Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Sara Östebro har pratat med koreografen och konstnären Sonja Jokiniemi som gästar Göteborgs dans- och teaterfestival med Blab. < Back MENINGSLÖSHET SOM FRIGÖR Sara Östebro har pratat med koreografen och konstnären Sonja Jokiniemi som gästar Göteborgs dans- och teaterfestival med Blab. SARA ÖSTEBRO HAR PRATAT MED KOREOGRAFEN OCH KONSTNÄREN SONJA JOKINIEMI SOM GÄSTAR GÖTEBORGS DANS- OCH TEATERFESTIVAL MED BLAB, ETT PERFORMANCEVERK SOM BLANDAR BILD, SKULPTUR OCH KOREOGRAFI. I augusti äger Göteborgs dans- och teaterfestival rum, en internationell festival som under tio dagar ger oss teater, dans, nycirkus och inspirerande möten. Nytt för i år är Stages, en plattform för ny scenkonst, där scenkonstnärer som just håller på att etablera sig får möjlighet att möta festivalpubliken. En av dessa konstnärer är Sonja Jokiniemi, annars baserad i Helsinki, Finland. Hon gästar festivalen med Blab, ett verk som beskrivs som en ‘awkward’ tankeprocess utan början eller slut. Bilderna skvallrar om färg, form och gränsöverskridande uttryck. Jag blev hooked direkt och bestämde mig för att ta reda på mer om Sonjas arbetssätt direkt från Sonja själv. HEJ SONJA! VI BÖRJAR MED TRE SNABBA FÖR ATT KALIBRERA OSS. NÄMN TRE ORD SOM BESKRIVER DIG! – Aha! Hmm… Grrrr… NUVARANDE HUMÖR? -Inspirerad. VAD SYSSLAR DU MED JUST NU? – Jag jobbar i Leuven och Gent i Belgien i ett deltagarbaserat projekt om autism och självuttryck som heter Caring for Stories, initierat av forskaren Leni Van Goidsenhoven från Leuven University. Projektet stöds också av STUK, ett hus för dans, bild och musik i Leuven. Vi arbetar med sex deltagare med autism, och tittar på språk, kommunikation och kreativa möten genom den filosofiska linsen ‘New Materialism’ (kort och klumpigt förklarat: en filosofisk idéströmning som bl.a. kritiserar uppdelningen av ‘natur’ och ‘kultur’ och som menar att vi bör se på allt som skapat av samma material, därför är t.ex. både naturen liksom det sociala/kulturen konstruerade, reds anm.). TACK! VI KÖR VIDARE. DU BESÖKER GÖTEBORGS DANS- OCH TEATERFESTIVAL I SOMMAR MED BLAB, SOM BESKRIVS SOM EN “HYBRID”, EN BLANDNING AV MÅLNING, SKULPTUR OCH KOREOGRAFI. ÄR DEN HÄR TYPEN AV GENREBLANDNING VANLIGT FÖR DITT ARBETE? – Jag jobbar med material och objekt – eller allra helst saker – som medverkande och medarbetare på scenen på olika sätt. Teckning har alltid funnit med parallellt med mina performanceverk sedan 2008 på olika sätt. I vissa processer har mina teckningar och skisser varit en typ av utgångspunkt, för att komma åt arbetets inre värld, i vissa fall har jag även gjort parallella publikationer, antingen med en lös koppling till performanceverket, eller där man kunde följa arbetet genom en bok. I Blab översätts tre av mina teckningar till stora dukar på scenen. Att ljuda och känna av saker är en del av mitt arbete, och det koreografiska arbetet händer lika mycket i rörelsen av mänskliga kroppar som rörelsen och omvandlingen av saker i, och med, rum. I TEXTEN OM BLAB STÅR DET ATT VERKET FÖRSÖKER “ESCAPE THE WORLD OF CATEGORIES”, ATT RÖRA SIG BORT FRÅN KATEGORISERINGAR – VILKA BEGRÄNSNINGAR ELLER FAROR SER DU I ATT FÖRSÖKA FÖRSTÅ SAKER, OCH ATT KATEGORISERA OCH FÖRKLARA DEM? – Det finns ingen fara i att försöka förstå saker. Men vad som är en besvikelse för mig är hur våra samhällen hanterar skillnad. Hur mycket vi kategoriserar människor, hur diagnostiskt vårt språk är mot olika uttryck och upplevelser, och hur snabbt vi dömer varandra. Så snart viljan att försöka förstå faller in i det normativa tänkandet, som kategoriserar istället för att se på mångfald, så blir det en oönskad upprepning, ett reproducerande av invanda synsätt. I mitt arbete vill jag presentera en möjlighet att försöka förstå saker genom att ta in upplevelsen på ett mångfacetterat sätt, detta genom att kliva in i en så kallad ‘meningslös’ (non-sensical) upplevelse och få möjlighet att leva genom de känslor och associationer som uppstår när du inte ges ett narrativ, eller där du presenteras för flera narrativ samtidigt. Du får upptäcka saker genom din intuition. Jag vill föra fram den här typen av utrymme som ett intelligent och viktigt utrymme i ett samhälle som har blivit överfixerat med rationellt tänkande, instrumentalisering och koncept-tänkande. Konst har också lidit mycket av den rörelse som finns där konsten ges sitt värde genom dess instrumentella syfte. Här är vi faktiskt i stor fara, vi riskerar att förlora våra uttryck för fantasi. JAG KÄNNER ATT VI ÄR SÅ INVANDA KRING ATT SKAPA BERÄTTELSER OCH NARRATIV OM SAKER VI UPPLEVER, TILL OCH MED DÄR DET INTE VERKAR INTE FINNAS NÅGOT. HUR ÄR DET FÖR DIG I DITT ARBETE – KÄNNER DU AV EN TENDENS ATT FÖRSÖKA “SKAPA MENING” AV ALLT? – Jag vet alltid vad arbetet betyder för mig, men jag vill inte säga att detta är vad det är och borde vara för alla andra. Det handlar inte heller om att undvika ansvar för vad jag gör, utan istället försöker jag se möjligheten för flera subjektiva berättelser som äger rum i ett gemensamt teaterutrymme där rummet verkligen är tillgängligt för icke-gemensam förståelse och tolkning, men som ändå inte avviker från erfarenheten och upplevelsen av att ta del av det tillsammans. Jag tycker det är så befriande när det händer! Det har alltid varit svårt för mig att särskilt förstå de sociala koderna kring språk och meningsskapande i vad jag ser som ‘Teater’. Jag försöker gå bort från den givna koden av hur det ska vara och har varit, och istället se hur vi i ett delvis känt och delvis okänt landskap av symboler, meningar, berättelser och möten bildar våra egna subjektiva nät av förståelse. I mitt parallella arbete som konstnär och snart som en konstterapi-instruktör (expressive art therapeutic instructor), jobbar jag med människor med olika språk och perceptionsmönster än så kallade ‘neuronormativa’ personer. Här, liksom ofta “in real life” ställs jag inför frågor kring hur vi kan möta varandra utan ett gemensamt språk och hur vi skapar något som är gemensamt trots, och med hjälp av, våra skillnader, fel, och behov och önskningar som krockar. Det är ofta utmanande, men för mig på en mänsklig och filosofisk nivå är det extremt viktigt. I BLAB JOBBAR DU MED TRE PERFORMERS – IVO SERRA, MIRA KAUTTO OCH SARA GUREVITSCH. JOBBAR DU VANLIGTVIS MED FLER PERSONER I DINA VERK PÅ DETTA SÄTT? – Jag har gjort arbeten med mig själv på scenen, ensam eller i en duo, under de senaste åren. Detta är det första arbetet med andra konstnärer på scenen (och där Sonja själv inte är med på scen, reds anm.). HUR MYCKET AV ARBETET HAR NI SKAPAT TILLSAMMANS? – Jag tror att som performer/scenkonstnär, är man alltid i dialog med koreografernas vision och sin egen inre intuition och uttryck, och i den meningen är det ett samarbete mellan intuitioner och närvaro. De konstnärer jag arbetar med i Blab tar fram djupet i materialet. TILL SIST – VEM TYCKER DU SKA KOMMA OCH SE BLAB PÅ FESTIVALEN? – Självklart tycker jag att alla borde se detta! Jag skulle inte göra konst om jag tyckte att det bara var för en viss typ av människor. Jag hoppas att många kommer! GÖTEBORGS DANS- OCH TEATERFESTIVAL 17-26 augusti Blab visas onsdag den 22 augusti på Atalante, Göteborg Biljetter till Stages släpps på fredag 1 juni! Då släpps även lösbiljetter till det övriga programmet. Omslagsbild: Från Blab. Foto: Simo Karisalo. Bilden visas här något beskuren. Previous Next

Rasmus Klamas har besökt Improfest i Göteborg och berättar om en kväll från helvetet till himlen. < Back MIN VÅTA IMPRODRÖM Rasmus Klamas har besökt Improfest i Göteborg och berättar om en kväll från helvetet till himlen. Rasmus Klamas har besökt improfestivalen Improfest i Göteborg och berättar om en kväll från helvetet till himlen. Det finns en sak jag hatar med impro. Den saken älskar jag lika innerligt. Samma sak finns inom stand up:en och mina känslor där är desamma. Vi tar ett exempel ur stand up-världen: Du ska gå på stand up-klubb på till exempel Norra Brunn i Stockholm, headline för kvällen är Nour el Refai och det är därför du är där. För att se Nour. Klubben börjar klockan 19, men Nour går inte på scenen förrän närmare 21. Innan det är det två timmar av total skämskudde. Du får se en finnig 18-åring krypa upp på scenen och göra någon överdriven spaning om manligt och kvinnligt, detta följs av en något (alltså mycket lite) bättre människa som verkar ha hittat nån karaktär som hen ska köra. Detta pågår och pågår och pågår och när Nour väl kommer så har din tro på stand up tillintetgjorts. Du måste alltså genomlida dåliga komiker för att sen komma till the good stuff. Men samtidigt är det något jävligt fett med det. Tänk om jag som 18-åring hade fått stå på samma scen som typ Lena Endre. Shit, va häftigt. Samma tradition finns inom impron, eller iallafall på festivalen Improfest. Som ni ser är jag är ambivalent inför detta. Men låt mig nu berätta om min lördagskväll på Improfest som började i ett improhaveri och slutade i allas våta improdröm. City Impro Theatre. Fotograf: Mikael Thor Jag börjar min kväll med att ta mig till Gothenburg Studios för att se City Impro från London och International Theatre Stockholm från just Stockholm. I vår liknelse är City Impro den finniga 18-åringen. Den som inte har nån koll alls på hur man spelar teater eller hur man bygger en berättelse. Det är som ett dåligt firmafest-spex och såklart så är alla deras moment interaktiva. Publiken ska upp på scen, skrika platser och relationer. Jag ser hur min blick spikar fast sig i golvet varje gång de tittar ut i publiken och raggar folk. Det blir lite pinsamt när publiken som kommer upp nästan är bättre än de på scenen. Men jag tycker vi lägger den upplevelsen bakom oss och går vidare, för nu kan det bara bli bättre. Och det blir det. Det är International Theatre Stockholm som går back to basic. De börjar med att be oss i publiken att blunda och tänka på en dag där inte allt gick som det skulle. De väljer en slumpvis vald person som kort berättar om händelsen och sen kör de en pjäs i 30 minuter baserat på det. Hela min kropp skriker JA! när de sådär snyggt hoppar mellan karaktärer och bara får mig att fatta, utan att det är för övertydligt. Väl avvägt. Med hopp om impron tar mig till Teater Aftonstjärnan för att se kvällens huvudnummer – Det Andre Teatret. Mitt sällskap berättar att hon sett de förut och att de är riktigt bra. Puh, då ska det här nog vara lugnt. Konceptet går ut på att en inbjuden gäst intervjuas på scen och fyra skådespelare och en musiker hoppar in emellan och improviserar gästens liv. Kvällens gäst är ingen mindre än Lasse Kronér och som han bjuckar på sig själv. Han berättar storys om hur han sålde ett halsband någonstans i Europa, drack rosévin på Avenyn och bodde hos sin bästa vän på sjukhuset i flera månader. Ni som har en bild av impro, att det bara är tjo och tjim och ingen substans blir här slagen på fingrarna. Det blir ett så vackert porträtt av en persons liv gjort med så mycket värme och kärlek. Ibland när jag ser på impro känner jag att det här hade ju blivit mycket bättre om en författare bara hade skrivit en pjäs om det. Men det här var så självklart och så intuitivt. Planen var att föreställningen skulle vara 50 minuter – det blev 2 timmar. 2 timmar som jag absolut inte vill ha tillbaka. När föreställningen sen är slut så väntar ännu en föreställning. Jag behöver springa vidare, men jag sörjer inte. Jag vet inte vad som skulle kunna toppa det jag just sett. Publiken var lyrisk, jag var lyrisk och Lasse Kronér var minst sagt lyrisk. Jag tackar Improfest för en fabulös avslutning, jag hatälskar Improfest för att nybörjare får öppna kvällen och jag tycker nu ännu lite bättre om Lasse Kronér. Det Andre Teatret. Fotograf: Mikael Thor Skriven av: Rasmus Klamas Previous Next

Det norska teaterkompaniet Verk Produksjoner djupdök ner i 100 år av konstnärsmanifest och fann nya vänner i konsthistorien. < Back "NU VET JAG BÄTTRE VILKA MINA VÄNNER ÄR" Det norska teaterkompaniet Verk Produksjoner djupdök ner i 100 år av konstnärsmanifest och fann nya vänner i konsthistorien. ISMER, POESI OCH STORHETSVANSINNE. DET NORSKA TEATERKOMPANIET VERK PRODUKSJONER DJUPDÖK NER I 100 ÅR AV KONSTNÄRSMANIFEST OCH FANN NYA VÄNNER I KONSTHISTORIEN. SARA ÖSTEBRO HAR PRATAT MED REGISSÖREN FREDRIK HANNESTAD. Gruppen är kända för att skapa verk som blandar stilar och genrer, och där misslyckandet är mer än välkommet. Ett undersökande arbetssätt, där lyssnandet och improvisationen är en viktig del. En scen kan ha över tio olika variationer, fria för skådespelarna att välja bland efter vad som känns rätt här och nu, och deras föreställningar har beskrivits som “toppen av ett isberg” där det gedigna arbetet skapat en egen värld av möjligheter. Sedan starten 1998 har gruppen skapat 18 produktioner och turnerat regelbundet. Nu besöker de Göteborg och Göteborgs dans- och teaterfestival med det senaste verket Manifest United där gruppen djupdykt ner i 100 år av konstnärsmanifest. Ismer, poesi och storhetsvansinne blandas med bisarra idéer och djup visdom. Jag kontaktade Fredrik Hannestad, konstnärlig ledare för gruppen, för att höra med om gruppens arbetssätt och vad de fann i konsthistorien. I ÅR FYLLER NI 20 ÅR – GRATTIS! VILKA LIVSLÄRDOMAR HAR NI FÅTT SEDAN ERA FÖRSTA DARRANDE STEG SOM ETT TEATERKOMPANI? – Jag tror att den viktigaste lärdomen är att jag inte vet ett jäkla dugg. Med andra ord, att lära sig att acceptera och att känna sig trygg i att ‘att inte veta’ som ett sätt att vara i den här världen. JAG UPPFATTAR ERT SÄTT ATT ARBETA SOM GENERÖST, OCH NI SKRIVER OCH PRATAR OCKSÅ OM ERT ARBETSSÄTT VÄLDIGT ÖPPET – VAR DETTA SÄTT ATT ARBETA (ER METOD MED ‘DEN SOCIALA SITUATIONEN’ OCH ‘LYSSNANDE’) NÅGOT NI HADE MED ER FRÅN BÖRJAN, ELLER HAR DET UTVECKLATS UNDER TIDEN? – I början arbetade vi väldigt mycket utan att ha så många teoretiska idéer om vårt arbete. Vi bara testade många olika estetiska uttryck och utforskade olika vägar, kanske för att vi fortfarande inte visste vad vi tyckte om. Ibland tror jag att vi har haft en stor identitetskris genom hela vårt arbete, vi har letat efter något omöjligt, efter något bortom allt, vi har försökt att återuppliva hela idén kring vad teater är. Efter några år började vi titta tillbaka och försökte förstå vad i helvete det är vi egentligen gör. Genom att göra det har vi upptäckt att några av de idéer som Institutet för Scenkonst under Ingmar Lindhs ledning har haft ett inflytande på oss, särskilt idéerna om att utöka kontext som material för skådespelarnas arbete och idéerna kring vikten av “lyssnande”. När vi börjar titta på vårt arbete börjar vi också se andra artister som har haft en enorm betydelse för oss. Så ja, det är något som har utvecklats över tiden. NU GÄSTAR NI GÖTEBORGS DANS- OCH TEATERFESTIVAL MED MANIFEST UNITED, DÄR NI DJUPDYKER NER I 100 ÅR AV KONSTNÄRSMANIFEST. VAD ÄR DET SOM ÄR SÅ SPÄNNANDE MED MANIFEST? – Den mest spännande upplevelsen är när jag verkligen tror att det konstverk jag har skapat är helt originellt, och sedan se att någon annan har tänkt och kämpat med exakt samma idéer för 100 år sedan. Wow, det är mind-blowing. Plötsligt hittar du nya vänner i konsthistorien, nu älskar jag Andy Warhol till exempel. Du ser att du är en del av något större och att du omedvetet har blivit inspirerad av olika rörelser under och genom ditt arbete. Nu vet jag bättre vilka mina vänner är. Det gör mig starkare som konstnär och mer sammanlänkad. Det gör mig passionerad och det ger mig mod att försöka hitta svar de stora frågorna, så som “Kärlek”. Det får mig att vilja kämpa för något, för min form, min konst. Det är spännande. I DET HÄR VERKET SÅ STÄLLER NI FRÅGAN ‘VAD HÄNDE MED KONSTNÄRSMANIFESTEN’ OCH VARFÖR DET INTE ÄR LIKA VANLIGT ATT SE MODIGA, REVOLUTIONERANDE OCH POETISKA KONSTNÄRSMANIFEST IDAG. HAR NI EN EGEN TEORI OM VARFÖR DET ÄR SÅ? – Det finns en känsla av att manifest är förknippade med 1900-talet. Manifest är vanligtvis riktade mot något. Det var så många kamper och krig och revolutioner och förändringar. Moderniteten var verkligen svår för mänskligheten att klara av. Det var nödvändigt att göra sig hörd, att skrika ut över världen. Nu är vi på något sätt justerade och behovet av stora revolutionära manifest är inte lika närvarande. Samtidigt står vi nu på tröskeln till något helt nytt: förstörelsen av vår egen planet och sammankopplingen mellan människor och maskiner. Kanske är det inte längre ett behov att vara emot någonting eller någon, men mer en fråga om att hitta vägen tillsammans, för att ta reda på vad som förenar oss alla. FINNS DET NÅGOT MANIFEST SOM HAR EN ALLDELES SPECIELL PLATS I DITT HJÄRTA? STANLEY BROWN: A short manifesto(1964) 4000 A.C. WHEN SCIENCE AND ART ARE ENTIRELY MELTED TOGETHER TO SOMETHING NEW WHEN THE PEOPLE WILL HAVE LOST THEIR REMEMBRANCE AND THUS WILL HAVE NO PAST, ONLY FUTURE. WHEN THEY WILL HAVE TO DISCOVER EVERYTHING EVERY MOMENT AGAIN AND AGAIN WHEN THEY WILL HAVE LOST THEIR NEED FOR CONTACT WITH OTHERS… THEN THEY WILL LIVE IN A WORLD OF ONLY COLOUR, LIGHT, SPACE, TIME, SOUNDS AND MOVEMENT THEN COLOUR LIGHT SPACE TIME SOUNDS AND MOVEMENT WILL BE FREE NO MUSIC NO THEATRE NO ART NO THERE WILL BE SOUND COLOUR LIGHT SPACE TIME MOVEMENT HAR VERK ETT EGET KONSTNÄRSMANIFEST? – Jag vet inte om det är ett manifest, men det är mer som riktlinjer för oss i vårt arbete: Låt allt vara enkelt, lätt, gör dig inte till, stäng inte något ute, passivisera inte. Håll det lågt, naivt, var inte rädd för det naiva, en nyckel till att kunna hävda dig själv. Att agera, att visa, att gå hela vägen. Att göra någonting enkelt, att hålla det enkelt, ekonomiskt, praktiskt. Att göra ett enkelt arbete med det jag har, något rått, oskyddat, utan pretentioner men med ambition. Att förlora dig själv, uttömma dig själv, att förlora kontrollen, förlora tiden, att låta sakerna ta kontroll, att förlora din syn,att ge upp, att inte längre ljuga eller beräkna. Att slåss tillbaka, ta kontroll, att slåss för konsten, för din rätt, för din vision, ditt berättigande. Att acceptera att ditt arbete är i bitar. MANIFEST UNITED Söndag 19 augusti & lördag 20 augusti, 19.00 Göteborgs dans- och teaterfestival Omslagsbild: Från Manifest United. Foto: Alette Schei Rørvik. Bilden visas här beskuren. Previous Next

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Rasmus Klamas intervjuar dramatikern Malin Axelsson. < Back JAKTEN PÅ STARTEN AV KARRIÄREN! Rasmus Klamas intervjuar dramatikern Malin Axelsson. Regissören, dramatikern och ja, scenkonstgeniet, Malin Axelsson är superaktuell nu under hösten. I september släpper hon sin första roman Anropa samtidigt som hon börjar sitt nya jobb som konstnärlig ledare för Radioteatern. Jag tog ett snack med Malin om att vara elva personer som skriver ett och samma manus, att som sexåring bestämma sig för att jobba med scenkonst och att hänga i världens största UFO-arkiv. Det var egentligen först för några månader sen som jag själv fick sitta öga mot öga med Malin Axelssons scenkonst för första gången. Jag var i Malmö och tillsammans med ett par hundra andra människor knödde vi, under Scenkonstbiennalen, in oss i en liten teaterlokal i Västra Hamnen. De ljuslila biennalpassen lyser upp den nedsläckta salongen och jag får kanske min starkaste scenkonstupplevelse på många år. Det är Malin Axelssons Rose, Rose, Rose som hon skrivit ihop med Karin Serres för ung scen/öst. Den var så visuellt vacker och även fast den handlade om en tonårsflicka så kände jag att den handlade om mig och slog mig rakt i bröstet. Vad var det som fick Rose, Rose, Rose att bli som den blev? – Det är så många personer. Vi hade ju jobbat med Rose, Rose, Rose i flera år och när vi började repetera så fanns det inga karaktärer, det fanns tre manus – ett på svenska, ett på franska och ett blandat. Så skådespelarna har varit extremt medskapande i att stryka och välja text och att blanda språken. Man kan säga att processen har varit väldigt kollektiv. Malin berättar att hennes tid på ung scen/öst i mångt och mycket präglats av kollektiva processer. – Jag var väldigt intresserad av att utforska ett gemenskapande – hur gemensamt kan ett arbete bli? Vi gjorde en föreställning som heter Den magiska cirkeln som kanske var där vi gick längst i att bygga ett väldigt avancerat och interaktivt verk. Ett vackert ögonblick för mig var när vi skrev manus ihop, elva personer, i ett interaktivt dokument på nätet. Det tyckte jag var en otroligt häftig upplevelse. Inte bara i Den magiska cirkeln var relationen med publiken en viktig komponent, utan även i Rose, Rose, Rose, var jag som publik verkligen en del av föreställningen, även fast jag satt still i min stol under hela föreställningen. Malin berättar att det var denna närhet till publiken som gjorde att hon sökte sig till scenkonst för barn och unga. Förutom sitt jobb på ung scen/öst har hon jobbat som husdramatiker för UngaRiks. Något som också fick henne att bli sugen på att jobba mot barn och unga är att en ofta spelar nyskrivet och vågar utmana, både publiken och sig själv, i föreställningarna. Själv fick hon smaka på detta redan som sexåring. – Jag har starka minnesbilder fortfarande, från en föreställning, som jag tror bidrog mycket till att jag väldigt tidigt bestämde mig för att jobba med teater. Den heter Fram för lilla Märta och är skriven av Michael Segerström och jag kommer inte riktigt ihåg nu var den spelades, men det var en liten flicka i centrum för berättelsen. Det var en allvarlig och känslig berättelse om den här flickans liv och jag gissar att det var rätt så bra (skrattar). Var det det visuella eller vad var det som du diggade? – Det är klart att det var någonting med den där barngestalten som jag knöt an till. Men det jag kanske minns allra mest är att vi fick möta skådespelarna efter föreställningen och jag fick träffa hon som spelade flickan och prata med henne. Det måste ha varit runt 81, i en tid då barnteatern var stor. Man brukar prata om 70-talets barnteaterrevolution och det här var ju precis i anslutning till den, och den där närheten till publiken finns verkligen i barnteaterns tradition. Att man intresserar sig för publiken på djupet. Jag kunde inte riktigt släppa tanken på att inte veta exakt vilken föreställning det var som hade påverkat Malin så mycket. Så jag startade en storsökning och jakten på denna föreställning tog sig via ett programblad från Teater 23:s uppsättning året efter till Tidningsteatern i Stockholm som spelade denna föreställning 1981. Björn Granath och manusförfattaren Michael Segerström står för regin och precis som Malin minns det, så beskriver även Expressens Lars Linder föreställningen, i en recension. Han skriver: “Aldrig någonsin har det varit så spännande att gå på barnteater som just nu. I Sverige utvecklas sedan en tid en märklig, nydanande dramatik som riktar sig till barn, men som tar sin publik på så djupt allvar att frågorna den ställer blir minst lika brännande för de vuxna som haft turen att gå med som sällskap.” Malin är som jag nämnde en mångsysslare av rang när det kommer till text och scenkonst. Hon har skrivit många pjäser, blivit nominerad till Augustpriset för sin barnbok Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn och kommer nu ut med sin första roman. Jag var nyfiken på om Malin har en skrivprocess som ser likadan ut varje gång. – Jag tycker mycket om att göra på olika sätt och helst göra på något nytt sätt som jag inte kan. En pjäs skrev jag utifrån research i “Archives for the unexplained” – som är ett av världens största UFO-arkiv som ligger i Norrköping. Då hade jag tänkt mig att skriva om UFO-bortföranden, men jag mötte massa människor i det här arkivet som ledde researchen åt ett annat håll. Det kan vara ganska svårt att planera en konstnärlig process eftersom det alltid kräver en öppenhet för att oväntade saker ska hända. Man vet aldrig vart ett projekt ska ta en. Det är ju det som är kul också. Så vi får se vad det blir nu. Improvisation är något jag är väldigt nyfiken på och vill lära mig mer om. Ibland kan det vara så när man jobbar med en improviserad scen att det blir den bästa scenen, men man kan inte upprepa det. Det är något väldigt vackert i det. Är det någon skillnad på att skriva för barn respektive vuxna? – Jag tror att jag förhåller mig på ungefär samma sätt, men jag är lite nyfiken nu på den vuxna publiken, eftersom jag ägnat sex år att möta barn. Så nu undrar jag: Vad tänker vuxna? (skrattar). Vad är viktigt för vuxna och vad engagerar vuxna? Hösten 2015 är Malin dubbelaktuell, både med romanen Anropa som hon skrivit på i över 10 år samt med sitt nya jobb på Radioteatern. Malin tar över efter Stina Oscarssons avhopp i vintras och vill modernisera radioteatern. – Något som intresserar oss på Radioteatern just nu är att vi befinner oss i en tid där radiolyssnandet har förändrats drastiskt på väldigt kort tid. Bara under min uppväxt har jag passerat genom vinyl, ett kort tid fanns det något som hetter minidisc (skrattar), och sen gigantiska mp3-spelare, sen krymper de ihop och nu har jag allt i mobilen. Nu är vi i en total gränsupplösning, på något sätt, mellan internet, mobilen, radio och TV. De här medierna har redan blandats ihop. Så det är en explosiv fas för radion och då också för radioteatern som konstform. När mediet förändras så drastiskt så öppnar det också upp för nya konstnärliga möjligheter, både i FM och på andra plattformar. Vi har konstnärliga verktyg idag som inte fanns för 10 år sen. Så en fråga jag ställer är: Vad är radioteater i det medielandskap vi har idag? Vad kan det vara? Kommer ni nå nya publikgrupper då? – Ja, vi vill att radioteater ska bli en angelägenhet för fler. Det är en intressant fråga. Hur ska det låta för att hela Sverige ska vilja lyssna? (skrattar). Nä, men den publikuppgiften är faktiskt ganska svindlande att vi vänder oss till hela Sveriges befolkning. Det är häftigt och svårt. Finns det något du bara kan göra som radioteater? Eller kan du göra alla verk både live och som radio? – Hmm, det var en intressant fråga. Om man inte tänker så fyrkantigt, så kan man tänka att radioteater också kan röra sig ute i det fysiska rummet. Även om FM har specifika kvaliteter som jag hoppas att vi kan utveckla vidare, så är inte uppdelningen mellan fysisk scen och radioteaterscen så definitiv. Speciellt inte med tanke på den gränsupplösning som vi precis pratade om. Du bär med dig din mobil överallt och kan lyssna var som helst. Vad skapar det för konstnärliga möjligheter i ett fysiskt rum? Det kan ju hänga ihop med varandra på olika sätt. Jag tänker att det finns föreställningar som rör sig kors och tvärs och respektlöst över den gränsen mellan den fysiska scenen och radioteaterscenen. Vi börjar närma oss slutet av vår pratstund, men jag hade en sista fråga som jag ville ställa. Jag tänker att om man älskar radioteater så älskar man ljud. Så jag frågade Malin om hon var ett ljud, vilket ljud skulle hon då vara? Hon funderade en lång stund och bad att få tänka lite grann. Några dagar senare fick jag ett mail med en ljudfil som hon valt att kalla för “Ljudet av badplats i augusti 2015” – ett ljud hon tyckte om. Som en sista bonus så bad jag Malin om hennes bästa häng- och lästips, när längtan efter sommaren blir för stor. Vart tycker du om att hänga? I etern, bland ljud, röster, historier och drömmar. Etern är genomskinlig, intressant och finns överallt, håller dig sällskap till långfrukosten, följer med till stranden och sanden, omsluter dig på resor och promenader och myser med dig alternativt håller dig tvingande vaken i sängen innan du ska somna. Det är en parallell komplex värld och scen där du både kan konfronteras med nya chockerande saker och drömma dig bort, det är bara att blunda mot solen och fly undan regnet och lyssna. Min favoritgrej är att diska eller jogga när jag hänger i etern. En annan snarlik men ändå annorlunda och på många sätt med etern förbunden plats som jag gärna hänger på är – nätet. Ditt bästa lästips? Tidskriften Kritikers senaste generösa dubbelnummer på tema Barn, där jag själv medverkar och även intressanta författare som Dimen Adbulla, Hassan Loo Sattarvandi, Jessica Schiefauer och Tone Schunnesson, bara för att nämna ett fåtal. Kan beställas på http://www.kritiker.nu . Skriven av: Rasmus Klamas Previous Next

Vi resumerar 2012 och unnar oss att provocera. < Back AVSNITT 6 – DET BÄSTA FRÅN 2012 OCH LITE PROVOKATION Vi resumerar 2012 och unnar oss att provocera. Previous Next AVSNITT 6 – DET BÄSTA FRÅN 2012 OCH LITE PROVOKATION Artist Name 00:00 / 45:06

Vi snackar s**t om Göteborgs institutioner, fördömer en sak för att sen glatt använda det, skvallrar om allt möjligt och går på skräckteater. < Back AVSNITT 27 – HASHTAG RIDÅ Vi snackar s**t om Göteborgs institutioner, fördömer en sak för att sen glatt använda det, skvallrar om allt möjligt och går på skräckteater. Previous Next AVSNITT 27 – HASHTAG RIDÅ Artist Name 00:00 / 42:54

Sara Östebro tog del av samtal om klubbkultur och DJ-liv. < Back ”SVARTKLUBBARNA KOMMER DÖ UT” Sara Östebro tog del av samtal om klubbkultur och DJ-liv. Sara Östebro spenderade nästintill all sin Bokmässe-tid i en rosa monter tillhörande Institutionen för kulturvetenskaper. Omgiven av gröna växter, godis och en popcorn-maskin tog hon del av ett samtal om klubbkultur och DJ-liv. “SVARTKLUBBARNA KOMMER DÖ UT” Kanske orättvist att bara ta ett citat så där ur sitt sammanhang och slänga upp det som titel, men jag gör det ändå. Det var Julia “Pugsi” Ivarsson som uttalade dessa ord under ett samtal med titeln The Only Way is Up där klubbkulturen sattes under lupp. Julia sa nog de där orden lite ur frustration, lite på grund av “äh, jag är less”-känslan. Mer om varför hon uttalade dessa ord senare (cliffhanger!). För samtalet jag tog del av var inte endast så grått och undergångsbetonat, tvärtemot var det ett mångsidigt samtal om klubbvärlden – både en kritisk analys och en kärleksförklaring till en värld i ständig rörelse. Anna Gavanas och Anna Öström berättade om sina erfarenheter från en spännande epok i svensk klubbhistoria. Deras bok DJ-liv släpps i februari 2016 och i boken undersöker de vilka aktörer som drivit fram DJ-kulturen i framförallt Stockholm, och med vilka visioner, motgångar och ideal de gjort detta. Bland annat har de spårat hur queerkulturen påverkat dj-kulturen. ulia “Pugsi” Ivarsson, DJ och klubbarrangör, är väl känd för de flesta klubbgåare i Göteborg. Queerklubbs-kulturen kommer upp på tal och när vi går in på kritiken så nämner Julia att hon till viss del känner av en stelhet och nämner vänner som inte känner sig “tillräckligt gay” för att passa in i vissa av dessa klubbsammanhang. Att en måste vara normbrytande på många olika sätt för att bli accepterad och att vissa kulturella markörer är så pass viktiga att någon utan kunskap om dem kan bli utesluten.”Det finns absolut maktstrukturer och hierarkier även om inte många vill erkänna det”. Anna Öström fortsätter: “Det finns en tendens hos utsatta grupper att hålla på sin grupp”. Inget konstigt med det. Alls. Det behövs rum där utsatta och normbrytande individer kan växa sig starkare tillsammans och dela gemensamma erfarenheter. Men hur påverkas då dessa rum av den ökande popularitet som i sin tur lockar till sig en bredare publik? Queerklubbarna har ju minst sagt exploderat under de senare åren i Göteborg. Någon nämner att många queerklubbar idag “kidnappats av straighta som gillar att ha glitter i ansiktet”, någon annan undrar vem som kom på att “glitter” kunde räcka som tema. Kanske är den där stelheten som Julia nämnde en reaktion på detta, tänker jag. Men såklart, så fort någonting blir tillräckligt populärt så vill alla vara en del av det, ha en del av kakan. Svängningarna mellan underground och mainstream är omvälvande, men såklart inte endast av ondo. Julia nämner feminismen som startade som en undergroundrörelse. Anna Gavanas att det “inte går att ha en helt manlig line-up idag utan att det blir problematiskt”. Saker händer, och mycket av det som händer händer tack vare folk som kämpat i underläge, som verkat utanför officiella sammanhang, som varit jäkligt underground men vars idéer spridit sig och kommit att påverka våra verkligheter idag. VARFÖR SA JULIA DE DÄR ORDEN DÅ? Under samtalet så snackades det om läget i Göteborg, om en utveckling där svartklubbarna i Göteborg blivit mer mainstream. “Alla” har koll, “alla” är på “alla” klubbar, att det inte finns någon egentlig gräns mellan svart- eller vit klubb – vi går på det vi tycker låter coolast. Men visst är det så att en svartklubbsromantik råder. Vita klubbar leker med svartklubbsestetiken. Julia berättar om tips klubbarrande vänner fått: “Säg att de måste skriva upp sig på lista, då kommer alla tycka det är coolt”. Så visst är det så att svartklubbarna fortfarande har något mer som lockar än billigare alkohol och längre öppettider. Det är något magiskt med miljön, det oväntade och såklart med arrangörer som vågar boka mer experimentella och nyskapande akter då de inte behöver oroa sig för dagskassor och inkomstkrav. Arrangörer som vågar riskera mer. Så – är det inte härligt att svartklubbarna frodas? Tillbaka till Julia: “Göteborgs stad har ju fattat det där, i och med hela grejen med Ringön. De har fattat att det finns kapital där att dra vinning av”. Aha, kapital, Aha, vinning. Någon förstår såklart att det finns pengar att tjäna här. Och det är när detta kommer upp på tal, om Göteborg & Co’s förstudie om Ringön med namnet “Tillåtande oaser” som sucken kommer och orden “svartklubbarna kommer dö ut, tror jag”. För visst är det så att när underground blir uppmärksammat av det mainstreama och av folk med makt, då någon börjar räkna sedlar, så finns det en risk att det som var just så där spännande, magiskt och risktagande försvinner. Att det blir anpassat, sönderkramat eller plötsligt får nåt slags uppdrag för att fylla någons politiska mål eller boosta besökssiffror. När jag vandrar ifrån den rosa montern och vidare in i Bokmässe-kaoset så har jag ändå en hoppfull känsla av att klubbvärlden transformerar sig själv ur den knipan också, till nya och oanade former, till nya rum, till nya fantasier. Skriven av: Sara Östebro Previous Next

Vi skvallrar om scenskolemyter, tänker på folk som lyfter glömda kvinnor, stänger in oss i Fritzls källare i tre och en halv timma samt älskar när vi får se gasmasker på scen. < Back AVSNITT 28 – TRISTESS OCH HELVETE! Vi skvallrar om scenskolemyter, tänker på folk som lyfter glömda kvinnor, stänger in oss i Fritzls källare i tre och en halv timma samt älskar när vi får se gasmasker på scen. Previous Next AVSNITT 28 – TRISTESS OCH HELVETE! Artist Name 00:00 / 57:58

Anne Vigeland har upplevt Bröllop1 – en interaktiv mastodontupplevelse i en industrilokal i Uppsala. < Back EN UPPLEVELSE AV VISUELLT OCH EMOTIONELLT ÖVERFLÖD Anne Vigeland har upplevt Bröllop1 – en interaktiv mastodontupplevelse i en industrilokal i Uppsala. ANNE VIGELAND HAR UPPLEVT BRÖLLOP1 – EN INTERAKTIV MASTODONTUPPLEVELSE I EN INDUSTRILOKAL I UPPSALA. Klockan är 23.20 när jag ramlar in i ett sammetsklätt rum längst in i Köttinspektionens stora industrilokal i centrala Uppsala. Cavans rus känns i blodet och några väggar bort skriksjunger någon till Whitney Houston. Den klibbiga scenröken som har trängt in i lokalens alla vrån de senaste timmarna letar sig även fram genom dörrsprickan här, fyller det lilla rummet med en förväntansfull dimma. Under 20 minuter pratar jag med kvällens huspsykolog Oskar Henriksson. Jag är nervös, överväldigad och lite full. Vi pratar om min relation till bröllop, frieri, vigsel och äktenskap, om mina tankar kring tvåsamhet och romantik. Jag har precis gift mig, noga plockat ut den perfekta brudklänningen, promenerat långsamt uppför altargången med operasång klingande i öronen, ätit fantastiskt bröllopsmiddag medan talare har rört mig till tårar och skratt. Jag har dansat vals, ställt upp mig för bröllopsfoto och rökt cigaretter på baksidan av festlokalen medan jag har varit noga med att inte få cigarettaska på det vita polyestertyget kring min kropp. Och jag har delat min bröllopsdag med 30 andra vitklädda brudar. Vi har jämfört längden på våra släp, hjälpt varandra med dragkedjor och underkjolar och fäst plastblommor i spontana håruppsättningar. Min skepticism kring bröllopsritualernas patriarkala innebörd är för tillfället som bortblåsta, och jag märker hur mina händer blir svettiga när jag principfast försöker svara på psykologens frågor om mina egna tankar kring begreppet bröllop, som barn och som vuxen kvinna. Jag har ju fått leva ut flickdrömmen och burit en bröllopsklänning med puffärmar som nådde mig till öronen. Jag har fått uppleva livets största händelse, och jag älskade det. Tove Berglund, Ellen Norlund och Martina Elm har skapat ett fantastiskt projekt om bröllopsdagen som institution, tradition och norm. Bröllop1 beskrivs på evenemangets hemsida som en interaktiv helkväll som sätter deltagaren i centrum – en omslutande upplevelse som inkluderar alla sinnen. Verket representerar en ny form för scenkonstnärligt undersökande där de medverkande deltagarna utgör det främsta konstnärliga materialet och där upplevelsen tar utgångspunkt i och skapas utifrån den egna kroppen, snarare än att projiceras från aktör till publik. I Bröllop1 innebär detta en iscensatt bröllopsdag och en upplevelse av visuellt och emotionellt överflöd där häpnadsväckande klänningar och starka ord om det problematiska vid dagens juridiska äktenskapslager lever sida om sida i en underbart motsägelsefull symbios. Bröllop1 är den första i en serie av tre verk som tar sig an kyrkans idé om livets händelser, dopet och begravningen skall även dem de-konstrueras och återskapas. I Sverige väljer allt färre att vara med i kyrkan, samtidigt som de kyrkliga riterna så som just dopet, bröllopet och begravningen har en central plats i den svenska identiteten som samhälleliga markörer för det individuella livets utveckling. Denna märkliga paradox förtjänar en rejäl rentvättning, och Berglund, Norlund och Elm väljer att göra det med ett konstnärligt projekt fyllt till randen av paljetter, tyll, populärkulturella referenser och guilty pleasures. En fest för alla sinnen. Bröllop1 bestod alltså av fördrink och mingel, en sakral vigselceremoni, en ljuvlig trerätters middag signerad Sebastian Razola, ett antal middagstal av benhårda teoretiker och akademiker, en bröllopsvals med nykomponerat musik av Stefan Storm och en underbar fest med psykologmöte, karaoke och vodka. Men om det är ett moment vid dagen som förtjänar en närmare djupdykning och en riktigt hyllning så måste det vara klänningsprovningen. Tidigt under dagen leds vi in i ett rum fyllt av gigantiska bröllopsklänningar. Präst och klänningsentusiast Björn Häggmark har en enorm samling prinsessliknande bröllopsklänningar från 80- och 90-talet. Likt gigantiska marängtårtor fyller klänningarna rummets väggar och golv, det är ett surrealistiskt och underbart syn. Häggmark berättar om samlingen och om bröllopsklänningarnas färgskala och detaljrikedom. Sedan får vi prova, noga välja ut en klänning, försöka hitta den rätta, både i utseende och i storlek. Det är en milt sagt exalterat stämning som närvarar medan det trampas i evighetslånga släp och klänningar skickas mellan flera potentiella brudar. Själv hittar jag en romantisk klänning med vackra broderier, långt släp och stora rosetter. Jag fäster en blomma och lite tyll i mitt hår och väntar på att vigselceremonin skall inledas. I den långsamma klänningsparaden som sedan utgjorde delar av vigselceremonin, tänkte jag främst på hur mycket den bröllopsklänning jag hade valt att bära påminde mig om min mammas bröllopsklänning. Hon gifte sig 1982 och under otaliga år var den klänningen ett populärt inslag i källarens utklädningslåda, fram tills den en dag glömdes bort och slängdes. Den klänningen var alltid för stor för mig under mina barndomsår, men nu passar denna mig alldeles, alldeles perfekt. Det är både konstigt, lite fjantigt och ganska rörande. Mitt i detta fantastiska klänningslandskap slår det mig även hur bekvämt och självklart alla dessa människor rör sig i sina vita brudklänningar, klänningar vars främsta symbolik innebär en jungfrulighet, ett fortsatt överlämnande av kvinnan som ägodel och ett patriarkalt maktspel som jag har svårt att tro att någon här inne skulle kunna ställa sig bakom idag. Ändå älskar vi att bära dessa klänningar. Kanske innebär det en mytologisering av en svunnen tid, kanske är det barndomsnostalgi eller en fascination över det romantiska överflödet. Oavsett erbjuder Bröllop1 en personlig djupdykning i vad bröllop och äktenskap innebär för individen, ett ifrågasättande av privata värderingar och samhälleliga förväntningar kring romantisk kärlek. Fotograf, omslagsbild och artikelbilder: Miranda Ivarsson Skriven av: Anne Vigeland Previous Next

Matilda Klamas konstnärlig ledare Teater Nu Matilda Klamas Konstnärlig ledare, regissör och dramatiker Matilda har en kandidat i teatervetenskap, läst grundläggande teaterregi vid Högskolan för scen och musik i Göteborg, Regi inom scenkonst - Samtida metoder & praktiker vid Stockholms konstnärliga högskola och dramatikskrivande vid Linnéuniversitetet. Som regissör drivs hon av dualiteter där frågor kring makt - innanförskap och utanförskap, relationen mellan det greppbara och det oformulerbara dominerar. Kontakt matilda@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER UNDERGÅNGEN En apokalyptisk föreställning om skuld, straff och meningsfullhet. Urpremiär 21 november. 2025. Se mer BOYS BOYS BOYS Denna installations- och performancehändelse leker med idén om "nattklubben" som en portal, en dörr till alternativa världar och en reva i verkligheten. Se mer KONSTHALL: TEATER Världens största konsthall med en samling av readymade-konst. Ett pilotprojekt inom KreativaEuropa. Se mer SCENKONSTGALAN 2019 Nationell gala för scenkonsten Se mer SCENKONSTAKUTEN En tillfällig akutmottagning men också en scenkonstupplevelse och ett samtal med inbjudna experter. Se mer NUCAFÈ NuCafé - uppläsning av nyskriven dramatik Se mer HÄRMED FÖRKLARAR JAG KRIG MOT GUD En föreställning om fortplantning, kvinnan och Gud. Se mer HOW / HUR? En annorlunda självhjälpspjäs som spelas exklusivt under festivalen Rabbit/Duck den 3 oktober. Se mer GAMLESTADENS RÖSTER Ett verk som med humor och rapphet gestaltar Gamlestaden under 550 år . Se mer ETT EGET RUM // APARTMENT Ett sökandet efter det egna rummet. Inspirerat av Virginia Woolfs Ett eget rum från 1929. Se mer SUPPER CLUB Konst – mat – prat. En exklusiv klubb för samtalande människor. Se mer LILLA KÖREN 2014 Lilla Kören, en perfomancekör i barbershop-anda. Se mer DRÖMIMPRO 2012 Improvisationsföreställning byggd på publikens nattliga drömmar Se mer DEN JAG ÄR DET ÄR JAG En föreställning om det genuina jaget. Spelades på kulturkalaset och Underjorden. Se mer RÖRELSEN PÅ INKONST Ett filosofiskt spiondrama om viljan att göra skillnad inspirerat av den politiska filosofen Hannah Arendt. Spelas i Malmö på Inkonst. Se mer RÖRELSEN Ett filosofiskt spiondrama om arbete, tvivel och viljan att göra skillnad. Se mer KONSTAKUTEN En interaktiv föreställning om skapande och kreativitet. Se mer KONSTKOLONIN EN FÖRESTÄLLNING SOM RÖR SIG I GRÄNSLANDET MELLAN TEATER, SUPPER CLUB OCH KONSTNÄRSSAMTAL Se mer GRÄNSLÖS BUSS Performancefestival på en buss där publik och artister hoppade på och av. Se mer BENVITT En skräckinspirerad föreställning om rädslor. Spelades på Cinnober teater i Göteborg. Se mer