Performance EN PLATS FRÅN VILKET NÅGOT KAN SES Performance 2011 ”Tre människor har låst in sig i ett alldeles för litet rum. Fragmentariska scener spelas upp, nya scener tar sin början, rinner ut i sanden, börjar om. Instängda i rummet kämpar de tre med att få någonting att stanna kvar. Åskådare får med den utomståendesklarhet betrakta den inomslutnes grumliga seende. När sedan rummet står tomt är besökare inbjudna att själva träda in och utforska de efterlämnade spåren. ” En plats från vilket något kan ses visades under Teater Nu:s sommarfest Sex timmar scenkonst på Cinnober Teater den 18 juni. Den 25-27 augusti drog projektet vidare upp till Stockholm och medverkade i Stockholm Fringe Fest , då byggdes rummet upp inne på Kulturhuset och ute på Sergels Torg. Text och idé – Sara Östebro Medverkande – Sara Östebro, Rasmus Pohl Östebro, Emelié Sterner Müller En plats från vilket något kan ses” arrangerades med stöd av KulturUngdom.

Karin Noomi Karlsson guidar oss till bygdespelen i Dalarna. < Back BYGDESPELENS FÖRLOVADE LANDSKAP Karin Noomi Karlsson guidar oss till bygdespelen i Dalarna. “DET ÄR BÄTTRE ÄN DU KAN FÖRESTÄLLA DIG!”. KARIN NOOMI KARLSSON GUIDAR OSS TILL BYGDESPELEN I DALARNA. ”Det finns enligt min mening inget trivsammare sätt på vilket man kan presentera en bit av en bygds historia, än att göra det i form av ett spel.” – Rune Lindström, skapare av Himlaspelet De så kallade bygdespelen utgör en egen form av teater, ofta med en lokal förankring. Skådespelarna kan vara såväl professionella utövare som teateramatörer från lokalsamhället och föreställningarna väcker ofta stort engagemang hos medverkande och publik. De spelas i snart sagt var del av landet, företrädelsevis på sommaren då många ensembler använder sig av utomhusscener. Trots den aldrig vikande entusiasmen hos publiken är ryktet bland storstädernas kulturmänniskor aningen befläckat då bygdespelen ofta buntas ihop med olika typer av buskis och amatörteater, men bygdespelen förtjänar ett bättre öde än så. För den som är intresserad finns en rad pärlor att njuta av under sommaren. Och vad kan väl vara bättre än att kombinera en sommarsemester med röda stugor och glittrande sjöar med en teaterupplevelse utöver det vanliga? I hjärtat av Dalarna finns det ett antal föreställningar att välja på. Gemensamt för många bygdespel i regionen är att de bygger på historiska händelser och gamla sagor och myter med en koppling till orterna där de framförs. De drar alla stor publik och många av dem spelas ofta, om inte årligen så åtminstone återkommande. Låt oss därför ta en närmare titt på några av de mer kända spelen som ges i just bygdespelens förlovade landskap. GAMLA GÅRDEN Gamla gården skrevs 1935 av Per Johannes. Per Johannes hade en folkskollärarexamen i botten och var bördig från Rönnäs by utanför Leksand. Pjäsen uruppfördes 1935 i Leksand och den var redan från början menad för amatörteaterskådespelare. Den turnerade runt i Dalarna och sattes upp i olika hembygdsföreningar och framfördes även i radion 1936. Efter 1941 spelades Gamla gården inte under ett antal år och fokus kom att hamna på Himlaspelet som då hade haft premiär. På 50-talet översatte man manuset till Bjursåsmål och 1951 kom man återigen att spela stycket men nu på dialekt. Sedan 1978 spelas pjäsen på Dössberget i Bjursås. Gamla gården handlar om den stora utvandringen till Amerika under sent 1800-och tidigt 1900-tal och om hur bönderna lurades att sälja sin skog för en spottstyver till stora skogsbolag. Inspiration till pjäsen fick författaren genom att hans farfar hade varit en av de bönder som motsatte sig skogsförsäljningen. När farfadern gick ur tiden försökte man tvinga fadern att gå med på försäljning av sitt skifte men även där tog det stopp och skiftet kom att stanna i släktens ägo. Utvandringen till Amerika berör stora delar av svenska folket och det är därför lätt att känna igen sig i berättelsen. Kontakten mellan de som gav sig av och de som stannade kvar var sporadisk av förklarliga skäl och när en av bygdens söner efter många år i Amerika återvänder till sin åldrige far vet glädjen inga gränser. Det är en fin skildring av emigranterna på sent 1800- och tidigt 1900-tal som möter publiken. Det finns ingen uppgift om när Gamla gården spelas nästa gång eller vilka som deltar, men pjäsen brukar spelas i samband med Bjursvicku i slutet av juli. Kontakta hembygdsföreningen för mer information. TROLLBRÖLLOPET Detta bygdespel skrevs 1932 av Herbert Grönfall, bördig från Äppelbo. Enligt en lokal sägen från 1600-talet ska handlingen i Trollbröllopet utspelat sig på en fäbodvall i Äppelbotrakten och det handlar om hur Äppelbo kyrka fick sin brudkrona. Spelet uppfördes första gången 1935 på samma helg som Gamla gården och är ett av de äldre bygdespelen i Sverige. Det spelas återkommande varje år och senaste uppsättningen ges i år, ett samarbete mellan lokala teateramatörer och Äppelbo Hembygdsförening. 80729351-xD3gb Älvor. Från Trollbröllopet. Foto: Trollbröllopet Här möter vi en berättelse om hur en ung flicka kläddes till brud av traktens troll men räddades i sista stund av ortsbefolkningen. På huvudet hade hon då en gyllene krona och den fäbodvall där hon brukade driva boskap fick därav namnet Brudskogen. Sägnen nedtecknades av Karl Erik Forsslund på 1920-talet i verket Med Dalälven från källorna till havet och enligt berättelsen gick det till på följande sätt: ”Det var på hösten, en mörk kväll, en sälbukulla var ensam vid vallen. Hon satt och vov en väv, då kom trollen in och skulle klä henne till brud åt en trollyngling; hon bad att få väva ut väven först, men det fick hon inte; de slet bort väven och hade sönder vävstolen. Då knöt hon sitt strumpeband omkring vallhundens hals (enligt andra sin halsduk med en vidfästad skriven lapp) och skickade hunden ner till sin fästman hemma i byn. Han förstod att något galet var på färde och gav sig iväg ridande, med ett stickbloss, som var utbrunnet när han var nära framme och som han kastade i en tjärn – den har ännu ljust vatten, alldeles grönt, och heter Lystjärn. Det var två slags troll, fattiga och rika. De fattiga fick inte komma in och vara med på kalaset; till hämnd talade de om för fästman, hur han skulle göra: kasta yxan över trollen därinne och hugga kniven i dörrn. Bruden var nästan färdigklädd, endast vänsterhandsken felade, annars hade de tagit henne med sig. Nu fick han henne med sig upp på hästryggen och red i sporrsträck därifrån, trollen kom efter och grät och tjöt, men så kom dom till en åker som var harvad i kors och då kunde de inte följa längre”… ”de kom till en höstplöjning, den var plöjd med plog med stål i och han red i kors över den, så trollen måste vända. Hästen stalp död, när dom kom hem men gullkronan hade kullan på sig än; den var tung och så stor att man gjorde tre stycken av den, en till Nås, en till Järna och en till Äppelbo. Och i Äppelbo kyrka finns trollens brudkrona kvar än idag, en liten fin pjäs med hängande löv och 7 diamanter (troligen bergskristaller) och ingen vet när eller varifrån den kommit hit; kanske såsom krigsbyte från något katolskt tempel, där den krönt en madonnabild, tro somliga. Förr skulle varje Äppelbobrud, som bar kronan, bära stål på sig under vigseln, för att inte trollen skulle komma och ta både krona och brud.” Brudkronan i berättelsen finns i verkligheten och går att beskåda i Äppelbo kyrka. Den är tillverkad i Tyskland på 1400-talet och det har framförts tankar om att den skulle kunna vara en del av ett krigsbyte som på oklara vägar har hamnat i Äppelbo kyrka. För att bortförklara hur en så dyrbar krona kunde hamna där den hamnade har sägnen sannolikt växt fram. Det hade under alla omständigheter varit mer hedersamt om den hade kommit från trollen än att den skulle visa sig vara stöldgods. HIMLASPELET Himlaspelet skrevs av Rune Lindström och hade premiär 1941 på Dramaten i Stockholm, delvis som en protest mot nazismens härjningar i Europa. Spelet gavs sedan i Sammildalsgropen i Leksand under många år men har även spelats i Tällberg. De senaste åren har man använt Svea-salen i Leksand för föreställningarna och på det viset är man inte lika utsatta för vädrets makter. Himlaspelet ges oftast årligen men har haft några kortare uppehåll sen premiären 1941. Lindström tog utgångspunkt i det klassiska dalamåleriet när han skrev sin pjäs och texten består av sex målningar med tillhörande berättelser. En kurbitsmålare får agera berättare för hela historien och detta anknyter till den tradition av kringresande målare, oftast namnlösa för eftervärlden, som prydde hemmen med sitt måleri hos de som hade råd. Handlingen utspelar sig i Dalarna och i en variant av det förlovade landet som bär tydliga likheter med det Dalarna som huvudpersonen så småningom lämnar bakom sig. Drängen Mats fästmö Marit bränns på bål som häxa och då hon är oskyldig bestämmer sig Mats för att söka upp Gud och ställa honom till svars. Han slår följe med en kurbitsmålare men när målaren måste lämna honom luras han av Djävulen själv att välja den breda vägen före den smala. Den naive Mats förändras till det sämre och girigheten och ondskan får honom att glömma sitt egentliga ärende. Varje steg han tar övervakas dock av Marit och Gud från himmelens höjder och när han slutligen ligger på sin dödsbädd ges han möjligheten att välja godheten och träda in i paradiset där han återförenas med sin Marit. Himlaspelet är en berättelse om kampen mellan ont och gott, om vinsten med att behålla sin barnatro och att det aldrig är försent att välja det goda och det rätta i livet. Även på sitt yttersta kan syndaren få Guds förlåtelse. Men det handlar inte bara om religionen och den kristna tron. Det handlar också om utanförskap, mobbning och de onda krafter som vill ta över här i världen och det är med andra ord en ständigt aktuell pjäs. Årets uppsättning av Himlaspelet spelades 27-31/7 i Svea-salen i Leksand. SÅ VARFÖR SKA DU BESÖKA ETT BYGDESPEL? Bygdespelen fortsätter att leva tack vare det enorma engagemang som ortsbefolkningen lägger ner. När det klagas alltmer på att landsbygden för en tynande tillvaro har man sannerligen inte tagit någon hänsyn till denna unika teaterform som drar publik från både när och fjärran. På ett lättillgängligt sätt ges publiken glimtar in i delar av historien som annars sällan exponeras i modern tid. Den enda utmaningen är möjligen inslaget av lokala bygdemål som kan ge publiken lite nervösa ryckningar men de allra värsta varianterna brukar vara bortslipade. Himlaspelets koppling till kyrkan och häxprocesserna belyser situationen för de som drabbades av vad som allmänt kallas ”Det stora oväsendet” som pågick mellan 1668 och 1676. Nära 300 personer fick sätta livet till innan man fick stopp på masshysterin, de flesta var kvinnor och unga flickor (totalt sett har drygt 400 personer avrättats för trolldom i Sverige mellan 1492 och 1704). Trollbröllopet ger både insyn i hur folk levde på landet och i vad man trodde på förr i tiden. Ett simpelt krigsbyte i verkligheten förklaras med trolltyg och så växer en sägen fram som än i modern tid traderas i form av ett teaterstycke. Varför inte utmana dig själv och besöka ett av de många bygdespelen? Du får ett stycke lokalhistoria på köpet, det bjuds på levande musik av spelmän och även om det inte alltid är så kändistätt på scenerna som i en större stad så är det riktigt skickliga skådespelare – både proffs och amatörer – som uppträder och som lägger ner själ och hjärta i föreställningarna. Det går inte att lämna en sådan föreställning oberörd, i alla fall har inte jag lyckats med det konststycket ännu. Och vill du att bygdespelen ska leva kvar även i framtiden så går det ofta bra att bli medlem i vänföreningar som stöttar projekten ekonomiskt. Läs mer: Per-Ola Björklund: Bygdespel i Dalarna. Handling, bakgrund, tillkomst. Rabén & Sjögren 1983 Omslagsbild: Pixabay. CC0 Creative Commons Skriven av: Karin Noomi Karlsson Previous Next

Karin Noomi Karlsson har sett Ensam galning i ett slakthus i Gamlestaden, Göteborg < Back HUR DJUPT ÄR KANINHÅLET? Karin Noomi Karlsson har sett Ensam galning i ett slakthus i Gamlestaden, Göteborg “SOM ATT VAKNA UPP MITT INNE I EN SKRÄCKFILM OCH INTE KUNNA HITTA NÖDUTGÅNGEN”. KARIN NOOMI KARLSSON HAR SETT ENSAM GALNING I ETT SLAKTHUS I GAMLESTADEN, GÖTEBORG. EN SCENKONSTUPPLEVELSE UTÖVER DET VANLIGA SOM HON INTE TYCKER VI SKA MISSA." “This is your last chance. After this, there is no turning back. You take the blue pill - the story ends, you wake up in your bed and believe whatever you want to believe. You take the red pill - you stay in Wonderland, and I show you how deep the rabbit hole goes.” – Neo, The Matrix Den 3 april 2018 klockan 12.46 lokal tid kliver en kvinna in på YouTubes kontor i San Bruno. I handen har hon en halvautomatisk Smith & Wesson som hon avfyrar mot de anställda runt omkring henne. Kvinnan hette Nasim Najafi Aghdam och hon avslutade sitt eget liv på plats efter attacken. Här kunde historien om henne ha slutat. Nasim var inte särskilt känd utanför kretsen av följare på YouTube och mycket lite av hennes filmade material har överlevt då hennes YouTube-kanal raderades på allt innehåll kort efter händelsen. Men tack vare Isabel Cruz Liljegrens pjäs har Nasims namn åter lyfts upp till ytan, och det på ett synnerligen förtjänstfullt sätt. I Alexandra Nordbergs intensiva tolkning får publiken möta olika sidor av performancekonstnären, YouTubern, veganen, träningscoachen och kvinnan Nasim. Ensam galning är ingen vanlig teaterföreställning. Besökarna blir en del av föreställningen, gränsen mellan verklighet och föreställning suddas sakta men säkert ut; det är inte en föreställning för den som önskar vara en passiv åskådare. Vi bjuds in i Nasims universum och möter olika versioner av henne i de scener som spelas upp. Ena stunden är vi de anställda på YouTubes kontor som blir beskjutna, i nästa ögonblick deltar vi i en minnesstund för Nasim. Kronologin är uppbruten och upplevelsen blir inte helt olik den man får när man ser David Lynch-filmen Mulholland Drive. Vad är sant? Vad är en produkt av hennes psykiska ohälsa? Vad kommer att hända härnäst? Föreställningen spelas på en temporär scen i ett gammalt slakthus. Det är ingen slump att man har valt att lämna Stadsteaterns trygga omgivning, här gäller det att skapa en miljö som är så kall och hård som möjligt för att publiken ska få en chans att känna det Nasim sannolikt kände när hon osäkrade sitt vapen och tryckte av. Referenser till The Matrix och klassisk litteratur fulländar känslan av skräck och osäkerhet. Det verkar faktiskt inte finnas någon gräns för hur djupt kaninhålet är. Och det är kanske i just det ögonblicket som jag ser en likhet mellan mig själv och Nasmin. För vilken kvinna har inte varit i ett läge där man har känt sig förbannad på grund av diskriminering, patriarkatets förtryck och omgivningens fördömande blickar när man bryter mot normerna? Och vem har inte fått höra att man är hysterisk när man försöker uttrycka sin ilska och besvikelse? Ensam galning är en helt ny upplevelse. Det blir lite som att vakna upp mitt inne i en skräckfilm och inte kunna hitta nödutgången. Vid ett par tillfällen får man sig en rejäl pulshöjare och just när man tror att det hela är över så kommer en överraskning som inte liknar något som jag har sett på en teaterscen tidigare. Det här är definitivt en föreställning som man inte får missa. Den är inget för räddhågsna, och den väcker framför allt en fråga som jag inte hade väntat mig. Kunde hon ha varit jag? ENSAM GALNING Göteborgs Stadsteater Spelas fram till 16 maj på tillfällig scen i Slakthusområdet, Gamlestaden På scenen: Alexandra Nordberg Manus och regi: Isabel Cruz Liljegren Scenografi och ljus: Carl Kristiansson Ljud och musik: Bernt Karsten Sannerud Producent: Gustav Åvik Omslagsfoto: Ola Kjelbye. Bilden visas här något beskuren. Skriven av: Karin Noomi Karlsson Previous Next

Vi diskuterar konst vs. underhållning med den alltid så briljanta Julia Dufvenius. Hon berättar om första gången hon lämnade en biograf i protest och om hur det är att snacka genus på Dramaten. < Back 3:2 – KONST VS. UNDERHÅLLNING Vi diskuterar konst vs. underhållning med den alltid så briljanta Julia Dufvenius. Hon berättar om första gången hon lämnade en biograf i protest och om hur det är att snacka genus på Dramaten. Vi bjuder på våra värsta fördomar om underhållningspubliken och avslöjar också hur våra hemliga konstnärsidentiteter skulle se ut. Gäst: Julia Dufvenius (skådespelare, poddmakare och allmänt kreativ person). Previous Next 3:2 – KONST VS. UNDERHÅLLNING Artist Name 00:00 / 1:14:55

Uppdrag Kulturnatta-oraklet Uppdrag 2016 Allt sedan urminnes tider har Oraklet löst människors bekymmer - allt från kärlekssmärta och existentiella problem till outfit-ångest och smågnabb. Nu tar hon sig an den största av livets alla frågor: Vad ska jag göra under Kulturnatta? Allt du behöver göra är att uppsöka Oraklet från Scenkonstguiden, resten löser sig på plats: Nordstan, lördag 16 januari, 13.00-15.00. Angereds Centrum, tisdag 19 januari, 17.00-19.00 Frölunda Torg, torsdag 21 januari, 17.00-19.00 Kulturnatta 2016 är den 22 och 23 januari. Produceras av Scenkonstguiden på uppdrag av Kulturnatta.

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Matilda Klamas har sett Rosemarys Babyshower på PotatoPotato. < Back MOGNA BALLONGER OCH DOFTEN AV GUMMI Matilda Klamas har sett Rosemarys Babyshower på PotatoPotato. “EN FAVORITSEKVENS ÄR DANSEN MED DE FÖDANDE POLOTRÖJORNA, DÄR DE VITA BALLONGERNA PUTAR UT I HELT NYA STÄLLNINGAR.” MATILDA KLAMAS HAR SETT ROSEMARYS BABYSHOWER PÅ POTATOPOTATO OCH HAR FÅTT TA DEL AV EN FÖRESTÄLLNING FYLLD MED KONTRASTER OCH INBJUDANDE VISUELLA ELEMENT. Jag möts av mogna ballonger i taket och doften av gummi. Börjar osökt att tänka på kondomer men slår bort tanken, här handlar det inte om skyddat samlag utan det motsatta. Men doften bjuder ändå in till intimitet. Skådespelaren Jenny M Jensen äntrar scenen i en tolkning av en klassisk commedia dell’arte mask och sjunger en smäktande ballad om lyckan över att få föda fram liv, men det finns också ett annat ljud som konkurrerar, ett orosljud som läggs som en kontrast mot den lyckliga sången. Denna bild av kontraster präglar föreställningen. Där finns lyckan och frågetecknen om vad det innebär på ett existentiellt plan att vara gravid, men där finns också en stor oro och stundom blir bilderna läskiga. Föreställningens namn skvallrar också om denna kontrast. Rosemarys Babyshower anspelar på både en skräckfilm och ett amerikanskt fenomen som nu är en klassiker även i en svenskkontext för att fira barnets nedkomst. Upplevelsen sträcker sig över flera plan. Det finns komik, skräckbilder som ibland skrämmer och i bland roar, filosofiska diskussioner och en lek med kroppar och födandet. En favoritsekvens är helt klart dansen med de födande polotröjorna, där de vita ballongerna putar ut i helt nya ställningar. Publiken i den nästintill fullsatta salongen domineras av vad jag kodar som kvinnor och i pausen tjuvlyssnar jag nyfiket på samtalen. Det är berättelser om egna och andras förlossningar som bubblar upp, och en hel del barnmorskor som berättar om deras arbete, vad de känner igen sig i och inte. Temat i sig är väl värt att ägna ett helt konstnärskap åt och föreställningen lyckas ta detta till ett högre plan än en personlig berättelse. I programbladet läser jag att detta är PotatoPotatos bidrag till att låta det gravida och födande subjektet ta plats i världen. När Paulina Göth och Jenny M Jensen möts och diskuterar “sina egna” upplevelser kring det gravida varat är det stundtals svårt att hänga med bland subjekt och objekt, men på något sätt gör det inget. Det är bjussigt och jag får något att fundera vidare över. Ibland kan jag uppleva helheten som bitvis för fragmentariskt, det finns en risk att helheten välter över till en cabaretform, där scenerna förblir scener och inte bildar en helhet. Men frågorna som väcks hamnar rätt och binder samman väven, även om jag inte greppade användningen av maskerna som återkom i olika skepnader. Även om det var smärtsamt att uppleva andra aktens krystwerksspelning, där vi i konsertformat får uppleva en förlossning, är det den som ger oss förlösning. Vi får vårt glas med segersaft och går hem med en tacksamhet över att blivit födda. Idé, koncept, regi: Paulina Göth och Jenny M Jensen På scenen: Paulina Göth och Jenny M Jensen Ljusdesign och scenografi: Kerstin Weimers Röstverk: Zofia Åsenlöf Dramaturgi: Helena Engberg, Freja Hallberg och Linda Forsell Maskdesign och konstruktion: Tiina Nilsson Produktionsassistens och maskdesign: Simone Norberg Körtekniker: Martina Olsson Bild i bannern: från föreställningen, foto: Alexandra Hall Skriven av: Matilda Klamas Previous Next

Workshop EPISKT QUEER Workshop 2015 Workshopen har både teoretiska och praktiska element. - Workshopledare: Robert Lyons och Rasmus Östebro - Förkunskap: Tidigare erfarenhet från gestaltande praktik (teater, dans, performance el. likn.) - 20 platser (ca) - Kostnad: 600 kr Anmälan görs till info@scenkonstguiden.se Skicka ett mail innehållandes information om namn, ålder samt tidigare erfarenhet. Frågor? Maila info@scenkonstguiden. Information och upplägg: Lördag 6 juni: Robert Lyons - den episka teatern Första dagen inleds med att Robert håller i en föreläsning om brechtiansk/episk teater, dess kontext och historia. Vi går också tillsammans igenom några centrala begrepp från den episka teatern: episk, fabel, läsart, gestus, fjärmning och episering. Resten av dagen ägnas åt praktiska övningar på golvet på en del av Bertolt Brechts pjäs "Den kaukasiska kritcirkeln". Robert Lyons är universitetslektor, lärare och forskare i teaterstudier vid Göteborgs Universitet. Robert intresserar sig främst för interkulturell och politisk teater och performativa uttryck över genregränserna. Förutom detta är han också en göteborgsk teaterprofil som påverkat och inspirerat många aktörer inom scenkonstfältet. Söndag 7 juni: Rasmus Östebro - Drag-/queer- och genusperformativitet Med utgångspunkt från de gemensamma erfarenheterna från lördagen kommer Rasmus presentera tankar om drag/queer/genus-performativitet utifrån idéer hämtade ur bland annat Brechts episka teater (tolkat av filosofen och konstkritikern Walter Benjamin) och tankar från konstnären Renate Lorenz, queerteoretikern Judith Butler och författaren och kritikern Susan Sontag. Dessa tankar och idéer kommer exemplifieras i olika projekt, rörelser och konstnärliga praktiker som är hämtade ur vår samtid (ca 1980-tal - 2010-tal). Under dagens andra hälft kommer vi tillsammans att fokusera på gemensamma aktiviteter för att förankra informationen i våra kroppar och samtidigt förstå våra kroppar utifrån de teorier vi presenterats för. Förhoppningen är att skapa ett gemensamt vokabulär och genom en övergripande teoretisk läsning, en introduktion, öppna upp blicken och plantera ett nyfiket frö i deltagarens medvetande. Rasmus Östebro är konstnär och dragpersona, bosatt och verksam i Stockholm. Rasmus konstnärliga praktik är i huvudsak baserad på scenografiska installationer och rumsliga iscensättningar. Genom scenografisk regi och performativa strategier, som interdisciplinärt färdas mellan performancekonst och scenkonst, undersöker Rasmus överenskommelser mellan aktör och betraktare för att sudda ut, förstärka eller skapa ambivalens kring upplevda gränser, positioner och konventioner som uppstår i, eller i gränslandet mellan, olika konstnärliga kontexter och discipliner. I Rasmus arbete diskuteras frågor om identitetskonstruktion, queer- och genusperformativitet genom ett vidgat skådespelsbegrepp som spänner mellan ett medvetet och omedvetet vardagligt skådespel. I juni 2015 examineras Rasmus från kandidatprogrammet i fri konst, institutionen för konst på Konstfack. På bilden: Rasmus Östebro i verket "Documentary Drag" 6-7 juni 2015 Cinnober Teater , Göteborg Arrangör: Scenkonstguiden och Teater Nu Eventet görs i samarbete med Sensus och Arvsfonden.

Erika Böös tar avsked av triologin Satans Demokrati < Back SATANS DÖD VÄCKER NYA TANKAR TILL LIV Erika Böös tar avsked av triologin Satans Demokrati DET ÄR MED SKYHÖGA FÖRVÄNTNINGAR SOM JAG TAR BUSSEN UT TILL SICKLA OCH DET 3500 KVADRATMETER STORA KONTORSKOMPLEXET. SNART SKA DET JÄMNAS MED MARKEN. MEN FÖRST VÄNTAR EN SISTA VANDRING FÖR OSS SOM VILL TA AVSKED AV TRILOGIN SATANS DEMOKRATI. FÖRVÄNTNINGARNA UPPFYLLS DELVIS: OCH BESVIKELSEN FYLLER EN VISS KONSTNÄRLIG FUNKTION. Det treåriga konst- och teaterprojektet liknar ingenting i annat i svenskt kulturliv just nu. Efter produktionerna Satans demokrati 2015 och Satans delirium 2016 är det alltså dags för den sista delen av produktionen, Satans död, innan byggnaden rivs. Projektet har engagerat hundratals professionella konstnärer och studenter med olika inriktningar och praktiker. Storyn har löst baserats på Mästaren och Margarita (skriven av Michail Bulgakov reds. anm.) för att skapa en dialog kring historia, samtid och framtid. Deltagarna har uppmanats till att vara nyfikna och aktivt undersöka den värld som byggts upp. Del två, alltså Satans delirium, var en närmast utomjordisk upplevelse för mig. En så kallad arbetarbiljett gav ett annorlunda perspektiv och ett extra deltagarmoment i föreställningen. Jag hade heller inte sett den första föreställningen 2015 och därför var det mitt första möte med produktionen. Det var omskakande och magiskt. Nu är upplägget och platsen inte lika främmande. Förutom den signifikanta och anonyma masken och en ficklampa får besökarna ett par hörlurar och ett kuvert med ett namn. I samklang med dämpade stråkar förklarar en röst att vi befinner oss i ett vakuum mellan liv och död. ”Vad ångrar du? Vilket minne vill du gå tillbaka till?”. Frågor som ställs men som jag personligen inte hinner besvara även om jag skulle vilja. Jag måste ta mig till det första rummet där Jayne, vars namn stod på kuvertet, har haft ett möte med sin chef Bengt-Åke en gång i tiden. Väl på kontoret är allt, inklusive Bengt-Åke, täckt av vit färg. Ett genomgående tema som förstärker känslan av att det är ett filter mellan oss och de levandes värld. I början är jag besatt av att finna svar på frågor som ställs om min tilldelade karaktär Jaynes liv och minnen. Jag vill knäcka koden. Men ibland kommer den ständigt puttrande rösten i lurarna med instruktioner och frågor som får mig att referera till mitt eget liv. Samtidigt ger blädderboken mig order i skrift och innan jag vet ordet av det ligger jag i Åklagarens hårda säng och stirrar upp i taket. Åklagaren som hade en mer central roll i de två tidigare delarna av trilogin. Vad är det här? Vad ska uppstå? Och vad i helvete är det där för en lucka under den där bokhyllan? Jag kryper in och konstaterar att jag befinner mig i någon slags tortyrkammare för BDSM-lekar och där någonstans har berättarrösten helt tappat bort mig. Intrycken är många och maxade. Nu springer jag runt som en skållad råtta mellan de tre våningsplanen – Jag vill hinna se allt. Men jag vill också undersöka allt grundligt: Se sambanden och det konstnärliga hantverket i varenda vrå. Såklart en omöjlighet som bara resulterar i en enorm stress. Men det är ju som livet självt. Du börjar i ett rum, exakt vilket och våning är en slump. Utifrån startposition navigerar du dig fram och upplever saker som får dig att dröja kvar längs vägen. Under tiden pågår det något annat precis intill och egentligen hade du lika gärna kunnat gå in där. Få en helt annan erfarenhet. Vad hade hänt då? Vad fanns där som du missade? Du kan avundas att du var på en annan plats vid ett annat tillfälle än just där just då. Men du kan inte göra något åt det. Du kan ha en idé om vart du ska, men du kan inte helt och hållet styra det som kommer att utgöra ditt eget liv. Det är bäst att åka med, släppa kontrollen. Vilket också blir Satans döds budskap till sina besökare när de skickar ut oss med uppmaningen: Ut och återuppstå. Klyschigt? Oavsett känner jag mig stärkt av ett modigt konstprojekt som genomgående visat på potentialen i det kollektiva skapandet. Mellan konstnärer inom olika fält likväl som mellan konstnärer och publiken. Här får alla vara med i undersökandet av var samtiden är på väg, vilka vi är och vilken värld vi vill skapa och skapa i. Tack för det Satan. Omslagsfoto: Anja Dahlgren Skriven av: Erika Böös Previous Next

Samtal INTERNATIONELL KONSTTRÄFF Samtal 2025 English below Internationell konstträff 19 september, 17.00-19.00 PanJál Scenstudio Sockerbruket 5, Göteborg Teater Nu bjuder in till en mingel- och samtalskväll för konstnärer och scenkonstnärer! Kom och mingla med lokala aktörer och internationella gäster. Det blir avslappnad speed-dating, panelsamtal om konstnärens roll i kristider, och mingel med fokus på internationellt samarbete och utbyte. Kvällen är en del av GIBCA Extended, ett nätverk och ett publikt program som samlar samtidskonstscenen i hela Västra Götaland. Programmet är också en del av projektet TestArt som verkar för att främja innovation och samarbete inom scenkonstfältet i Europa. Projektet samlar 15 partners från 5 länder. Vi bjuder på mat och dryck. Helt gratis, men föranmälan krävs! Språk: Engelska/Svenska Anmäl dig här: https://forms.gle/gcqdtkGQQHqM8DQt9 Panelsamtal: Konstnärens roll i en turbulent tid Vad innebär det att skapa när världen känns instabil, när framtiden är osäker? Hur kan det konstnärliga arbetet stå emot, svara och omformas när utrymmet för konst och fria tankar krymper i Europa? Samtalet samlar tre konstnärer verksamma inom teater, dans och samtidskonst, vars arbeten på olika sätt berör frågor om tillhörighet, tid, våld och osäkerhet. Genom konstnärliga experiment och internationella samarbeten undersöker de hur konsten kan svara på en tid präglad av turbulens och minskade möjligheter. I en tid när möjligheten till fredligt samarbete och fria uttryck ifrågasätts, blir konstnärliga handlingar och solidaritet över gränser avgörande. Samtalet tar avstamp i bilden av konstnären som narren – den som säger sanningen men riskerar att inte bli hörd. Vilket ansvar har konstnären i en tid av turbulens, och vilka nya möjligheter kan uppstå genom solidaritet och samarbete över gränser? Panelsamtalet ges på engelska. Medverkande: Matilda Klamas (hon/henne) är regissör, dramatiker och konstnärlig ledare på Teater Nu, baserad i Sverige. Som regissör drivs hon av dualiteter där frågor kring makt - innanförskap och utanförskap, relationen mellan det greppbara och det oformulerbara dominerar. Just nu arbetar hon med tre kommande teaterproduktioner – How / Hur? som har premiär den 3 oktober på festivalen Rabbit/Duck, Undergången som har premiär senare i höst, och en produktion med arbetstitel Stupid som hon skriver tillsammans med Sonia Antinori. Sonia Antinori (hon/henne) är italiensk dramatiker, skådespelerska, teaterregissör och översättare. Hon är utbildad i bildkonst, teater och balett vid universitetet i Florens. Hennes pjäser har satts upp på festivaler världen över och översatts till flera språk. Hon har även översatt verk av bland andra Schnitzler, Wedekind, Horváth och O’Neill, och belönades 2007 med Premio Ubu för sin översättning av Werner Schwab. Parallellt har hon undervisat i dramatik och skådespeleri på universitet och teatrar i Italien och utomlands. 2006 grundade hon MALTE som arbetar platsspecifikt, med särskilt fokus på transkulturalism, i Marche-regionen i Italien. Scilla Rajalin (hen/den) är en svensk-finsk koreograf baserad mellan Stockholm och London. Hen arbetar tvärdisciplinärt med dans, bildkonst och kreativt skrivande – och skapar dynamiska, ofta humoristiskt snedvridna verk kring föreställningar om identitet, opålitliga verkligheter och systematiska cykler av rutiner och mönster. Scilla är aktuell med verket 3,2,1 HUMP! som visas på Boy konsthall 4-31 oktober. Verket föddes som ett svar på krigssituationen i Europa och växte fram ur ett behov av motstånd mot uppmaningen att ”förbereda sig för krig". Moderator: Sara Östebro (hon/henne), är konstnärlig ledare på Teater Nu och curator på Boy konsthall –––––––––––––––––––––––––––– International Art Gathering Teater Nu invites you to an evening of networking and conversation for artists and performing artists! Come and connect with local creatives and international guests. The evening will include relaxed speed-dating, a panel discussion on the role of the artist, and networking focused on international collaboration and exchange. The event is a part of the project TestArt, which aims to promote innovation and collaboration in the performing arts across Europe. The project involves 15 partners from 5 countries and is co-funded by the European Union. This event is also part of GIBCA Extended, a network and a public program that gathers the contemporary art scenes and venues of Västra Götaland Region. Food and drinks will be provided.Free of charge, but registration is required! Free of charge, but registration is required! Languages: English/Swedish Register here: https://forms.gle/gcqdtkGQQHqM8DQt9 Organizers: Teater Nu & Boy konsthall Panel discussion: The Role of the Artist in Turbulent Times What does it mean to create when the world feels unstable, when the future is uncertain? How can artistic work resist, respond, and transform when the space for art and free thought is shrinking in Europe? This conversation brings together three artists working in theater, dance, and contemporary art, whose practices in different ways touch on questions of belonging, time, violence, and uncertainty. Through artistic experiments and international collaborations, they explore how art can respond to an era marked by turbulence and diminishing possibilities. At a time when the potential for peaceful collaboration and free expression is under threat, artistic actions and solidarity across borders become essential. The conversation takes its starting point in the image of the artist as the jester – the one who speaks the truth but risks not being heard. What responsibility does the artist have in times of turbulence, and what new possibilities can emerge through solidarity and cross-border collaboration? The panel discussion will be held in English. Participants: Matilda Klamas (she/her) is a director, playwright, and artistic director of Teater Nu, based in Sweden. As a director, she is driven by dualities where questions of power – inclusion and exclusion, the relationship between the tangible and the unformulated – dominate. She is currently working on three upcoming theater productions: How / Hur? , premiering October 3 at the Rabbit/Duck festival; Undergången , premiering later this fall; and a production with the working title Stupid , which she is writing together with Sonia Antinori. Sonia Antinori (she/her) is an Italian playwright, actress, theater director, and translator. She studied visual arts, theater, and ballet at the University of Florence. Her plays have been staged at festivals worldwide and translated into several languages. She has also translated works by, among others, Schnitzler, Wedekind, Horváth, and O’Neill, and in 2007 received the Premio Ubu for her translation of Werner Schwab. Alongside her creative work, she has taught playwriting and acting at universities and theaters in Italy and abroad. In 2006, she founded MALTE, which works site-specifically with a special focus on transculturalism in the Marche region of Italy. Scilla Rajalin (they/them) is a Swedish-Finnish choreographer based between Stockholm and London. They work across disciplines with dance, visual art, and creative writing – creating dynamic, often humorously distorted works that explore notions of identity, unreliable realities, and systematic cycles of routines and patterns. Scilla is currently presenting 3,2,1 HUMP! , shown at Boy konsthall from October 4–31. The work emerged as a response to the war situation in Europe and grew out of a need to resist the call to “prepare for war.” Moderator: Sara Östebro (she/her), artistic director of Teater Nu and curator at Boy konsthall

Utställning AMARA POR DIOS Utställning 2020 Graffitikonstnären Amara Por Dios är dubbelt aktuell hos oss. Hon skapar en storskalig muralmålning i Bollebygd och visar nya verk i konsthallen. Samtidigt som street art festivalen No Limit pågår i Borås arrangerar vi en egen, helt inofficiell, spinn off. Fast det är inte riktigt hela sanningen. Idén om att bjuda in konstnären Amara Por Dios har funnits länge, men det var först nu som allt klaffade. ”Vi har följt Amaras arbete under flera år och har sedan vi första gången mötte henne 2011 fascinerats av hennes starka bildvärldar, uttrycksfulla färger och indragande formspråk. Vi har försökt få till ett samarbete lika länge som vi drivit konsthallen, men först nu händer det äntligen!” – Sara Östebro, Boy konsthall Amara Por Dios kommer måla en del av väggen på byggnaden som brukar kallas Hangaren vid ungdomsgården Krafthuset i Bollebygd. Det är ungdomar på ungdomsgården som röstat fram vilket motiv som ska målas. Den 19 september blir det invigning av väggen på ungdomsgårdens gård då det bland annat kommer bjudas på workshop i graffiti för ett begränsat antal medverkande. Samtidigt blir det öppning i Boy konsthall för en utställning med nyskapade verk av Amara. Invigning: Lördag 19 september, 12.00-15.00 Invigning av muralmålningen vid Krafthuset samt öppning av utställningen. Konstnären finns på plats. Workshop i graffiti: Lördag 19 september, 12.00-14.00 Plats: Krafthuset, Bollebygd Max 6 deltagare! Drop in! Tänk på att hålla avstånd! Konstnärssamtal via Instagram Live: Lördag 12 september, 13.00-13.45 Amara Por Dios föddes och uppfostrades i förorterna i Sverige, där hon förvärvade ett intresse för graffiti vid tolv års ålder. Amaras stil började blomma med olika karaktärer, mönster och ljusa färger som nu kan erkännas som hennes signatur. Hon omfamnar sitt chilenska arv och tar mycket inspiration från Sydamerika. Några av hennes tidigare uppdrag inom offentlig gestaltning har bland annat varit en gångtunnel för Uppsala kommun (2019), Fitzrovia Community Centre i London (2018) och för Wall Street Nacka (2019). Hennes senaste separatutställning ” Looking for Acahuempe” visades på Norra Station (2019). Amara Por Dios medverkar även i No Limit: Artscape Edition 2020. amarapordios.cominstagram.com/amarapordios Bilder från invigningen den 19 september. Foto: AnnaCarin Isaksson.

Teater THE HOUR AT THE BOTTOM Teater 2026 The Hour at the Bottom 9 och 10 maj, Zentralwek, Dresden 13 maj, Scen 46 Göteborg For English scroll down Teater Nu presenterar samproduktionen The Hour at the Bottom med världspremiär på Zentralwerk i Dresden den 9 maj och Sverigepremiär den 13 maj på Scen 46 i Göteborg. THE HOUR AT THE BOTTOM En lekfull föreställning om något så allvarligt som människans villkor - Har du aldrig ifrågasatt avståndet mellan ditt finger och månen? - Vem, jag? Nej. Att vårt liv är ändligt, att det mäts i år, dagar, minuter och sekunder, är en tung börda att bära. I The Hour at the Bottom har två personer kastats in i ett universum utan regler eller någon uppenbar mening. Det enda de har är en tidsgräns - om 70 minuter kommer de inte längre att existera. För att hantera detta faktum hittar de på uppgifter för att försöka förstå vad det innebär att leva ett meningsfullt liv, att vara nöjd med den tid man har och de handlingar man utför. Hur når man till en punkt där man kan säga: "Detta var allt som blev, och det är bra"? The Hour at the Bottom är samskriven av Sonia Antinori (Italien) och Matilda Klamas (Sverige). Det är ett konstnärligt samarbete som utforskar tidens oundvikliga gång, kampen för att göra avtryck och modet att blicka in i tomheten utan att blinka. De två personerna spelas av Matilda Bördin (Sverige) och Angelo Callegarin (Italien), som för de filosofiska frågorna om den mänskliga tillvaron in i nuet. The Hour at the Bottom i Dresden På: Zentralwerk, Dresden Den: 9 maj kl 20.00 (Premiere) och 10 maj kl 19.00. Föreställningen spelas med tysk undertext i Dresden. The Hour at the Bottom i Göteborg På: Scen. 46, Fiskhamnsgatan 43, Göteborg. Den: 13 maj kl 20.00 Föreställningen är en del av festivalen Crossing Stages. Fri entré, men biljettbokning krävs. Längd: 90 minuter Språk: Engelska Medverkande: Matilda Bördin och Angelo Callegarin Manus och regi: Sonia Antinori och Matilda Klamas Produktionsteam: Sara Östebro, Barbara Lubich, Bettina Lehmann och Christian Palmizi Foto: AnnaCarin Isaksson Föreställningen är en samproduktion mellan kulturorganisationerna MALTE (Italien), Teater Nu (Sverige) och Zentralwerk e.V. (Tyskland), inom ramen för projektet TESTART (Testing New Skills for the Circulation of Innovative Co-Creation Methods in the Performing Arts Sector), medfinansierat av Creative Europe och koordinerat av Consorzio Marche Spettacolo (Italien). ENG: THE HOUR AT THE BOTTOM A playful show about something as serious as the human condition and how to make sense of it all. Never questioned the space between your finger and the moon? Who, me? No. The fact that our life is finite, that it is measured in years, days, minutes and seconds is a hard burden to carry. In the universe we enter two persons are thrown into a condensed version of life, without rules or any obvious meaning. They have a timeline, in 70 minutes their time is up and they will exist no more. To cope with that fact they are inventing tasks to understand what it is to live a meaningful life, to be satisfied with the time you have and the actions you take. How do you reach a place where you can say: this is it, and it is enough? The Hour at the Bottom is co-written by Sonia Antinori and Matilda Klamas. It is an artistic collaboration exploring the inevitable progression of time, the struggle to make an impact and the courage to stare into the void without batting an eye. On stage, the text is brought to life by the actors Matilda Bördin (Sweden) and Angelo Callegarin (Italy), calling the philosophical questions about the human condition into the here and now. The Hour at the Bottom in Dresden At: Zentralwerk, Dresden 9 maj at 8 pm (Premiere) 10 maj at 7 pm The show is presented with German surtitles in Dresden The Hour at the Bottom in Gothenburg Venue: Scen 46, Fiskhamnsgatan 43, Gothenburg Date: May 13 at 8:00 PM The performance is part of the Crossing Stages festival. Free admission, but ticket booking is required. Genre: Theatre Duration: 90 minutes Language: English Performed by Matilda Bördin and Angelo Callegarin Written and directed by Sonia Antinori and Matilda Klamas Production team: Sara Östebro, Barbara Lubich, Bettina Lehmann and Christian Palmizi. The show is co-produced by the cultural organizations MALTE (Italy), Teater Nu (Sweden) and Zentralwerk e.V. (Germany) as part of the project TESTART (Testing new skills for the circulation of innovative co-creation methods in the performing Arts sector), co-financed by Creative Europe and coordinated by Consorzio Marche Spettacolo (Italy).