUNNA ÄGA RUM Hur får kultur plats i staden? Intervju med Heiti Ernits, doktorand och projektledare. Block: Kulturens gräsrötter, #2 UTFORSKNINGARNA FORTSÄTTER – I DEL TVÅ AV VÅR DJUPDYKNING KRING KULTURENS GRÄSRÖTTER KIKAR VI NÄRMARE PÅ HUR KULTUR FÅR PLATS I STADEN MED HJÄLP AV HEITI ERNITS, DOKTORAND OCH PROJEKTLEDARE. Kulturell infrastruktur. Sug på det ordet! Kulturell. Infrastruktur. Jag vet inte hur det kommer sig, men det ordet har på senaste dykt upp lite varstans. Två ord som pekar på allt det som finns till för att stödja och möjliggöra kulturskapande. Heiti Ernits har koll på ämnet. Han jobbar på Sveriges Tekniska Forskningsinstitut med att forska kring hållbar stadsutveckling och har då undersökt fenomenet kulturell infrastruktur. Jag ber Heiti förklara vad ordet betyder för honom: ”Kulturell infrastruktur är en underliggande struktur som på olika sätt stöttar och möjliggör olika typer av kulturella aktiviteter i rummet. Det kan bland annat handla om tillgång till lokaler och platser. En kulturell infrastruktur, kan man säga hjälper olika typer av kulturella aktiviteter att äga rum eller ta plats i stadsrummet.” För er som läst del 1 av vår artikelserie kanske minns hur Emma Swanström, låtskrivare och DIY-förespråkare, pratade om vikten av att ha egna platser där skapande kunde ta plats. Att det är där allting börjar. “Kultur måste kunna äga rum” menar Heiti och kopplar det till frågan om hur staden planeras? I hur stor utsträckning får kulturen plats i planeringen? “Jag brinner för att det ska kunna finnas en blandning i en stad, olika aktiviteter med en bredd av olika uttryck. Inte bara avenyn.” EXEMPEL: RIO RIO Om du är göteborgare känner du nog till Rio Rio, båten som ligger i kajen vid Fiskekyrkan. Båten med kulörta lyktor och ruffigt skråv dit vi gått för indieklubb men råkat hamna i salsaeufori, eller tvärt om. En van nattsuddare känner väl till båtens trappor, speciella lukt (avlopp?) och båtdäck. När båten hotades med nedstängning och skrotning var Heiti en av de som engagerade i opinionen kring båtens fortlevnad. “Det kom som en chock när jag hörde att den skulle tas bort. Och hur det uttrycktes från stadens sida, att den var ingenting att ha.” Hur kunde en plats som var älskad av så många ses som skräp och skit av staden? För Heiti var detta ofattbart och ville ta reda på hur det kunde komma sig att denna attityd fanns, och för att påverka beslutsfattarna tog han på sig uppgiften att lyfta fram det som tog plats på Rio Rio och visa att det ju visst händer mängder av kulturella aktiviteter där. Heiti fick möjlighet att forska kring ämnet. “Då gick jag ännu mer på djupet”. Nu fick han möjlighet att sätta båtens kulturella betydelse på pränt och nedteckna den kulturella kraften. Sätta ord på svettiga dansnätter, toakösdiskuterande, basgång och möten. Han upptäckte båtens betydelse för en mängd olika kluster i staden, hur den är en unik mötesplats för den latinamerikanska befolkningen på västkusten, hur människor som annars lever segregerat från varandra här kan mötas. “Ju mer jag grottade ner mig i vad den där båten gjorde egentligen, i och med salsan och danskulturen som tog plats där, desto mer upptäckte jag att ‘wow, vilken plats’. Och desto mer konstigt blev ställningstagandet att det här inte skulle vara något att ha.” Varför tyckte beslutsfattarna då att båten inte bidrog till någonting, sågs som skräp och “ingen riktig båt”. Heiti menar att det är flera händelser som gjort det möjligt. Dels historiskt, om hur det kom sig att båten hamnade där den ligger. “Båten hade knött in sig där en gång i tiden, på falska premisser. När båten var på plats blev folk chockade av hur den såg ut.”Det hade gjorts ett bra lobbyarbete för att få en plats, men sen när båten väl kom på plats så blev folk sura. “Men då var ju båten där”. Heiti menar också att synen på båten hänger samman med utvecklingen av hela Roselundsområdet. Båten drogs med i hur det pratade om Rosenlund – att det var skräpigt, stökigt och otryggt. I den vändan drogs båten in som en orsak till områdets otrygghet och det beslöts att båten var ful och skulle bort. “Min upplevelse var att de tjänstemän som verkade i det här sammanhanget inte hade koll på båten. Du vet, oftast jobbar man ju mellan 8 och 5 kanske, man kanske inte heller bor i stan. Och sen går man och kollar in båten, mitt på dagen, och tänker att ‘oj, här var det skräpigt och här händer ju ingenting’ – men man har ingen koll på vad som händer där på kvällen och natten.” Det hade inte gjort någon studie kring vad som egentligen skedde på båten och tjänstemännen hade inte koll på båtens kulturella aktiviteter. Samtidigt lobbade områdets fastighetsägare för att få bort den. Hur kommer det sig att den är kvar undrar ni kanske? Opinionen lyckades få politikerna att ta tillbaka sitt beslut och båten ligger kvar. För nu. I framtiden hägrar västlänken och ny bebyggelse av Rosenlund. “Den slutliga nådastöten” menar Heiti. “LYFTA KULTURENS VIKT I STADSPLANERINGEN” Om då den kulturella infrastrukturen ska möjliggöra kultur, vad finns det då för hinder och barrriärer som idag motverkar kulturens möjligheter att ta plats i staden? “Jag tänker på barriärer fysiskt. Dels i form av avstånd och tillgänglighet, men också som ekonomiska barriärer i form av för dyra lokaler, när man inte har stora ekonomiska resurser eller möjligheter. Och om man tänker i form av infrastruktur så ska ju infrastrukturen möjliggöra saker, inte försvåra.” Heiti kopplar tillbaka till Rio Rio, hur båten med sin centrala position ändå kunnat erbjuda billig hyra för aktörer och arrangörer. “En billighetsoas mitt i centrala Göteborg”, som i sig gjort det möjligt för en mängd olika kulturyttringar och klubbar att ta plats i staden. Exemplet Rio Rio ger en användbar bild av hur kulturen glöms bort i stadsplaneringen. Hur kommer det sig att viktiga kulturkluster inte är synliga i beslutsunderlag. Exemplet i sig ställer frågor om på vilka fler ställen detta sker idag. Vilka kunskaper skrivs inte ner eller förbises? Heiti berättar om hur den vanliga gången i stadsplanering brukar gå till, planer skickas ut som sedan olika expertinsatser kikar på. Hur mycket kulturen räknas in beror då till stor del hur väl insatta i kulturen tjänstemännen är. “Det är inte alltid de här frågorna och det småskaliga ger stor vikt eller kommer upp i handlingarna eller i beslutsdokumenten, och då tas det inte hänsyn till” Trist ju, men allt är inte så mörkt. Det finns metoder som motverkar detta, som tar fram arbetssätt som ska lyfta kunskapen om kulturens betydelse för en stad. Cultural planning är en rörelse inom stadsplanering där fokus ligger på att lyfta kulturens vikt i stadsplaneringen. Det är ett arbetssätt där en går in på djupet i en stadsdel eller ett grannskap och gör en grundlig inventering av de kulturella resurserna som finns där. En pratar med människorna i området och kartlägger kulturen. En nackdel med detta, menar Heiti, är att det arbetet är väldigt tidskrävande och att det oftast sker lite för sällan. “Kultur är väldigt dynmiskt och föränderligt, så görs det för sällan kanske man missar saker, eller riskerar att få en kartlägning som snabbt blir gammal.” Hur cultural planning kan utvecklas, och hur en kan jobba mer dynamisk med frågan är vad som står härnäst på Heitis att göra-lista, “hur vi mer aktivt kan utforska av stadens kulturflöden och införliva det i planeringsprocesser mer kontinuerligt”. För stadsplaneringsnörden kan jag viska om ord som “cultural co-planning” och “laboratory urbanism”. Kom ihåg var du hörde det först. För det bubblar just nu mycket kring cultural planning och urbana tankelabb. Kika till exempel in Nordic Urban Laboratory, ett tre dagars intensivt stadsplaneringslabb som kommer ta plats i Borås och Göteborg den 6-8 april. Här kommer det djupdykas ner i trender, stadsplaner och kulturellt drivna processer. Jag känner på mig att orden kulturell infrastruktur kommer fortsätta poppa upp i fler och fler sammanhang framöver. Omslagsbild: Heiti Ernits Skriven av: Sara Östebro Previous Next

Rasmus Klamas intervjuar Margareta Sörenson, kritiker, om dockteater. < Back VAD ÄR DOCKTEATER? Rasmus Klamas intervjuar Margareta Sörenson, kritiker, om dockteater. Den 13-17 november går Figur-festivalen av stapeln i Göteborg. Det blir föreställningar och föreläsningar från världens alla hörn. Men vad är dockteater egentligen? För att du ska ha full koll inför festivalen, ringde jag upp Margareta Sörenson som är teater- och danskritiker och har skrivit för Expressen i över 30 år. Hon är något av en expert på just dockteater och har skrivit en massa böcker, bland annat All världens dockteater och En estetik för dockteatern tillsammans med Michael Meschke, en bok om Marionetteatern ”…är bara ryck på trådar” och en om Dockteatern Tittut: ”En stor liten teater”. Ja, ni ser ju vilken ocean av kunskap jag har hittat. Ska vi först reda ut lite olika begrepp. Det finns dockteater, figurteater, objektteater, marionetteater med mera. Vad skiljer de här grejerna åt? – Figurteater är bara ett annat ord för dockteater, man har försökt att hitta ett annat namn som inte är så förknippat med barnens dockor. I Norge beslöt de sig på 80-talet för att helt byta namn till figurteater. I Danmark säger man istället animationsteater, men här i Sverige har vi hållt fast vid ordet dockteater. Man brukar dela in dockteatern i fyra tekniker. Jag tror egentligen att det är en ganska missvisande indelning, men det är så de brukar delas upp traditionellt. De fyra är marionetteater, där dockans styrs med trådar, det är stavdockor som styrs med pinnar underifrån, vi har handdockor som en trär in handen i och slutligen skuggspel. Hur är det med objektteater då? Sen finns det då objektteater som är att du till exempel gör Macbeth med en bricka med drinktillbehör. Du tar en grej som finns och använder den, animerar den, gör den levande. Oftast spelar du inte bara objektteater utan det blandas med annat. Till exempel Staffan Westerberg som hade sina strumpor, “Lill-Strumpa” och “Syster Yster” och även fast han sätter på glasögon på en strumpa, så kallar vi ändå det för objektteater, för att han använder olika vardagliga saker. Figurfestivalen innehåller ju inte bara dockteater utan också animation. Vad har de för koppling till varandra? En rätt stor del av dockteatern idag arbetar faktiskt med animationer och film, där det är lerfigurer som filmas, och sen redigeras det ihop det så att det ser ut som att de rör sig. När uppfanns dockteatern? Vet man det? Det man kan säga är att det är en av de äldsta teaterformerna som finns runt om i världen. Den går tillbaka på religiösa riter och att man offrade då små “gubbar” istället för att offra människor. Från det till att det blev ett evenemang som en köper biljetter till på en teater, det är ju väldigt långt. Det är inte förrän på 1500-talet som dockteatern blir helt skild från kyrkan, men Bibelns berättelser fortsatte att vara ett ämne för dockteatern. Det fanns ju även kringresande familjer som spelade dockteater, men de kunde inte leva på bara sin teater utan fick syssla med både tandutdragning, som var ett väldigt populärt nöje på marknader, och trolleri. En annan intressant sak som skett genom historien är att fram till andra världskriget spelades dockteater för vuxna som politisk satir. Både i Tyskland, England och Sovjetunionen spelade man för soldaterna för att roa och peppa politiskt. Vid ryska fronten spelades dockteater som avbildade Hitler och Chamberlain sittande framför en jordglob, där de skar och åt och delade upp jordklotet.Som ju gjordes i propagandasyfte eller bara som underhållning. Varför är det så att vi tänker på barn när vi tänker på dockteater? – Från i mitten på 1800-talet så växte en barnkultur fram och blev en separat del från den övriga kulturen, med barnböcker, barnmusik och så vidare. Där började även dockteatern gå över att bli mer för barn. Det var också väldigt vanligt att amatörer spelade dockteater och att det fanns mycket i skolor och på bibliotek. Det fanns även mycket dockteater i borgerliga hem, som sagoläsning. Hur mår dockteatern idag? – Jag skulle säga att dockteatern mår väldigt bra. Idag är man inte så upptagen av att fördjupa dockteatern som hantverk utan det är ofta en blandning mellan synliga skådespelare och dockor. Man kanske ska tänka att dockteatern alltid har varit en del av teatern som helhet, att skådespelare har rört sig mellan genrerna. Som kritiker tycker jag att dockteatern mår jättebra, speciellt att många grupper ligger i framkant när det gäller teater för barn. Till festivalen kommer “Teatro Gioco Vita”, som är Europas mest berömda skuggspelsteater och är otroligt skickliga. Sen finns det många bra dockteatrar som turnerar i Sverige, bland annat Teater Sesam i Göteborg och Marionetteatern från Stockholm. Finns det saker som en dockteater kan göra men som inte en annan typ av teaterform kan göra? Dockorna kan göra vad som helst: flyga, delas mitt itu, trollas bort. Till exempel så finns det ju möjlighet att skildra erotik i tider där det inte har varit tillåtet att göra med skådespelare. Det var ett sätt att kringgå både censur och tabu, att använda sig av nakna dockor, för de är ju trots allt inte riktiga människor. Tiden före franska revolutionen var en sån tid där man försökte införa censur av olika slag, där en till exempel inte fick ha talpjäser på marknader. Då kunde man kringgå det genom att säga att det var dockorna som sa det, det var inte vi. Om du fått blodad tand, finns det möjlighet att höra mer av Margareta under festivalen. Hon deltar i ett eftersamtal av föreställningen Funktionell Dumhet, 16 november på Stora teatern. Hoppas vi ses i festivalvimlet! Omslagsbild: Peggy Marco Skriven av: Rasmus Klamas Previous Next

Vi pratar om svenskt kaffe, LSD-teater, ensamlekar, Göteborgs dans- och teaterfestivals program och en hög med annat. Vi finns såklart på teaternu.se där du också hittar länkar till sakerna vi snackar om. Det är även det underbara bandet Flocken som har skapat vår vinjett. < Back AVSNITT 15 – LEKPLATSER OCH GANGSTERDRAMA Vi pratar om svenskt kaffe, LSD-teater, ensamlekar, Göteborgs dans- och teaterfestivals program och en hög med annat. Vi finns såklart på teaternu.se där du också hittar länkar till sakerna vi snackar om. Det är även det underbara bandet Flocken som har skapat vår vinjett. Previous Next AVSNITT 15 – LEKPLATSER OCH GANGSTERDRAMA Artist Name 00:00 / 36:48

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Matilda Klamas har sett Hemsjuka på Folkteatern i Göteborg. < Back RESONANS AV SMÄRTA Matilda Klamas har sett Hemsjuka på Folkteatern i Göteborg. “UNDERSÖKANDET BÖRJAR LÅNGSAMT SÄTTA RUMMET I GUNGNING OCH SKAPAR RESONANSER AV IGENKÄNNING OCH SMÄRTA.” MATILDA KLAMAS HAR SETT HEMSJUKA PÅ FOLKTEATERN I GÖTEBORG, EN FÖRESTÄLLNING DÄR TILLHÖRIGHET SÄTTS UNDER LUPP. Vi möts av två skådespelare i ett avskalat rum. Undersökandet står i fokus och denna gången är detta undersökande rent konkret. Här ska vi närma oss personer med nostalgi, hemsjuka, förstå dem, ta del av deras smärtkoreografi och krypa under huden på dem. Det är en undersökning av vår samtid, av geografisk, ideologisk och social hemlöshet där frågor kring tillhörighet och trygghet är det som dominerar. Skådespelarna är sig själva fast i en förhöjd form, de är undersökarna som efter närmanden blir de personer de undersöker. Eller snarare går in i de personerna. Spelet präglas av närvaro och en utsökt intimitet. Sandra Medina och Rasmus Lindgrenlyckas med små medel, som tonen i rösterna, och med små gester skapa ett rum av tillit och vi kommer riktigt nära. Deras grundliga undersökande börjar långsamt sätta rummet i gungning och skapar resonanser av igenkänning och smärta. “Det här kommer bli tråkigt” säger Sandra Medina i början av spelet och det stämmer, men inte tråkigt som på en långtråkigt sätt utan tråkigt som i att de gräver sig in och sätter känslomässiga spår som jag måsta deala med. Vilket kan vara en betungande uppgift. På golvet läggs en rad av personakter ut och under föreställningen får vi lära känna dessa personer genom deras liv och deras smärtor. Det är bland annat en soldat från förr som fått sitt hjärta att ta ny form och blöda svartblod av hemlängtan, en flicka som förlorat sin morfar och saknar allt som förändras och en ung kvinna som inte känner hemhörighet i sitt land och det sätter sig som en smärta i axeln och att hon fastnar i rörelser. Undersökningens struktur är utmärkt för att nässla in oss och få oss att börja känna med karaktärerna. Vi närmar oss med enkla medel, som lukt och rörelser, tills gestaltningen sätter igång och vi får en klump i magen. För hemsjuka handlar inte bara om hemlängtan utan också om den sociala hemlösheten, vilket vi alla mer eller mindre bidrar till. Vilka är det vi inte bjuder in till middagen? Vem på jobbet “klickar” ingen med? En av de starkaste scenerna är när skådespelarna experimenterar kring beteenden som får dem att uppleva otrygghet. Sandra Medina ber Rasmus Lindgren att vara närvarande men ignorera henne när hon pratar och visa ointresse och avstängdhet, innan experimentet är igång har Rasmus redan börjat och den kylan han utstrålar sätter sig i hela rummet. Det är inte bara hans handling och hennes reaktion som skapar smärta och igenkänning utan också igenkänningen i beteendet, när senast gjorde jag så? När jag kommer ut från salongen sitter rörelserna kvar. Känslan av att behöva sucka och kvida, för detta är en sann ögonöppnare av hur människor mår i ens direkta närhet men också i ett globalt perspektiv. Det är synd om människorna. HEMSJUKA – ETT SCENKONSTVERK FÖR ALLA SOM NÅGONSIN LÄNGTAT HEM Av och med: Rasmus Lindgren och Sandra Medina Regi och processledning: Rasmus Lindgren Text och research: Gabriela Pichler, Rasmus Lindgren och Sandra Medina Scenografi och kostymdesign: Linda Wallgren Ljusdesign: Bella Oldenqvist Ljuddesign: Robin Auoja Föreställningen spelades på Folkteatern Göteborg, 17 – 18 april kl 18.30 Bild i bannern: Rasmus Lindgren och Sandra Medina. Foto: Lina Ikse Skriven av: Matilda Klamas Previous Next

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Äntligen avsnitt 2, med ett härligt kyrkrum på Matilda och Rasmus ljud. Men håll till godo!! < Back AVSNITT 2 – GENRETEATER, SVENSKA VECKAN OCH TIDSFLYKTINGAR Äntligen avsnitt 2, med ett härligt kyrkrum på Matilda och Rasmus ljud. Men håll till godo!! Previous Next AVSNITT 2 – GENRETEATER, SVENSKA VECKAN OCH TIDSFLYKTINGAR Artist Name 00:00 / 53:29

Erika Böös tar avsked av triologin Satans Demokrati < Back SATANS DÖD VÄCKER NYA TANKAR TILL LIV Erika Böös tar avsked av triologin Satans Demokrati DET ÄR MED SKYHÖGA FÖRVÄNTNINGAR SOM JAG TAR BUSSEN UT TILL SICKLA OCH DET 3500 KVADRATMETER STORA KONTORSKOMPLEXET. SNART SKA DET JÄMNAS MED MARKEN. MEN FÖRST VÄNTAR EN SISTA VANDRING FÖR OSS SOM VILL TA AVSKED AV TRILOGIN SATANS DEMOKRATI. FÖRVÄNTNINGARNA UPPFYLLS DELVIS: OCH BESVIKELSEN FYLLER EN VISS KONSTNÄRLIG FUNKTION. Det treåriga konst- och teaterprojektet liknar ingenting i annat i svenskt kulturliv just nu. Efter produktionerna Satans demokrati 2015 och Satans delirium 2016 är det alltså dags för den sista delen av produktionen, Satans död, innan byggnaden rivs. Projektet har engagerat hundratals professionella konstnärer och studenter med olika inriktningar och praktiker. Storyn har löst baserats på Mästaren och Margarita (skriven av Michail Bulgakov reds. anm.) för att skapa en dialog kring historia, samtid och framtid. Deltagarna har uppmanats till att vara nyfikna och aktivt undersöka den värld som byggts upp. Del två, alltså Satans delirium, var en närmast utomjordisk upplevelse för mig. En så kallad arbetarbiljett gav ett annorlunda perspektiv och ett extra deltagarmoment i föreställningen. Jag hade heller inte sett den första föreställningen 2015 och därför var det mitt första möte med produktionen. Det var omskakande och magiskt. Nu är upplägget och platsen inte lika främmande. Förutom den signifikanta och anonyma masken och en ficklampa får besökarna ett par hörlurar och ett kuvert med ett namn. I samklang med dämpade stråkar förklarar en röst att vi befinner oss i ett vakuum mellan liv och död. ”Vad ångrar du? Vilket minne vill du gå tillbaka till?”. Frågor som ställs men som jag personligen inte hinner besvara även om jag skulle vilja. Jag måste ta mig till det första rummet där Jayne, vars namn stod på kuvertet, har haft ett möte med sin chef Bengt-Åke en gång i tiden. Väl på kontoret är allt, inklusive Bengt-Åke, täckt av vit färg. Ett genomgående tema som förstärker känslan av att det är ett filter mellan oss och de levandes värld. I början är jag besatt av att finna svar på frågor som ställs om min tilldelade karaktär Jaynes liv och minnen. Jag vill knäcka koden. Men ibland kommer den ständigt puttrande rösten i lurarna med instruktioner och frågor som får mig att referera till mitt eget liv. Samtidigt ger blädderboken mig order i skrift och innan jag vet ordet av det ligger jag i Åklagarens hårda säng och stirrar upp i taket. Åklagaren som hade en mer central roll i de två tidigare delarna av trilogin. Vad är det här? Vad ska uppstå? Och vad i helvete är det där för en lucka under den där bokhyllan? Jag kryper in och konstaterar att jag befinner mig i någon slags tortyrkammare för BDSM-lekar och där någonstans har berättarrösten helt tappat bort mig. Intrycken är många och maxade. Nu springer jag runt som en skållad råtta mellan de tre våningsplanen – Jag vill hinna se allt. Men jag vill också undersöka allt grundligt: Se sambanden och det konstnärliga hantverket i varenda vrå. Såklart en omöjlighet som bara resulterar i en enorm stress. Men det är ju som livet självt. Du börjar i ett rum, exakt vilket och våning är en slump. Utifrån startposition navigerar du dig fram och upplever saker som får dig att dröja kvar längs vägen. Under tiden pågår det något annat precis intill och egentligen hade du lika gärna kunnat gå in där. Få en helt annan erfarenhet. Vad hade hänt då? Vad fanns där som du missade? Du kan avundas att du var på en annan plats vid ett annat tillfälle än just där just då. Men du kan inte göra något åt det. Du kan ha en idé om vart du ska, men du kan inte helt och hållet styra det som kommer att utgöra ditt eget liv. Det är bäst att åka med, släppa kontrollen. Vilket också blir Satans döds budskap till sina besökare när de skickar ut oss med uppmaningen: Ut och återuppstå. Klyschigt? Oavsett känner jag mig stärkt av ett modigt konstprojekt som genomgående visat på potentialen i det kollektiva skapandet. Mellan konstnärer inom olika fält likväl som mellan konstnärer och publiken. Här får alla vara med i undersökandet av var samtiden är på väg, vilka vi är och vilken värld vi vill skapa och skapa i. Tack för det Satan. Omslagsfoto: Anja Dahlgren Skriven av: Erika Böös Previous Next

En festivalspecial med tips på internationella festivaler och hur en hittar in i stämningen. < Back FESTIVALSPECIAL En festivalspecial med tips på internationella festivaler och hur en hittar in i stämningen. DAGS FÖR EN RIKTIGT FESTIVALSPECIAL MED TIPS PÅ INTERNATIONELLA FESTIVALER OCH HUR EN HITTAR IN I STÄMNINGEN. DESSUTOM HAR MATILDA BEGETT SIG TILL BERLIN FÖR ATT TA PULSEN PÅ THEATERTREFFEN. Att möta våren i Berlin är för mig total lycka, och om en då också kan tajma den med en teaterfestival så är fullträffen total. I skrivande stund sitter jag i Berlin redo för att ta mig an Theatertreffen som börjar idag den 4 maj och håller på tills 21 maj. Dock har det inte varit det lättaste att hitta in till programmet och jag har ännu inte lagt vantarna på någon biljett till de utvalda föreställningarna utan istället bokat på med andra scenkonstupplevelser. För att hitta in till festivalen kontaktade jag två festivalproffs, Sarah Melin och Magnus Nordberg, som i för sig inte varit på Theatertreffen men deras erfarenheter av festivaler i allmänhet är svårslagbara. Sarah Melin är curator och producent för Göteborgs dans- och teaterfestival där hennes jobb bland annat är att åka och besöka internationella festivaler för att se vad som skulle passa till programläggning för festivalen i Göteborg. Magnus Nordberg driver Nordberg Movement i Stockholm, genom vilket han samarbetar med främst koreografer i Sverige för att utveckling av deras konst och verksamheter, men även institutioner och organisationer inom dansfältet för specifika projekt. Han jobbar både i Sverige och internationell, producerar, turnérar, skapar festivaler, sammanhang och ytor i allmänhet för mer möte mellan publik och koreografisk scenkonst. Har ni några tips på hur jag ska ta mig an festivalen och hitta in? Magnus: Jag har inte varit där, skulle gärna upptäcka denna festival. När jag tar mig till festivalprogram brukar jag alltid först välja konstnärer jag inte sett förut. Det är därför jag reser, tänker jag, för att upptäcka något nytt. Chansningarna har ofta givit mig de starkaste upplevelserna. Sedan vill jag gärna se fortsättningen på vissa konstnärers arbete och väljer deras föreställningar. Jag brukar också försöka välja det som är lite mindre och kanske inte är på de största scenerna, vilket har med personlig smak att göra. Jag tycker om att vara nära, detaljerna, att få uppleva intimiteten i de små rummen. Ett annat tips är att hitta den där individen som kan rekommendera saker för en, som kan ledsaga en i ett program som kan vara svårt att navigera i. Sarah: Jag förstår vad du menar med att den är svår att hitta in till. Det är ju en jätteintressant festival för teater och dramatik men jag tror att jag inte har åkt dit på grund av det du säger. Jag har inte riktigt känt att jag har hittat in till helheten i programläggningen. Men jag får känslan av att det kanske finns flera festivaler runt omkring, att det händer mycket runt omkring med. Men man kanske förstår mer när man är på plats. En väg att hitta in skulle kunna vara att hänga en del på Berlinerfestspiele för huvudprogrammet ligger vad jag förstår på den här scenen och de har väldigt många olika venues i ett och samma hus. Så det känns som en ganska bra utgångspunkt för att hitta kartan in till festivalen. Sen uppfattar jag Theatertreffen som mest en nationell festival med tyskt fokus. Festivalen har ju funnits hur länge som helst och har en etablerad position så att en sådan festival behöver kanske inte vara lika tydlig. Vad ska en tänka på i allmänhet när en går på en scenkonstfestival? Magnus: Jag brukar försöka tänka på vad jag själv uppskattar med festivalhänget och utgå från det. Jag tycker om hela grejen med att se flera föreställningar i rad, intensivt, rakt på varandra, det får gärna hålla på länge! För andra räcker det med en föreställning och sedan äta och prata med vänner och kollegor om det man sett. Utgå ifrån hur du tror din energi och din konstnärliga upplevelse bäst bevaras. När jag är på festival brukar jag också blanda upp det program som kurerats med en egen liten sido-kurering. Se något annat i stan som inte är del av festivalen, som motpol. Eller börja dagen med att gå på något aktuell utställning innan föreställningarna börjar. Jag gillar kopplingen mellan min upplevelse av de närliggande konstarterna och det sceniska, de hänger ihop för mig, och en lyckad dag är när jag fått en dos av båda. Och – drick mycket vatten mellan showerna! Jag tycker att det är väldigt lite snack om internationella scenkonstfestivaler överlag i Sverige. Håller du med mig, eller vad tänker du om det? Och i så fall vad tror du att det beror på? Magnus: I mitt arbete är det festivalsnack hela tiden – vilket kanske är specifikt för oss som arbetar med dans och koreografi. I och med att många fler produktioner spelar mer utomlands eller har premiär internationellt har festivalerna blivit en naturlig del av vårt arbete. Så, nej, jag får nog säga att jag inte håller med om att det inte är snack om festivaler. Vad jag kan hålla med om är att det skulle behövas fler festivaler i Sverige, förutom de som kämpar för att finnas och gör ett fantastiskt jobb. Festivaler är för mig ett starkt format både för konstnärer och publik, det skapar en kontext kring konsten som öppnar upp för samtal och reflektioner. Jag hoppas att fler nya festivaler ska poppa upp och ske, som det redan har börjat hända på många ställen i Sverige, där musik, scenkonst, bildkonst, ja allt möjligt, blandas. Sarah:Jag tycker absolut att det ser annorlunda ut nu än vad det gjorde för tio år sedan. Det finns en stor nyfikenhet nu för internationell scenkonst. Jag tror att Göteborgs dans och teaterfestival har en viktig betydelse för vi för en levande dialog med de teatrarna vi samarbetar med när vi lägger vårt program. När festivalen funkar som bäst är när vi introducerar konstnärskap för någon av våra partnerscener och någonting händer dem emellan som gör att de fortsätter ha kontakten. Festivalen kan fungera som en naturlig plats för branchen att blicka utåt och många samarbeten har sprungit ur detta. Hur intresserade upplever du att branschen i Sverige kontra allmänheten är av nationell scenkonst? Och varför? Är det skillnad på intresset i Sverige och internationellt sett? Magnus: Detta är en svår och komplex fråga. Jag tänker att det inte handlar så mycket om intresse som möjlighet att få ta del av scenkonsten. Hur och när introduceras individen till att bemöta scenkonsten? Vilka får möjligheter att ta del av den och hur sprids den? Det är svårt att generalisera om Sverige och utlandet, det behövs en längre utläggning om just denna fråga. Jag tror definitivt inte att de som just nu lever och bor i Sverige, permanent eller tillfälligt, är mindre intresserade av scenkonst är personer någon annanstans. De som inte kontinuerligt tar del av scenkonsten behöver få chans att lära känna sin egen smak, sin egen nyfikenhet. Det görs enbart genom att möta publiken, om och om igen, med den experimentella, tvärkonstnärliga scenkonsten och allt övrigt. Jag tänker att det precis är som att upptäcka ny mat – man måste få testa, smaka, kanske laga lite själv, och ha möjlighet att utvecklas som publik, precis som konstnärerna gör. Sarah: När jag åker på våra svenska biennaler så ser jag mycket som är producerat av de fria scenerna som verkligen skulle fungera jättebra i en internationell kontext, trots att det är på svenska. Nu märker jag att jag pratar mest om teater, för dansen tycker jag har kommit mycket längre, de är uppkopplade lika mycket internationellt som lokalt. Men när det gäller teatern tänker jag att utblicken och mobiliteten skulle kunna stärkas och utvecklas. Jag tror en skulle kunna öppna upp och möjliggöra för att mer svensk scenkonst eller framför allt mer svensk teater skulle kunna arbeta mer internationellt. Teatern skulle kunna titta på hur dansen har mobiliserat sig. Vilka är era topp tre festivaler? Magnus: Svårt att svara på, inte helt med på tanken om topplistor, alla festivaler har sin egen unika identitet och lyster. Men om jag ska nämna några jag uppskattar, utan rangordning och med många fler som kan nämnas, så kan vi t.ex. ta American Realness i New York, Tanz im August i Berlin och Athens and Epidaurus Festival. De är alla tre mycket olika och presenterar i enskilda inriktningar. American Realness ger mig alltid ett fantastiskt tvärsnitt av vad som pågår i New York, Tanz im August ger mig både det intima och det större, breda, och festivalen i Aten är ett fönster mot Greklands ofta fantastiska scenkonst, som ofta inte får tillräckligt med uppmärksamhet. Alla tre blandar det lokala med det internationella. För mig är det också känslan mellan föreställningarna, samtalen i rummet mellan upplevelserna, som är viktiga, och då blir platserna också viktiga för känslan. New York, Aten och Berlin är svårslagna, forfarande, i hur de på egna vis, genom kriser och uppgång, fortfarande är relevanta som ledpunkter inom scenkonsten. Ska nog också säga att jag har en varm förkärlek för Göteborgs Dans- och Teaterfestival. Sarah: Jag tycker generellt om festivaler som är lite mindre. Det finns några spännande sommarfestivaler i Europa som arrangeras på ganska små orter. Bland annat är det en som heter Santarcangelo Festival och ligger i en liten stad som heter likadant. Jag tror den har funnits sedan 60-talet och startades av ett gäng konstnärer som bodde där, som i en slags hippieanda. Men är fortfarande en scenkonstfestival som på alla möjliga sätt är jättespännande och som presenterar nya konstnärsskap. De ger också konstnärer möjlighet att vara i den här lilla staden och jobba under en liten längre tid, för de samproducerar ofta föreställningar och bjuder in konstnärer som kan komma och arbeta fram föreställningar i residens. Det är en tillräckligt liten stad för att man lätt ska bli en grupp eller liksom nätverka och prata med både annan publik men också kollegor som kommer från andra festivaler. En annan festival som är mycket större, Festival TransAmériques i Kanda, Montreal. Vi har något slags släktskap i våran programmering, för de programmerar lika delar dans som teater. De har en ganska unik blandning då de jobbar med vissa salonger som är jättestora och med mindre scener. De programmerar en hel del internationellt, men de visar också föreställningar skapade av konstnärer från Montreal eller från Quebecregionen. När jag var där förra året så var något av det jag slogs mest av, att den här stora festivalen hade sedan många år tillbaks startat en massa alternativa festivaler, som off-festivaler. Så förutom FTA, som är dess förkortning så fanns offta som är den officiella off-festivalen. Utöver det så var det åtminstone ytterligare två andra mindre festivaler, en som kanske liknade mer en fringefestival och en annan som var en slags plattform där lokala danskonstnärer framför allt passade på att bjuda in de programläggare som besökte Montreal till olika workshoppresentationer. Så när jag kom dit blev jag ganska snart kontaktad av Montreal-baserade producenter eller danskonstnärer. Det var en otrolig möjlighet att ganska snabbt få en bild av vad som pågår i Montreal som stad. Det var spännande och inspirerande. Det var också tydligt att de angränsande festivalerna var initiativ som hade kommit från det fria kulturlivet. Men både den större festivalen och de andra festivalerna såg det som ett win-win, en gemensam möjlighet. Vilken var den tredje? Sarah: Det finns så många, men en festival som jag inte varit på men som jag är nyfiken på är LIFT ( i London. Den ligger i juni och återkommer vart annat år. Det som jag tycker är spännande med den är att den har uttalat ända från start att dom jobbar mycket med platsspecifika verk. Som publik får man ofta hitta till hotell eller underjordiska gångar. Jag vet att de har lagt vissa föreställningar i tunnelbanestationen. Och en hel del verk är ute på gatan. Ska vi prata lite om GDTF. Jag har uppfattat Göteborgs dans och teaterfestival som något unikt i Sverige. Kan du Sarah berätta lite om det? Sarah: Det som är unikt med vår festival är att den greppar väldigt mycket, dels så programmerar vi både dans, teater och nycirkus. Vi jobbar en hel del med spelplatser utomhus och platsspecifika verk. Vi har väldigt diversifierade målgrupper. Vi vänder oss till bred publik, vi ska vara till för alla som bor i Göteborg, vi har också en målsättning att göra ett program som är spännande för en branschpublik. Det är på något sätt både styrkan och utmaningen med festivalen att vara bred och tilltala och engagera många olika målgrupper. Festivalen startade 94 och har alltid haft den här breda profilen. Många av de festivaler som finns i norden har ett huvudfokus på antingen dans eller teater, så där sticker vi ju ut. Jag tänker att det är viktigt och att det är spännande i en lokal kontext att utövare inom de olika praktikerna kan mötas. Magnus, du är ju med och driver ett internationellt producentnätverk. Kan du berätta lite om det? CAMP – Creative Agent Manager Producer – är inget nätverk utan ett 2-årigt researchprojekt grundat av fyra producenter / enheter inom koreografifåran i syfte att sätta ljus på producenten och agentens roll och samarbete med konstnärerna. De fyra parterna är Adrien Bussy, company manager på José Navas/Compagnie Flak i Kanada samt Lene Bang Creative Producer/agent från Lene Bang Oog i Danmark samt Line Rousseau, Creative Agent vid A propic, Nederländerna och jag själv från Nordberg Movement, svensk part i projektet. Genom projektet vill vi skapa offentlig dialog kring vårt arbete och roll, tillväxten av vår yrkesroll och arbeta med definitioner av vårt och våra kollegors arbete. I ett större perspektiv handlar CAMP om hela branschen, om hållbarhet, om hur den utominstitutionella danskonsten i synnerhet ska tas hand om på ett vis som gör att man som konstnär för möjlighet att möta publik mer kontinuerligt samt om utveckling av produktions- och presentationsformer. Projektet startar på FTA – Festival TransAmériques i Montreal i månadsskiftet maj – juni 2018, vi förflyttar oss sedan till Göteborgs Dans- och Teaterfestival i augusti 2018, sedan Theaterfestival Boulevard i Nederländerna 2019 och avslutar i Köpenhamn i samarbete med Dansehallerne senare samma år. Vad är det ni ska göra på GDTF? På GDTF kommer vi under fyra dagar arbeta med frågorna ovan inom vår egen arbetsgrupp och med den lokala kontexten. Vi kommer arrangera en öppen panel med diskussion och frågeställningar kring CAMP och möta lokala aktörer för diskussioner och samtal. Allt kommer dokumenteras och sedan bearbetas av oss inom gruppen. Det blir det andra nedslaget av fyra under 2018-2019 och vi är grymt glada över att arbeta med GDTF teamet kring dessa viktiga frågor. Vi ser fram emot diskussionerna och samtalet som förhoppningsvis kommer ske med Göteborgs vitala scenkonstliv. Bild i bannern: från Epidaurus Festival 2018 Skriven av: Matilda Klamas Previous Next

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Vi pratar om att bli matat med möjligheter till kreativitet och om vår kärlek till det Berlinska Ryssland. < Back AVSNITT 7 – KREATIVITETEN OCH RYSSROMANSEN Vi pratar om att bli matat med möjligheter till kreativitet och om vår kärlek till det Berlinska Ryssland. Previous Next AVSNITT 7 – KREATIVITETEN OCH RYSSROMANSEN Artist Name 00:00 / 44:10