Reika Xappola Farman har sett koreografen Jefta van Dinthers Dark Field Analysis på Göteborgs dans- och teaterfestival. < Back ETT LÅNGSAMT MUSIKSTYCKE BAKLÄNGES Reika Xappola Farman har sett koreografen Jefta van Dinthers Dark Field Analysis på Göteborgs dans- och teaterfestival. “SUGGESTIVT OCH MÖRKT. DET ÄR BÅDE DESS STYRKA OCH STÖRSTA SVAGHET” REIKA XAPPOLA FARMAN, JURYMEDLEM, HAR SETT KOREOGRAFEN JEFTA VAN DINTHERS DARK FIELD ANALYSIS PÅ GÖTEBORGS DANS- OCH TEATERFESTIVAL. Inför festivalen fastnade jag rätt så snabbt för Dark Field Analysis. Inte för att två nakna män illustrerade programbladets omslag utan då föreställningen beskrevs som en “thriller”. Hösten är på väg in och jag och min vän Emelie Leriche som gick och tittade var nyfikna på vad koreografen Jefta van Dinther, som uppmärksammats rejält senaste åren, skulle hitta på. Föreställningen hade sålt slut två dagar innan och jag fick en stol i sista sekund och recensionen var räddad. I foajén var det många förväntansfulla blickar och en bra blandning av människor. Efter en liten presentation, där vi bland annat fick reda på exakt antal minuter föreställning skulle ta, fick vi gå in till den mörka salen. RUMMET EKADE FRAMTID Runt den kvadratiska scenen sitter publiken och i mitten betraktar vi en sjukhusgrön matta. Bra ljus tänkte jag omedelbart då det totalt fokuserar publikens uppmärksamhet på scenen. Scenens upplägg förde direkt tankarna till en framtida operationssal med två försöksmänniskor. Någonstans lite utanför mitten på mattan satt två nakna män. Jag ändrar mig och säger två kroppar, inte för att vara politiskt korrekt utan då det var två kroppar som inte hade något tydligt gestaltat maskulint eller feminint över sig. Det började med en lång tystnad. Sedan långa långsamma meningar av rörelser där kropparna tar lång tid på sig att tala. Inga snabba kroppsrörelser utan ett iskallt mörker som faller rakt ner på de två kropparna. What are you thinking ? ”What is your fist memory” var det första jag hörde, kropparnas första kommunikation sattes igång och jag förväntade mig inte dessa ord och tänkte direkt: Ge mig ingen nostalgi, jag orkar inte. Men föreställning var raka motsatsen. Allt med rummet ekade nämligen framtid. INGET SEXUELLT ÖVER DEN NAKNA HUDENS MÖTEN Efter ett par minuter har ljussättning, ljud och rörelser gjort betraktaren till en naturlig del av rummet. Man börjar smälta in. En av dansarna ställer frågor nyfiket och naivt till den andra, som jag tänker har levt lite längre eller funnits till på den gröna sjukhusmattan i en längre tid. Den yngre ber den äldre att öppna munnen, precis som doktorn ber patienten vid ett sjukhusbesök. Referenser till Apornas planet dyker upp i huvudet tillsammans med associationer till bakterier, halsont och streptokocker. Men ljudet “aaaaa” som doktorn brukar utstöta kommer inte. Det blir en tyst undersökning. ”I only remember the pregnant silence and the slow motions kind of sensation” Statisk kroppskontakt, inget sexuellt över den nakna hudens möten men väldigt intimt, den ena kroppen, den lite nyare kroppens rörelser är mer statisk, den äldre som rör sig mjukare. Den mjukas rörelser visar på att han fått mer övning i livet. Den kroppen har även mer svar på den nyare kroppens frågor. Jag slutar att lyssna på vad det är dom säger och min uppmärksamhet fångas, äntligen mer rörelser. Fram tills nu har det gått långsamt, det kändes som ett långsamt musikstycke som går ännu långsammare baklänges. ”Were you bleeding? ” ”have you seen the inside of a body” Nu pratar vi. Men vad är det vi pratar om? Jag har sett första säsongen av West World. Tv-serien med Anthony Hopkins och robotmänniskor som skapats i labb och sen sätts i Westernmiljö. Dark Field Analysis är inte i en Westernmiljö utan lutar mer åt labbet och sjukhusets miljöer – vilket visserligen även förekommer i West World. I ett labb kan allt kännas sterilt och redan bestämt. Rummet vi satt i kändes väldigt bestämt och jag kunde inte sluta tänka på det. Olika rörelser utsattes för Iika mängd ljus där skuggorna fick flera liv samtidigt som musiken gick på. Dansarna höll monologliknande tal mot publiken men inte till publiken, vi betraktar labbråttorna. Jag föreställer mig att mellan mig och kropparna finns ett glasfönster och att jag långsamt börjar att trycka mitt ansikte mot glaset. ”Life cracks open” Detta börjar kännas som ett stycke som kommer att påverka mig på något sätt. Ville jag ha mer eller blev jag uttråkad, jag kunde inte avgöra. 30 min hade förflutit och jag väntade och ville förstå. Vill jag ha mer eller borde jag bara gå nu? Musiken går på , surr och snabba frekvenser. Och varför börjar den ena mima till texten i låten tittandes ner på mattan? Här tappar de bort mig en aning. EN KÄMPIG VÄNTAN Upplevelsen saknar enhetlig berättarform och jag börjar acceptera jag inte inte kommer få några direkta svar utan det får komma vid ett senare tillfälle. En del av oss kan i ett sådant läge uppleva oss exkluderade: är detta koreografen och dansarnas självupptagenhet som spelar oss ett spratt? Föreställningens höjdpunkt var när allt släcktes ner, totalt mörker och vissa reste sig upp och gick – kanske för att de var rädda eller för att de fått nog. Ett skönt drag från koreografen och jag fick vila lite i väntan på akt två. Akt två var födseln. Väldigt vackert men hela väntan dit var aningen för kämpig. För mycket text och för mycket väntan. Ljusspelet gick tillbaka mot grönt, och i operationssalen är det snart allt färdigställt och efter 50 minuter reser den ena sig upp på två ben. Endast då slog det mig att allt varit på golvet fram tills denna stund. Stela statiska steg avlutar stycket i diagonal och vi ser kropparna in i minsta rörelse med en kroppslig kontroll och det är häftigt att se en kropp i kontakt med sig själv. Juan Pablo Caramas rörelser får mig att tänka på hur det känns att känna till varje muskel och hur den ska bete sig med att sträva uppåt långsamt, det är kroppskonst. Dark Field Analysis är ambitiöst och avancerat. Suggestivt och mörkt. Det är både dess styrka och största svaghet. Som besökare tappas man bort under resans gång. Man väntar på förlösning men möts av starka och rätt förvirrande intryck. Vissa kommer älska det. Andra kommer bara resa sig och gå. Kisar man riktigt hårt så når man kanske insikt och ett högre tillstånd av föreställningen. Undertecknad blev mest utmattad. Men det är ju en känsla det med. DARK FIELS ANALYSIS Backa teater Göteborgs dans- och teaterfestival 2018 Koreograf: Jefta Van DintherDansare: Juan Pablo Cámara och Roger Reyner Sala Ljusdesign: Minna Tiikkainen Foto: Ben Mergelsberg, bilden är beskuren. Skriven av: Reika Xappola Farman Previous Next

LIVE från Scenkonstbiennalen i Norrköping! Vi kastar ur oss teser och testar dem på publiken. < Back 5:2 – SIAR OM FRAMTIDEN LIVE från Scenkonstbiennalen i Norrköping! Vi kastar ur oss teser och testar dem på publiken. Är 80-talet tillbaka? Eller kommer scenerna försvinna och ersättas med livelänk i soffan? Eller är Beck det enda som kommer spelas framöver? De och några till testas på prominent livepublik från Scenkonstbiennalen. Previous Next 5:2 – SIAR OM FRAMTIDEN Artist Name 00:00 / 42:35

Intervju med regissören Max Bolotin om kärlek, relationer och makt. < Back FÅNGEN I FANTASIN Intervju med regissören Max Bolotin om kärlek, relationer och makt. KASTRATETS ANDRA FÖRESTÄLLNING NÅGONSIN, ANTI-LANCELOT, GÅR UPP PÅ SCEN I GÖTEBORG DEN 29 MAJ. FÖRESTÄLLNINGEN ÄR DEN ANDRA DELEN AV FRÖKENMASKINERNA DÄR DEN ROMANTISKA KÄRLEKEN SÄTTS UNDER LUPP. SCENKONSTGUIDENS SARA ÖSTEBRO DYKER NER I ETT SAMTAL MED REGISSÖREN MAX BOLOTIN OM KÄRLEK, RELATIONER, FANTASI OCH MAKT. Anti-Lancelot är berättelsen om Guinnevere, drottningen som är gift med Kung Arthur (ni vet han som drog svärdet ur den där stenen), och om Lancelot – Guinneveres riddare, som i Kastratets händer blivit till riddarpojken med liljevit stjärt, drottningens kärleksintresse och erotiska fantasi. Men innan vi går in mer på berättelsen om Guinnevere så tar vi en annan berättelse. Jag bad Max Bolotin, en av de konstnärliga ledarna för Kastratet, och textförfattare och regissör för aktuella Anti-Lancelot, att berätta berättelsen om Kastratet. Det slående namnet kommer från en teatergrupp som bildades på Teaterhögskolan i Malmö någon gång runt 2009. I gruppen ingick just Daniel Nyström (skådespelare i del ett av Frökenmaskinerna, I love Transylvania) och Caroline Söderström (skådespelare i Anti-Lancelot), och några till som just nu inte är en del av denna berättelse. Gruppen övergav sedan namnet för ett annat, Kastratet blev ledigt och Max såg sin chans. “Jag har alltid tänkt att det namnet, det ska jag använda till något.” Vi hoppar tillbaka till 2014 då Max precis blivit klar med texten till I love Transylvania, sitt examensarbete på ovannämnda skola, och behövde skapa ett forum för textreading. I samma veva pratade han och Sara Tuss Efrik ihop sig, båda saknade ett sammanhang, och Sara saknade en plats att experimentera med digitala uttryck på. “Då skapade vi Kastratet, i den lite brokiga form den är i nu, ett nätverk och en plattform för olika typer av konst och litteratur”. KÖTT OCH VÅLD OCH DÖD OCH BLOD Kastratets brokiga plattform används som en experimentplats och publiceringsyta för ett gäng människor från olika konstuttryck. En av Kastratets spelplatser är på webben där texter och illustrationer publiceras, en annan på scengolvet. Jag frågar Max om det finns någon gemensam tråd som går igenom alla Kastratets aktörer. “Egentligen inte. Det har inte funnits något program eller något manifest. Men allt eftersom så har vi ändå upptäckt att vi är intresserade av teatralitet på olika sätt, även i det som ligger utanför den rena teaterverksamheten. Vi är intresserade av dramatik, helt enkelt. Det finns någon typ röd tråd ändå i det vi publicerat, där det finns en känsla av att hellre ta i för mycket än för lite, hellre för tillgjort än för formbundet och svalt. Vi har en dragning åt det groteska, det överdramatiska och kött och våld och död och blod.” ANTI-LANCELOT Tillbaka till berättelsen om Guinnevere och riddarpojken. Anti-Lancelot är del två av Kastratets serie Frökenmaskinerna. Del ett var I love Transylvania som spelades på Teater Trixter hösten 2015. Båda är monologer om hövisk kärlek, begär och makt. Har en sett del ett kommer du kunna känna igen dig. “Det finns en del “call-backs” i texten som man kanske kommer känna igen om man har sett den tidigare”. I föreställningen Anti-Lancelot står Guinnevere i centrum, och relationen mellan henne och hennes riddare – ett nät av BDSM-erotik, fantasi och hennes val mellan två sorters makt, makten hon har över riddarpojken som får honom att underkasta sig, och den världsliga makten, statusen hon får av att vara drottning. “Det finns också en bitterhet hos Guinnevere över att hon inte fått makten själv, utan att den har givits till kung Arthur istället, som hon är gift med. I föreställningen ställs frågan om är det möjligt att förebrå honom för att han bara tog makten när han lyckades dra svärdet ur stenen och alla bestämde sig för att han skulle vara kung bara för det? Kan man förebrå honom för att han tog emot den makten? Så det är en källa till bitterhet i Guinneveres liv, även om hon har en stor förståelse för det”. SANNINGEN Vårt samtal svänger här in på ämnet relationer, och fantasier en har om sina kärlekspartners, något som monologerna också undersöker. “Det är omöjligt att vilja samma sak i en relation”, menar Max, “Det är alltid i någon mån en konstruktion, en fiktion. Vi kan aldrig veta hela sanningen om varandra, eller om oss själva egentligen, och därför är vi på något sätt dömda att hålla på med fiktioner och fantasier när vi relaterar till varandra.” En insikt som kan låta mörk och tung, så jag frågar Max om han också ser att detta står i motsats till vår lycka. “Nej, tvärtom”, svarar Max, “så kanske man måste acceptera att det är så för att kunna bli lycklig”, men brister snabbt ut i skratt. “En jättesvår fråga, jag vet absolut inte hur en blir lycklig!”. Huvudpersonerna i Frökenmaskinernas båda monologer har inget som helst intresse av denna insikt, eller vilja att se att personen de åtrår skulle ha en egen vilja och eget motiv till relationen, något som skapar problem när verkligheten inte verkar vara så som de själva målat upp den. “Nollpunkterna i båda pjäserna är att där människor inte lyckas leva upp till varandras fantasier, så tar våld vid. Det handlar om faran att fastna, att bli fången i någon annans fantasi. Det finns ögonblick i både pjäserna där huvudpersonen plötsligt bestämmer sig för, eller inser, att den personen de älskar, och som de tror är deras ideal, är det totalt motsatta, ett monster.” Kastratet #2 ANTI-LANCELOT Spelas vid tre tillfällen: 29 maj, 30 maj & 5 juni Teater Trixter, Göteborg Text & regi: Max Bolotin På scen: Caroline Söderström Omslagsbild: Caroline Söderström i Anti-Lancelot. Foto: Ina Marie Winther Åshaug. Skriven av: Sara Östebro Previous Next

Vi befinner oss i ett vardagsrum på Möllan i Malmö, under Scenkonstbiennalen. Vi pratar om hur en får med en föreställning på biennalen, om en vill spela på biennalen och så får lektioner i minglande. < Back 1:4 – JETZT BIENNALAR Vi befinner oss i ett vardagsrum på Möllan i Malmö, under Scenkonstbiennalen. Vi pratar om hur en får med en föreställning på biennalen, om en vill spela på biennalen och så får lektioner i minglande. Teasers: - Lars Ring berättar om sitt intensiva hat. - Farnaz Arbabi ger oss överlevnadstips. - Nils Poletti om att spela för branschen. Inklippta människor: Mario Castro Sepulveda (marknadsförare Teater 23), America Vera-Zavala (dramatiker), Elin Collmo (producent, Teater Sláva), Nils Poletti (konstnärlig ledare, Turteatern), Benedikte Esperi (dansare), Johan Häggblom (inspicient, Göteborgs Stadsteater), Lars Ring (teaterkritiker, SvD), Moa Backman (dramatiker), Logi Tulinius (skådespelare), Farnaz Arbabi (konstnärlig ledare, Unga klara Previous Next 1:4 – JETZT BIENNALAR Artist Name 00:00 / 1:02:13

Nätverk After Art Nätverk 2016 Teater Nu, Scenkonstguiden skapade under 2016 fyra nätverksträffar under konceptet After Art. En kväll där scenkonstnärer, konstfolk och performancenördar kunde hänga, snacka (om de ville), umgås och slappna av efter dagens konstnärliga arbete. Under kvällen bjöds det även på live akter. AFTER-ART #4 26 maj – Atalante, Göteborg. Tårtkalas och YouTube-karaoke. På scen: Finn Björnulfson Finn Björnulfson är en känd slagverkare som spelat med till exempel Håkan Hellström, Timbuktu och Simon Ljungman. Nu gästar han After-Art och vi är mega stolta! AFTER-ART GOES HARDCORE-MINGEL (AFTER-ART #3 ) 13 april – Pustervik, Göteborg En special-edition i samarbete med Göteborg & Co’s nätverksträff. Scenkonstguiden tar sitt koncept After-Art till en helt ny nivå av hardcore-mingel. Pröva på olika lekfulla sätta att skaffa nya kontakter. Passar både mäster-minglaren, nervös-minglaren och jag-kan-väl-säga-hej-minglaren. Var lugn och flyt med. AFTER-ART #2 17 mars – Kompani 415, Göteborg På scen: A.M.E A.M.E. is the solo music project of musician and actress Anna Maria Engberg. Her music is described as heartfelt, stripped indie that has a flirt with americana, based around the lyrics and a soft, personal voice. AFTER-ART #1 24 februari – Masthuggsteatern, Göteborg. På scen: Judiths JUDITHS bildar ett jazzpoppigt universum med musik signerat Amanda Elsa Larsson i centrum. Bandet är föränderligt som livet och nu på onsdag framförs låtarna på duo med Anton Alvin vid pianot. Texterna är uppriktiga med livet och havet som inspiration. ”Livet för att det är fantastiskt och fuck-up på samma gång, och havet för att det förenar världen. Eller jag tycker det borde göra det i alla fall, inte utgöra gränser…” för att citera låtskrivaren själv. Nätverksträffarna arrangerades med stöd av: Sensus, Kultur i Väst och KulturUngdom.

Vi sammanfattar året och delar ut pris till bland annat årets bästa föreställning, årets trend och årets "att man inte ville missa den här upplevelsen". < Back AVSNITT 26 – SNÖBOLLAR, POLITIK OCH PALJETTER Vi sammanfattar året och delar ut pris till bland annat årets bästa föreställning, årets trend och årets "att man inte ville missa den här upplevelsen". Previous Next AVSNITT 26 – SNÖBOLLAR, POLITIK OCH PALJETTER Artist Name 00:00 / 45:48

Vi pratar om vilka vi skulle vilja hänga med och när, Rasmus snackar s**t om communityteater och en jäkla massa annat. < Back AVSNITT 33: SWEDISH HOUSE MAFIA – VÅRT 20-TAL Vi pratar om vilka vi skulle vilja hänga med och när, Rasmus snackar s**t om communityteater och en jäkla massa annat. Previous Next AVSNITT 33: SWEDISH HOUSE MAFIA – VÅRT 20-TAL Artist Name 00:00 / 32:27

På Boy konsthall kan du uppleva samtidskonst mitt i Bollebygds centrum. Här kan du se utställningar med lokala och internationella konstnärer. Hos Boy konsthall kan du uppleva samtidskonst mitt i Bollebygds centrum. Här visas lokala och internationella konstnärer. Kom in på en kaffe och prata med utställningsvärdarna. Välkommen! HISTORIA AKTUELLT HITTA HIT ÖPPETTIDER emma_amal_khanafer_aci_035 IMG_3926 1/11 AKTUELLT Sofia Tillman NATTVÄKT 12 september - 17 oktober Motiven i utställningen Nattväkt kretsar kring skiftande tillstånd av närvaro och försvinnande, i ett osäkert gränsland mellan liv och död. Verken växer fram i äggoljetempera, torrpastell och kol, i en långsam tillblivelseprocess där uttrycket söker sig fram. Läs mer HITTA HIT Adress Göteborgsvägen 21 517 36 Bollebygd Öppettider Torsdag 15:00 – 18:00 Fredag 15:00 – 18:00 Lördag 11:00 – 14:00 Tillgänglighet Parkering och särskild parkering för personer med nedsatt rörelseförmåga finns precis utanför. Lokalen ligger i markplan, entrén mot gatan har breda dubbeldörrar och öppnas automatiskt. Ingen tröskel. BOY KONSTHALLS HISTORIA Boy konsthall startades 2017 av systrarna Sara och Maja Östebro, båda uppväxta i Bollebygd. Utgångspunkten var att undersöka vad som händer när Bollebygd blir en plats där ny samtidskonst skapas och vad kan konsten göra för utvecklingen lokalt? Förutom att här arrangera utställningar driver vi ett residensprogram där konstnärer bjuds in för att skapa nya verk med Bollebygd som backdrop. KULTURNÄMNDEN, VÄSTRA GÖTALANDSREGIONEN 2020: Boy konsthall har etablerat sig som en aktör med hög konstnärlig kvalitet i ett område som saknar kulturinstitutioner eller konsthallar. Med sin placering i ett köpcentrum i Bollebygd når man en publik som inte nödvändigtvis själva sökt sig till samtidskonsten. Boy konsthall har under de här åren fått medfinansiering från både kommun och kommunalförbund och upparbetat ett stort förtroende i konstvärlden. Ett initiativ som väsentligt ökat tillgången till samtidskonst av hög kvalitet för invånarna utanför storstaden. UTBILDNINGSNÄMNDEN, BOLLEBYGDS KOMMUN 2023: Sara och Maja Östebro på Boy konsthall bidrar med en stor dos av högkvalitativ samtidskonst till Bollebygd. Med sin konsthall är de djärva, kreativa och framåtsyftande och sätter Bollebygd på den kulturella kartan i Västsverige. De visar att konst kan ha en plats även i mindre samhällen och konsthallen blir såväl ett besöksmål som något att vara stolta över.

Vi sammanfattar året, ger julklappar och har en confession to make. < Back 2:4 – VI TALAR UT! Vi sammanfattar året, ger julklappar och har en confession to make. Teasers: - Påven får mens i julklapp! - Stina Oscarson blir ny stadsminister - Suzanne Reuter skickar en julhälsning Inklippta människor: Suzanne Reuter (skådespelare), Stina Oscarson (regissör) + random "kulturmän". Previous Next 2:4 – VI TALAR UT! Artist Name 00:00 / 1:09:10

Vi snackar s**t om Göteborgs institutioner, fördömer en sak för att sen glatt använda det, skvallrar om allt möjligt och går på skräckteater. < Back AVSNITT 27 – HASHTAG RIDÅ Vi snackar s**t om Göteborgs institutioner, fördömer en sak för att sen glatt använda det, skvallrar om allt möjligt och går på skräckteater. Previous Next AVSNITT 27 – HASHTAG RIDÅ Artist Name 00:00 / 42:54

Yolanta Schultz Rigtorp skriver om kampen för ett rikt kulturliv, om konstkritik och självinsikt. < Back ORMEN LEVER (VARNING FÖR IRONI) Yolanta Schultz Rigtorp skriver om kampen för ett rikt kulturliv, om konstkritik och självinsikt. “SEDAN KANSKE NÅGON JÄVEL I KOMMUNHUSET FÖRESLÅR ATT DET SKA BYGGAS PARKERINGSPLATS DÄR ISTÄLLET”. YOLANTA SCHULTZ RIGTORP SKRIVER OM KAMPEN FÖR ETT RIKT KULTURLIV, OM KONSTKRITIK OCH SJÄLVINSIKT OCH OM MYRORS FANTASTISKA FÖRMÅGA TILL SAMARBETE. Bergman beskriver, i förordet till en litterär utgåva av Persona, att kulturlivet är som ett gammalt ormskinn i skogen; inuti kryper en massa myror omkring och på håll kan det nästan se ut som om ormen lever. Han menar att myrorna är vi; vi som vill verka inom konsten och kulturen. Vi sysselsätter oss med att få någonting dött att verka levande för en åskådares ögon. Kan tyckas meningslöst när det sägs så, men hur som helst så är det vi, myrorna, som gör det jobbet. Skulle vi utrymma ena halvan av ormskinnet så skulle det rasa ihop, växa mossa på och sedan kanske någon jävel i kommunhuset föreslår att det ska byggas parkeringsplats där istället. Skulle myrorna plötsligt få för sig att det är var och en och dennes vässade armbågar för sig, så skulle de antagligen börja äta varandra, tills det bara fanns en stor hulken-myra kvar. Sedan skulle den hulkenmyran bli gammal och dö. Och så skulle någon jävel i kommunhuset föreslå att det ska byggas parkeringsplats där det levande ormskinnet en gång låg. Du ser; båda dessa scenarios slutar precis som Macbeth; alla dör och det enda spåret de lämnar är en parkering. Och precis som i Macbeth är det på grund av individualistiskt högmod. Det är ingen hemlighet att en måste vara på tårna när en sysslar med kultur. I alla fall om en vill att den kulturen ska nå ut till en så stor publik som möjligt. Och det är väl minst sagt en naturlig vilja då publikintäkter är en råviktig inkomstfaktor när det gäller scenkonst. Har du någon gång frågat dig varför det “är så sjukt dyrt med privatteater?” så kan jag tala om att det är delvis därför. Men herregud vilket tråkigt ord det är, “inkomstfaktor”! Det blir som ett strypkoppel runt halsen på kulturarbetaren, det där ordet. När vi egentligen bara var taggade på att skapa något och få dela med oss av det. Inkomstfaktor. Inkomstfaktór. Inkómstfaktor. Blä. Blä. Blä. Hursomhelst så är det alltså ett flockdjursbeteende, att vilja dela med sig; vara del av en dialog. Det kommer hyfsat naturligt. Vad som inte kommer naturligt är “inkomstfaktorn”, det är ett inlärt kapitalistiskt påfund. Inkomstfaktorn, förmågan att synas och nå ut, är ofta vad som står emellan konstnären/kulturarbetaren och dennes förmåga till fritt, kreativt och tidskrävande skapande. Att vurma för kulturen är att på olika sätt bedriva en kamp för ett rikt och levande kulturliv, för det är ett måste om vi vill kunna verka inom det. Skådespelarna, regissörerna, performancekonstnärerna, författarna. Och så även kritikerna. Jag är inte på något vis en utbildad eller värst professionell scenkonstkritiker, men jag får genom Scenkonstguiden trots detta syssla med någonting som åtminstone liknar scenkonstkritik, så jag kommer för tesens skull räkna in mig själv i den kategorin. Jag har skrivit för Scenkonstguiden sporadiskt sedan 2015. Majoriteten av mina texter har vuxit likt grenar från den taggiga rosenbuske som är min absoluta favoritgenre vad gäller text: arga brev. Delvis därför att välformulerad aggression är bland det roligaste jag vet. Men också då jag under mina övre tonår blankt kände att det var jag och min vassa tunga (mitt vassa… tangentbord?) mot världen. Då jag länge och flitigt internaliserat mig till en slags upplevd kronisk underdog-position reflekterade jag inte heller kring nödvändigheten av att säga vissa saker, eller uttrycka mig på ett särskilt vis, och vad de orden lämnade för avtryck i omvärlden. Det här är en oerhört vanlig egenskap hos den moderna människan, låt oss kalla den; “Brist-på-förmåga-till-reflektion-kring huruvida-behovet-av-att-uttrycka-känslor/upplevelser-nödvändigtvis-korrelerar-med-omgivningens-behov-av-att-ta-del-av-dem”. Även kallat “brist på självinsikt”. Och jag vill poängtera att den inte alltid har med ett underdog-komplex att göra, då den även är vanlig hos män och akademiker. Ett målande exempel: Din vän säger “fan har du hört den här låten ‘Hallelujah’, den typ berör mig på riktigt för första gången sedan min pojkvän lämnade mig för min mamma förra året.”. En människa med ovan nämnda egenskap hade då svarat “Jag tycker att den är tillgjord. Och produktionen är dessutom billig. Inte på långa vägar den bästa av Leonard Cohens låtar. För du vet väl att det är han som skrivit den, inte Jeff Buckley?”. Medan en trevlig person hade sagt: “Vad fint. Vad är det med den som berör dig?”. Efter ett år på folkhögskola så har jag hursomhelst intagit en mer “mañana mañana”-inställning till livet i stort och även drabbats av en slags distans till mig själv och mina egna åsikter (typ). Jag har blivit helt plågsamt rationell, och tänker numera både ett och två varv innan jag säger saker om konst högt (oftast). Det finns hierarkier och maktskikt i scenkonstvärlden som beror på pengar, konkurrens och prestige. Kreatörer jobbar på helt olika grund, med helt olika resurser och helt olika möjligheter att nå ut och bli tagna på allvar. Det här är inte ett recept för ett inkluderande, kreativt klimat och ett i längden innehållsrikt kulturliv. Det är ett recept på normstyrd elitism. Och går vi i linje med den stämningen; med armbågarna utåt, då kommer ormskinnet som bekant att bli en parkeringsplats. Inte idag, inte imorgon. Men en dag vaknar vi och så är det någon rik jävel som parkerat sin Rolls Royce där Teater Smuts brukade ligga. Åter till myrorna. Grejen med myror är ju att de är världsbäst på att jobba tillsammans mot ett gemensamt mål. Det kan vilket dagisbarn som helst bekräfta. Så här i juletider skulle vi även kunna dra en parallell till Jesus och hela hans kumbaya-attityd. Men låt oss avstå. Det här är vad jag menar: för att mina (och andras) recenserande texter ska fylla en funktion i kontexten “Göteborgs kultursfär” och inte bara i kontexten “Jag, jag själv och mig” så måste våra texter utgå lika mycket ifrån dem vi skriver om, som från oss själva. Vi behöver sålla bland våra åsikter och se till så att vi inte bara ägnar oss åt ett navelskådande, självförverkligande ordbajseri. Och inte heller åt att slicka Institutionernas röv. Det måste finnas en omvärldsanalys och en mottagaranalys någonstans där emellan “Jag” och “Jag själv”. Skriver jag om en frigrupp som har en ambition och en kreativ vision, då behöver jag inte skriva tre sidor text där jag dissekerar och sågar föreställningen in i minsta detalj och en rågad sked ironi. Exempelvis som jag gjorde 2015 med Valerie Solanas Ska Bli President i Amerika på GDT. En text vars redigeringsprocess förresten, på tal om arga brev, resulterade i att Scenkonstguidens egen Rasmus Klamas (Hej, hej! Minns du?) fick motta ett av mina mästerligaste, mest obstinata arga mail. Det spelar ju noll roll om jag tyckte att den sög rent estetiskt och politiskt, jag vill ju fortfarande att folk ska gå och se den, för att den är framvärkt av en liten teater med åtminstone ett visst mått lust och vision. Men skriver vi om Stadsteatern och Fredrik Evers så sparkar vi i högre grad uppåt när vi kritiserar, och de kan gott ta den lilla sparken utan att folk slutar gå dit. De kanske rent av behöver en spark eller två för att inte ta sina sätt och traditioner för givet. För att kanske till slut våga göra någonting som är nytänkande och intressant på riktigt. Kanske, gud förbjude, anställa någon som inte är formad efter Teaterhögskolans och STDHs avbild. (Inte för att säga att en examen från Teaterhögskolan kan garantera att du får jobba, nej nej nej, MEN! När du står där; ätstörd och skakande av kokain, hårt kramandes examensbeviset mot bröstet, då kan du åtminstone trösta dig med att de stora teatrarna och film-castarna i alla fall kommer att tänka på dig (snabbt) innan de anställer en av systrarna Jankell.) Vad menar jag med allt det här babbleriet, undrar du nu? Jag menar att jag stundtals vaknar till ifrån min individualistiska dvala och inser att jag inte bara kan skriva för att märkas, därför att det jag skriver om handlar inte om mig. Recensionen saknar för mig värde om den bara är till för skribenten och dennes pågående självförverkligande. Recensionen får värde genom att samverka med kulturlivet, och bidra genom att synliggöra det som behövs synliggöras parallellt med att kritisera endast det som behövs kritiseras. När den förtydligar och inkluderar även i sitt språk och sina referenser (ping DN, SvD), så att kulturen fortsätter breddas och växa, och leva som den naturliga del i ett samhälle som den ju är. För att avsluta vill jag ställa en fråga till dig som läser; har du märkt att den här texten utger sig för att vara kollektivistisk, men egentligen mest handlar om min egen personliga utveckling under de senaste två åren? What can I say, jag är 90-talist. Jag är inte uppfostrad till att ha integritet. Jag är uppfostrad till att ha identitetskris tjugofyrasju. Skål och gla’ helg där ute i stugorna! We shall overcome! Skriven av: Yolanta Schultz Rigtorp Omslagsbild:CC0 Creative Commons Previous Next

Matilda Klamas ringde upp Frida Blom på PR-byrån Westander och fick veta mer om lobbying och opinionsbildning. < Back LÅT OSS PÅVERKA Matilda Klamas ringde upp Frida Blom på PR-byrån Westander och fick veta mer om lobbying och opinionsbildning. Block: Kulturens gräsrötter, #4 SISTA DELEN I REPORTAGESERIEN KULTURENS GRÄSRÖTTER HANDLAR OM PÅVERKAN. MATILDA KLAMAS RINGDE UPP FRIDA BLOM PÅ PR-BYRÅN WESTANDER OCH FICK VETA MER OM LOBBYING OCH OPINIONSBILDNING. Frida Blom jobbar som projektledare och PR-konsult på Westander sen fyra år tillbaka. Hon är delägare och ansvarig för byråns erbjudande gällande opinionsbildning och lobbying. Dessutom har hon en bakgrund inom Svenska Freds- och skiljedomsföreningen och därmed erfarenhet att verka som lobbyist på gräsrotsnivå. Helt enkelt någon som har stenkoll på det där med att påverka. Westander är en PR-byrå som jobbar med att skapa publicitet, opinionsbilda och påverka politiska beslut. Själv snubblade jag över Westander genom deras fritt delade PR-handbok. I den får en ta del av handfasta tips i allt i från pressmeddelanden till hur en ska tänka inför en tv-debatt. Viktiga tips som de delar med sig av fritt. Varför kan en ju undra? Bör en inte behålla sina knep för sig själv? Inte om målet med verksamheten är att fler ska delta i samhällsdebatten. För Westanders filosofi är att ju fler som engagerar sig i debatten, desto bättre är det för både demokratin och samhällsutvecklingen. Frida berättar också att de lever som de lär, och driver frågor som berör deras bransch. “Vi driver till exempel att PR-branschen ska bli mer öppen, vi har lobbat för att riksdagen ska införa en frivillig uppförandekod för PR-konsulter” Westander gör helst inte påverkningsarbetet åt sina uppdragsgivare, som att kontakta journalister och politiker. “Den typen av relationsbyggande tycker vi att uppdragsgivaren ska äga själv. Dels för att det inte är smart att bli för beroende av en PR-byrås kontakter, dels för att vi tror att det är det mest effektiva sättet”. För det handlar ju faktiskt om ett relationsbygge om det så är mot media eller mot beslutsfattare. VAD ÄR DÅ LOBBYING OCH HUR GÅR DET TILL? “Lobbying är att försöka påverka politiska beslut genom opinionsbildning via sociala och traditionella medier (tv och tidningar) eller genom direktkontakter med beslutsfattare” säger Frida. Opinionsbildning via media syftar till att få många människor att få upp ögonen för en sak som behöver förändras. När det är “tillräckligt” många röster som vittnar om samma förändringsbehov eller problem blir frågan också mer relevant för de som ska ta besluten. Direktkontakter med beslutsfattarna handlar ofta om möten, uppvaktningar, mail, telefonsamtal eller att man bjuder in beslutsfattarna till olika seminarium. Eller att en föreslår gemensamma initiativ. “Det optimala är om lobbyisten genom breda kanaler lyckas påverka allmänhetens värderingar, attityder och åsikter så att det skapas ett opinionstryck på beslutsfattarna, och att man genom direktkontakter samtidigt kommer med ett förslag till beslutsfattaren om hur han eller hon ska lösa situationen. Man levererar en lösning på ett faktiskt problem som politikern upplever att många människor bryr sig om.” Det vanligaste misstaget när en vill påverka är enligt Frida att en agerar kravställare istället för att se beslutsfattaren som en medspelare. “Man säger det här är fel och gör någonting åt det här.” Om inställningen är att politikern är en motspelare som ska övertygas börjar hela processen i ett motståndsläge och då är det också lätt att köra fast. Genom att istället se politikern som en medspelare och någon som en kan hjälpa, kan en komma mycket längre. Frida tipsar om hitta gemensamma intressen snarare än att ställa sig på motsatt sida. Dessutom är det guld att när en lägger fram ett problem också ha en formulerad lösning, då finns det ju ett konkret förslag att börja arbeta mot. KARTLÄGGA ÄR A OCH O För att veta hur en ska gå tillväga gäller det att kartlägga situationen, skaffa sig kunskap och göra en analys av den politiska spelplanen. Var ligger den här frågan nu? Vilka beslut ska fattas av vilka? Vad tycker politikerna om denna frågan just nu? Vilka aktörer har mycket inflytande vilka har litet inflytande. Vilka är rådgivarna och vilka tar beslut? Helt enkelt hur ser beslutsprocessen ut? “När kartläggningen är gjord är det dags att börja försöka påverka processen. Ju tidigare man kan komma in ju större chans har man att lyckas.” Ett första steg kan vara att lobba för att en utredning ska tillsättas, nästa steg skulle kunna vara att påverka direktiven för utredningen och det tredje steget att påverka utredaren för att få den att presentera ett förslag som man tycker om. Sedan går det att påverka remissinstanser och själv skriva remisser. Det går att lobba från kommun upp till hela vägen till riksdagsnivå. Processerna ser delvis olika ut, men principerna för arbetet är desamma. Det finns givetvis ännu fler moment att bedriva påverkan kring men viktigt är att vara med tidigt i processen, hur den än ser ut. LOBBYVERKSAMHET KAN HA EN NEGATIV KLANG För mig kan lobbying kännas främmande och något som jag tänker att främst stora företag sysslar med. Bilder av män i kostym i hotell-lobbys kommer upp på näthinnan så fort jag hör ordet. Även Frida känner igen att många får negativa associationer till ordet lobbying och hon tycker att många förknippar det med bilden som ges i amerikanska filmer, där resursstarka företag mer eller mindre köper sig makt. Men det är långt i från verkligheten tycker Frida som även var lobbyist då hon arbetade på Svenska Freds (en fredsorganisation). “Alla som försöker påverka politiska beslut är lobbyister. Vår ingång är att ju fler som försöker påverka desto bättre är det för demokratin.” Frida ser ändå två problem inom lobbyrörelsen, dels en resursojämlikhet och dels att viss lobbying sker i det fördolda. “Resursojämlikheten bidrar givetvis till en risk att de resursstarka får mest inflytande och det där måste man försöka motverka på olika sätt. Vi har till exempel föreslagit att riksdagen ska erbjuda gratisutbildningar i lobbying för organisationer”. Det andra problemet, när lobbying sker i det fördolda, handlar främst om när en uppdragsgivare hyr in en konsult och den personen lobbar utan att tala om vem det är som betalar, vem som är den riktiga avsändaren. “I så fall är ju risken stor att politiker och journalister och allmänhet vilseleds och inte kan ta ställning kring trovärdigheten i budskapet.” Westanders lösning är ett självpåtaget öppenhetskrav samtidigt som de försöker arbeta för mer öppenhet i branschen. KULTURSEKTORN KAN BLI BÄTTRE PÅ LOBBYING Jag frågar Frida hur bra hon tycker kultursektorn är på att arbeta med lobbying. Hon upplever att kulturen har ett stort och viktigt engagemang samtidigt som sektorn har en tuff situation ekonomiskt och personellt och därför satsas inte heller pengar på att verkligen försöka påverka. Frida tycker att kultursektorn behöver bli mycket bättre på att argumentera för sin sak. “Jag känner generellt sätt att kultursektorn behöver bli mycket bättre på att tala om varför ni är viktiga för samhällsutvecklingen. Det är det enda sättet att förmå politikerna att lyssna, att berätta varför ni har en väldigt samhällsnyttig verksamhet.” En kommunikationsutmaning menar Frida. Om vi vill ha mer resurser måste vi kunna visa på varför det är bra för samhället. Ett annat tips på vägen är att vara konkret i vilka beslut som ska fattas och utav vem. “Den som hör ert budskap ska veta – Aha det är det här jag ska göra efter det här mötet, nu vet jag exakt vad jag förväntas att göra.” Allmänna budskap går helt enkelt bort. DAGS FÖR PÅVERKAN? Då var det väl bara att börja formulera de vassaste argumenten, kartlägga och bygga relationer. Visst, det kan lätt kännas övermäktigt men då gäller det att komma ihåg att det behöver inte vara svårare än att ringa ett telefonsamtal för att sätta igång en påverkningsprocess. Dessutom är vi inte öar av ensamma kulturarbetare utan nu säger vi “hurra!” för organisering och tar de första spadtagen tillsammans. Låt oss bli kungar på att lobba! Ta gärna del av tidigare reportage i serien, läs bland annat om gräsrotsperspektivet i en punkkontext, en analys av kulturell infrastruktur kring en partybåt och en intervju med en kulturpolitiker. Skriven av: Matilda Klamas Previous Next