Matilda Klamas reflekterar kring Göteborgs dans- och teaterfestival och ställer sig frågor kring engagemang och angelägenhet. < Back GÄRNA MER GLÖD! Matilda Klamas reflekterar kring Göteborgs dans- och teaterfestival och ställer sig frågor kring engagemang och angelägenhet. MATILDA KLAMAS REFLEKTERAR KRING GÖTEBORGS DANS- OCH TEATERFESTIVAL OCH STÄLLER SIG FRÅGOR KRING ENGAGEMANG OCH ANGELÄGENHET. Göteborgs dans- och teaterfestival är sannerligen igång och har tagit staden i besittning. Åtminstone är det svårt att missa om en tittar på stadens flaggor – där vaggar de lila och vittnar om att kultur finns inom sikte. Än finns det tid att ta del av festivalen då finalen är till helgen. Att ha en internationell festival är en ynnest. Ett tillfälle att bli överraskad och bredda sina vyer. Frågan är dock om göteborgaren, alltså då syftar jag på gemene man (om det finns något sådant), ens vet om att det pågår trots de lila flaggorna. Själv har jag hajat till över frekvensen av ansikten jag känner igen. Jag påstår inte att det är en festival för redan invigda. Eller så klart att det är på ett sätt. Det måste det vara, men publiken måste vara där bredvid och fascineras och förfasas. Givetvis att branschen ska vara där och tycka och tänka, se och reflektera. Det borde till och med vara en ännu större angelägenhet. På så sätt blir festivalen relevant för återbörden av konsten. Däremot är det inte verket vi pratar om när vi kommer ut ur salongen, vi vet ju inte vad den andre tycker. Kanske vill vi (läs även jag) inte ta ifrån någon den andras upplevelse, dissa det vi sett så att någon tar illa upp eller om en älskar det känna sig ängslig att det kanske inte var så bra trots allt, den andra vet säkert bättre vad som egentligen är objektiv bra. Ta Bokmässan som ett exempel där både bransch och besökare är angelägna. Där upprör bokningar, debatter skapas, vi nås av både missnöje och hurrarrop. Om Göteborgs och dans- och teaterfestival är det dock oroväckande tyst. Varför vet jag inte. Kanske ligger det i scenkonstens natur? För som sagt tänker jag att det borde angå fler – bra eller dåligt till trots. Sen handlar scenkonst sällan om det var bra eller dåligt utan vilka tankar och känslor det väcker. Låt mig nu engagerat berätta lite om de känslor och tankar som kommit till mig – för jag tänker låta festivalen angå mig. Det började med en invigning på Stora Teatern, varnad för att det bara var saft i champagneglasen trängde jag mig fram genom ett nickande och hejhej till baren. Peppen låg i luften och den där känslan av måtte detta vara bra så vi kan gå peppade ut i natten infann sig. L N´EST PAS ENCORE MINUIT… (IT´S NOT YET MIDNIGHT…) Invigningsföreställningen var l n´est pas encore minuit… (It´s not yet Midnight…) med kompanit Compagnie XY. Ett kompani bestående av 22 akrobater som tillsammans skapar övermänskliga pyramider av minst tre personer som står ovan på varandra. Genom lek och bråk skapades vackra och häpnadsväckande mänskliga skulpturer. Som att få en skärva av liv. Däremot reagerade jag på hur en del stereotypa bilder återskapades då kvinnor och män skildes tydligt med kläder, formationer och agerande. När den första fascinationen hade lagt sig av “wow hur är det möjligt” gick tiden betydligt långsammare och timmen kändes snarare som två. Starkast för mig var på slutet när applådtacken avbröts av att en av konstnärerna gick fram på scen och läste upp ett meddelande om solidaritet och gemenskap från ensemblen. “Själva kommer vi fortare fram men tillsammans kommer vi längre”. Jag kan inte annat än hålla med, låt oss tillsammans komma längre vad det gäller stereotypa könsnormer även inom cirkusområdet. EXPOSE´ DANCE FESTIVAL Vidare ut i natten kom vi i alla fall och vi styrde våra steg direkt mot Pustervik för att ta del av Vouge-balen, Expose´ Dance Festival. Vouge ball konceptet är en del av Hbtqia+ communityt/kulturen. När tillställningen väl drog igång långt efter utsatt tid blev jag mind blown på ett helt annat sätt. Tala om engagerad publik och ett hyllande av mångfald utan att stryka medhårs. En vogue ball är en tävling där de dansande bedöms av en internationell jury. En jurymedlem fungerar som MC, en sorts ciceron som presenterar både de tävlande och de olika kategorier som gäller för kvällen. Det kan vara till exempel Red Velvet Runway, där deltagarna är klädda i rött och uppträder på en catwalk, eller Golden Olden Way, där dansarna ska ha något guldfärgat i sin outfit. Deltagarna ägde scenen, publiken var eggade till max och alla blev styrkta med en välbehövd kaxighet. BLAB Nästa anhalt är dag sex av festivalen då jag begav mig till Atalante för att ta del av Blab av Sonja Jokiniemi. En föreställning där förväntningarna kan ha legat mig till last. Då Scenkonstguiden har intervjuat Sonja Jokiniemi och jag fann hennes tankar högst intressanta var jag minst sagt peppad. Det scenrum som jag till en först upplevde som lekfullt och fantasieggande vackert blev snart en mättad bild. Föreställningen beskrivs som en hybrid av bildkonst och koreografi där människor och objekt blandas, där kroppar sträcks ut och begär genomträngs. För mig blev föreställningen snabbt en enda bild av begär och sexualitet, en bild som varken eggade eller väckte mig. Skulpturerna blev i mina ögon enbart fallossymboler och det våldsamma stycket med de gnyende hundarna blev för mig som tortyr. Om det ändå hade varit provocerande – för mig blev bilderna ett dött lopp där min fantasi inte fann någon rymd. Spännande var dock kostymvalet, som engagerade publiken efteråt. De laborerade med en slags nakenhet fast med kläder på. Till exempel en luftig topp och byxa som med sitt håliga mönster skapade konstrast mellan att vara naken men välklädd. Eller kvinnan i “latex-dress”. Tänk en genomskinlig disktrasa som gjorts om till en onepice som inte andas. Vilket ledde till att publiken var rädd att hon skulle svimma. “Hoppas hon får ta av sig den direkt efteråt”. Och här gjorde jag mig också skyldig till att prata om väder och vind efter föreställningen. Varför gick jag inte igång och engagerat uttryckte mig efter föreställningen? Som så många håller jag med om att hellre tycka något än att allt blir ljummet och bara en parantes. Vi får inte glömma deras arbete, deras tankar bakom verket – det jag åtminstone kan göra är att tycka, tänka eller känna något. THERE IS A NOISE Näst på tur för att stilla min hunger efter härlig scenkonst var There is a Noise av Freya Sif Hestnes & Marina Popovic detta var som balsam för min själ. Vi bjuds till bords bland ett krigslandskap i miniatyr och får till uppgift att hjälpa till och placera ut soldater. Doften av nygräddade våfflor ligger i luften. Ett intimt samtal påbörjas, där en av konstnärernas mormors dagbok från 1945 hjälper oss in i tematiken. Det blir ett samtal om minnen, sanna och kanske osanna, och en berättelse om att vara ett barn som har flytt till Skandinavien. Det som utmärker There is a Noise är att de på samma gång skapar spänning och ett intimt rum. Jag känner mig trygg, men samtidigt oerhört vaken för snart kommer bordet skälva och miniatyrerna omvandlas till ett storartat skuggspel. Jag blir berörd och invigd, det är som att jag har fått en personlig gåva. SLUTLIGEN Ja, slut är det inte. Festivalen är i skrivande stund i full gång och snart sitter jag bänkad på Stadsteatern för att se Ein Volksfeind (An Enemy of the People) från Schaubühne Berlin. Däremot ställer jag mig fortfarande frågan kring när vi/jag ska slå på stora trumman kring scenkonst? Instagram storys gapar tomt av reflektioner från föreställningarna. Ingen är upprörd, några inbördes prisar. Låt det angå oss mer. Nej, inga drev, inga oreflekterade resonemang. Men gärna glöd! Bild i bannern: från föreställningen There is a Noise Skriven av: Matilda Klamas Previous Next

Sara Östebro har tagit del av Sisters Academy i Malmö. < Back INTENSIVKURS I SINNLIGT LÄRANDE Sara Östebro har tagit del av Sisters Academy i Malmö. Att packa ner i väskan: Vit tandborste, svarta eller vita gymkläder, svarta strumpor, svarta skor, svarta byxor och/eller kjol, klänning, shorts, en vit tank-top vi kan stampa på. Packa dina tillhörigheter i en gammal resväska. Var klädd i svart och/eller vitt när du anländer. Denna information kommer i antagningsbrevet jag får när min plats på Sisters Academy är bokad. Min tanke går direkt till uppmaningen de nya adepterna till en annan slags skola får, packlistan från Fight Club: “Two pairs of black shirts, two pairs of black pants, $300 of personal burial money”. Men ingen övrig likhet kan hittas här, upplevelsen jag är på väg att stiga in i är långt ifrån manlig aggression och våldsdyrkan. Under 3 veckor förvandlas Inkonst i Malmö till Sisters Academy, en sinnlig internatskola. Under dygnets alla timmar rör sig här minst 25 performativa lärare, konstnärer i residens, forskare och upp till 30 elever. Här ska jag söka efter mitt poetiska jag och undersöka ett sinnligt och poetiskt lärande, ett alternativt sätt att söka och finna kunskap. Jag skriver in mig som elev i, minst, ett dygn. När jag kliver innanför internatets dörrar får jag direkt en ögonbindel och från en sekund till en annan så befinner jag mig plötsligt i en radikalt annan miljö än på Möllan där jag nyss var. När jag skriver in mig får jag frågan om hur jag känner mig just nu. “A bit lost”, svarar jag och blir förvånad över att svaret kom så plötsligt, och vad jag egentligen själv menade med det. Men jag hinner inte fundera mer kring det. Jag förs istället vidare, blir ombedd att ta av mig skorna. Efter att ha fått känna mjuk fuskpäls mot mina fötter, hållit hand med okända människor och varit del av en ljudtunnel tillsammans med andra nyinskrivna elever så åker ögonbindeln av. Jag får byta om, lämna ifrån mig min mobil, får mitt studiematerial och är redo att ta mig an undervisningen. Av The Octopus blir jag hänvisad till The Wonderer, och på mossa och bland vissna löv snackar jag om kroppsliga minnen och spelar ping-pong med en fågelfjäder (svårt att beskriva i detalj). Jag kommer på mig själv med att halvt forcera fram minnen när vi tillsammans ska måla en karta över våra känsloliv. Jag strör på lite extra, allt för att det ska bli en bättre historia. Jag känner ett ansvar för situationen, kanske för att jag själv ska bli nöjd. Jag vill gärna fylla den suggestiva miljön med lika drömskt innehåll. Jag slås över hur snyggt det är, för det är det. Jäkligt snygg. Människorna rör sig på ett speciellt sätt, medvetna om andras blickar. Sensuellt, uttänkt, kraftfullt. Efter ett tag börjar jag själv röra mig så. Jag vill passa in, jag blir till en del av de kroppar som skapar denna miljö. Mina tankar går till nån dokumentär jag sett om performancekonstnären Marina Abramovics “performance-läger” där hon utsätter sina “lärljungar” för prövningar och övningar som ska göra dem redo att utföra hennes verk. En performance-skola. Och även här finns mästare och aspiranter, internatet har sina egna hierarkier där lärarna omges av mystik och vördnad (en av eleverna viskar till mig att det känns som att vara elev på Hogwarts). Möjligheten för omstrukturering finns dock, och gränserna mellan lärare och elever är flytande. Elever kan bli lärare och lärarna är i omgångar elever. Människorna jag möter här inne är mjuka och varma, och vi som är elever tyr oss till varandra för trygghet och bekräftelse. Vi är öppna för varandra, ler vänligt, ställer personliga frågor utan att skämmas och svarar lika ohämmat. Det är fint. En av mina studiekamrater säger att det är en fristad, och jag nickar. Sisters Academy undersöker vad som sker om vi sätter det sinnliga och det estetiska i främsta rummet, och är ett försök till att på sikt göra det mer tillåtet att hänge sig åt utforskande som detta. Att höja statusen på de sinnliga och poetiska upplevelserna. Projektet är startat av Sisters Hope, en dansk performancegrupp som specialiserat sig på radikala interventioner och uppslukande performancehändelser. Det är tydligt uttalat att Sisters Academy inte på något sätt är en utopi, vilket är viktigt att poängtera. “In a future society arising from a post-economical and ecological crisis, the world as we know it is no more. But The Sister and her staff have planted a seed of hope and opened Sisters Academy – a school in a world and society where the sensuous and poetic mode of being is at the center of all action and interaction.” – Från beskrivningen av Sisters Academy på Inkonsts webbplats Jag pendlar många gånger under min vistelse mellan rastlöshet och avslappning, uttråkan och sinnesro. Och det är väl helt okej. I mina rastlösa perioder blir jag frustrerad över att innehållet känns pseudo-filosofiskt, inte grundat. Jag saknar det kritiska samtalet, jag saknar brännande diskussioner och dilemman. Känner mig ibland obehagligt avdomnad. Vid ett tillfälle fnyser jag för mig själv och tänker att det hela förlöjligar den konstnärliga processen. Nej, alla är inte konstnärer och konst kommer inte till genom att “bara göra”. Men jag slår bort tanken och funderar istället på varför jag känner så – var kommer den tanken ifrån? Vad är jag rädd för? Vid middagsbordet sitter vi småputtrandes, mestadels i tystnad. Jag hade önskat en riktning eller frågeställning som hade fått oss att reflektera tillsammans om kunskapsproduktion och maktrelationer. Miljön skapar möjligheter för det då den omkullkastar vardagens invanda tankebanor och öppnar oss deltagare för varandra. Det är i sig en god grund för förändring och reflektion. Men det blir mest småtrevligt och jakande. Så här efteråt så tänker jag att ansvaret såklart också låg på mig. Vid ett flertal tillfällen gör vi gemensamma tillits- och ansvarsövningar. Jag tänker på vilken stor roll dessa och liknande övningar spelat i mitt liv, på vikten av att mötas på detta sätt, att våga känna tillit, att känna av en grupps gemensamma andning och intention, att slipa på uppmärksamheten. Jag tänker på hur viktigt det är med de estetiska ämnena, och blir frustrerad när jag tänker på hur det steg för steg prioriteras bort i undervisningen. Vi sover i våningssängar i sovsal. Jag somnar innan jag vet ordet av och jag vaknar dagen därpå av en artificiell soluppgång med tillhörande fågelkvitter. När det är tid för mig att lämna Sisters Academy så är jag redo. Jag får frågan från en annan elev om jag hittat mitt poetiska jag. Jag svarar att jag inte vet. Jag är splittrad mellan min längtan ut, men jag är nyfiken på hur internatet kommer förändras under tid. Jag vill ut, ut, ut men önskar att jag då och då kunde kika in genom nyckelhålet. Upplevelsen fick mig att sakta ner, pausa och rensa. Att höja min uppmärksamhet på omgivningen. Som ett spa för en lätt uppstissad kulturarbetare. Och att det är ett ambitiöst och ytterst intressant projekt går det inte att hymla om. När jag tar mig mot Malmö central för att ta tåget hem så störtregnar det, men jag bryr mig inte så mycket. Är lugn i stegen. Köper en kaffe, sätter mig ner och stirrar länge på ett gäng kajor som letar brödsmulor vid tågrälsen. Jag sover hela vägen till Göteborg. Internatskolan Sisters Academy är steg ett i ett större projekt. Våren 2016 kommer steg 2, “The Takeover”, ske då The Sister med personal tar över en gymnasieskola i Malmö där de tillsammans med skolans lärare och elever ska undersöka en poetisk kunskapsinlärning. Ska bli spännande att följa utvecklingen. Sisters Academy är öppet till och med 20/9. Under perioden anordnas även konserter och seminarium som är öppna för allmänheten (alltså även om du inte är inskriven som elev). Konstnärlig ledare och koncept: Gry Worre Hallberg Project Management: Pia Paglialunga, Hanna Ostrowski. Leadership board: Ann Wallberg, Gry Worre Hallberg, Pia Paglialunga. Omslagsfoto: Diana Lindhardt. Skriven av: Sara Östebro Previous Next

Äntligen är avsnitt 30 här och vi peppar inför två feta scenkonstfester, äter ost med Ost-David, ser på en klinik och är helt j***a blinda för vår egen stad. < Back AVSNITT 30: INLAGD OST Äntligen är avsnitt 30 här och vi peppar inför två feta scenkonstfester, äter ost med Ost-David, ser på en klinik och är helt j***a blinda för vår egen stad. Previous Next AVSNITT 30: INLAGD OST Artist Name 00:00 / 39:30

Äntligen. Det första avsnittet. För att lyssna och ta reda på mer om det delikata bandet som gjort vår jingel, sök på Flocken. < Back AVSNITT 1 – DUNDERKLUMPSGENERATIONEN, MANSROLLSHYPE OCH FJÄLLRÄVSINFERNO Äntligen. Det första avsnittet. För att lyssna och ta reda på mer om det delikata bandet som gjort vår jingel, sök på Flocken. Previous Next AVSNITT 1 – DUNDERKLUMPSGENERATIONEN, MANSROLLSHYPE OCH FJÄLLRÄVSINFERNO Artist Name 00:00 / 50:23

Vi har helt olika åsikter om en stor musikal, älskar fransk dans och Suzanne Ostens åsikter. Sara visar också en imponerade stor talang. < Back AVSNITT 38: ATT FÖDA FRAM ETT GALEJ Vi har helt olika åsikter om en stor musikal, älskar fransk dans och Suzanne Ostens åsikter. Sara visar också en imponerade stor talang. Previous Next AVSNITT 38: ATT FÖDA FRAM ETT GALEJ Artist Name 00:00 / 48:12

Matilda Klamas ringde upp Frida Blom på PR-byrån Westander och fick veta mer om lobbying och opinionsbildning. < Back LÅT OSS PÅVERKA Matilda Klamas ringde upp Frida Blom på PR-byrån Westander och fick veta mer om lobbying och opinionsbildning. Block: Kulturens gräsrötter, #4 SISTA DELEN I REPORTAGESERIEN KULTURENS GRÄSRÖTTER HANDLAR OM PÅVERKAN. MATILDA KLAMAS RINGDE UPP FRIDA BLOM PÅ PR-BYRÅN WESTANDER OCH FICK VETA MER OM LOBBYING OCH OPINIONSBILDNING. Frida Blom jobbar som projektledare och PR-konsult på Westander sen fyra år tillbaka. Hon är delägare och ansvarig för byråns erbjudande gällande opinionsbildning och lobbying. Dessutom har hon en bakgrund inom Svenska Freds- och skiljedomsföreningen och därmed erfarenhet att verka som lobbyist på gräsrotsnivå. Helt enkelt någon som har stenkoll på det där med att påverka. Westander är en PR-byrå som jobbar med att skapa publicitet, opinionsbilda och påverka politiska beslut. Själv snubblade jag över Westander genom deras fritt delade PR-handbok. I den får en ta del av handfasta tips i allt i från pressmeddelanden till hur en ska tänka inför en tv-debatt. Viktiga tips som de delar med sig av fritt. Varför kan en ju undra? Bör en inte behålla sina knep för sig själv? Inte om målet med verksamheten är att fler ska delta i samhällsdebatten. För Westanders filosofi är att ju fler som engagerar sig i debatten, desto bättre är det för både demokratin och samhällsutvecklingen. Frida berättar också att de lever som de lär, och driver frågor som berör deras bransch. “Vi driver till exempel att PR-branschen ska bli mer öppen, vi har lobbat för att riksdagen ska införa en frivillig uppförandekod för PR-konsulter” Westander gör helst inte påverkningsarbetet åt sina uppdragsgivare, som att kontakta journalister och politiker. “Den typen av relationsbyggande tycker vi att uppdragsgivaren ska äga själv. Dels för att det inte är smart att bli för beroende av en PR-byrås kontakter, dels för att vi tror att det är det mest effektiva sättet”. För det handlar ju faktiskt om ett relationsbygge om det så är mot media eller mot beslutsfattare. VAD ÄR DÅ LOBBYING OCH HUR GÅR DET TILL? “Lobbying är att försöka påverka politiska beslut genom opinionsbildning via sociala och traditionella medier (tv och tidningar) eller genom direktkontakter med beslutsfattare” säger Frida. Opinionsbildning via media syftar till att få många människor att få upp ögonen för en sak som behöver förändras. När det är “tillräckligt” många röster som vittnar om samma förändringsbehov eller problem blir frågan också mer relevant för de som ska ta besluten. Direktkontakter med beslutsfattarna handlar ofta om möten, uppvaktningar, mail, telefonsamtal eller att man bjuder in beslutsfattarna till olika seminarium. Eller att en föreslår gemensamma initiativ. “Det optimala är om lobbyisten genom breda kanaler lyckas påverka allmänhetens värderingar, attityder och åsikter så att det skapas ett opinionstryck på beslutsfattarna, och att man genom direktkontakter samtidigt kommer med ett förslag till beslutsfattaren om hur han eller hon ska lösa situationen. Man levererar en lösning på ett faktiskt problem som politikern upplever att många människor bryr sig om.” Det vanligaste misstaget när en vill påverka är enligt Frida att en agerar kravställare istället för att se beslutsfattaren som en medspelare. “Man säger det här är fel och gör någonting åt det här.” Om inställningen är att politikern är en motspelare som ska övertygas börjar hela processen i ett motståndsläge och då är det också lätt att köra fast. Genom att istället se politikern som en medspelare och någon som en kan hjälpa, kan en komma mycket längre. Frida tipsar om hitta gemensamma intressen snarare än att ställa sig på motsatt sida. Dessutom är det guld att när en lägger fram ett problem också ha en formulerad lösning, då finns det ju ett konkret förslag att börja arbeta mot. KARTLÄGGA ÄR A OCH O För att veta hur en ska gå tillväga gäller det att kartlägga situationen, skaffa sig kunskap och göra en analys av den politiska spelplanen. Var ligger den här frågan nu? Vilka beslut ska fattas av vilka? Vad tycker politikerna om denna frågan just nu? Vilka aktörer har mycket inflytande vilka har litet inflytande. Vilka är rådgivarna och vilka tar beslut? Helt enkelt hur ser beslutsprocessen ut? “När kartläggningen är gjord är det dags att börja försöka påverka processen. Ju tidigare man kan komma in ju större chans har man att lyckas.” Ett första steg kan vara att lobba för att en utredning ska tillsättas, nästa steg skulle kunna vara att påverka direktiven för utredningen och det tredje steget att påverka utredaren för att få den att presentera ett förslag som man tycker om. Sedan går det att påverka remissinstanser och själv skriva remisser. Det går att lobba från kommun upp till hela vägen till riksdagsnivå. Processerna ser delvis olika ut, men principerna för arbetet är desamma. Det finns givetvis ännu fler moment att bedriva påverkan kring men viktigt är att vara med tidigt i processen, hur den än ser ut. LOBBYVERKSAMHET KAN HA EN NEGATIV KLANG För mig kan lobbying kännas främmande och något som jag tänker att främst stora företag sysslar med. Bilder av män i kostym i hotell-lobbys kommer upp på näthinnan så fort jag hör ordet. Även Frida känner igen att många får negativa associationer till ordet lobbying och hon tycker att många förknippar det med bilden som ges i amerikanska filmer, där resursstarka företag mer eller mindre köper sig makt. Men det är långt i från verkligheten tycker Frida som även var lobbyist då hon arbetade på Svenska Freds (en fredsorganisation). “Alla som försöker påverka politiska beslut är lobbyister. Vår ingång är att ju fler som försöker påverka desto bättre är det för demokratin.” Frida ser ändå två problem inom lobbyrörelsen, dels en resursojämlikhet och dels att viss lobbying sker i det fördolda. “Resursojämlikheten bidrar givetvis till en risk att de resursstarka får mest inflytande och det där måste man försöka motverka på olika sätt. Vi har till exempel föreslagit att riksdagen ska erbjuda gratisutbildningar i lobbying för organisationer”. Det andra problemet, när lobbying sker i det fördolda, handlar främst om när en uppdragsgivare hyr in en konsult och den personen lobbar utan att tala om vem det är som betalar, vem som är den riktiga avsändaren. “I så fall är ju risken stor att politiker och journalister och allmänhet vilseleds och inte kan ta ställning kring trovärdigheten i budskapet.” Westanders lösning är ett självpåtaget öppenhetskrav samtidigt som de försöker arbeta för mer öppenhet i branschen. KULTURSEKTORN KAN BLI BÄTTRE PÅ LOBBYING Jag frågar Frida hur bra hon tycker kultursektorn är på att arbeta med lobbying. Hon upplever att kulturen har ett stort och viktigt engagemang samtidigt som sektorn har en tuff situation ekonomiskt och personellt och därför satsas inte heller pengar på att verkligen försöka påverka. Frida tycker att kultursektorn behöver bli mycket bättre på att argumentera för sin sak. “Jag känner generellt sätt att kultursektorn behöver bli mycket bättre på att tala om varför ni är viktiga för samhällsutvecklingen. Det är det enda sättet att förmå politikerna att lyssna, att berätta varför ni har en väldigt samhällsnyttig verksamhet.” En kommunikationsutmaning menar Frida. Om vi vill ha mer resurser måste vi kunna visa på varför det är bra för samhället. Ett annat tips på vägen är att vara konkret i vilka beslut som ska fattas och utav vem. “Den som hör ert budskap ska veta – Aha det är det här jag ska göra efter det här mötet, nu vet jag exakt vad jag förväntas att göra.” Allmänna budskap går helt enkelt bort. DAGS FÖR PÅVERKAN? Då var det väl bara att börja formulera de vassaste argumenten, kartlägga och bygga relationer. Visst, det kan lätt kännas övermäktigt men då gäller det att komma ihåg att det behöver inte vara svårare än att ringa ett telefonsamtal för att sätta igång en påverkningsprocess. Dessutom är vi inte öar av ensamma kulturarbetare utan nu säger vi “hurra!” för organisering och tar de första spadtagen tillsammans. Låt oss bli kungar på att lobba! Ta gärna del av tidigare reportage i serien, läs bland annat om gräsrotsperspektivet i en punkkontext, en analys av kulturell infrastruktur kring en partybåt och en intervju med en kulturpolitiker. Skriven av: Matilda Klamas Previous Next

Intervju med Sara Arrhusius om rum för ofärdig text och hur man kan möjliggöra för framtidens svenska dramatiker. < Back FOKUS INSTÄLLT PÅ NYSKRIVEN DRAMATIK Intervju med Sara Arrhusius om rum för ofärdig text och hur man kan möjliggöra för framtidens svenska dramatiker. DRAMALABBET SÄTTER DEN NYA DRAMATIKEN I CENTRUM – NÅGOT SOM FICK MINNA KARLSSON ATT KONTAKTA SARA ARRHUSIUS FÖR ATT PRATA OM RUM FÖR OFÄRDIG TEXT OCH HUR MAN KAN MÖJLIGGÖRA FÖR FRAMTIDENS SVENSKA DRAMATIKER.Dramalabbet är en mobil scen och ett öppet dramaturgiat i Stockholm, unik för sitt fokus på ny svensk dramatik. Där arbetar Sara Arrhusius som en av sju dramaturger. Sedan starten 1998 har Dramalabbet haft 70 urpremiärer, den allra senaste är Katten av Erika Lindahl – en magisk- realistisk pjäs om ett bostadskollektiv som spårar ur. Sara delar med sig till Scenkonstguiden om sina tankar om rum för ofärdig text och hur man kan möjliggöra för framtidens svenska dramatiker. Sara Arrhusius beskriver Dramalabbets dramaturgiat som ett gäng eldsjälar som brinner för ny dramatik, utanför konventionen. Dramaturgiatet utgör en viktig plantskola för dramatiker, eftersom de är en av få dramaturgiat i Sverige, om inte det enda, som tar oetablerade dramatiker på allvar och erbjuder dem stöttning i skrivprocessen. Dramaturgiatet läser alla manus de får in, och får en bra känsla för vad som skrivs just nu i Sverige – vilket enligt Sara är en salig blandning av höger och vänster, högt och lågt, absurt, komik och politik: “Roligast är att få in manus som fortfarande är i process, som vi kan ringa in och utveckla tillsammans med dramatikern.” Förutom att ge respons på manus väljer dramaturgiatet även ut texter till readingserien Färskpressat, där nyskriven dramatik får utvecklas i möte med skådespelare och publik. Mötesplatser för ofärdig text är något Sara efterfrågar mer av. Textsamtal och respons är enligt henne svårt att få tillgång till utanför en utbildningskontext: “Där är folkhögskolorna och utbildningarna i kreativt skrivande jätteviktiga.” Dessa skolor utgör enligt Sara ett viktigt trappsteg för skrivande människor, men hon menar att tröskeln kan kännas hög: “Jag kommer ihåg när jag var tjugofyra och blev helt överlycklig när jag hade kommit in på Biskops-Arnö, det är så svårt att komma in.” Sara önskar att det startades fler öppna organisationer som Dramalabbet, som tar emot text och erbjuder ett tryggt rum för feedback och bollande av idéer. Utan rum för respons är det enligt Sara lätt att gapet blir för stort mellan att sitta ensam i sin skrivkammare och att våga skicka in ett manus till en institution: “Får man feedback då, eller har man sabbat hela sin yrkeskarriär om man skicker in något som är skit? Det finns en rädsla att blotta sig för tidigt.” För Sara dröjde det tjugofem år, och erfarenheten av en skrivarlinje, innan hon insåg hur omfattande en manusprocess är. Därför ser hon ett behov av att öka medvetenheten om dramatiskt skrivande hos yngre, särskilt eftersom hon anser att manusförfattare är ett växande yrke. “Att introducera dramatiskt skrivande redan på högstadiet eller ännu tidigare vore fantastiskt.” Samtidigt behöver institutioner som Dramaten och de konstnärliga högskolorna tänka mer på att sprida kunskap om branschen, anser Sara. För henne har scenkonsten alltid känts svår och oåtkomlig: – Om man inte kommer från en familj som har ett visst kulturellt kapital så är det svårt att förstå sig på kultursektorn och de olika yrkesroller som existerar där – vad gör en dramatiker? Det finns en grundläggande luddighet över vad kultur är, hur det skapas och vilken profession som ligger bakom. Av institutionerna efterfrågar Sara även fler diskussioner om rekrytering och om hur institutionerna själva kan möjliggöra för en större mångfald och representation – vilket enligt Sara behövs för att få in fler perspektiv och mer kunskap i branschen. Dramalabbets egen diskussion om att möjliggöra för en ökad mångfald av röster har resulterat i deras Satellit-verksamhet. Den tar formen av sommarkurser i dramatiskt berättande och teater, som sker i samarbete med kulturaktörer och skrivande personer i Stockholms ytterområden – bland annat i Kista och Jordbro. Under tre veckor får gymnasieungdomar möjlighet att prova och experimentera sig fram till en text som sedan framförs framför publik. Dramalabbet hjälper på så sätt till att avmystifiera scenkonsten, och dela med sig av verktyg för fortsatt skapande på egen hand. Innan Sara blev en del av Dramalabbet levde hon några år i Mumbai i Indien. Där kom hon att upptäcka ett annat rum för skrivande – öppna poesi-kvällar – där hela kvarter samlas och delar med sig av sina dikter i en varm och opretentiös stämning: “Man samlas en afton och så delar man. Det inspirerades jag jättemycket av.” Sara berättar även att det i Indien finns en lång tradition av muntligt berättande, och att mycket text skrivs just för att framföras. Texterna talar direkt till åhörarna, och får direkt respons. De öppna poesi-kvällarna är något som Sara gärna skulle se i Sverige också. “Det vore så fantastiskt att skapa såna tillfällen.” Omslagsbild: Pressbild Katten. Skriven av: Minna Karlsson Previous Next

Matilda Klamas har sett föreställningen 35 jag och några skådespelare på Backa Teater. < Back TRUSTCOINS OCH SEKTKÄNSLOR Matilda Klamas har sett föreställningen 35 jag och några skådespelare på Backa Teater. “JAG FÖRSÖKTE FORCERAT TÄNKA PÅ VIKTIDEAL FÖR ATT FULLFÖLJA UPPGIFTEN”. MATILDA KLAMAS HAR SETT FÖRESTÄLLNINGEN 35 JAG OCH NÅGRA SKÅDESPELARE OCH MISSLYCKADES ENLIGT SIG SJÄLV PÅ SAMTLIGA UTBILDNINGSPUNKTER. VET DU VEM DU ÄR? 35 jag och några skådespelare är en föreställning som bygger på deltagande, där publiken genom interaktiva stationer får vägledning i hur de kan konstruera och repetera in sin internetpersona, och vilka sociala koder som kan användas för att göra internet till en feministisk utopi. I foajén får vi ta emot ett formulär där det finns frågor om ditt jag. Vet du vem du är? Jag velar mellan ja och nej, kryssar nej. Nästa fråga: Är du säker? Är du riktigt säker? In kommer ett överpeppat gäng. Jag citerar en medpassagerare på bussen hem “ett möhippegäng en inte vill hänga med”. Vi får tilldelat oss den lokala valutan trustcoins, som bygger på tillit, och jag betalar gladeligen lite av mina 35 trustcoins för utbildningen och toapapper. Utifrån vår enkät blir vi peppigt indelade i grupper. Min grupp tas emot av en nervös, eller förmodligen spelad nervös, föredragshållare. Här får vi en workshop om troll och lurkers. Vi övar oss i att bekräfta varandra och ställa frågor, får redskap att erkänna våra troll- och lurkerstendenser och verktyg att träna bort dem. Det blir tydligt för mig att en av grundpunkterna kring den utopi vi “förväntas” att haka på är att delta mer på nätet och sprida positiva känslor, helt enkelt like:a loss och kommentera. “En utopi på nätet kräver engagemang, och hur glada blir vi inte av likes”, förklarar föreläsaren Barbiecute. ETT LIV IN FRONT OF KEYBOARD Vi börjar också ställas inför faktumet att bara leva i livet in front of keyboard. Där kommer frågorna kring hur behag och tillfredsställelse ska tas hand om i den kommande utopin. Vidare får jag ta del i en skräddarsydd utbildning i frigörandet av kroppen och nya alternativ till njutning. Jag får “dansa”, skaka kroppen fri från patriarkatets påtryckningar att trycka in vårt behov av rörelse i spel och form och hitta ett nytt formlöst sätt att röra mig. Som i min hjärntvättade hjärna liknar formen dans. Jag får också ta del av ASMR-rummet, där jag erbjuds att doppa mitt ansikte i en croissant och leka med kinestetisk sand. Ett av de mest krävande momenten under utbildningen var när vi fick lägga oss under ett skönt “tyngdtäcke” gjort av makaroner. Där skulle vi inse att våra lungor var fyllda av dyvatten som utgjordes av patriarkatet och alla förutfattade meningar om våra kroppar. Rummet var uppbyggt som en slags avslappningsstation och jag hamnade snabbt i ett meditativt läge. När jag låg under det härliga täcket och lyssnade till den välbehagliga rösten bad hen mig att inte styra mina tankar utan att låta dem vandra fritt. Jag tänkte på mäktigheten av att föda barn och härlig inredning. Kanske lät jag mina tankar vandra för fritt eller i fel område av frihet, då plötsligt rösten bad mig att ta tankarna och bränna dem i en eld. Kasta bort förtrycket. Bland barnfödar-tankar och nya färger på köksväggen, var jag högst motvillig att säga att det var patriarkatets fel och bränna skiten. Jag försökte istället forcerat tänka på viktideal för att fullfölja uppgiften, men lyckades inte riktigt. Därav blev den ljusceremoni som följde lätt problematiskt då vi skulle kasta våra tankar överbord. Jag smälte upplevelsen med lite egentid mellan passen, som tur hade jag trustcoins över så det räckte till nutella och chips. Utbildningen blev klar – var jag redo att joina den feministiska utopin på nätet? Tveksamt. Jag hade ju misslyckats på flera punkter i utbildningen och kanske var jag bortom räddning, hjärntvättad av patriarkatet. I slutet blev vi ombedda att dela med oss av våra användarnamn och lösenord till de sociala medier vi använder, så vi alla kan hjälpas åt att sprida glädje i utopin och dela på arbetsbördan. Nästintill samtidigt när jag avböjer att dela med mig höjer en skådespelarna rösten och säger att en i publiken har sagt “Aldrig i livet!” I grupper får vi sedan kort diskutera varför vi inte vill dela med oss och tyvärr inte prata lika mycket om våra tankar om den utopi som målats upp. “VAD HAR VI VARIT MED OM?” “ÄR DET EN SEKT?” På bussen på väg hem utbryter snabbt en diskussion med några andra från publiken. “Vad har vi varit med om?”, “Är det en sekt?”, “En dystopi”. Mina medresenärer liksom jag beskriver upplevelsen snarare som ett mardrömsscenario än en utopi. Däremot hade jag svårt att luska ut om det var avsikten. I programtexten läser jag att föreställningen 35 Jag och några skådespelare på fullt allvar vill utforska de psykologiska och etiska dilemman, och den politiska potential, som finns i den digitala offentligheten, där alla har möjlighet att framställa sitt eget subjekt. Det blev ingen utopi den här kvällen, men jag drabbas ändå av vilka diskussioner upplevelsen satte igång. Det är inte ofta som en föreställning så direkt efter sitt slut uppbådar i diskussioner om dess syfte med andra ur publiken. Samtalet landade heller inte i vad som var bra eller dåligt, utan kring tankarna bakom verket. En verkligt engagerande och tankeväckande kväll – men några medlemmar blev det inte, i alla fall inte den här kvällen. Infobox: 35 JAG OCH NÅGRA SKÅDESPELARE är ett samarbete mellan finlandssvenska Balu Frau (Sonja Ahlfors och Joanna Wingren), Stefan Åkesson (Poste Restante) och de nordiska skådespelarna: Nina Matthis, Sepideh Khodarahmi, Bergdís Jóhannsdottir, Lidia Bäck och Klara Wenner Tångring. Produktionen turnerar i hela norden under 2018-2019. Bild i bannern: Foto Liina Aalto-Setälä Skriven av: Matilda Klamas Previous Next

Scenkonstpodden befinner sig återigen på olika kontinenter! Det blir kändisjakter, att svika sitt yngre jag och att dodga trumpister. < Back 5:1 – KÄNDISJAKT Scenkonstpodden befinner sig återigen på olika kontinenter! Det blir kändisjakter, att svika sitt yngre jag och att dodga trumpister. Scenkonstpodden befinner sig återigen på olika kontinenter! Två tredjedelar i staterna och en i kalla GBG. Vad snackar en då om? Jo men pressbilder så klart, och vilket land som är bäst på att leverera dem! Och så annat mustigt, så som kändisjakter, att svika sitt yngre jag och att dodga trumpister. Previous Next 5:1 – KÄNDISJAKT Artist Name 00:00 / 1:04:05

Avsnitt 10! Vi firar detta med att snacka kulturrådsjobb och teater med Marika Lagercrantz. < Back AVSNITT 10 – BERLINAVSKED MED MARIKA LAGERCRANTZ Avsnitt 10! Vi firar detta med att snacka kulturrådsjobb och teater med Marika Lagercrantz. Previous Next AVSNITT 10 – BERLINAVSKED MED MARIKA LAGERCRANTZ Artist Name 00:00 / 44:22

EliSophie Andrée har sett Riksteaterföreställningen Barnen i Höganäs och delar denna gång ut vattenglas i betyg. < Back BARNEN – VAD HAR GÅTT FEL? EliSophie Andrée har sett Riksteaterföreställningen Barnen i Höganäs och delar denna gång ut vattenglas i betyg. “LIKA MÖRKT SOM UNDER ETT STRÖMAVBROTT”. ELISOPHIE ANDRÉE HAR SETT RIKSTEATERFÖRESTÄLLNINGEN BARNEN I HÖGANÄS OCH DELAR DENNA GÅNG UT VATTENGLAS I BETYG." Ibland går man från en föreställning euforisk och alldeles upprymd av det magiska som är just teater. Relationen mellan scen och publik. Stämningen när applåderna sköljer över skådespelarna och byggnaden där någonting speciellt precis har ägt rum. Men ibland så går man ut från byggnaden, i detta fallet Tivolihuset i Höganäs, och känner sig snuvad. Snuvad på en upplevelse och på det fantastiska som kan ske i en teaterföreställning. Jag såg i helgen Riksteaterns Barnen som nu ska turnera Svea rike runt. Jag är otroligt kluven till hur jag känner. ENSEMBLE: Det är en otroligt trög start på Barnen som gör att vi får kämpa oss igenom en stor del av första akten innan det på riktigt börjar tända till, enbart tack vare skådespelarinsatserna och deras tighta sammanhållning och kemi. I andra akten tar det fart ordentligt och det finns en suggestiv känsla som ligger över en balansgång kring vem som gjort vad, och vem som känner vad. Jag gillar framförallt Astrid Assefas Hazel som spelas med precision och eftertänksamhet men samtidigt en humoristisk ton och ett djup som sällan ses, även gällande professionella uppsättningar. 4 / 5 vattenglas MANUS: Det är väl här egentligen det allra största problemet ligger. Det är babbligt, rörigt och det finns inget fokus på vilken av vägarna som de ska gå i manuset. Dramatikern Lucy Kirkwood har blivit hyllad just på grund av detta manus och då blir jag osäker och orolig på om det är någonting som har gått fullständigt förlorat i översättningen. För bra är det faktiskt inte. Och verkligen inte värdigt att bli nominerad till bästa pjäs i två stora länder. Trots att jag läst flera gånger vad pjäsen handlar om så har jag fortfarande svårt att greppa vad som är den röda tråden. Är det ett triangeldrama? En kärnvapenkatastrof? Ett äktenskap i förfall? Det som ytterligare stör mig är faktumet att ingenting blir uppklarat. Vi lämnas med ett öppet slut som är otroligt irriterande och en käftsmäll av otillfredsställdhet för oss i publiken. Jag känner mig åter igen: snuvad. 1 / 5 vattenglas KOSTYM/SCENOGRAFI: Det är tre skådespelare på scen under föreställningens cirka 1 timme och 45 minuter. Det blir därför väldigt lätt enformigt med samma sorts kläder under en så pass lång tid. Det hade varit fullt möjligt för att få det att leva upp lite grann, speciellt när de ska dansa loss i tredje akten. En fjäderboa eller glittrig hatt hade lyft hela stämningen i salongen. Jag väljer att putta ihop kostym och scenografi i en och samma kolumn eftersom det är någonting som denna gång glider ihop med varandra och är oföränderligt från början till slut. Vi befinner oss hela tiden i samma rum: i det lilla vardagsrummet/köket där strömmen aldrig verkar fungera – även om detta är någonting jag inte inser förrän i slutet när en av karaktärerna påpekar att “nu, nu funkar strömmen!”. Men scenografin i sig är likaså oföränderlig och ganska stram och stel och i grund och botten oinspirerande. 1 / 5 vattenglas REGI: Jag är ju fortfarande så otroligt förvirrad över faktumet att pjäsen blivit hyllad och blir därför osäker på om det isåfall är att problemet ligger hos regin. Det skulle även förklara den otroliga långa startsträckan och scenografin/kostymen som förblir densamma genom föreställningens gång. Men, regin är välarbetad kring skådespelarna och deras interagerande med varandra och det är åter igen där som pjäsen lyfter och blir sevärd. 3 / 5 vattenglas Avslutningsvis så är jag fortsatt kluven till om jag rekommenderar den eller inte. Den har sina ljusglimtar, men för det mesta så är det lika mörkt som under ett strömavbrott. I SIN HELHET BLIR DET 2 / 5 VATTENGLAS. SÅHÄR SKRIVER RIKSTEATERN SJÄLVA: Barnen – Drama, kärlek och intriger i Hem till gården-anda En katastrof har inträffat och det pensionerade paret Robin och Hazel bor inte kvar hemma längre. De har varit tvungna att flytta till en lånad liten stuga på den engelska östkusten utanför strålningsområdet. Dagarna ägnar de åt till att försöka upprätthålla en slags vardag, säkra maten de äter. Elen fungerar bara någon timme åt gången. Plötsligt en dag dyker Rose upp hos Hazel och Robin. De var alla en gång kollegor och vänner på det närliggande kärnkraftverket. Varför dyker hon upp efter 38 år? Vad vill hon egentligen? Rose har ett ärende, ett ärende som åtminstone hon inte tänker smita ifrån. Det blir ett laddat möte, hemligheter avslöjas och tidigare handlingar har fått konsekvenser. Kanske finns det fortfarande möjligheter att korrigera misstag som har gjorts. En rapp och smart pjäs av den unga hyllade brittiske dramatikern Lucy Kirkwood. Barnen nominerades 2018 till bästa pjäs både i USA och Australien. För regi står Karin Enberg som tidigare regisserat föreställningen Jord för Riksteatern. De tre rollerna spelas av Agneta Ahlin, Astrid Assefa och Per Burell. Omslagsbild: Pressbild, foto: Sören Vilks. Skriven av: EliSophie Andrée Previous Next

Rasmus pratar om sitt orationella hat mot Finländsk konst, vi lyssnar på rysk sång, pratar om Askungen innan det blev mainstream och sjukt mycket mer. < Back AVSNITT 36: NATTEN OCH FINLANDSHATET Rasmus pratar om sitt orationella hat mot Finländsk konst, vi lyssnar på rysk sång, pratar om Askungen innan det blev mainstream och sjukt mycket mer. Previous Next AVSNITT 36: NATTEN OCH FINLANDSHATET Artist Name 00:00 / 42:36