Vi snackar s**t om Göteborgs institutioner, fördömer en sak för att sen glatt använda det, skvallrar om allt möjligt och går på skräckteater. < Back AVSNITT 27 – HASHTAG RIDÅ Vi snackar s**t om Göteborgs institutioner, fördömer en sak för att sen glatt använda det, skvallrar om allt möjligt och går på skräckteater. Previous Next AVSNITT 27 – HASHTAG RIDÅ Artist Name 00:00 / 42:54

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

“Vad är en akademi, egentligen?” Veronika Gustafson har kikat närmare på Den Nya Akademien. < Back TOMRUMMET BLEV STARTSKOTTET “Vad är en akademi, egentligen?” Veronika Gustafson har kikat närmare på Den Nya Akademien. “VAD ÄR EN AKADEMI, EGENTLIGEN?” VERONIKA GUSTAFSON HAR KIKAT NÄRMARE PÅ DEN NYA AKADEMIEN, SOM TAGIT PÅ SIG UPPGIFTEN ATT DELA UT ETT ALTERNATIVT LITTERATURPRIS EFTER ATT SVENSKA AKADEMIEN STÄLLT IN ÅRETS NOBELPRIS I LITTERATUR. HON HAR PRATAT MED TVÅ AV AKADEMIENS TALESPERSONER, ALEXANDRA PASCALIDOU OCH ANN PÅLSSON. I svallvågorna efter turerna kring Svenska Akademien spolades årets Nobelpris i litteratur bort. Men det var inte ramaskriet, utan tomrummet som blev startskottet för ett alternativ att uppstå. Med Alexandra Pascalidou i spetsen gick över hundra kulturpersonligheter samman och bildade Nya Akademien, för att själva ombesörja årets litteraturprisutdelning och samtidigt pröva en väg till ett öppnare och mer demokratidrivet kulturliv. Medan vissa hävdar att Nya Akademien gör melodifestival av litteraturpriset och renommésnyltar, menar andra att den borde ersätta Nobelpriset för gott. Under tiden har Sveriges bibliotekarieskara fått nominera 47 kandidater till litteraturpriset, och en internationell omröstning hållits på Nya Akademiens hemsida, där Maryse Condé, Neil Gaiman, Kim Thúy och Haruki Murakami vaskades fram som finalister. Nu är det upp till Nya Akademiens nästan separata jury att kora vinnaren. För er som gillar att gissa: Murakami är uträknad, då han nyligen bestämde sig för att prisvägra. Världens mediehus snappade raskt upp vad som presenterades som ett substitut för Nobelpriset i litteratur. Omsusade i Der Spiegel, The New York Times, Turkish Telegraph etc och med tusentals påhejare världen över har Nya Akademien etablerat sig som en kulturkraft att räkna med, samtidigt som den själv räknar med att lägga ned – direkt efter utdelningen av litteraturpriset upplöses Nya Akademien, enligt hemsidan. Det har gått rasande fort. Vänta, vad är detta för en organisation, egentligen? Hur fungerar den, vad vill de uppnå och varför ska den upplösas så snart? Bäst att fråga Alexandra Pascalidou, Nya Akademiens grundare, och Ann Pålsson, akademiledamot tillika jurypresident för det nya litteraturpriset. ALEXANDRA, HUR SÅG DINA AMBITIONER UT NÄR DU STARTADE NYA AKADEMIEN, OCH HAR DE FÖRÄNDRATS SEDAN DESS? NÄR KOM DU PÅ IDÉN? Alexandra: Idén fick jag när jag hörde på nyheterna att de ställde in priset i år. Det var bara att kavla upp ärmarna och köra. Jag har gjort svårare saker i mitt liv. Och med den kraft, kreativitet och framåtanda som finns i vårt land är detta ett nöje! Min ambition var helt enkelt att fylla i den luckan som uppstått i samband med Svenska Akademiens misstag och övertramp. Det var ett haveri som världens medier rapporterade om och jag anser att det inte anstår Sverige eller en svensk institution med världens viktigaste varumärke att agera på detta vis. Vi kan bättre än så. Här finns så många kreativa, driftiga kulturarbetare, författare, litteraturvetare och akademiker, ledare, entreprenörer som kan göra skillnad och arbeta i takt med tiden i sann demokratisk anda med jämställdhet och respekt för mänskliga rättigheter. Vi vill lyfta litteraturen och författarna och inte låta dem betala priset för skandalerna. När jag ringde runt fick jag enkom entusiasm från människor som ville arbeta för ett nytt pris och en ny akademi. Vi enades om namnet Nya Akademien. VARFÖR SKA NYA AKADEMIEN UPPLÖSAS REDAN I DECEMBER, DIREKT EFTER PRISUTDELNINGEN? Alexandra: Nu har vi fullt upp med årets litteraturpris, men det finns inget principiellt som hindrar Nya Akademien från att leva vidare även nästa år. Vi får se hur det går. VAD INNEBÄR DET ATT VARA EN LEDAMOT AV NYA AKADEMIEN, VILKA UPPGIFTER HAR MAN? FINNS DET NÅGRA INTAGNINGSKRITERIER? Alexandra: Vi är en gratisarbetande gräsrotsrörelse där vem som vill får vara med och arbeta oavlönat för vår gemensamma vision – att dela ut priset och skapa en demokratisk, inkluderande och transparent prisprocess. Allt är frivilligt och man hjälper till så gott man kan med det man kan. Det enda vi kräver är att man sluter upp kring vår värdegrund som är demokratisk och tar ställning mot sexism och rasism. FINNS DET NÅGON SOM SKULLE FÖRVÄGRAS ETT MEDLEMSKAP? OM AUGUST STRINDBERG LEVDE NU OCH SKULLE ANSÖKA OM MEDLEMSKAP I NYA AKADEMIEN, SKULLE HAN FÅ BLI MEDLEM DÅ? Alexandra: En hypotetisk fråga men vi tar avstånd från misogyni och misantropi bland våra medlemmar. De som är med delar vår värdegrund och vill stå upp för alla människors lika rättigheter och friheter. Enligt er hemsida ska det nya litteraturpriset delas ut till “a writer of literary fiction who within the reader has entered the story of mankind into the world”. Vad innebär det? Ann: Att författaren genom sina berättelser bjuder in läsaren att förstå hens bakgrund och kultur, men också våra gemensamma likheter som människor: våra existentiella, sociala och politiska förutsättningar. Att författaren genom att dela med sig får oss att förstå lite mer om världen och om oss själva. Att författaren gör så att vi kan identifiera oss med en berättelse där vi från början inte känner igen oss. Alexandra: Det vi säger. I sann Alfred Nobel-anda. NI LÅTER BIBLIOTEKARIER NOMINERA KANDIDATER, ALLMÄNHETEN RÖSTA OCH EN JURYGRUPP BESTÅENDE AV FYRA PERSONER VARAV ENDAST EN ÄR MEDLEM I DEN NYA AKADEMIEN UTSE PRISTAGAREN. KAN MAN SÄGA ATT NYA AKADEMIEN DELAR UT DETTA LITTERATURPRIS, NÄR PRISPROCESSEN ÖVERLÅTS TILL UTOMSTÅENDE? Ann: Att expertjuryn står utanför det dagliga ideella arbetet i Nya Akademien är en försäkran om icke-jäv. Jurymedlemmarna ska vara fristående och koncentrera sig på läsningen. Så jobbar ju många juryer, t ex Augustjuryn där ledamöterna av juryn inte är en del av Augustadministrationen. PÅ HEMSIDAN STÅR DET ATT “LITERATURE SHOULD BE ASSOCIATED WITH DEMOCRACY, OPENNESS, EMPATHY AND RESPECT”. HUR GÖR NI FÖR ATT ETABLERA DENNA ASSOCIATION? ANVÄNDS DETTA SOM KRITERIER I NOMINERING OCH KORANDE AV FÖRFATTARE? Alexandra: Detta är inte kriterier för priset men vi anser att litteraturen ska vara öppen, tillgänglig och demokratisk. Litteraturen ska vara inkluderande och rymma mångfald. Det fria ordet ska inte vara ett privilegium för de bemedlade blott eller gynna ett kön, en klass, en kultur – enkelt uttryckt. NYA AKADEMIEN HAR KRITISERATS FÖR ATT EN STOR ANDEL AV DE NOMINERADE TILL DET INTERNATIONELLA LITTERATURPRISET ÄR NORDAMERIKANER OCH SVENSKAR. HUR SER NI PÅ DET? Ann: Först måste jag säga att jag är förvånad över att de som kritiserar de svenska författarna tvärtom inte är stolta över det intresse som svenska författare röner. Det här kan också bidra till att svenska författare i sin tur blir uppmärksammande i utlandet, en sorts omvänd internationalitet. Men nota bene, detta är läsarnas pris, speglat genom svenska bibliotekarierna och det ligger i sakens natur att de är nära den svenska och anglosaxiska litteraturen. Med detta pris, som drivs helt ideellt, prövar vi en ny modell. Det finns många andra litterära priser utgivna av etablerade föreningar och skattefinansierade institutioner som täcker in minoriteter och mindre språkområden. Vårt mål är att skapa en plattform som delar med sig av bra böcker och intressanta idéer, som kan läsas och diskuteras och delas – en demokratisering av litteraturspridandet, om man så vill. Att Nordamerika har många författare med på listan är inte konstigt. Det är en stor kontinent som även inbegriper områden som Kanada t ex. Sedan är det många författare eller författares förfäder som har flytt, migrerat eller bara tillfälligt bytt land (ofta från franska eller engelska kolonier) till USA. Det är också detta som gör berättelserna så dynamiska, mångfacetterade och lätta att ta till sig för alla som inte känner till författarens hemland eller kultur. Jämför t ex med Nobelspristagaren V.S. Naipaul, den i modern tid kanske störste skildraren av det postkoloniala arvet. Han bosatte sig ju i England redan vid 18 års ålder men räknas ändå ofta som en författare från Indien och Trinidad. Jag tänker så här, att var man bor idag – just för tillfället – är kanske inte längre så intressant i vår globaliserade värld. APROPÅ KRITIK! AV DEN KRITIK NI HITTILLS FÅTT: VILKEN ÄR KNASIGAST? FINNS DET NÅGON KRITIK NI KAN HÅLLA MED OM? Alexandra: En del av kritiken blickar bakåt och andas visst klassförakt. Underskattningen av bibliotekarierna och läsare runtom i världen är bara sorglig. PÅ ER HEMSIDA SKRIVER NI ATT “LITERATURE BECOMES THE COUNTERFORCE OF OPPRESSION” MENAR NI ATT DET ÄR NÅGOT LITTERATUREN ÄR, ELLER NÅGOT DE VILL FÅ DEN ATT BLI? BETRAKTAR NI PRISUTDELNINGEN SOM EN POLITISK HANDLING? Alexandra: Berättelserna, historierna, inblickarna i andras liv, kulturer, traditioner, förtryck och kamp bidrar till att bredda förståelsen och bygger broar mellan människor. Vi vill vara med och bryta tystnader och tabun och ge litteraturen den plats den förtjänar. Men detta initiativ är partipolitiskt obundet även om allt vi människor gör och inte gör är politiskt. HAR NI NÅGON FAVORIT BLAND DE NOMINERADE? Alexandra: Flera faktiskt men kan tyvärr inte uttala mig om specifika namn. Jag har röstat som alla andra 31 200 personer men har inget med nomineringar eller juryn att göra. Jag är bara en författare, journalist, litteraturälskare och människorättskämpe som värnar om berättande, skrivande och läsande. Och Sverige som ett föredöme i jämställdhet. … Det är spännande att följa denna akademi, särskilt med tanke på hur den experimenterar med nya metoder och målgrupper. Men givet de fundamentala skillnaderna mellan Svenska Akademien och Nya Akademien vad gäller syfte, värderingar och tillvägagångssätt är det underligt att Nya Akademien menar att de ska fylla luckan efter Nobelpriset i litteratur, och att det till råga på är deras främsta syfte. Nya Akademien verkar det finnas efterfrågan på, men efterfrågar Nya Akademien verkligen luckan den gör anspråk på att fylla? Det uttalade syftet att “säkerställa att ett internationellt litteraturpris delas ut 2018” och valet att schemalägga upplösningen till direkt efter prisutdelningen visar att Nya Akademien prioriterar priset framför sig själv – men kan ett pris väga tyngre än den akademi som delar ut det? För att akademien ska få ett förtroende som går utöver litteraturpriset krävs det att den existerar längre än tills prisutdelningen – att den förbinder sig till att få några år på nacken helt enkelt, i nöd och lust. Så att vi kan se hur det går. Nya Akademien påstår sig vara 100 % transparent. Men när ansvar delegeras till tusentals utomstående för att undvika jäv blir prisprocessen vag; vilka ska granskas? När uppgiften att kora en litteraturpristagare delegeras till hela världen, spelar ledamöternas litterära kompetens ingen roll. De som kritiserat Nya Akademien för att den har inredare och höjdhoppare med på listan över ledamöter tappar därmed sitt argument. Vad är en akademi, egentligen? Nya Akademien har visat sina styrkor, och internationell kulturdemokrati gillar jag skarpt. Men varför motivera sin existens med förfallet av Svenska Akademien? Varför inte gå hela vägen och låta Nya Akademien bli en helt ny akademi som delar ut sitt pris och kör sitt race – utan att snegla på vad andra gör eller inte gör med sitt? P.S. Haruki Murakami gick nyligen ut med att han önskar Nya Akademien lycka till med sitt pris, men själv inte vill ha det då han önskar undvika medieuppmärksamhet för att fokusera på sitt skrivande. I medierna lyfts detta fram som att Haruki Murakami “nobbar alternativt Nobelpris”. Frågan är om han skulle nobba det riktiga Nobelpriset också – med sitt resonemang är han hursomhelst bunden till det. Omslagsbild: Från Den Nya Akademiens websida. Foto: Den Nya Akademien Skriven av: Veronika Gustafson Previous Next

Teater HÄRMED FÖRKLARAR JAG KRIG MOT GUD Teater 2011 Spelades 15 april – 5 maj, 2011 på Amandas teater. Under nio föreställningar bjöd Teater Nu in gymnasieklasser och trevlig publik till Härmed förklarar jag krig mot Gud. I samband med föreställningen anordnades samtal där publiken diskuterade tillsammans med skådespelarna och inlånade moderatorer. I anslutning till föreställningen kunde man beskåda fotoutställningen ”Guds gåva till mannen”. Om föreställningen: ”Sex gudar kommer ner på jorden och intar människogestalt, deras uppgift från Gud är att övervaka världen och se till att livet fortlöper. Några blir ordningsgudar och några blir ödesgudinnor. En dag tröttnar ödesgudinnorna på sin uppgift. Varför blev de kvinnor som ska förlika sig med tanken att föda barn, är deras mening med livet redan bestämd? Berättelsen är en saga och ett porträtt av samhällets syn på fortplantning, kvinnan och Gud. Är meningen med livet barn? Vem är det som stöper oss och styr våra liv? Kan inte allt ibland kännas orättvist uttänkt? Är det inte dags att ta saken i egna händer? Är det inte dags att förklara krig mot Gud?” Föreställningen presenterade inga lättköpta svar utan bejakade det frågande och uppmuntrade till att brottas med könsideal, Gud och de rådande normerna för att ta reda på vad man själv egentligen tycker om saker och ting. Medverkande: Manus och regi – Matilda Johansson Producent – Rasmus Klamas Skådespelare – Anna Bergman, Kaisa-Liisa Strand, Alexandra Frick Brorsson, Elin Hansen, Johan Paus, Nils Lindenmo, Rasmus Klamas och Magnus Lindberg. Scenograf – Petra Linderson Ljusdesign – Michel Käll Kostym – Ia Olsson Guds gåva till mannen Fotoutställning av Gabriella Duraffourd och Astrid Warberg. Härmed förklarar jag krig mot Gud arrangerades med stöd av Göteborgs Stad Kultur, MoKS och Folkuniversitetet.

Samtal med Gruppen om konstnärlig utveckling, normkritisk scenkonst och trygga rum. < Back ”VI ÄR VIKTIGA. VI KAN FÖRÄNDRA. VI GÖR DET IHOP.” Samtal med Gruppen om konstnärlig utveckling, normkritisk scenkonst och trygga rum. ERIKA INGELSSON PRATAR MED ELIN SÖDERQUIST OCH NINA HABER FRÅN GRUPPEN OM KONSTNÄRLIG UTVECKLING, NORMKRITISK SCENKONST, TALKÖRER OCH TRYGGA RUM. Jag träffar två tredjedelar av den hyllade teatergruppen Gruppen på en workshop och efteråt slår vi oss ned för en pratstund. Det är kväll, klockan är snart tio på kvällen men Elin Söderquist och Nina Haber verkar inte ha några problem att stanna kvar ett slag för att jag ska få stilla min nyfikenhet kring hur en egentligen bär sig åt för göra feministisk och normkritisk scenkonst – något som jag tycker att de är experter på. När jag frågar hur de har utvecklats som grupp sedan de började 2011 berättar Nina att de blivit bättre på att ta pauser och veta när de är hungriga. Hon säger också att de med tiden blivit bättre på regissera varandra – och att säga ifrån när de gör varandra ledsna. Jag tänker att det nog faktiskt är det bästa receptet på framgång: Mat och rak kommunikation; Ja, det är nog bra grundförutsättningar för vilket grupparbete som helst. Elin spinner vidare: ”Jag tänker att vi också utvecklat vår estetik ganska mycket, alltså det första vi gjorde var en alternativ julcabarét som var…” Hon skrattar till och verkar söka efter det rätta ordet. ”Rolig. Men mycket har ju hänt sedan dess. Talkörer är till exempel något som vuxit fram succesivt och väcktes när vi gjorde en gatuföreställning. Och när vi gjort klubbspelningar är det ju svårt att prata så då har vi jobbat mer på de fysiska uttrycken och det har blivit mer dans.” Nina tillägger: ”Sedan tycker jag att vi blir smartare för varje projekt. Vi ser oss som en tankesmedja som vidareutbildar oss tillsammans. Inför Gruppen kartlägger den svenska teatern lärde vi oss jättemycket om funkofobi och funkfrågor och nu inför vårt nästa projekt läser vi mycket om postkolonialism och rasism.” De berättar också om att de gjort en radioteater med fokus på nationalism där de också kom in på rasism och Nina konstaterar med ett skratt: ”Den var ju en annorlunda föreställning för oss där vi bestämde oss för att testa att ta det lugnt. Så kan man fråga sig hur mycket vi lyckades, för att vi är så väldigt förtjusta i fart men vi utmanade oss och försökte även att inte tala så mycket i kör, som vi också är väldigt förtjusta i.” Jag tar en klunk vatten och tänker att uttrycket kill your darlings kanske inte alls är ett så dumt påfund för de som vill växa i sitt konstutövande. De tillägger att de varierar andelen rena ”faktascener” med mer rena ”spelscener” och beskriver deras föreställning Gruppen och Herrarna närmast som en föreläsning späckad med akademisk text. Båda får sedan något pillemariskt i blicken när de berättar att de i deras kommande projekt kör ”full on” med fakta igen då det ska handla om ekonomi. Jag slås av att jag aldrig har blivit så exalterad och nyfiken av att någon för ekonomi på tal. När jag frågar hur de tänker kring att arbeta med tunga ämnen som rasism och funkofobi där de själva tillhör normen och inte drabbas blir de med ens eftertänksamma och Nina säger: ”Det är svårt, känsligt, läskigt. Och vi ser till att knyta till oss människor med erfarenhet och som lär oss. Sedan var det ju inte som att vi inte visste, men det slog oss ganska hårt för kanske fyra år sedan, att vi är verkligen… vita”. Elin nickar och fyller i: ”Bianca (Kronlöf, reds amn) är lite mindre vit men kan läsas som vit och vi alla har någon slags medelklassbakgrund. Vad gör det? Vi försöker verkligen rannsaka oss själva”. De uppger sedan att de tackar nej till scener som inte är tillgängliga och att deras senaste projekt både har syn- och hörseltolkats. Angående funkfrågan tillägger Elin att de kände att ”läget var så akut, att förändringen måste börja” men att de också hoppas på att fler med erfarenhet ska komma och ta över teaterscenen. Jag kan inte göra något annat än att hålla med… Hur många gånger har en till exempel sett en rullstolsburen skådespelare i en klassisk Dramaten-uppsättning? Varför ses egentligen bara (den vita) normkroppen som det intressanta och representativa? Sedan kommer vi till den frågan vars svar jag nästan är mest nyfiken på det då det är något jag funderat en del på: Det här med att predika för de redan frälsta. Gruppen har en stor fanbase av en skara redan invigda feminister och antirasister, och många är politiskt aktiva och samhällsengagerade. Men hur går det egentligen med att nå utanför den så kallade PK-klicken? Nina svarar direkt och utan tvekan: ”I vissa klickar har vi blivit en grej och dom rummen måste få finnas. Det måste få finnas scenkonst som är snäll, intressant, politisk. En trygg plats där vi vet att ingen plötsligt kommer bli våldtagen på scen, eller att det kommer vara rasistiska pjäser. Dom rummen måste få finnas och det finns nästan inga.” Hon tittar rakt på mig. ”Vi måste vara ett sånt rum, vi skapar det då”. Elin lägger till att de är väldigt intresserade av de redan frälsta och att de ska orka utföra sin aktivism på sina arbetsplatser och i sina sammanhang. Jag kommer på mig själv att bli lättad över deras svar – att det faktiskt är okej med föreställningar där målet kanske inte är övertyga och utbilda en publik utan också att peppa de som redan tar debatten, de som redan vill och försöker åstadkomma en förändring. Nina reflekterar kring att de såklart hoppas att de kan nå ut även till andra, men att risken för att bli behagsjuka och oroliga skulle öka om de skulle försöka passa alla. Och jag tänker tillbaka på de gånger jag själv försökt med denna omöjliga uppgift och hur mycket ångest det leder till och hur lite kreativitet som föds ur detta tankesätt. Slutligen måste jag givetvis be om lite konkreta tips om hur en på bästa sätt kickar igång en normkritisk frigrupp och får bland annat tips om boken ”Större än såhär: Tankar för en genusnyfiken gestaltning”. Men också att våga ta hjälp av varandra – att höra av sig till andra som en beundrar och be om råd. De understryker vikten av att stötta varandra och inte skapa läger emellan olika frigrupper som alla jobbar mot samma mål. Och Nina sammanfattar det med orden: ”Vi är viktiga. Vi kan förändra. Vi gör det ihop”. Sedan går vi tillsammans mot tågstationen i decembermörkret för att sedan skiljas åt. Jag känner mig mer upplyft och upplyst än på länge. Omslagsfoto: Agnes Söderquist Skriven av: Erika Böös Previous Next

Intervju med Sara Arrhusius om rum för ofärdig text och hur man kan möjliggöra för framtidens svenska dramatiker. < Back FOKUS INSTÄLLT PÅ NYSKRIVEN DRAMATIK Intervju med Sara Arrhusius om rum för ofärdig text och hur man kan möjliggöra för framtidens svenska dramatiker. DRAMALABBET SÄTTER DEN NYA DRAMATIKEN I CENTRUM – NÅGOT SOM FICK MINNA KARLSSON ATT KONTAKTA SARA ARRHUSIUS FÖR ATT PRATA OM RUM FÖR OFÄRDIG TEXT OCH HUR MAN KAN MÖJLIGGÖRA FÖR FRAMTIDENS SVENSKA DRAMATIKER.Dramalabbet är en mobil scen och ett öppet dramaturgiat i Stockholm, unik för sitt fokus på ny svensk dramatik. Där arbetar Sara Arrhusius som en av sju dramaturger. Sedan starten 1998 har Dramalabbet haft 70 urpremiärer, den allra senaste är Katten av Erika Lindahl – en magisk- realistisk pjäs om ett bostadskollektiv som spårar ur. Sara delar med sig till Scenkonstguiden om sina tankar om rum för ofärdig text och hur man kan möjliggöra för framtidens svenska dramatiker. Sara Arrhusius beskriver Dramalabbets dramaturgiat som ett gäng eldsjälar som brinner för ny dramatik, utanför konventionen. Dramaturgiatet utgör en viktig plantskola för dramatiker, eftersom de är en av få dramaturgiat i Sverige, om inte det enda, som tar oetablerade dramatiker på allvar och erbjuder dem stöttning i skrivprocessen. Dramaturgiatet läser alla manus de får in, och får en bra känsla för vad som skrivs just nu i Sverige – vilket enligt Sara är en salig blandning av höger och vänster, högt och lågt, absurt, komik och politik: “Roligast är att få in manus som fortfarande är i process, som vi kan ringa in och utveckla tillsammans med dramatikern.” Förutom att ge respons på manus väljer dramaturgiatet även ut texter till readingserien Färskpressat, där nyskriven dramatik får utvecklas i möte med skådespelare och publik. Mötesplatser för ofärdig text är något Sara efterfrågar mer av. Textsamtal och respons är enligt henne svårt att få tillgång till utanför en utbildningskontext: “Där är folkhögskolorna och utbildningarna i kreativt skrivande jätteviktiga.” Dessa skolor utgör enligt Sara ett viktigt trappsteg för skrivande människor, men hon menar att tröskeln kan kännas hög: “Jag kommer ihåg när jag var tjugofyra och blev helt överlycklig när jag hade kommit in på Biskops-Arnö, det är så svårt att komma in.” Sara önskar att det startades fler öppna organisationer som Dramalabbet, som tar emot text och erbjuder ett tryggt rum för feedback och bollande av idéer. Utan rum för respons är det enligt Sara lätt att gapet blir för stort mellan att sitta ensam i sin skrivkammare och att våga skicka in ett manus till en institution: “Får man feedback då, eller har man sabbat hela sin yrkeskarriär om man skicker in något som är skit? Det finns en rädsla att blotta sig för tidigt.” För Sara dröjde det tjugofem år, och erfarenheten av en skrivarlinje, innan hon insåg hur omfattande en manusprocess är. Därför ser hon ett behov av att öka medvetenheten om dramatiskt skrivande hos yngre, särskilt eftersom hon anser att manusförfattare är ett växande yrke. “Att introducera dramatiskt skrivande redan på högstadiet eller ännu tidigare vore fantastiskt.” Samtidigt behöver institutioner som Dramaten och de konstnärliga högskolorna tänka mer på att sprida kunskap om branschen, anser Sara. För henne har scenkonsten alltid känts svår och oåtkomlig: – Om man inte kommer från en familj som har ett visst kulturellt kapital så är det svårt att förstå sig på kultursektorn och de olika yrkesroller som existerar där – vad gör en dramatiker? Det finns en grundläggande luddighet över vad kultur är, hur det skapas och vilken profession som ligger bakom. Av institutionerna efterfrågar Sara även fler diskussioner om rekrytering och om hur institutionerna själva kan möjliggöra för en större mångfald och representation – vilket enligt Sara behövs för att få in fler perspektiv och mer kunskap i branschen. Dramalabbets egen diskussion om att möjliggöra för en ökad mångfald av röster har resulterat i deras Satellit-verksamhet. Den tar formen av sommarkurser i dramatiskt berättande och teater, som sker i samarbete med kulturaktörer och skrivande personer i Stockholms ytterområden – bland annat i Kista och Jordbro. Under tre veckor får gymnasieungdomar möjlighet att prova och experimentera sig fram till en text som sedan framförs framför publik. Dramalabbet hjälper på så sätt till att avmystifiera scenkonsten, och dela med sig av verktyg för fortsatt skapande på egen hand. Innan Sara blev en del av Dramalabbet levde hon några år i Mumbai i Indien. Där kom hon att upptäcka ett annat rum för skrivande – öppna poesi-kvällar – där hela kvarter samlas och delar med sig av sina dikter i en varm och opretentiös stämning: “Man samlas en afton och så delar man. Det inspirerades jag jättemycket av.” Sara berättar även att det i Indien finns en lång tradition av muntligt berättande, och att mycket text skrivs just för att framföras. Texterna talar direkt till åhörarna, och får direkt respons. De öppna poesi-kvällarna är något som Sara gärna skulle se i Sverige också. “Det vore så fantastiskt att skapa såna tillfällen.” Omslagsbild: Pressbild Katten. Skriven av: Minna Karlsson Previous Next

Performance SCENKONSTAKUTEN Performance 2015 AKUTMOTTAGNING! Kliv in i en artificiellt återskapad sjukhusmiljö, så nära verkligheten men så mycket härligare. Ta på dig de blå plasttossorna, se ringen med stolar omringade av de gulnade väggarna. Kom in, sätt dig och ta en kopp kaffe eller vatten ur plastmugg. Denna smått beiga miljö kommer under fyra tillfällen att fyllas med ett fyrverkeri av scenkonstproblem, extravaganta tankar och übercoola experter. Scenkonstakuten var både en konstupplevelse men också ett tillfälle där besökarna fick hands-on-tips för att komma vidare i sin kreativitet och få hjälp med sina konstnärliga dilemman. Scenkonstakuten är en scenkonstupplevelse, ett terapirum och ett samtal. Sida vid sida – tillsammans hjälps vi åt Upplevelsen tog formen av en klassisk gruppterapi. Ett unikt tillfälle för ett samtal som leds av experter framtagna efter besökarnas behov. Vi har kanske alla drömt om att bli behandlade av Syster Ratched från Gökboet. Eller du kanske är mer på McMurphys sida? Oavsett, så tror vi att formen gruppterapi kan ta oss till nya höjder av reflektion. EXPERTERNA : Emil Klingvall, Skådespelare Teater Jaguar Hanna Johansson, Producent Backa teater Anders Westgerd, VD på GIL Yael Feiler, Göteborgs universitet Rolf Sossna, Regissör

Matilda Klamas har sett föreställningen 35 jag och några skådespelare på Backa Teater. < Back TRUSTCOINS OCH SEKTKÄNSLOR Matilda Klamas har sett föreställningen 35 jag och några skådespelare på Backa Teater. “JAG FÖRSÖKTE FORCERAT TÄNKA PÅ VIKTIDEAL FÖR ATT FULLFÖLJA UPPGIFTEN”. MATILDA KLAMAS HAR SETT FÖRESTÄLLNINGEN 35 JAG OCH NÅGRA SKÅDESPELARE OCH MISSLYCKADES ENLIGT SIG SJÄLV PÅ SAMTLIGA UTBILDNINGSPUNKTER. VET DU VEM DU ÄR? 35 jag och några skådespelare är en föreställning som bygger på deltagande, där publiken genom interaktiva stationer får vägledning i hur de kan konstruera och repetera in sin internetpersona, och vilka sociala koder som kan användas för att göra internet till en feministisk utopi. I foajén får vi ta emot ett formulär där det finns frågor om ditt jag. Vet du vem du är? Jag velar mellan ja och nej, kryssar nej. Nästa fråga: Är du säker? Är du riktigt säker? In kommer ett överpeppat gäng. Jag citerar en medpassagerare på bussen hem “ett möhippegäng en inte vill hänga med”. Vi får tilldelat oss den lokala valutan trustcoins, som bygger på tillit, och jag betalar gladeligen lite av mina 35 trustcoins för utbildningen och toapapper. Utifrån vår enkät blir vi peppigt indelade i grupper. Min grupp tas emot av en nervös, eller förmodligen spelad nervös, föredragshållare. Här får vi en workshop om troll och lurkers. Vi övar oss i att bekräfta varandra och ställa frågor, får redskap att erkänna våra troll- och lurkerstendenser och verktyg att träna bort dem. Det blir tydligt för mig att en av grundpunkterna kring den utopi vi “förväntas” att haka på är att delta mer på nätet och sprida positiva känslor, helt enkelt like:a loss och kommentera. “En utopi på nätet kräver engagemang, och hur glada blir vi inte av likes”, förklarar föreläsaren Barbiecute. ETT LIV IN FRONT OF KEYBOARD Vi börjar också ställas inför faktumet att bara leva i livet in front of keyboard. Där kommer frågorna kring hur behag och tillfredsställelse ska tas hand om i den kommande utopin. Vidare får jag ta del i en skräddarsydd utbildning i frigörandet av kroppen och nya alternativ till njutning. Jag får “dansa”, skaka kroppen fri från patriarkatets påtryckningar att trycka in vårt behov av rörelse i spel och form och hitta ett nytt formlöst sätt att röra mig. Som i min hjärntvättade hjärna liknar formen dans. Jag får också ta del av ASMR-rummet, där jag erbjuds att doppa mitt ansikte i en croissant och leka med kinestetisk sand. Ett av de mest krävande momenten under utbildningen var när vi fick lägga oss under ett skönt “tyngdtäcke” gjort av makaroner. Där skulle vi inse att våra lungor var fyllda av dyvatten som utgjordes av patriarkatet och alla förutfattade meningar om våra kroppar. Rummet var uppbyggt som en slags avslappningsstation och jag hamnade snabbt i ett meditativt läge. När jag låg under det härliga täcket och lyssnade till den välbehagliga rösten bad hen mig att inte styra mina tankar utan att låta dem vandra fritt. Jag tänkte på mäktigheten av att föda barn och härlig inredning. Kanske lät jag mina tankar vandra för fritt eller i fel område av frihet, då plötsligt rösten bad mig att ta tankarna och bränna dem i en eld. Kasta bort förtrycket. Bland barnfödar-tankar och nya färger på köksväggen, var jag högst motvillig att säga att det var patriarkatets fel och bränna skiten. Jag försökte istället forcerat tänka på viktideal för att fullfölja uppgiften, men lyckades inte riktigt. Därav blev den ljusceremoni som följde lätt problematiskt då vi skulle kasta våra tankar överbord. Jag smälte upplevelsen med lite egentid mellan passen, som tur hade jag trustcoins över så det räckte till nutella och chips. Utbildningen blev klar – var jag redo att joina den feministiska utopin på nätet? Tveksamt. Jag hade ju misslyckats på flera punkter i utbildningen och kanske var jag bortom räddning, hjärntvättad av patriarkatet. I slutet blev vi ombedda att dela med oss av våra användarnamn och lösenord till de sociala medier vi använder, så vi alla kan hjälpas åt att sprida glädje i utopin och dela på arbetsbördan. Nästintill samtidigt när jag avböjer att dela med mig höjer en skådespelarna rösten och säger att en i publiken har sagt “Aldrig i livet!” I grupper får vi sedan kort diskutera varför vi inte vill dela med oss och tyvärr inte prata lika mycket om våra tankar om den utopi som målats upp. “VAD HAR VI VARIT MED OM?” “ÄR DET EN SEKT?” På bussen på väg hem utbryter snabbt en diskussion med några andra från publiken. “Vad har vi varit med om?”, “Är det en sekt?”, “En dystopi”. Mina medresenärer liksom jag beskriver upplevelsen snarare som ett mardrömsscenario än en utopi. Däremot hade jag svårt att luska ut om det var avsikten. I programtexten läser jag att föreställningen 35 Jag och några skådespelare på fullt allvar vill utforska de psykologiska och etiska dilemman, och den politiska potential, som finns i den digitala offentligheten, där alla har möjlighet att framställa sitt eget subjekt. Det blev ingen utopi den här kvällen, men jag drabbas ändå av vilka diskussioner upplevelsen satte igång. Det är inte ofta som en föreställning så direkt efter sitt slut uppbådar i diskussioner om dess syfte med andra ur publiken. Samtalet landade heller inte i vad som var bra eller dåligt, utan kring tankarna bakom verket. En verkligt engagerande och tankeväckande kväll – men några medlemmar blev det inte, i alla fall inte den här kvällen. Infobox: 35 JAG OCH NÅGRA SKÅDESPELARE är ett samarbete mellan finlandssvenska Balu Frau (Sonja Ahlfors och Joanna Wingren), Stefan Åkesson (Poste Restante) och de nordiska skådespelarna: Nina Matthis, Sepideh Khodarahmi, Bergdís Jóhannsdottir, Lidia Bäck och Klara Wenner Tångring. Produktionen turnerar i hela norden under 2018-2019. Bild i bannern: Foto Liina Aalto-Setälä Skriven av: Matilda Klamas Previous Next

Scenkonstpodden befinner sig återigen på olika kontinenter! Det blir kändisjakter, att svika sitt yngre jag och att dodga trumpister. < Back 5:1 – KÄNDISJAKT Scenkonstpodden befinner sig återigen på olika kontinenter! Det blir kändisjakter, att svika sitt yngre jag och att dodga trumpister. Scenkonstpodden befinner sig återigen på olika kontinenter! Två tredjedelar i staterna och en i kalla GBG. Vad snackar en då om? Jo men pressbilder så klart, och vilket land som är bäst på att leverera dem! Och så annat mustigt, så som kändisjakter, att svika sitt yngre jag och att dodga trumpister. Previous Next 5:1 – KÄNDISJAKT Artist Name 00:00 / 1:04:05

Avsnitt 10! Vi firar detta med att snacka kulturrådsjobb och teater med Marika Lagercrantz. < Back AVSNITT 10 – BERLINAVSKED MED MARIKA LAGERCRANTZ Avsnitt 10! Vi firar detta med att snacka kulturrådsjobb och teater med Marika Lagercrantz. Previous Next AVSNITT 10 – BERLINAVSKED MED MARIKA LAGERCRANTZ Artist Name 00:00 / 44:22

EliSophie Andrée har sett Riksteaterföreställningen Barnen i Höganäs och delar denna gång ut vattenglas i betyg. < Back BARNEN – VAD HAR GÅTT FEL? EliSophie Andrée har sett Riksteaterföreställningen Barnen i Höganäs och delar denna gång ut vattenglas i betyg. “LIKA MÖRKT SOM UNDER ETT STRÖMAVBROTT”. ELISOPHIE ANDRÉE HAR SETT RIKSTEATERFÖRESTÄLLNINGEN BARNEN I HÖGANÄS OCH DELAR DENNA GÅNG UT VATTENGLAS I BETYG." Ibland går man från en föreställning euforisk och alldeles upprymd av det magiska som är just teater. Relationen mellan scen och publik. Stämningen när applåderna sköljer över skådespelarna och byggnaden där någonting speciellt precis har ägt rum. Men ibland så går man ut från byggnaden, i detta fallet Tivolihuset i Höganäs, och känner sig snuvad. Snuvad på en upplevelse och på det fantastiska som kan ske i en teaterföreställning. Jag såg i helgen Riksteaterns Barnen som nu ska turnera Svea rike runt. Jag är otroligt kluven till hur jag känner. ENSEMBLE: Det är en otroligt trög start på Barnen som gör att vi får kämpa oss igenom en stor del av första akten innan det på riktigt börjar tända till, enbart tack vare skådespelarinsatserna och deras tighta sammanhållning och kemi. I andra akten tar det fart ordentligt och det finns en suggestiv känsla som ligger över en balansgång kring vem som gjort vad, och vem som känner vad. Jag gillar framförallt Astrid Assefas Hazel som spelas med precision och eftertänksamhet men samtidigt en humoristisk ton och ett djup som sällan ses, även gällande professionella uppsättningar. 4 / 5 vattenglas MANUS: Det är väl här egentligen det allra största problemet ligger. Det är babbligt, rörigt och det finns inget fokus på vilken av vägarna som de ska gå i manuset. Dramatikern Lucy Kirkwood har blivit hyllad just på grund av detta manus och då blir jag osäker och orolig på om det är någonting som har gått fullständigt förlorat i översättningen. För bra är det faktiskt inte. Och verkligen inte värdigt att bli nominerad till bästa pjäs i två stora länder. Trots att jag läst flera gånger vad pjäsen handlar om så har jag fortfarande svårt att greppa vad som är den röda tråden. Är det ett triangeldrama? En kärnvapenkatastrof? Ett äktenskap i förfall? Det som ytterligare stör mig är faktumet att ingenting blir uppklarat. Vi lämnas med ett öppet slut som är otroligt irriterande och en käftsmäll av otillfredsställdhet för oss i publiken. Jag känner mig åter igen: snuvad. 1 / 5 vattenglas KOSTYM/SCENOGRAFI: Det är tre skådespelare på scen under föreställningens cirka 1 timme och 45 minuter. Det blir därför väldigt lätt enformigt med samma sorts kläder under en så pass lång tid. Det hade varit fullt möjligt för att få det att leva upp lite grann, speciellt när de ska dansa loss i tredje akten. En fjäderboa eller glittrig hatt hade lyft hela stämningen i salongen. Jag väljer att putta ihop kostym och scenografi i en och samma kolumn eftersom det är någonting som denna gång glider ihop med varandra och är oföränderligt från början till slut. Vi befinner oss hela tiden i samma rum: i det lilla vardagsrummet/köket där strömmen aldrig verkar fungera – även om detta är någonting jag inte inser förrän i slutet när en av karaktärerna påpekar att “nu, nu funkar strömmen!”. Men scenografin i sig är likaså oföränderlig och ganska stram och stel och i grund och botten oinspirerande. 1 / 5 vattenglas REGI: Jag är ju fortfarande så otroligt förvirrad över faktumet att pjäsen blivit hyllad och blir därför osäker på om det isåfall är att problemet ligger hos regin. Det skulle även förklara den otroliga långa startsträckan och scenografin/kostymen som förblir densamma genom föreställningens gång. Men, regin är välarbetad kring skådespelarna och deras interagerande med varandra och det är åter igen där som pjäsen lyfter och blir sevärd. 3 / 5 vattenglas Avslutningsvis så är jag fortsatt kluven till om jag rekommenderar den eller inte. Den har sina ljusglimtar, men för det mesta så är det lika mörkt som under ett strömavbrott. I SIN HELHET BLIR DET 2 / 5 VATTENGLAS. SÅHÄR SKRIVER RIKSTEATERN SJÄLVA: Barnen – Drama, kärlek och intriger i Hem till gården-anda En katastrof har inträffat och det pensionerade paret Robin och Hazel bor inte kvar hemma längre. De har varit tvungna att flytta till en lånad liten stuga på den engelska östkusten utanför strålningsområdet. Dagarna ägnar de åt till att försöka upprätthålla en slags vardag, säkra maten de äter. Elen fungerar bara någon timme åt gången. Plötsligt en dag dyker Rose upp hos Hazel och Robin. De var alla en gång kollegor och vänner på det närliggande kärnkraftverket. Varför dyker hon upp efter 38 år? Vad vill hon egentligen? Rose har ett ärende, ett ärende som åtminstone hon inte tänker smita ifrån. Det blir ett laddat möte, hemligheter avslöjas och tidigare handlingar har fått konsekvenser. Kanske finns det fortfarande möjligheter att korrigera misstag som har gjorts. En rapp och smart pjäs av den unga hyllade brittiske dramatikern Lucy Kirkwood. Barnen nominerades 2018 till bästa pjäs både i USA och Australien. För regi står Karin Enberg som tidigare regisserat föreställningen Jord för Riksteatern. De tre rollerna spelas av Agneta Ahlin, Astrid Assefa och Per Burell. Omslagsbild: Pressbild, foto: Sören Vilks. Skriven av: EliSophie Andrée Previous Next

Utställning MAJA ÖSTEBRO OCH LOTTA SNIJDER Utställning 2021 Maja Östebro och Lotta Snijder 16 januari – 20 februari 2021 Maja Östebro och Lotta Snijder är smyckekonstnärer som båda arbetar med teman relaterade till människokroppens anatomi och sinnesupplevelse. De har nyligen tagit sin kandidat i Konsthantverk på HDK-Valand med inriktning Smyckekonst. I utställningen kommer de att visa delar ur sina examensarbeten. Maja har undersökt hur ett objekt kan laddas med energi för att trösta eller hela. Hon arbetar med teman kopplade till människokroppen, baserat på sjukdom och hälsa. I det här arbetet har hon influerats av sin egen sjukdomshistoria och av nattliga drömmar. Maja har här undersökt hur och om vattnet kan fungera som en källa till kraft och energi. Objekten som kommer att visas i utställningen kan upplevas både fysiskt och genom videoverket Rebirth ≠ Omstart. https://www.majaostebro.comhttps://www.instagram.com/ostebro/ Lotta har skapat en serie smycken inspirerade av mötet mellan kroppens inre organ och artificiella organ. Hon fascineras av att insidan lätt väcker en känsla av obehag, hon vill visa en annan bild av insidan, en bild av det vackra i organens former. Därför har hon inspirerats av artificiella organ som tas fram i medicinsk forskning för att i framtiden kunna ersätta ett organ i kroppen. Smyckena är skapta med den traditionella silversmidestekniken ciselering, hon vill blåsa liv i en nästintill bortglömd teknik och använda den på ett samtida sätt. https://www.instagram.com/lotta.snijder/ _______________________________________ Konstnärssamtal via Instagram : Onsdag 13 januari 18.00 Kolla här –> https://www.instagram.com/tv/CJ_nmCupbQf/?utm_source=ig_web_copy_link Vernissage : Lördag 16 januari 12.00-15.00 OBS! Max 2 besökare åt gången. För att undvika trängsel uppmanar vi besökare att vänta utanför gallerian eller komma tillbaka vid senare tillfälle. Boka gärna tid för visning under vernissagen för att vara säker på att du får plats. Varje bokningstillfälle gäller för max 2 besökare åt gången. _______________________________________ Välkommen! Tänk på att hålla avstånd. Foto affisch: John Salquist och Anna Osk Erlingsdottir. Foto Vernissage: AnnaCarin Isaksson