Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Teater DRÖMIMPRO Teater 2011 "VAD DRÖMDE DU INATT?" – EN IMPROVISATIONSFÖRESTÄLLNING Mellan 2009-2014 spelade Teater Nu improvisationsföreställningen Drömimpro, där publikens nattliga drömmar skapade föreställningen. Ta del av drömmens fantastiska värld med hjälp av Teater Nu, vi spelar upp dina drömmar direkt på scenen! Varje människa bär på en unik drömvärld och att få ta del av den i form av berättande är en mycket berikande upplevelse. Tänk på vilken rikedom varje människa besitter i form av drömmar, Drömimpro är en bra metod för att ta hand om den rikedomen. Spelningar genom åren: 2014 MoKs Distriktstämma i Skövde Höörs församlings bildfestival 2013 Jubileumskarnevalen Backafestivalen Drakfestivalen Göteborgs kulturkalas – barnkalaset. 2012 KROM Överåsfestivalen Peace and Love Lalehs konsert i Uppsala Eksjö stadsfest Göteborgs kulturkalas – barnkalaset. 2011 Picknickfestivalen 2010 Proletärens FF:s endagsfestival möhippa. 2009 Peace and Love Hultsfredsfestivalen Arvikafestivalen Drömkväll på Amandas teater. VÅRA DRÖMIMPROKONCEPT: KLASSISK DRÖMIMPRO En föreställning med rolig inramning där publikens drömmar står i fokus. Unik och medryckande varje gång. Ett härligt sätt att ta vara på våra unika drömvärldar. Passar ungdomar som vuxna och hela familjen, det är helt enkelt publiken som gör föreställningen. Föreställningen är ca: 45-60 min lång. DRÖMMASKINEN (DRÖMIMPRO FÖR BARN) En föreställning där vi får träffa på nyfikna drömväsen som gärna vill leka fram dina drömmar och en hungrig drömmaskin som förvandlar dina drömmar till verklighet. En föreställning som tar vara på varje barns inre värld. Föreställning är 30-45 min lång.

Teater CROSSING STAGES Teater 2026 For information in English, scroll down. Teater Nu bjuder in till Crossing Stages, en internationell minifestival där både publik och scenkonstnärer möts kring samtida scenkonst, samskapande och internationella samarbeten. Festivalen äger rum på Scen 46 i Göteborg den 13 - 14 maj. Vi presenterar två Sverigepremiärer – The Mousetrap Story (Teater Mladih Mišolovka, Serbien) och vår egen samproduktion The Hour at the Bottom (Teater Nu, Sverige & MALTE, Italien). Båda produktionerna har blivit till som en del av det europeiska samarbetsprojektet TESTART. Föreställningen The Mousetrap Story lyfter personliga erfarenheter av hur det är att vara ung och särskilt hur det är att vara en ung konstnär i Serbien idag. Föreställningen blandar skuggteater, dans och improvisation. På scenen ser vi Petra Protić, Emilija Vasović och Vasilije Zečević. Föreställningen är regisserad av Ibro Sakić. Läs mer om föreställningen här! The Hour at the Bottom är en lekfull föreställning om något så allvarligt som människans villkor. Föreställningen är samskriven av Sonia Antinori (Italien) och Matilda Klamas (Sverige). Det är ett konstnärligt samarbete som utforskar tidens oundvikliga gång, viljan att göra avtryck och modet att kunna blicka in i tomheten utan att blinka. Läs mer om föreställningen här! Den första dagen avslutas med ett panelsamtal: Crossing Practices, där de inbjudna scenkonstnärerna samtalar om att arbeta över nationsgränser och vad som händer när olika konstnärliga praktiker möts. Under dag två har vi bjudit in skådespelaren Stefan Ostojić, som har en konstnärlig förankring både i Novi Sad och Göteborg, till att hålla en workshop i clownteknik. Fokus ligger på närvaro, lekfullhet och sceniskt mod. Mer information hittar du här. Dag två avslutas med fika och efterhäng. Hela programmet är på engelska och platsen är Scen 46. Välkommen! Welcome! Benvenuti! Dobrodošli! PROGRAM Onsdag 13 maj Fri entré hela dagen, men bokning av biljett krävs till varje föreställning. BOKA BILJETT 17.30 - Dörrarna öppnas. Fika, dryck och tilltugg finns att köpa på plats. 18.00 - 18.45 Föreställning: The Mousetrap Story 19.00 - 20.00 Eftersnack, mingel och nätverkande 20.00 - 21.30 Föreställning: The Hour at the Bottom 21.45 - 22.30 Samtal: Crossing Practices 22.30 - 00.00 Efterhäng 00.00 God natt! Torsdag 14 maj Deltagaravgift 60 kr/person. Föranmälan krävs: Anmäl dig här ! Från 20 år. Kunskapsnivå: Fortsättning 10.00 Dörrarna öppnas Fika finns att köpa på plats 11.00 - 13.00 Workshop med Stefan Ostojić 13.00 - 14.00 Efterhäng 14.00 Hej då! Scen 46 Fiskhamnsgatan 43, Göteborg Crossing Stages görs med stöd av Göteborgs Stad, Kulturrådet och Kreativa Europa. Delar av programmet görs inom det europeiska samarbetsprojektet TESTART. ENG: CROSSING STAGES Teater Nu invites you to Crossing Stages, an international mini festival where audiences and performing artists come together around contemporary performing arts, co-creation, and international collaboration. We present two Swedish premieres – The Mousetrap Story (Teatar Mladih Mišolovka, Serbia) and our own co-production The Hour at the Bottom (Teater Nu, Sweden & MALTE, Italy). Both productions have been created as part of the European collaboration project TESTART. The Mousetrap Story highlights personal experiences of being young, and in particular what it means to be a young artist in Serbia today. The performance combines shadow theatre, dance, and improvisation. On stage we see Petra Protić, Emilija Vasović, and Vasilije Zečević. The performance is directed by Ibro Sakić. Read more about the performance here. The Hour at the Bottom is a playful show about something as serious as the human condition. It is co-written by Sonia Antinori (Italy) and Matilda Klamas (Sweden). This artistic collaboration explores the inevitable progression of time, the struggle to make an impact and the courage to stare into the void without batting an eye. Read more about the performance here. The first day ends with a panel discussion, Crossing Practices , where the invited performing artists discuss working across national borders and what happens when different artistic practices meet. On the second day, we welcome actor Stefan Ostojić, who has an artistic base in both Novi Sad and Gothenburg, to lead a workshop in clown technique. The focus is on presence, playfulness, and stage courage. Read more about the workshop here. The entire program is held in English and the venue are Scen 46. Välkommen! Welcome! Benvenuti! Dobrodošli! Crossing Stages is supported by the City of Gothenburg, the Swedish Arts Council, and Creative Europe. Parts of the program are created within the European collaboration project TESTART. Accessibility: No large accessible toilet available. No thresholds to the foyer or stage space. Wheelchair seating is available in the audience area. PROGRAM Wednesday, May 13 Free admission all day, but you need to book a ticket. GET YOUR TICKET 17:30 – Doors open Drinks and snacks will be available for purchase on site 18:00 – 18:45 The Mousetrap Story 19:00 – 20:00 Post-show talk and mingling 20:00 – 21:30 The Hour at the Bottom 21:45 – 22:30 Panel discussion: Crossing Practices 22:30 – 00:00 Hangout 00:00 Good night! Thursday, May 14 Participation fee: 60 SEK per person Pre-registration required: Register here Level : Intermediate Age requirement: From 20 and up 10:00 – Doors open Drinks and snacks available for purchase 11:00 – 13:00 Workshop with Stefan Ostojić 13:00 – 14:00 Hangout 14:00 Goodbye! Scen 46 Fiskhamnsgatan 43, Göteborg Crossing Stages is supported by the City of Gothenburg, the Swedish Arts Council and Creative Europe. Parts of the programme are developed within the framework of the European cooperation project TESTART.

Teater HOW / HUR? Teater 2025 How / Hur? är en annorlunda självhjälpspjäs, där vi genom absurda och ibland humoristiska uppgifter undersöker de små strävandena som tros ge kontroll – och undrar vad som händer när inget riktigt går som tänkt. Hur gör man det bästa kaffet på morgonen? Hur får man egentligen en god natts sömn? Hur undviker man att cellerna sväller? Hur angör man en brygga? Skulle du vilja ha en knapp för att trycka på autopiloten? En föreställning om alla de uppgifter vi gör för att få livet att fungera – och glipan mellan dem. Föreställningen presenteras i samarbete med festivalen Rabbit/Duck CRED Skådespelare: Matilda Bördin Regi och manus: Matilda Klamas FÖRESTÄLLNINGEN SPELADES EXKLUSIVT DEN 3 OKTOBER DÖRRARNA TILL FESTIVALEN ÖPPNAR: 17.00

Vi skvallrar om scenskolemyter, tänker på folk som lyfter glömda kvinnor, stänger in oss i Fritzls källare i tre och en halv timma samt älskar när vi får se gasmasker på scen. < Back AVSNITT 28 – TRISTESS OCH HELVETE! Vi skvallrar om scenskolemyter, tänker på folk som lyfter glömda kvinnor, stänger in oss i Fritzls källare i tre och en halv timma samt älskar när vi får se gasmasker på scen. Previous Next AVSNITT 28 – TRISTESS OCH HELVETE! Artist Name 00:00 / 57:58

Intervju med Sara Arrhusius om rum för ofärdig text och hur man kan möjliggöra för framtidens svenska dramatiker. < Back FOKUS INSTÄLLT PÅ NYSKRIVEN DRAMATIK Intervju med Sara Arrhusius om rum för ofärdig text och hur man kan möjliggöra för framtidens svenska dramatiker. DRAMALABBET SÄTTER DEN NYA DRAMATIKEN I CENTRUM – NÅGOT SOM FICK MINNA KARLSSON ATT KONTAKTA SARA ARRHUSIUS FÖR ATT PRATA OM RUM FÖR OFÄRDIG TEXT OCH HUR MAN KAN MÖJLIGGÖRA FÖR FRAMTIDENS SVENSKA DRAMATIKER.Dramalabbet är en mobil scen och ett öppet dramaturgiat i Stockholm, unik för sitt fokus på ny svensk dramatik. Där arbetar Sara Arrhusius som en av sju dramaturger. Sedan starten 1998 har Dramalabbet haft 70 urpremiärer, den allra senaste är Katten av Erika Lindahl – en magisk- realistisk pjäs om ett bostadskollektiv som spårar ur. Sara delar med sig till Scenkonstguiden om sina tankar om rum för ofärdig text och hur man kan möjliggöra för framtidens svenska dramatiker. Sara Arrhusius beskriver Dramalabbets dramaturgiat som ett gäng eldsjälar som brinner för ny dramatik, utanför konventionen. Dramaturgiatet utgör en viktig plantskola för dramatiker, eftersom de är en av få dramaturgiat i Sverige, om inte det enda, som tar oetablerade dramatiker på allvar och erbjuder dem stöttning i skrivprocessen. Dramaturgiatet läser alla manus de får in, och får en bra känsla för vad som skrivs just nu i Sverige – vilket enligt Sara är en salig blandning av höger och vänster, högt och lågt, absurt, komik och politik: “Roligast är att få in manus som fortfarande är i process, som vi kan ringa in och utveckla tillsammans med dramatikern.” Förutom att ge respons på manus väljer dramaturgiatet även ut texter till readingserien Färskpressat, där nyskriven dramatik får utvecklas i möte med skådespelare och publik. Mötesplatser för ofärdig text är något Sara efterfrågar mer av. Textsamtal och respons är enligt henne svårt att få tillgång till utanför en utbildningskontext: “Där är folkhögskolorna och utbildningarna i kreativt skrivande jätteviktiga.” Dessa skolor utgör enligt Sara ett viktigt trappsteg för skrivande människor, men hon menar att tröskeln kan kännas hög: “Jag kommer ihåg när jag var tjugofyra och blev helt överlycklig när jag hade kommit in på Biskops-Arnö, det är så svårt att komma in.” Sara önskar att det startades fler öppna organisationer som Dramalabbet, som tar emot text och erbjuder ett tryggt rum för feedback och bollande av idéer. Utan rum för respons är det enligt Sara lätt att gapet blir för stort mellan att sitta ensam i sin skrivkammare och att våga skicka in ett manus till en institution: “Får man feedback då, eller har man sabbat hela sin yrkeskarriär om man skicker in något som är skit? Det finns en rädsla att blotta sig för tidigt.” För Sara dröjde det tjugofem år, och erfarenheten av en skrivarlinje, innan hon insåg hur omfattande en manusprocess är. Därför ser hon ett behov av att öka medvetenheten om dramatiskt skrivande hos yngre, särskilt eftersom hon anser att manusförfattare är ett växande yrke. “Att introducera dramatiskt skrivande redan på högstadiet eller ännu tidigare vore fantastiskt.” Samtidigt behöver institutioner som Dramaten och de konstnärliga högskolorna tänka mer på att sprida kunskap om branschen, anser Sara. För henne har scenkonsten alltid känts svår och oåtkomlig: – Om man inte kommer från en familj som har ett visst kulturellt kapital så är det svårt att förstå sig på kultursektorn och de olika yrkesroller som existerar där – vad gör en dramatiker? Det finns en grundläggande luddighet över vad kultur är, hur det skapas och vilken profession som ligger bakom. Av institutionerna efterfrågar Sara även fler diskussioner om rekrytering och om hur institutionerna själva kan möjliggöra för en större mångfald och representation – vilket enligt Sara behövs för att få in fler perspektiv och mer kunskap i branschen. Dramalabbets egen diskussion om att möjliggöra för en ökad mångfald av röster har resulterat i deras Satellit-verksamhet. Den tar formen av sommarkurser i dramatiskt berättande och teater, som sker i samarbete med kulturaktörer och skrivande personer i Stockholms ytterområden – bland annat i Kista och Jordbro. Under tre veckor får gymnasieungdomar möjlighet att prova och experimentera sig fram till en text som sedan framförs framför publik. Dramalabbet hjälper på så sätt till att avmystifiera scenkonsten, och dela med sig av verktyg för fortsatt skapande på egen hand. Innan Sara blev en del av Dramalabbet levde hon några år i Mumbai i Indien. Där kom hon att upptäcka ett annat rum för skrivande – öppna poesi-kvällar – där hela kvarter samlas och delar med sig av sina dikter i en varm och opretentiös stämning: “Man samlas en afton och så delar man. Det inspirerades jag jättemycket av.” Sara berättar även att det i Indien finns en lång tradition av muntligt berättande, och att mycket text skrivs just för att framföras. Texterna talar direkt till åhörarna, och får direkt respons. De öppna poesi-kvällarna är något som Sara gärna skulle se i Sverige också. “Det vore så fantastiskt att skapa såna tillfällen.” Omslagsbild: Pressbild Katten. Skriven av: Minna Karlsson Previous Next

Rasmus Klamas har ringt upp Hugo Hansén som regisserat musikalen Hedwig and the angry inch. < Back ÄR SVERIGE REDO FÖR HEDWIG? Rasmus Klamas har ringt upp Hugo Hansén som regisserat musikalen Hedwig and the angry inch. NEIL PATRICK HARRIS, MICHAEL C HALL OCH NU OLA SALO. DE HAR ALLA TRE TAGIT SIG AN DEN QUEERA ROCKSTJÄRNAN HEDWIG. RASMUS KLAMAS HAR RINGT UPP HUGO HANSÉN SOM NU REGISSERAR DEN SENARE. JAG PRATAR SÅKLART OM MUSIKALEN HEDWIG AND THE ANGRY INCH SOM NU HAR PREMIÄR PÅ GÖTA LEJON. Musikalen Hedwig and the angry inch hade premiär Off-Broadway 1998, då spelade upphovsmannen John Cameron Mitchell, Hedwig. Det skulle dröja hela 16 år tills den tog sig till Broadway, då How I met your mother-stjärnan Neil Patrick Harris gjorde att Hedwig fick ett rejält uppsving. Musikalen kan beskrivas som en slags monolog i konsertform. Hedwig föddes som Hans i Östberlin och ville därifrån. Träffar en amerikansk militär, Luther, tycke uppstår och de vill gifta sig. Men, det är inte tillåtet med gay-bröllop i DDR, så för att kunna gifta sig och fly till Västberlin så genomgår Hans en könskorrigering. Den operationen misslyckas och det som blir kvar är en liten bit kött, som Hedwig då väljer att kalla för “the angry inch”. Ett år senare har muren fallit och Luther har dumpat Hedwig. Hon sitter i en trailer park, pank och misslyckad. Då träffar hon Tommy Gnosis och det är här musikalen börjar. Hedwig blir förälskad i Tommy och förföljer honom på hans turnéer och i den här versionen är Tommy i Stockholm och då har Hedwig bokat upp Göta Lejon för att berätta om hur nära hon är sin kära Tommy Gnosis. Hugo berättar. – Det är ju lite speciellt med Hedwig and the angry inch, det är inte en dramatiker som har suttit sig ner vid skrivbordet och skrivit en berättelse utan den är framavlad under fyra års tid. John Cameron Mitchell kom till ett ställe i New York som hette Squeezbox, som var en transklubb där det framfördes punk- och rocklåtar live. Han åkte dit och testade lite material, sen åkte han hem och jobbade om den, vilket gör att storyn inte är helt självklar. Det är ju lösa nummer som är ihopsatta, så det är mer en emotionell story. Den börjar på ett sätt, sen känns det så, sen känns det så och sen känns det så. Storylinen kanske verkar rörig, men jag tror att det kommer kännas naturligt för publiken. Trots att Hedwig and the angry inch spelats på Broadway, West end och har gjorts på film, så är det ju faktiskt en ganska spetsig och lite udda musikal som känns lite indie. Ändå så spelas den nu på Göta Lejon i Stockholm som kanske mest är känd för att sätta upp stora, breda och ganska snälla föreställningar. – Jag tycker att det är väldigt modigt av dem att göra Hedwig and the angry inch. Det är ett ganska tufft tema och inte alls så glatt och publiktillvänt alla gånger. Jag frågade cheferna på Göta Lejon om de ville att jag skulle ta bort de lite tuffa bitarna och göra den snällare, men de sa att de ville ha den på det sättet som jag ville göra den. Syftet med det här är inte att sälja ut en hel säsong utan syftet är att bredda vad Göta Lejon kan vara. Publiken som vanligtvis går till Göta Lejon möts ju oftast av föreställningar, så som den glittriga musikalen Priscilla med Pernilla Wahlgren i huvudrollen eller musikal-komedi-parodin Förklädet med Björn Kjellman. När de nu möts av en störig, queer och högljudd Hedwig, kommer de bli besvikna? – Jag tänker att alla gillar en bra pjäs och det här är en bra pjäs. Det kanske också är så att de som inte riktigt visste vad de gick och såg på, behöver se den mest. Det är ju verkligen en pjäs om tolerans och acceptans. Om kaos och att inte vara stereotypt kvinnlig eller stereotypt manlig utan i någon gråzon. Att det kan vara väldigt vackert. Att queer är nånting vackert. Det kaoset är något som är själva livet i någon bemärkelse. “She’s more than a woman or a man, she’s a gender of one and that is accidentally so beautiful.” – John Cameron Mitchell om Hedwig Hedwig är en otroligt intressant karaktär och debatten om trans har ju fått stor uppmärksamhet de senaste åren. 2008 sattes Hedwig and the angry inch upp för första gången i Sverige, då på Stockholms Stadsteater med Johannes Bah Kuhnke som Hedwig och Farnaz Arbabi som regissör. Jag funderar på om Sverige nu, 8 år senare, är ännu mer redo att ta emot Hedwig? – Sverige har ju en väldigt unik drugkultur* i och med att vi haft After Dark sedan 80-talet. En man som klär sig i kvinnokläder är ju något som vi accepterar rakt av. Det som är lite mer hardcore i Hedwig är ju att storyn är rätt saftig och att Hedwig är mer än bara en dragqueen. Hon är en transperson och det är ju mer diskussion idag om vad trans är och känna sig som mittemellan. Eller att man byter ibland, att man går från det enda, till det andra och sen till något tredje. Den debatten fanns ju inte alls för 10 år sedan, som den finns idag. Som jag så ofta gör i mina intervjuer, så ställer jag alltid en sista fråga som är svinsvår att svara på. Så även denna gång. Håll i hatten, här kommer den. Om du var en rockstjärna, likt Hedwig. Vad skulle ditt artistnamn vara då? – Oj, haha! Jag har aldrig reflekterat över den frågan förut (en stunds fundering). Nämen, det får väl bli The Director eller nånting då! Jag hoppas att Göta Lejon-publiken kommer ta emot Hedwig med öppna armar och att privatteatrar fortsätter att sätta upp lite smalare och mer vågade föreställningar. Sen hoppas jag givetvis att vi får se The Director äntra scenen någon gång i framtiden. Håll ögonen öppna! * ORDLISTA Druga – Annat ord för dragqueen. Fotograf: Mattias Edwall Skriven av Rasmus Klamas Previous Next

Intervju med Catharina Bergil om skådespelarlinjen. < Back PULSMÄTNING PÅ SKÅDESPELARLINJEN I GÖTEBORG Intervju med Catharina Bergil om skådespelarlinjen. Dags för Göteborgs skådespelarlinje att hamna i strålkastarljuset. Jag träffade Catharina Bergil i en solig park i närheten av Artisten, huset där Högskolan för scen och musik huserar. Catharina Bergil jobbar som enhetschef för “dramatisk gestaltning för scen och film” och ansvarar då för enheten och kollegiet som utbildar skådespelare på kandidatnivå, masternivå och Contemporary Performative Arts. I tjänsten ingår en mängd ansvarsområden, från personal till budget till planering och och från och med hösten kommer hon också vara ansvarig för musikal och operautbildningen. Dessutom undervisar hon på kandidatnivå i teater och samhälle, en kurs i teaterteori som kopplar till teaterns relevans i samhället. Catharina berättar att hennes ambition med kursen är att studenterna ska bli kompetenta på att kunna prata om teater på samma avancerade sätt som regissörer,teaterchefer och konstnärliga ledare. Att vara skådespelare och inte ha med sig den kunskapen skulle göra skådespelaren ännu mer till ett verktyg för andras konstnärsskap och det tycker inte Catharina att vi ska bidra till. Jag nickar medhållande och kisar i solen, tar sats och börjar min frågestund. Har skådespelarlinjen någon profil? Vi har en filmprofil. På konstnärliga fakulteten har vi en extremt bra filmutbildning både på kandidat- och masternivå och vi har under många år samarbetat. Skådespelarlinjen i Göteborg kanske jobbar mer med karaktär än vad andra skolor gör, vi jobbar i den traditionen, vilket kanske också gör att våra studenter står sig väl i konkurrensen när det handlar om filmjobb. Att vi kopplar an till filmutbildningarna och har gemensamma kurser, vi skissar nu till exempel på en 30 poängare på avancerad nivå för skådespelare som vill gå vidare med filmskådespeleri, det skulle jag säga är en profil som vi har och som vi vill utveckla. Har en också filmskådespeleri på schemat på kandidatnivå? Ja det har vi, två kurser, en i ettan och en i tvåan. Man kan också göra sin praktik i en film och man skulle också kunna tänka sig att slutproduktionen var en filmproduktion, men det är ingen som har gjort det hittills. Det här med Yat då, hur kommer det in? Yat är ju en teknik, en metod innan för scenframställningen som undersöker karaktärsarbete. Att skapa en palett i ditt skådespeleri så du kan gå in och gestalta olika karaktärer. Men den tekniken är unik för Göteborg? Ja, det är den. Jag skulle inte gå så långt som att säga att det är en profil men det är den tekniken som vi jobbar med. Det som är en utmaningen med Yaten är att det är så få som undervisar i den. Vi har en fantastisk kraft i Pelle Nordin just nu, men han kommer gå i pension inom ett par år. Sen finns det en stor vinst att träffa olika pedagoger och olika traditioner. Att få nosa på en skådespelartradition som inte är naturalistisk och inte bygger på karaktärsarbete, det är något vi behöver utveckla. Men jag upplever ofta att de tre åren lite för korta. Finns det några pedagoger som har varit förebilder för utbildningen? Jag tycker det är ett litet omodernt sätt att tänka på utbildning. Förebilder är bra, men om vi talar om mästare och lärlingstraditionen, som har varit väldigt stark, tycker jag att vi ska ta oss bort i från den. Vi ska utbilda skådespelare som är relevanta för den tid vi lever i nu och då måste vi erbjuda en utbildning som svarar mot det behovet samtidigt som den är gedigen och kvalitativ. Vad blir en för typ av skådespelare när en går här i Göteborg? Jag tror att det just nu är att man blir väldigt bra karaktärsskådespelare. Hur är då den optimala studenten? En student som är nyfiken, som är duktig på ensemble, duktig på att jobba ihop. Någon som är bra på att öva och tar till sig verktygen. Hur jobbar skolan mot att hitta nya grupper av studenter? Det är ju en fråga om vilka det är som söker och vilka som kommer in. Det som vi kallar breddad rekrytering här. Där vi har sett genom åren att bland de tusen som söker är de allra flesta vit medelklass. Vi har ett samarbete med Angereds teater, folkhögskolan i Angered och Västra Götalandsregionen där vi är på gång och där vi vill skapa en förberedande utbildning i Angered. Förhoppningsvis kommer den att medverka till att fler intresserar sig för skådespeleri från andra grupper i samhället. Men det är inte så att alla är uppmuntrade hemifrån att bli skådespelare. Det är ganska många nya svenskar, om vi tittar på den gruppen, som är välutbildade och kanske har flytt för att de är opinionsbildare, men som här inte får jobb inom deras kunskapsområde och får ta andra jobb. Deras barn kanske vill bli konstnärer men i den situationen så är det inte helt självklart att de uppmuntras till det, för risken är ju att man utbildas in i arbetslöshet. Så det är lite mer komplext än så. Vi ska göra allt som vi kan för att bjuda in och hyvla ner trösklarna till våra utbildningar men vi ska också vara realistiska och se att skådespelaryrket kanske inte är prio ett för många som har kommit till ett Sverige där dom inte får utlopp för sina kompetenser. Jag har förstått att ni träffas och pratar med andra skådespelarutbildningar, pratar ni om hur ni särskiljer er mot varandra då? Vi har till exempel diskuterat om vi skulle ha ett gemensamt första antagningsprov, sen skulle andra och tredje provet vara separerade, då hade vi behövt prata om profil och om vilka olika utbildningar vi erbjuder dom. Men så långt har vi inte kommit. Nu är det bara som jag gissar men eftersom det är så svårt att komma in så söker en inte sig till en speciell profil, man söker alla fyra skolorna. Det kanske hade varit lite mer roligt om vi hade varit lite mer olika. Jag tror att vi är ganska lika. På tal om profil, så är vi ju en del av Högskolan för scen och musik med alla möjligheter till samarbeten med musiker och kompositörer. Det är ju väldigt positivt att få till samarbeten, men finns det något negativt med att vara en del av en så stor institution? Det negativa är att vi är en så liten miljö, att vi inte har regiutbildning, scenografiutbildning eller de andra klassiska teaterutbildningarna. Det gör att vi blir ganska små, det kan jag vara lite avundsjuk på Stockholm till exempel, att de har hela teatermiljön runt omkring sig. Men där har vi filmen och en möjlighet till att utveckla musiksamarbetet ännu mer. Finns det något som du inte tycker är bra med utbildningen? Jag tycker inte alls det är bra att vi framför allt hittillls utbildat vit medelklass. Men om jag säger bäst kontra sämst? Om filmsamarbetet är det bästa… Vi jobbar nog för lite i sceniska projekt. Under de tre år som utgör en kandidatutbildning är det ganska få gånger som de får jobba gediget i ensemble. Det måste vi titta över och det kan gärna vara i samarbete med externa aktörer så att man når en publik. Publikmötet och ensemblearbetet är något vi behöver stärka. Jag vandrar vidare i parken och känner mig stärkt av synen på skådespelaren som en självständig konstnär och att det är dags att släppa mäster och lärlingsbilden även om den kanske sitter lite väl djupt rotad och många gånger också lockar men den tråden får jag ta ett annat tillfälle. Foto: Mikael Silkeberg Skriven av: Matilda Klamas Previous Next

Om Makode Lindes utställning. < Back MAKODES ÅTERKOMST Om Makode Lindes utställning. UTSTÄLLNINGEN, SOM INÅT OCH ENLIGT KONSTNÄREN SJÄLV HETER NEGERKUNGENS ÅTERKOMST MEN SOM UTÅT I KULTURHUSET STADSTEATERS MARKNADSFÖRING HETER MAKODE LINDES UTSTÄLLNING, HAR NU PÅ LÖRDAG DEN 30 JANUARI SIN HAJPADE VERNISSAGE. Snabb replay för er som tänker “Makode, vem?”: 2012 och verket Painful Cake, fast som gått till eftervärlden som tårtskandalen där Lena Adelsohn Liljeroth skrattande tog sig en tårtbit medan Makode i black face skrek av smärta. Ringer en klocka? Nu är Makode aktuell med en utställning på Kulturhuset Stadsteatern I Stockholm, en utställning som både är ett retrospektiv, med en samling äldre verk, men också ett gäng nya alster. Utställningen beskrivs som “ett allkonstverk där besökaren får följa med in i en värld fylld av humor, satir och referenser till sagor och myter.“ Eller som Makode själv skriver på facebook-eventet till utställningen: “Sagor och myter är, enligt Jung, dramatiseringar av det mänskliga psykets mest grundläggande funktioner. Barnet ges ett symboliskt språk att en dag besegra de drakar livet placerat ur längst dess väg. Trots att mytens hjältar ofta torterar sina motståndare, ljuger och själ för att uppnå sina mål; är fiktionens ondska och godhet, tydligt separerade i svart och vitt, fjärran kulturrelativismens och postmodernismens ständigt glidande gråzoner. Negerkungen är denna gråzon personifierad och bjuder in till ett postkolonialt, pzykadeliskt afrika-live långt upp i kaninens hål.” Utställningen ska vara som en stor teaterscen, besökarna får röra sig som skådespelare bland verken som utgör skådespelets scenografi. Vid vernissagen, som är öppen för alla, uppmanas besökare att maskera sig, ju mer kreativt och påhittigt desto bättre. Maskering ger också fri entré och köföreträde, samt en konstgåva från Makode själv! Och ja, det har ju stormat en del kring utställningen redan innan öppning – titelbråket jag hintade till i ingressen (där vd:n Benny Fredriksson förbjöd Makode att använda titeln Negerkungens återkomst), konstchefen Marianne Lindberg De Geer som stöttat Makode avgår i förtid (vet inte om det har något att göra med just detta, men antagligen till viss del) och ett facebook-event som överöses av både pepp och depp-kommentarer. Några av dessa kommentarer fixar Makode själv ihop till kollage och postar igen på sidan. “Ingen vill prata om min konst” säger Makode i en intervju i DN, men allt ståhej gör ändå att hans konst nås av många, och kanske att folk som inte känner sig så haj på konst får upp ögonen för nåt nytt, om de inte skräms iväg vill säga. Jag hakar iallafall på den person som kommenterat så här på eventet: “Oj så många som är intresserade av ett konstevenemang, kul!”. Jag har själv inte möjlighet att vara där på lördag pga är i stuga på landet – så snälla, släng på dig en fantastiskt fantasifylld mask och dra dit i mitt ställe. Återkom gärna med detaljerad beskrivning om hur fantastiskt/fruktansvärt det var. —- “Negerkungens återkomst” / “Makode Lindes utställning” Kulturhuset Stadsteatern, Galleri 3 Vernissage lördag 30 januari, 11.00-18.00 Visas tom 24 april 2016 —- Omslagsfoto: Matilda Rahm Skriven av: Sara Östebro Previous Next

Anna Bergström, konstnärlig ledare på SpinnUnga, reflekterar kring utbildning inom dans på lika villkor. < Back DET RÄCKER INTE ATT SÄGA ATT ALLA ÄR VÄLKOMNA Anna Bergström, konstnärlig ledare på SpinnUnga, reflekterar kring utbildning inom dans på lika villkor. “ATT DELTA BORDE RIMLIGEN OCKSÅ BETYDA ATT EN FÅR BIDRA. ÄR DE OLIKA DANSUTBILDNINGARNA ÖPPNA FÖR PERSONER MED OLIKA FUNKTION PÅ YRKES- OCH GRUNDNIVÅ?” ANNA BERGSTRÖM, KONSTNÄRLIG LEDARE PÅ SPINNUNGA, REFLEKTERAR KRING UTBILDNING INOM DANS PÅ LIKA VILLKOR. “RÄTTEN TILL EN SORTS UTBILDNING TALAR INTE OM VART DEN UTBILDNINGEN SKA LEDA.” Vad behövs för att tillgänglighet inte bara är ett ord utan en verklighet? I Sverige och i många andra länder har vi skrivit under FN konventionen för mänskliga rättigheter, artikel 24 i sektionen för barn och unga med funktionsvariation. Artikeln talar om allas rätt till en kvalitativ utbildning på alla nivåer med rättigheter att utvecklas inom det utbildningen syftar till. Frågan jag ställer mig är hur olika instanser inom utbildningsväsendet tolkar artikeln? Eftersom den är just tolkningsbar (även om den är menad att vara tydlig). Rätten till en sorts utbildning talar inte om vart den utbildningen ska leda. I det professionella scenkonstlivet har det skiftat från att en ska kunna ta del av till att en ska kunna delta. Men att delta borde rimligen också betyda att en får bidra. För att kunna bidra i en skapande process oavsett vilken roll en har, på eller bakom scen, behöver en kunskap, utbildning och de verktyg för att utveckla ett konstnärligt uttryck. Då är det viktigt att den förändringen också sker inom utbildningen. Dansutbildningarna påverkar branschen och branschen påverkar dansutbildningarna. Jag tror att vägen till en bransch med mera mångfald vad det gäller funktion kräver att alla vi som har visionen och de som har uppdraget jobbar tillsammans för att förändringen ska bli reell. Den reella förändringen kan inte ske enbart genom samtal, utredningar och rapporter utan kräver också en praktik. Det räcker inte att säga att alla är välkomna om verkligheten inte är sann mot det uttalandet. Att någon säger till mig att jag är välkommen betyder inte att jag: upplever det så att förutsättningarna för hur utbildningens olika delar går att tillgodogöra sig på olika sätt finns närvarande För mig är intentionen med artikel 24 att få utveckla sin potential och tillgodogöra sig kunskap för vidare utbildning eller yrkesliv. De möjligheterna är inte jämlika för alla idag. Jag ser behovet av att kunna anpassa utbildningen till olika individers förutsättningar, att det är viktigt för att kunna tillgodogöra sig kunskapen. Men jag ser också avsaknaden av att ge individer möjlighet att nå sin fulla potential när de inte får alla de verktyg som de behöver för att nå dit. Kraven om en har en funktionsvariation är inte alltid rimliga. I vissa delar av särskolan blir inte individer tillräckligt utmanade för att nå den utveckling de skulle kunna nå. Om en har gått särgymansium har en inte tillgång till estetisk linje och en är heller inte behörig till högskolan. Det skapar bromsklossar både för att kunna utvecklas och sedermera kunna arbeta inom kulturlivet. För att inte tala om de kunskapsklyftor det bidrar till som i sig både är och skapar segregering. Får en inte chansen från början är det svårt att skapa jämlika möjligheter i längden. “VI TROR OCKSÅ ATT DET SKAPAR KONSTARTSUTVECKLING NÄR VI BRYTER NORMER FÖR ATT PÅ SÅ VIS VARA TVUNGNA ATT HITTA NYA ARBETSSÄTT, METODER OCH KONSTNÄRLIGA UTTRYCK.” Inom SpinnVäxa & SpinnUnga är vårt långsiktiga syfte att människor med funktionsvariationer ska ha samma möjligheter till att utvecklas och kunna bli professionella dansare. Och för att kunna komma dit behövs flera strukturer som gör att barn och ungdomar har möjlighet att kunna utveckla sin talang. Det behövs grundkurser men också yrkesförberedande och högre utbildning. Inom vår verksamhet står; att lära av varandra i centrum, med en stark tro på att alla har något att bidra med. Vad en bidrar med i skapandet är baserat på ens tidigare kunskap, men om en ser till att den kunskap som är viktig inte enbart begränsas till vad normen skapat för förväntningar och värderingar kan vi värdera den kunskap var och en innehar. Då har alla chansen att utveckla sin egen kunskap genom att dela just sina olikheter. Vi tror också att det skapar konstartsutveckling när vi bryter normer för att på så vis vara tvungna att hitta nya arbetssätt, metoder och konstnärliga uttryck. Så önskar vi att fler skulle våga arbeta. Visst finns det fler än vi som gör det också men inte i stor utsträckning. I min utopi är det här den nya normen för lärande. I Finland finns ett gymnasium med dansinriktning för personer med funktionsvariation där fokus på att hitta nya metoder för inlärning av danskonsten är starkt närvarande och ständigt utmanas. Denna startade till följd av en utveckling som skett i Finland över lång tid. Allt började efter andra världskriget och kalla kriget då Finland hade många skadade veteraner i behov av omskolning. En började att omvärdera vad och hur en utbildade så att fler skulle kunna komma i arbete oavsett funktionsuppsättning. Med tiden har det här tankesättet om att var och en har något att bidra med, även om ens funktion skiljer sig från normen, spridit sig till fler yrkesgrupper. Så även till kulturen. I England har Candoco Dance Company, det första professionella danskompaniet för personer med och utan funktionsvariation (startade 1991), revolutionerat inte bara scenkonsten utan också inom utbildningarna. Förändringar har skett genom att de bedrivit dans inom skolan, på fritiden och i några enstaka fall också inom de högre utbildningarna. De har även haft en egen ettårig utbildning för personer med funktionsvariation för att skapa möjlighet för fler att ta sig in i branschen. Dock las denna ner efter bara några år då bidragssystemet inte hängde med. Precis som vi kan se i Sverige trots att det är politiskt uttalat att en ska kunna både delta och bidra. Kanske behöver vi kulturpolitiskt definiera än tydligare vad det innebär att bidra och delta på lika villkor? Kanske nöjer en sig för lätt. Det finns flera exempel. Tex har Skånes Dansteater satsat på att skapa en lärlingsplats för en dansare med funktionsvariation för att hitta en form av in-house utbildning för en dansare en önskar anställa. “JAG LÄNGTAR EFTER UTBILDNINGAR SOM INTE FÖRSÖKER SKAPA DANSARE SOM ÄR STRÖMLINJEFORMADE.” Jag kan se att vi är många som försöker skapa en praktik för hur dansutbildning för personer med funktionsvariation skulle kunna se ut eller läggas upp även om det fortsatt behövs fler. Inklusive vad elever med normativa kroppar behöver lära sig för att kunna arbeta i mer dynamiska grupper. Utbildningar i olika form behövs eftersom det inte finns enbart ett sätt att jobba mer inkluderande, precis som det inte bara finns en typ av danspraktik. Det finns ju heller inte bara en sorts dansare, funktionsvariation eller ej. Jag längtar efter utbildningar som inte försöker skapa dansare som är strömlinjeformade. Hur villiga är dansutbildningarna att förändra hur en lär ut de verktyg som behövs i en danspraktik och vilka verktyg ses som viktiga? Hur öppen är dansbranschen för nya konstnärliga uttryck? Jag tror att en långsiktig förändring kan vi bara göra tillsammans. Vi behöver tydliggöra våra olika roller och ansvar inom dansstrukturen. Vem behöver driva vilka frågor för att vi ska ta oss framåt? Jag tänker att vi kanske måste börja där. Vad har var och en för förutsättningar att bidra till en förändring av vår dansutbildningar så att de kan inkludera fler och vi får en rikare dansscen. Foto: Beata Rydén Skriven av: Anna Bergström Previous Next

Utställning RAKEL HEED WINDAHL & MARIA HEED Utställning 2025 Skuggprinsessan och försoningen Rakel Heed Windahl & Maria Heed 5 april - 17 maj VERNISSAGE 5 APRIL,12.00-14.00 ÖPPET Torsdag 15.00-18.00 Fredag 15.00-18.00 Lördag 11.00-14.00 (Stängt Långfredagen, Påskafton och Första maj) I utställningen Skuggprinsessan och försoningen undersöker konstnärerna Maria Heed och Rakel Heed Windahl, mor och dotter, de dolda mönster och arv som genom generationer format dem som kvinnor. Med fokus på de drömmar, gömda berättelser och fantasier som bildat deras respektive livsväg, lyfter de fram de osynliga trådar som för oss människor samman. Utställningen blir här ett sätt att skapa ett rum för läkning och förståelse. “Vi speglar oss i vattenytan av det undermedvetna för att utforska och möta oss själva och varandra. Vi vill belysa de trauman som har dolts i skugglandet och ge en röst åt de kvinnor som trampat fram de mönster vi ärvde. Utställningen är ett sätt att föra vår gemensamma berättelse till ljuset och skapa ett rum för läkning och förståelse av det som format oss.” – Maria Heed och Rakel Heed Windahl Maria Heed Marias bilder rör sig i gränslandet mellan det rationellt vetenskapliga och det mystiska. Främst arbetar hon med måleri och grafik. Sedan 1978 har Maria haft omkring 60 separatutställningar i Sverige och i andra länder, och deltagit i cirka 300 samlingsutställningar runt om i världen, skapat ett antal offentliga utsmyckningar samt initierat och medverkat i ett flertal tvärkulturella projekt. Rakel Heed Windahl Rakel har sin grund i fotografi, men har under senare år utforskat bildspråket på ett mer skulpturalt sätt, där hon använder en mångfald av material. Rakels praktik är ett sökande efter energier som söker form, och genom dialog med material och olika medier skapar hon utrymme för de krafter som önskar en plats i den materiella världen. En manifestation för läkning Ett samtal med Maria Heed och Rakel Heed Windahl I utställningen Skuggprinsessan och försoningen möter vi berättelsen om skuggprinsessan, som söker sig till sin hemliga och trygga grotta — en plats långt borta från dem som varit elaka mot henne. Där dansar hon med skuggvarelser, äter nattsvart lakrits och skrattar i samklang med det bullrande berget. Sagan belyser hur fantasin kan bli en fristad, en räddning från en värld som ofta ser med misstänksamma ögon på det som är annorlunda och otyglat. Berättelser och sagor är ett kreativt verktyg som återkommer i både Marias och Rakels liv. ”Det är genom myter, berättelser och sagor vi närmar oss vårt ursprung”, säger Maria. För Rakel har sökandet efter ursprung varit en drivkraft ända sedan barndomen. Maria beskriver Rakels envishet: ”Rakel är ihärdig med att pilla bort sårskorpor”, säger hon med ett leende. Denna vilja att gräva djupare har ibland varit frustrerande, men båda kan erkänna att det också har varit nödvändigt. Deras gemensamma familjehistoria är präglad av hemligheter och saknade pusselbitar — kring ursprung, relationer och skeenden. ”Det finns en andlig tradition i vår familj, en tro på att livet inte tar slut när vi dör. Men det är samtidigt väldigt tydligt att vissa saker behöver bli klara innan man går vidare — man kan inte lämna saker obehandlade”, säger Rakel. Arbetet med utställningen har blivit en manifestation för läkning, både för Rakel och Maria. Genom tårar och skratt har de närmat sig varandra och lärt sig att möta det svåra tillsammans. Som besökare inbjuds du att inte bara betrakta deras resa, utan också att reflektera över din egen och vandra fram genom dina egna inre mystiska och hisnande landskap. Kan fantasin bli en vägvisare och ett verktyg för förståelse, försoning och förändring?