En era har nått sitt slut. Sista avsnittet blir en promenad läng de pinsama minnenas skogsstig. < Back 5:3 – BEST OF En era har nått sitt slut. Sista avsnittet blir en promenad läng de pinsama minnenas skogsstig. EN ERA HAR NÅTT SITT SLUT. SISTA AVSNITTET AV SCENKONSTPODDEN BLIR EN PROMENAD LÄNGS DE PINSAMMA MINNENAS SKOGSSTIG. TAFATTHET, ÖVERDRIVET ALLVAR, STARKA CHILIS, SUZANNE REUTER, EN TRÖTT TAXICHAUFFÖR, BAMSE PÅ KULTURHUSET STADSTEATERN OCH MYCKET MER. Previous Next 5:3 – BEST OF Artist Name 00:00 / 1:29:44

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Matilda Klamas har pratat Bloomsburygruppen med Ingela Lind och hittat en grupp som går bortom det mätbara och tvärsäkra. < Back BLOOMSBURYGRUPPEN SER BORTOM DET MÄTBARA Matilda Klamas har pratat Bloomsburygruppen med Ingela Lind och hittat en grupp som går bortom det mätbara och tvärsäkra. Konstkluster #3 I samband med Teater Nu och Scenkonstguidens föreställning Konstkolonin tar Scenkonstguiden ett redaktionellt grepp kring konstnärsgrupperingar. Detta är del 3 av 3 i reportageserien konstkluster. ÄR VIRGINIA WOOLF MISSFÖRSTÅDD? KAN MAN JÄMFÖRA TEXT MED MÅLERI? OCH VART HAR KUNSKAPEN OM DET GODA SAMTALET TAGIT VÄGEN? MATILDA KLAMAS HAR PRATAT BLOOMSBURYGRUPPEN MED INGELA LIND OCH HITTAT EN GRUPP SOM GÅR BORTOM DET MÄTBARA OCH TVÄRSÄKRA. I min research till föreställningen Konstkolonin fick jag tag på boken Leka med modernismen, Virginia Woolf och Bloomsburygruppen, skriven av Ingela Lind. Det var som om bitarna föll på plats, Ingela Lind beskrev Virginia för mig på helt nytt sätt och jämförde henne med andra konstyttringar som kubismen och Marcel Duchamp. Ingela Lind beskriver Virginias passion för form, hur hon saknade saknade liturgi och meningsfulla ritualer i sin samtidskultur och genom denna beskrivning förstod jag varför hon slår an ett så viktigt ackord hos mig. Virginia blev med ens greppbar och inte bara en dyster författare som har begått självmord och som jag oformulerat hyser en attraktion till. Ingela Lind är konstkritiker och har figurerat både i radio, på TV och varit fast anställd på DN i 30 år. Konsten är hennes bas, men hennes definition av konst är bredare än många andras och hon hävdar att konstnären inte behöver definiera sig inom ett uttrycksmedel utan kan vara gränsöverskridande. Numera skriver hon i huvudsakligen böcker och är snart aktuell med sin andra bok om Bloomsburygruppen. Vägen till Bloomsburygruppen började med en datakrasch när hon jobbade på DN. Allt hon hade skrivit försvann. “Då tänkte jag, antingen begår jag självmord eller så hittar jag på någonting. Och det var det jag gjorde naturligtvis och då tänkte jag att jag måste hitta på någonting som jag kan hålla på med hela livet, som är tillräckligt intressant.” Detta resulterade i en fördjupning i Bloomsburygruppen. Bloomsburygruppen, var ett speciellt kluster, som bestod av både ekonomer, filosofer, historiker och konstnärer av alla de slag. Men skulle man kunna kalla gruppen för en konstkoloni? “Det skulle jag säga för att för dom var ju konsten viktigast, även för Keynes som i Sverige bara betraktas som en sifferman. John Maynard Keynes hade bara läst ekonomi en termin i Cambridge och sa att ekonomin och ekonomer är bara till för konsten. De skilde på mål och medel. För dom var ekonomin bara ett medel för konsten och ett liv i konsten, och målet var vänskapen, diskussion och sökandet efter sanning via konsterna.” Ingela berättar att gruppen var emot det mätbara, gränsdragningar och definerande. De menade att livet och konsten gick utanför alla klassifikationer. “Det är fantasin, idéerna och konsten som tar oss bortom det som är mätbart, och det som vi tror är världen, men de menar att det finns så mycket mer som vi inte vet” Är det där leken kommer in, undrar jag. “Absolut, där kommer allt in. Leken är det som är utan regler, till skillnad från spelet. Leken ändras hela tiden, förändras, utökas. Det är det som är livet för Virginia Woolf alltså det här nosandet på andra sätt, gå ut och in ur olika personligheter, gå ut och in i olika tankesätt. Den bok som jag har skrivit nu heter Ta sig frihet med underrubriken Bloomsbury, Indien och det omätbara. Det är det här omätbara som är väldigt viktigt i en tid där vi bara tror på fakta och det mätbara. Det är det som är konsten. Om du sätter upp massa gränser för hur man får tänka och hur man får gestalta saker så har du uteslutit konsten.” Leken var för Bloomsburygruppen både en politisk och en ideologisk handling. Genom lek öppnade de för nya infallsvinklar. “Där är leken otroligt viktig. Att föreslå och pröva.” Bloomsburygruppen träffades regelbundet genom hela livet och stötte tankar mot varandra. Ingela Lind framhåller att de höll ut med varandra, även när deras åsikter gick isär. “Dom hade artikulerat att samtalet och diskussionen var viktigt.” De var inte heller rädda för att kritisera varandra. “De skrev ner varandra men det dödade inte deras relationer. Vi blir ofta ovänner om vi har olika åsikter, men det blev inte dom. För dom trodde på samtalet. Där är vi väldigt otränade.” Deras sammanslutning bidrog till deras eget skapande och varande. Det goda samtalet var centralt för gruppen. Genom det fick de ständigt nya infallsvinklar. “De trodde att samtalet, alltså att samvaron med andra människor driver fram saker inom dig själv som du inte skulle kommit på om du var ensam.” Jag tänker att det goda samtalet är en konstform i sig men som vi kanske har tappat idag och Ingela hakar på min tanke. ”Ja, det är ju på något sätt ute, för det är ju det mätbara och det tvärsäkra, som i sig nästan blir någon slags hånande tvärsäkerhet, det är det som är inne. Det är väldigt farligt. Det utesluter och stänger istället för att öppna. Det är det där med öppnandet som jag tror är väldigt viktigt, att vi inte tror att vi har kommit fram till det slutgiltiga utan det kan finnas andra sätt att attackera det här på. Det drar ju också in andra kulturer och där var de ju lite pionjärer då när det var så isolanistiskt i England, som det håller på att bli igen. De var öppna mot andra sätt att tänka.” Ibland kan jag få för mig att vi har fått fel bild av Virginia, att vi har missuppfattat henne. “Jag vet inte om jag skulle säga missuppfattad, men vi har stängt in henne tycker jag, som ren litteratör. Jag kallar henne för en gränsöverskridande konstnär, för det är det jag tycker att hon är. Visserligen använder hon ordet hela tiden, men hon använder ordet som det vore måleri. Hon är oerhört intresserad av olika konstarter. Om du tar till exempel Vågorna eller Mot fyren, om man läser dem nästan som målningar då tycker jag att man kommer mycket längre än om man bara analyserar texten. Hon strövar runt i alla konstformer.” Virginia beskriver själv i en dagboksanteckning hur hon letar efter en ny form i sitt skrivande som skulle förändra allt. “Hon ville använda orden på det sättet, hon drömde om det. Orden var ju hennes specialitet, hon prövade dem, sög på dom. Hon ville vidga den ramen. På det sättet var hon väldigt nyskapande.” I boken Leka med modernismen beskriver Ingela hur Virginia var besatt av formen men att det kan kännas främmande idag då innehållet dominerar konsten. Något jag själv känner igen, att vi har lättare att prata innehåll än form i konst och scenkonst. “Jag tycker det har varit ett väldigt ensidigt förnekande av formens betydelse. Man kan ju inte plocka ut den ensam. Men formen spelar en oerhörd viktig roll när det gäller konstverken. När man säger att det bara är innehållet som spelar någon roll då kan man lika gärna gå till ren journalistik eller text. Men konst är ju så mycket mer, det är ju ett samspel mellan väldigt många olika former, innehåll, tid och personer. Det är det komplexa samspelet som är konstens frihet. Tar du bort formen har du ju bara en ren utsaga kvar.” Jag undrar givetvis varför det har blivit så att form frågorna hamnat i skymundan? “Jag tror att det är för att vi bakom oss har det här med formalismen, som på 50-talet blev så otroligt stel och elitistisk, och som sa att så här ska det vara. Det var det som gjorde formalismen så omöjlig. Man var tvungen att bryta upp den. Jag tycker också att om man säger att innehållet inte alls spelar någon roll, som några inom Bloomsburygruppen sa, vilket jag opponerar mig mot, då har man själv blivit fundamentalist.” Jag tänker att det också saknas kunskap att prata om form. Vi har inga ord för att beskriva form utan därför fokuseras det mer på innehåll. ”Allting beror på den tid man är i. Det har att göra med den tiden där politiken var det viktigaste. Och när politiken var viktigast, kanske för att det har varit så repressivt tidigare, då var alla formfrågorna farliga. Då ville man visa att konsten var mycket viktigare än bara konsten, att den hör ihop med samhället. Men det har vi visat så mycket nu, och då har man glömt bort formen helt. Vi har aldrig utbildats i att diskutera formen och se vad den gör för innehållet. Där är vi både outbildade och väldigt hämmade.” Kan pjäsen Vem är rädd för Virginia Woolf ha påverkat vår bild av Virginia? “Kanske att pjäsen har påverkat på så sätt att man tror att hon är läskig och galen. Det är många som tror att hon är det. Mycket av hennes kändisskap beror ju på hennes självmord och att hon betraktas som galen. Det tror jag har spelat en ganska stor roll. Men det var hon ju inte. Hon hade perioder av psykisk ohälsa men det är ju inte klokt om man ska dra fram det som den sanna bilden av Virginia Woolf. Hon var ju i själva verket otroligt skarp och det kanske var därför hon begick självmord för att hon kände att det där höll på att förstöras.” Virginia tog sitt liv 1941 och under andra världskriget bodde hon och hennes judiska make Leonard Woolf i Summerset. Ingela berättar hur de dagligen fick utstå flyganfall med flygningar 100m över sina huvuden. “Virginia fattade nog mer än någon annan vad kriget innebar. Självmordet var helt konsekvent, hon kände att hon inte kunde skriva längre och började höra röster igen, som hon hade hört när hon var sjuk för längesen, och hon misstrodde världen. Jag tycker man kan förstå, det är ingen galen handling, det är en konsekvent handling. Jag vill inte försvara det, men menar att det inte var en galen människa utan att det var genomtänkt.” Bloomsburygruppen tog ställning mot samhället genom att vara pacifister och var emot all form av fundamentalism och alla former av auktoritära maktutövningar. De tog också ställning för någonting, ett öppnande tankesätt och att konsten inte är medel för någonting. “Där är de för mig en alternativ modernism. Konsten får aldrig vara fundamentalistisk.” Ingela Linds engagemang för gruppen slutar inte i och med den andra bokutgivningen. I vår skapar hon och Bo Nilsson en stor utställning om gruppen på konsthallen Artipelag som ligger på Värmdö strax utanför Stockholm. Det är den första utställningen om Bloomsburygruppen i Skandinavien och de 3000 kvadratmetrarna utställningsyta på Artipelag kommer fyllas med de olika personerna, design, förstautgåvor och foton. Det blir Omega Workshops, Charleston och den mjuka modernismen. 22 mars öppnar utställning och jag kan knappt vänta. Skriven av: Matilda Klamas Previous Next

Maja Björkquist har besökt Oerol, en nederländsk festival för platsspecifik konst. < Back MED HORISONTEN SOM KULISS Maja Björkquist har besökt Oerol, en nederländsk festival för platsspecifik konst. “KANSKE KAN MINA NYA ERFARENHETER TREVANDE SKAPA EN FRAMTID MED EN LIKNANDE FESTIVAL I SVERIGE.” MAJA BJÖRKQUIST HAR BESÖKT OEROL, EN NEDERLÄNDSK FESTIVAL FÖR PLATSSPECIFIK KONST. Jag sitter på en strandbar blöt, matt och vindbiten. Jag har just byggt mängder med sandtorn på stranden tillsammans med andra besökare och konstnärer. Sandtornen kommer agera scenografi till föreställningen Uniforme Remain som jag ska se om ett par timmar. Det gemensamma byggandet öppnade upp för samtal både med andra besökare och med konstnärerna bakom verket. Att skapa något tillsammans fick mig att känna mig behövd. Mötet i det offentliga rummet blir mer avslappnat och prestigelöst än det i scenrummets salong. Jag blir nyfiken på vad det är som pågår, blir sugen på att få veta mer, vara med. Jag får vara mer än endast konsument. Att utföra en handling ger mig frihet, jag slipper tänka så mycket och får istället uppleva och lära känna verket med min kropp. Det finns ingen som vill ge mig ett budskap eller lära mig något, det finns någon som vill dela en erfarenhet tillsammans med mig. Restaurangen jag sitter på blir snart överfull och ett par slår sig ner vid mitt bord. Vi börjar prata om olika föreställningar vi sett under de senaste dagarna på scenkonstfestivalen Oerol på den nederländska ön Terschelling. Jag delar med mig av mina upplevelser av att ströva fram längs en stig till en glänta i skogen för att lyssna på Bedtime Stories. Hur museivandringen The end of Nature i dynerna fick mig att uppleva naturen som något unikt och skört jag inte får röra. I utbyte får jag tips om att besöka Signaal bij Schemerdonker, en kilometerlång vandringsopera på stranden som samverkar med havet och vinden. Och att jag verkligen borde se föreställningen Billy the Kid – a post-truth concert in court, ett undersökande om varför vi ständigt skapar och återskapar hjälten, legenden, den vita mannen. Efter de många tipsen får jag skörda frukterna av mitt hårda sandtornsbyggande. Och visst blir det fysiskt för mig när de under föreställningen förstör det vi byggt tillsammans under dagen. Vårt kollektiva projekt raseras på en halvtimme där på stranden med havet och horisonten som kuliss samtidigt som jag känner blåsorna bränna i mina händer. Efter föreställningen trängs jag på cykelbanan med alla andra besökare. Jag överhörde till och med någon säga att de var tvungna att lämna bilen hemma eftersom det inte var möjligt att köra ut på grund av den ändlösa strömmen av cyklister. Jag cyklar genom vacker natur till ett av festivalområdena för att umgås, dricka och äta något. De vackra festivaltälten som agerar barer och dansgolv är spektakulära och höjer trivselfaktorn. Dansgolvet levererar 90-tals musik och jag funderar på om det är den perfekta musiken för en åldersblandad grupp. Jag kan alla låtar för att jag var liten på 90-talet, alla ungdomar kan låtarna för att det är populärt just nu och föräldrar till 80-talister känner igen låtarna. Jag dansar en stund innan jag trött, väderbiten och inspirerad, cyklar till min camping och går och lägger mig i mitt tält. När jag vaknar den sista festivaldagen kan jag inte förstå att jag har varit här i tio dagar, det känns som tre, trots alla nya intryck. Som tur är har jag en biljett till en audiowalk innan jag ska åka hem, Reverse av Johannes Bellinkx. Den 75 minuter långa baklängespromenaden går genom strand, dyner och stad. Verket ger mig en chans att blicka ut över historien och trevande röra mig baklänges mot en okänd framtid. Människorna runt om kring mig tar hänsyn, ler och tittar på mig där jag osäkert och långsamt tar mig fram (eller bak) längs med stigar, vägar och trottoarer. Vi pratar inte, men vi tittar på varandra, liksom i samförstånd. De blir en del av verket eftersom de omedvetet är statister i det. Jag rör mig bort från dem men mötet kommer finnas kvar som en del av min livshistoria, kunskapsbank och erfarenheter. I nästa sekund trampar min trevande fot i hundbajs och jag tänker att den okända framtiden kanske mest har skit att erbjuda. Men snart har framtiden blivit dåtid och den obehagliga upplevelsen bortglömd. På båten tillbaka till fastlandet med Reverse färskt i minnet blickar jag ut över Nordsjön och ser Terschelling långsamt bli mindre och mindre och funderar över det som varit och framtiden som finns bakom mig. Jag önskar att jag mött en liknande festival under min uppväxt, som en introduktion till både festival och scenkonst för småstadsungdomen Maja. Kanske kan mina nya erfarenheter trevande skapa en framtid med en liknande festival i Sverige. Säg till om du vill vara med. OEROL Oerol är en nederländsk festival, som verkar för platsspecifik scenkonst, belägen på ön Terschelling som ligger i mitten av det Unesco skyddade Vadehavet. Oerol för samman nyskapande konstnärer med en bred publik och strävar efter att undersöka och utforska kultur och natur. På programmet fanns i år 36 scenkonstföreställningar att uppleva och utöver det 16 expeditioner (en slags utställningar i naturen) samt gatuteater, konserter och mindre evenemang. Nästa festival äger rum 14-23 juni 2019. Omslagsbild: Strijbos & Van Rijswijk, Signaal bij Schemerdonker. Foto: Nichon Glerum Skriven av: Maja Björkquist Previous Next

Intervju med Alexandra Herlitz, universitetslektor på institutionen för kulturvetare, som doktorerat kring Grez-sur-Loing. En konstkoloni i Frankrike < Back GREZ-SUR-LOING, EN UTOPI? Intervju med Alexandra Herlitz, universitetslektor på institutionen för kulturvetare, som doktorerat kring Grez-sur-Loing. En konstkoloni i Frankrike Detta är del 1 av 3 i reportageserien konstkluster. Grez-sur-Loing är en konstkoloni i Frankrike som har en särskild plats i den svenska konsthistorien. Strindberg var där, vissa av Skagenmålarna kom dit, Carl Larsson träffade Karin och de födde också sitt första barn på denna ort. En plats som har romantiserats och mytologiserats. Men vad var så speciellt med den här platsen, varför har den fått sådan betydelse? Jag ringde upp Alexandra Herlitz, universitetslektor på institutionen för kulturvetare, som doktorerat kring Grez-sur-Loing. Alexandra är konstvetare i grunden och flyttade till Göteborg 2003 där hon tog sin magisterexamen och blev doktorand. Att det blev Grez som blev hennes forskarämne kom till genom en liten twist. Hon hade börjat forska kring en koloni i Bayern, Dachau, men under en uppgift i forskarutbildningen bytte hon plötsligt spår. “Vi skulle skriva en låtsasansökan till de stora bidragsgivarna. Då skulle vi hitta på ett annat ämne än det vi skulle skriva vår doktorsavhandling om. Under forskningen kring Dachau dök en annan grupp upp som gick under namnet Glasgow Boys, som också hade anknytning till Grez. De hade jag inte hört talas om. Jag började fundera kring varför vi inte vet något om de skotska konstnärerna, medan i skotsk litteratur omnämns inte de svenska konstnärerna som också vistades i Grez.” Först var tanken att hon skulle skriva en samlad konsthistoria kring alla internationella grupper som vistades i Grez, men sedan växte vinkeln fram och blev mer ett kritiskt förhållningssätt mot den konsthistoria som redan skrivits. “När jag presenterade det här låtsas-forskar-ämnet tyckte alla att det var så mycket bättre, så jag övergav jag konstnärskolonin i Bayern fast jag hade hållit på med det i över ett år.” UT PÅ LANDET Under 1800-talet var det ett stort fenomen att konstnärer sökte sig ut på landet och det fanns mängder av koloniorter på den franska landsbygden. Det viktiga blev att hitta en ort som låg tillräckligt långt ifrån Paris för att undvika den turistiska känslan, samtidigt skulle det ligga på ett bekvämt pendlingsavstånd till Paris. Att just Grez blev en koloni var en konsekvens av att den stora konstnärskolonin i Barbizon i Fontainbleau-skogen blev för populär. “Det var mycket turister och byn började att bli moderniserad. Husen fick moderna tak, så de var inte så bra motiv längre. I skogen började det skapas riktiga vägar och det var mycket folk som sprang runt där.” I Grez, strax utanför Fontainbleauskogen, fanns dessutom vattnet. Floden som gick genom byn och hotellet låg exemplariskt i anslutning till vattnet med en vacker trädgård. Konstnärerna kunde ställa upp sina stafflier på bron och måla av floden. Det fanns också höga trädgårdsmurar, så det var lätt att hitta en avskild plats för att måla av nakenmodeller utan att bli störda. “Det är ju ofta så att det finns väldigt praktiska anledningar varför man väljer dessa platser. I litteraturen framställs det ofta som att konstnärerna direkt kände någon magisk atmosfär. Att det fanns något med platsen som gjorde den så pittoresk. Men ofta stämmer det inte, såna här platsmyter hittas ofta på lite senare. Egentligen är det väldigt praktiska saker som avgör.” Varför sökte sig då folk ut, bort från Paris? Alexandra berättar att detta började redan på slutet av 1700-talet, bland annat genom Rousseaus skrifter. Denna vurm befästes sedan under 1800-talet och framför allt under den senare delen. Industrialiseringen bidrog till att fler människor flyttade till städerna och städerna växte. De stora städerna uppfattades som smutsiga, ohälsosamma och rent av något onaturligt. Det blev en romantisering kring landsbygden och man började också få uppfattningen att befolkningen som levde på landsbygden hade bättre moral, medan de rika stadsborna kunde upplevas som dekadenta. Det blev populärt med målningar på bönder och den enkla landsortsbefolkningen och målningarna visades på salonger i Paris. “Det var ju bourgeoisin, de rika i Paris som köpte tavlorna. Och varför vill dom ha bönder på sina väggar? Det hade att göra med att man upplevde att de var moraliska människor och att de levde i harmoni med naturen.” Det fanns helt enkelt en marknad, de rika ville ha sina motiv och därför valde konstnärerna också att måla det. HUR PÅVERKADE DE VARANDRA När jag frågar om hur de influerade varandra berättar Alexandra att det finns delade meningar om detta. De som hävdar att de internationella konstnärerna inte umgicks baserar det främst på Strindbergs uttalande att de satt uppdelade vid matbordet, där landsmän satt med landsmän. Alexandra tror ändå att de behövde varandra för utbyte. “Det är väldigt svårt att säga att det inte fanns en social gemenskap, jag tycker inte riktigt det håller. Man kan inte flytta till franska landsbygden och tro att man blir en del av befolkningen där. För bönderna som bor där är man alltid udda och det ville man också gärna vara. Det finns berättelser om att de svenska konstnärerna och engelsmännen klädde sig väldigt udda. De ville ju inte anpassa sig till landsbygdslivet. De gick runt där i bara badbyxor och trätofflor. Vissa saker anammade man, trätofflorna hade bönderna också och de var praktiska när man fick stå och måla på lerig och fuktig grund i timmar, men till detta hade man konstiga badrockar eller roliga hattar eller sådant. Man ville sticka ut. Man var aldrig en del av befolkningen där. För att skapa en gruppkänsla är det viktigt att man har en antigrupp mot vilken man befäster sin egen grupp. De här konstnärerna befäste sin mera bohemiska konstnärsidentitet mot den enkla landsbygdsbefolkningen.” Och visst är det svårt att tro att de internationella konstnärerna inte umgicks, när det hölls gemensamma maskerader och danskvällar. Dessutom finns det exempelvis bevarad text om att Carl Larsson drack eggtoddy med amerikanerna. Huruvida de har påverkat varandra i sin konst är svårare att gå till botten med. ”Men om man läser vad de själva skrev, jobbade de ibland tillsammans, satt bredvid varandra i skogen och målade till exempel. Man kunde måla själv eller tillsammans, men när man kom hem till hotellet så kunde de ha utbyte av varandra. I Barbizon var detta nästan konventionaliserat, man ställde sina målningar ut med hotellmuren för att de skulle torka och efter maten drack man vermouth och pratade om målningarna som stod på tork. Vi vet inte om det hände i Grez, men nog visste de hur de andras motiv såg ut. Man visste vad de andra målade.” Alexandra beskriver att konstnärerna kunde diskutera olika tekniska tillvägagångssätt eller jämföra landskapen mellan länderna. Det finns också berättelser om hur det hjälpte varandra att sätta titel på sina verk.” EN MYTOLOGISERAD PLATS Att platsen sedan har blivit så mytologiserad kan handla om att de konstnärer som vistades i Grez också blev de stora konstnärerna i den svenska konsthistorien. Under 1800-talet började man skriva nationell konsthistoria, innan fanns det inte på samma sätt. Skapandet av konsthistorien var en del av det svenska nationsbygget. ”Man skapade en gemensam svensk identitet genom bl.a. en svensk historia och svensk litteratur och konst man kunde samlas kring. Man brukar inte känna samhörighet med andra svenskar bara för att man bor i ett land med samma gränser. Detta var något man under 1800-talet skapade väldigt aktivt. En del av detta var att skapa en svensk konsthistoria, och svenska motiv”. Den första betydelsefulla svenska konsthistorien skrevs av Georg Nordensvan som själv var konstnär och sedan blev skribent (korrespondent i Paris för svenska dagbladet). “Att han var konstnär legitimerade honom att skriva konstkritik, och detta gjorde honom då sedan legitimerad att skriva konsthistoria. Nu är det ju mer separerade grenar och det förväntas ett kritiskt perspektiv mot händelserna om man skriver konsthistoria. Den här historieframskrivningen hade nog inte gått igenom idag.” Georg Nordensvan skrev i princip fram sina vänner och beskrev deras förhållningssätt och konst som revolutionerande, främst när de blev opponenter mot akademin. Alexandra är tveksam hur revolutionerande de egentligen var. “Om man tittar på hur det var egentligen, så kanske det inte var så revolutionerande som det skrevs fram av konstnärerna själva och Nordensvan. De fick egentligen en bra utbildning på akademin som de tog med sig ut på kontinenten, resor som akademin också uppmuntrade. Vissa konstnärer fick ju till och med stipendier för att åka, så akademin var inte alls så reaktionär som det påstods i opponenternas berättelse. Nordensvan skrev fram berättelsen ganska dramatiskt och det blev ju den konsthistorien som gällde under stora delar av 1900-talet.” Opponenterna blev sedan Konstnärsförbundet samt viktiga svenska nationalmålare och då många av dem hade varit i Grez, blev också orten en viktig del av den svenska konsthistorien. Grez blev så viktig att hotellet där konstnärerna hade vistats sedan kom att ägas av en svensk stiftelse. I slutet av 80-talet hittade några Göteborgare det förfallna Hôtel Chevillon i Grez. De blev upprörda, det var ju tristl att inte fransmännen bevarade detta kulturarv. De bestämde sig att skapa en stiftelse som hade som ändamål att konservera detta hotell och fylla det med konstnärsliv igen. Eftersom det var till salu slog man till. Detta var en kostsam historia och man fick till och med Kungen att stötta upp. Det blev en nationell angelägenhet att bevara detta svenska kulturarv. Grez beskrivs som en utopi, jag tänker att det är den ultimata instragram-tillvaron och funderar på när jag kan åka dit. Bild: Wikimedia Commons Skriven av: Matilda Klamas Previous Next

Äntligen har vi avsnitt 16 här och vi hör varandra!! Är det inte fantastiskt? :) Vi pratar om nyrika svenskar, performancekläder, vapenfabriker och avslutar Asienresan med ännu ett jippo plus såklart en hel del annat. < Back AVSNITT 16 – HAR DU EN TUSENLAPP KLISTRAD I PANNAN? Äntligen har vi avsnitt 16 här och vi hör varandra!! Är det inte fantastiskt? :) Vi pratar om nyrika svenskar, performancekläder, vapenfabriker och avslutar Asienresan med ännu ett jippo plus såklart en hel del annat. Previous Next AVSNITT 16 – HAR DU EN TUSENLAPP KLISTRAD I PANNAN? Artist Name 00:00 / 43:43

Karin Noomi Karlsson har sett Ensam galning i ett slakthus i Gamlestaden, Göteborg < Back HUR DJUPT ÄR KANINHÅLET? Karin Noomi Karlsson har sett Ensam galning i ett slakthus i Gamlestaden, Göteborg “SOM ATT VAKNA UPP MITT INNE I EN SKRÄCKFILM OCH INTE KUNNA HITTA NÖDUTGÅNGEN”. KARIN NOOMI KARLSSON HAR SETT ENSAM GALNING I ETT SLAKTHUS I GAMLESTADEN, GÖTEBORG. EN SCENKONSTUPPLEVELSE UTÖVER DET VANLIGA SOM HON INTE TYCKER VI SKA MISSA." “This is your last chance. After this, there is no turning back. You take the blue pill - the story ends, you wake up in your bed and believe whatever you want to believe. You take the red pill - you stay in Wonderland, and I show you how deep the rabbit hole goes.” – Neo, The Matrix Den 3 april 2018 klockan 12.46 lokal tid kliver en kvinna in på YouTubes kontor i San Bruno. I handen har hon en halvautomatisk Smith & Wesson som hon avfyrar mot de anställda runt omkring henne. Kvinnan hette Nasim Najafi Aghdam och hon avslutade sitt eget liv på plats efter attacken. Här kunde historien om henne ha slutat. Nasim var inte särskilt känd utanför kretsen av följare på YouTube och mycket lite av hennes filmade material har överlevt då hennes YouTube-kanal raderades på allt innehåll kort efter händelsen. Men tack vare Isabel Cruz Liljegrens pjäs har Nasims namn åter lyfts upp till ytan, och det på ett synnerligen förtjänstfullt sätt. I Alexandra Nordbergs intensiva tolkning får publiken möta olika sidor av performancekonstnären, YouTubern, veganen, träningscoachen och kvinnan Nasim. Ensam galning är ingen vanlig teaterföreställning. Besökarna blir en del av föreställningen, gränsen mellan verklighet och föreställning suddas sakta men säkert ut; det är inte en föreställning för den som önskar vara en passiv åskådare. Vi bjuds in i Nasims universum och möter olika versioner av henne i de scener som spelas upp. Ena stunden är vi de anställda på YouTubes kontor som blir beskjutna, i nästa ögonblick deltar vi i en minnesstund för Nasim. Kronologin är uppbruten och upplevelsen blir inte helt olik den man får när man ser David Lynch-filmen Mulholland Drive. Vad är sant? Vad är en produkt av hennes psykiska ohälsa? Vad kommer att hända härnäst? Föreställningen spelas på en temporär scen i ett gammalt slakthus. Det är ingen slump att man har valt att lämna Stadsteaterns trygga omgivning, här gäller det att skapa en miljö som är så kall och hård som möjligt för att publiken ska få en chans att känna det Nasim sannolikt kände när hon osäkrade sitt vapen och tryckte av. Referenser till The Matrix och klassisk litteratur fulländar känslan av skräck och osäkerhet. Det verkar faktiskt inte finnas någon gräns för hur djupt kaninhålet är. Och det är kanske i just det ögonblicket som jag ser en likhet mellan mig själv och Nasmin. För vilken kvinna har inte varit i ett läge där man har känt sig förbannad på grund av diskriminering, patriarkatets förtryck och omgivningens fördömande blickar när man bryter mot normerna? Och vem har inte fått höra att man är hysterisk när man försöker uttrycka sin ilska och besvikelse? Ensam galning är en helt ny upplevelse. Det blir lite som att vakna upp mitt inne i en skräckfilm och inte kunna hitta nödutgången. Vid ett par tillfällen får man sig en rejäl pulshöjare och just när man tror att det hela är över så kommer en överraskning som inte liknar något som jag har sett på en teaterscen tidigare. Det här är definitivt en föreställning som man inte får missa. Den är inget för räddhågsna, och den väcker framför allt en fråga som jag inte hade väntat mig. Kunde hon ha varit jag? ENSAM GALNING Göteborgs Stadsteater Spelas fram till 16 maj på tillfällig scen i Slakthusområdet, Gamlestaden På scenen: Alexandra Nordberg Manus och regi: Isabel Cruz Liljegren Scenografi och ljus: Carl Kristiansson Ljud och musik: Bernt Karsten Sannerud Producent: Gustav Åvik Omslagsfoto: Ola Kjelbye. Bilden visas här något beskuren. Skriven av: Karin Noomi Karlsson Previous Next

Rasmus Raphaëlle Östebro har tagit del av Molly Lowes megaperformance GAME ON på Lilith Performance Studio i Malmö. < Back SPLATTERFOTBOLL, FAKE-BLOD OCH DÖD PÅ LÅTSAS Rasmus Raphaëlle Östebro har tagit del av Molly Lowes megaperformance GAME ON på Lilith Performance Studio i Malmö. “KAN VI BACKA TIDEN, KAN VI SKRIVA OM SPELREGLERNA, KAN VI FÅ EN ANDRA CHANS?” RASMUS RAPHAËLLE ÖSTEBRO HAR TAGIT DEL AV MOLLY LOWES MEGAPERFORMANCE GAME ON PÅ LILITH PERFORMANCE STUDIO I MALMÖ. Befinner vi oss i en tid av bristfällig empati, eller försöker vi febrilt orientera oss efter någon slags gemenskap mitt i en likgiltig masspsykos? Vilka är vi? Är inte du som jag? Jag trodde att jag var som du. Får jag smaka på dina popcorn? Det första vi-et som uppenbarar sig är denna gemensamt slingrande kropp som tillsammans delar en spänd förväntan. Ett typiskt dramatiskt oktobermörker omger oss. Vi står i kö, vi står tätt intill varandra och vi väntar. Genom högljudda viskningar delar någon med sig av rykten om vad vi står inför. Vi är förberedda. Vi är här tillsammans. Vi är ett lag av betraktare och vi vet helt säkert att spelet snart ska spelas. Kanske viskas det om att tävlingslystenhet är synonymt med drivkraft, att en vinnarskalle eventuellt är den enda möjliga överlevaren i den slutgiltiga striden. Egentligen tror vi inte på såna påståenden, ju, men vi vet att de cirkulerar och med tiden normaliseras i det samhälle vi tvingas hantera var dag. Kanske är vi här för ett att mätta ett ofrånkomligt behov av underhållning och eskapistisk utandning från rådande samhällsklimat. Vi väntar. Fortsatt väntar vi tillsammans. Klockan slår 20, dörren öppnas och spelreglerna uppenbarar sig – successivt men oerhört kompromisslöst säkert. Order blir till lag och mitt framför ögonen på oss omdefinieras vi-et medan vi utan motsägelse eller protest accepterar att lagkamrater blir motståndare – ett någonting som vi instinktivt borde känna ställs i motsats till oss och vår nya gemenskap. GAME ON är interaktivitet utan egentligt utrymme för påverkan. GAME ON är en parodi på verkligheter i verkligheten. GAME ON skapar sociala och emotionella tillstånd som bevisligen paralyserar vår medmänsklighet. FÄRGEN ÄR RÖD, FÄRGEN ÄR BLÅ Det glittrar och glimmar i associationer kring politikens grundfärger. Associationer som översätts till ställningstaganden kring ett vi och ett dem. Stämningen är festlig, hotfull och inbjudande. Färgen är röd, färgen är blå och spelplatsen är en slags ironisk, lekfull och förväntad tolkning av sportarenan som symbol för okomplicerade, efterlängtade och riktigt oriktiga konflikter. Vi känner till den här typen av plats, vi har varit här förut och vi agerar efter invanda beteenden. I denna framställning ifrågasätts inte det mänskliga behovet av att tillskriva sig som vinnare över någonting, vad som helst, även om vi skrämmande nog råkar definieras som potentiella förlorare. Med symboler, tecken och manipulation leder Molly Lowe oss genom ett makalöst och strikt kaotiskt mastodontperformance, in i en kritiskt lekfull citering av verkligheten. Iklädd min tilldelade lagtröja följer jag den tydligt definierade vägen och orienterar mig tveklöst efter färgen som blivit synonymt med min samhörighet. För mina högt värderade låtsaspengar köper jag gladeligen några pom-poms och ett pärlhalsband i souvenirkiosken. Men jag får inte välja färg, det ter sig helt omöjligt att uttrycka annan visuell tillhörighet än till min tydligt tilldelade och nästintill påtvingade gemenskap. I den här verklighets-citeringen finns inga färgskalor eller alternativ. Jag varken kan eller får måla utanför konstnärens konceptuella linjer. Varje försök drunknar i ett hav av socialt normativa självklarheter. Med en axelryckning tvingas jag acceptera det och placeras sedan i en hängivet dirigerad kroppslig orkester med machoanda, bultande energi och vrålande kamplystenhet. Nyss var vi kollektivt slingrande, nu är vi uppdelat statiska och vi stirrar varandra i vitögat. Vi är två körer som på röda och blåa läktare speglas i varandras likheter och olikheter. Av auktoritära maskotar och absurt avdramatiserade lagledare uppmuntras vi i vårt fortsatt upptrissade stojande. Som förväntat tävlar vi nu mot varandra på alla sätt vi förmår. Det som sammanlänkar oss är symbolen för den inbillade konflikten – det förstorade foosball-spelet bestående av dockor i verklig skala. De är de ofrivilliga spelarna utan tydliga lagtillhörigheter eller annan uppdelning än att de styrs av rummets rådande motparter. De enda som i psykotisk inbillning verkar förhålla sig till striden är vi som omger den rektangulära ytan vi inbillas tro är den betydande fristående spelplanen. Jag undrar vem här inne som besitter positionen och möjligheten att tala om för oss vilka som utgör de verkliga marionettdockorna i detta bisarra och barocka mimetiska verklighetsdrama? GAME ON är scenografisk regi och en surrealistisk dokusåpa à la horror-comedy-gameshow-nyhetersport- och-väder. GAME ON är ett rum som drunknar i en smittsamt brölande maskulinitetsnorm bortanför den maskulint kodade kroppen. GAME ON anspelar på mänsklighetens brister och den moderna människans sociopatiskt djuriska instinkter. VI ÄLSKAR SHOW Showen är plötsligt igång. Äntligen? Jag är stundtals uttråkad utan att det egentligen påverkar det tillstånd jag försatts i. Bombastiska och basalt banala operadueller varvas med löften om stundande dramatik och blodigt lekfullt allvar. Fanorna vajar och i en kollektivt susande rörelse ställer vi efter påtryckningar oss upp för att hedra vårt nyfunna sammanhang och identiteten med den. Vi lyder order, såklart. Showen är lika mycket ritual som krigsförklaring och skämt. Showen är lockbetet, vi älskar show och vi showar gärna med. Framför våra ögon utspelar sig en match av regelrätt splatterfotboll, fast med fake-blod och död på låtsas. De ofrivilliga spelarna förlorar armar, ben och huvuden. Skådespelet är inget annat än en grotesk massaker, men det enda som får utrymme på denna arena är behovet av att segra. Vi mumsar på popcorn och erbjuds köpa korv, vuvuzelahorn och symboler för känsloreaktioner. Ett antagande om inbillad slump hänger i luften, men illusionen är inte vattentät. Bulvaner och initiativtagare utmärker sig subtilt men medvetet. Skådespelarna är strategiskt utplacerade frön. De är trendsättare. De är vågens begynnelse. Mitt i kaoset mellan blodbad, en svepande kiss cam, ljudet av barnskrik och glädjevrål efter vunna poäng som ändå inte räknas fastnar jag i tanken om hur det bristfälliga skådespelet eventuellt avsiktligt sipprar igenom för att ge oss ledtrådar om att grupptryck inte beror på stenhård regi och minimalt utrymme för initiativ som inte passar in i detta utstuderade narrativ av iscensatt verklighet. Jag sitter som förstenad och vägrar acceptera att vi gemensamt lät detta ske. Jag känner ånger, förskräckelse, och panik över hur lättlurade vi är – i denna fiktion, precis som i vår upplevda verklighet. Showen slutar med en sista manipulation till publikapplåder. Det är ett hastigt men utdraget och motvilligt slut. Långsamt skyndande lämnar publiken arenan och vi-et känns nu inte som något annat än ett isolerat jag. Ensam sitter jag nu kvar på läktaren och undrar vem om inte vi som bär det yttersta ansvaret för att i vår samtid förankra medmänsklighet, solidaritet och altruism i teori och praktik. Kan vi backa tiden, kan vi skriva om spelreglerna, kan vi få en andra chans? Om ja, kan vi hantera den möjligheten, eller är människan bara ett instinktivt blodtörstande flockdjur vars största rädsla är att stå utan definierad gemenskap i en tid där det desperat formulerade vi-et tros vara besatt av att gruppera sig mot det andra, det som inte är vi, det som utstrålar annanhet, ett antaget yttre hot? GAME ON En (totalt utsåld) megaperformance av Molly Lowe. Dokumentation och spår från detta megaperformance presenteras sedan i en efterföljande utställning. Lilith Performance Studio Performance 6, 10, 13, 17, 20 oktober Utställning 27 oktober – 18 november (torsdag-söndag) Omslagsbild: Lilith Performance Stuido / Petter Pettersson. Bilden visas här något beskuren. Skriven av: Rasmus Raphaëlle Östebro Previous Next

Vi snackar om jäkligt mycket bra scenkonst. Vi får bland annat kämpaglöd från Nora på Folkteatern, ser kroppslig dans på Stora teatern och städar på Hagateatern. < Back AVSNITT 22 – ISTERAPI OCH STÄDMANI Vi snackar om jäkligt mycket bra scenkonst. Vi får bland annat kämpaglöd från Nora på Folkteatern, ser kroppslig dans på Stora teatern och städar på Hagateatern. Previous Next AVSNITT 22 – ISTERAPI OCH STÄDMANI Artist Name 00:00 / 59:02

Vi fortsätter vår vurm för den underbara Anna Takanen, vi snackar nakenhet med Nils Lindenmo och går på nycirkus på Angereds teater. < Back AVSNITT 23 – NAKEN-NILS OCH ANNA TAKANEN Vi fortsätter vår vurm för den underbara Anna Takanen, vi snackar nakenhet med Nils Lindenmo och går på nycirkus på Angereds teater. Previous Next AVSNITT 23 – NAKEN-NILS OCH ANNA TAKANEN Artist Name 00:00 / 42:29

Rasmus pratar om sitt orationella hat mot Finländsk konst, vi lyssnar på rysk sång, pratar om Askungen innan det blev mainstream och sjukt mycket mer. < Back AVSNITT 36: NATTEN OCH FINLANDSHATET Rasmus pratar om sitt orationella hat mot Finländsk konst, vi lyssnar på rysk sång, pratar om Askungen innan det blev mainstream och sjukt mycket mer. Previous Next AVSNITT 36: NATTEN OCH FINLANDSHATET Artist Name 00:00 / 42:36

Vad är grejen med Fringe? Är Edinburgh fortfarande The Fringe och hur är det att dansa tryckare med hela Sergels torg? Scenkonstpoddens första livepodd! < Back 4:2 – THE FRINGE HYPE Vad är grejen med Fringe? Är Edinburgh fortfarande The Fringe och hur är det att dansa tryckare med hela Sergels torg? Scenkonstpoddens första livepodd! Vad är grejen med Fringe? Är Edinburgh fortfarande The Fringe och hur är det att dansa tryckare med hela Sergels torg? Det dricks Black Russian, Sara skrattar åt alla applåder och vi undrar hur en Fringefestival med bara Macbeth hade sett ut. Detta är Scenkonstpoddens första livepodd! Gäster: Heidi Edström aka Ingentinget, Rebecka Pershagen aka Bex de la kex osv. Previous Next 4:2 – THE FRINGE HYPE Artist Name 00:00 / 51:44