Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

EliSophie Andrée har sett Riksteaterföreställningen Barnen i Höganäs och delar denna gång ut vattenglas i betyg. < Back BARNEN – VAD HAR GÅTT FEL? EliSophie Andrée har sett Riksteaterföreställningen Barnen i Höganäs och delar denna gång ut vattenglas i betyg. “LIKA MÖRKT SOM UNDER ETT STRÖMAVBROTT”. ELISOPHIE ANDRÉE HAR SETT RIKSTEATERFÖRESTÄLLNINGEN BARNEN I HÖGANÄS OCH DELAR DENNA GÅNG UT VATTENGLAS I BETYG." Ibland går man från en föreställning euforisk och alldeles upprymd av det magiska som är just teater. Relationen mellan scen och publik. Stämningen när applåderna sköljer över skådespelarna och byggnaden där någonting speciellt precis har ägt rum. Men ibland så går man ut från byggnaden, i detta fallet Tivolihuset i Höganäs, och känner sig snuvad. Snuvad på en upplevelse och på det fantastiska som kan ske i en teaterföreställning. Jag såg i helgen Riksteaterns Barnen som nu ska turnera Svea rike runt. Jag är otroligt kluven till hur jag känner. ENSEMBLE: Det är en otroligt trög start på Barnen som gör att vi får kämpa oss igenom en stor del av första akten innan det på riktigt börjar tända till, enbart tack vare skådespelarinsatserna och deras tighta sammanhållning och kemi. I andra akten tar det fart ordentligt och det finns en suggestiv känsla som ligger över en balansgång kring vem som gjort vad, och vem som känner vad. Jag gillar framförallt Astrid Assefas Hazel som spelas med precision och eftertänksamhet men samtidigt en humoristisk ton och ett djup som sällan ses, även gällande professionella uppsättningar. 4 / 5 vattenglas MANUS: Det är väl här egentligen det allra största problemet ligger. Det är babbligt, rörigt och det finns inget fokus på vilken av vägarna som de ska gå i manuset. Dramatikern Lucy Kirkwood har blivit hyllad just på grund av detta manus och då blir jag osäker och orolig på om det är någonting som har gått fullständigt förlorat i översättningen. För bra är det faktiskt inte. Och verkligen inte värdigt att bli nominerad till bästa pjäs i två stora länder. Trots att jag läst flera gånger vad pjäsen handlar om så har jag fortfarande svårt att greppa vad som är den röda tråden. Är det ett triangeldrama? En kärnvapenkatastrof? Ett äktenskap i förfall? Det som ytterligare stör mig är faktumet att ingenting blir uppklarat. Vi lämnas med ett öppet slut som är otroligt irriterande och en käftsmäll av otillfredsställdhet för oss i publiken. Jag känner mig åter igen: snuvad. 1 / 5 vattenglas KOSTYM/SCENOGRAFI: Det är tre skådespelare på scen under föreställningens cirka 1 timme och 45 minuter. Det blir därför väldigt lätt enformigt med samma sorts kläder under en så pass lång tid. Det hade varit fullt möjligt för att få det att leva upp lite grann, speciellt när de ska dansa loss i tredje akten. En fjäderboa eller glittrig hatt hade lyft hela stämningen i salongen. Jag väljer att putta ihop kostym och scenografi i en och samma kolumn eftersom det är någonting som denna gång glider ihop med varandra och är oföränderligt från början till slut. Vi befinner oss hela tiden i samma rum: i det lilla vardagsrummet/köket där strömmen aldrig verkar fungera – även om detta är någonting jag inte inser förrän i slutet när en av karaktärerna påpekar att “nu, nu funkar strömmen!”. Men scenografin i sig är likaså oföränderlig och ganska stram och stel och i grund och botten oinspirerande. 1 / 5 vattenglas REGI: Jag är ju fortfarande så otroligt förvirrad över faktumet att pjäsen blivit hyllad och blir därför osäker på om det isåfall är att problemet ligger hos regin. Det skulle även förklara den otroliga långa startsträckan och scenografin/kostymen som förblir densamma genom föreställningens gång. Men, regin är välarbetad kring skådespelarna och deras interagerande med varandra och det är åter igen där som pjäsen lyfter och blir sevärd. 3 / 5 vattenglas Avslutningsvis så är jag fortsatt kluven till om jag rekommenderar den eller inte. Den har sina ljusglimtar, men för det mesta så är det lika mörkt som under ett strömavbrott. I SIN HELHET BLIR DET 2 / 5 VATTENGLAS. SÅHÄR SKRIVER RIKSTEATERN SJÄLVA: Barnen – Drama, kärlek och intriger i Hem till gården-anda En katastrof har inträffat och det pensionerade paret Robin och Hazel bor inte kvar hemma längre. De har varit tvungna att flytta till en lånad liten stuga på den engelska östkusten utanför strålningsområdet. Dagarna ägnar de åt till att försöka upprätthålla en slags vardag, säkra maten de äter. Elen fungerar bara någon timme åt gången. Plötsligt en dag dyker Rose upp hos Hazel och Robin. De var alla en gång kollegor och vänner på det närliggande kärnkraftverket. Varför dyker hon upp efter 38 år? Vad vill hon egentligen? Rose har ett ärende, ett ärende som åtminstone hon inte tänker smita ifrån. Det blir ett laddat möte, hemligheter avslöjas och tidigare handlingar har fått konsekvenser. Kanske finns det fortfarande möjligheter att korrigera misstag som har gjorts. En rapp och smart pjäs av den unga hyllade brittiske dramatikern Lucy Kirkwood. Barnen nominerades 2018 till bästa pjäs både i USA och Australien. För regi står Karin Enberg som tidigare regisserat föreställningen Jord för Riksteatern. De tre rollerna spelas av Agneta Ahlin, Astrid Assefa och Per Burell. Omslagsbild: Pressbild, foto: Sören Vilks. Skriven av: EliSophie Andrée Previous Next

Äntligen är avsnitt 8 här och vi firar detta med ett specialavsnitt. Vi intervjuar och diskuterar den supercoola gruppen Lovefuckers. Spelar gör som vanligt Flocken. < Back AVSNITT 8 – SPECIALAVSNITT: LOVEFUCKERS Äntligen är avsnitt 8 här och vi firar detta med ett specialavsnitt. Vi intervjuar och diskuterar den supercoola gruppen Lovefuckers. Spelar gör som vanligt Flocken. Previous Next AVSNITT 8 – SPECIALAVSNITT: LOVEFUCKERS Artist Name 00:00 / 33:59

Nu har avsnitt 13 landat! Vi nyanserar vår bild kring turistelefanter, är kosmonauter på vår väg mot eskapism samt smakar avloppsfrukten Durian. < Back AVSNITT 13 – TURISTELEFANT ELLER KOSMONAUT? Nu har avsnitt 13 landat! Vi nyanserar vår bild kring turistelefanter, är kosmonauter på vår väg mot eskapism samt smakar avloppsfrukten Durian. Previous Next AVSNITT 13 – TURISTELEFANT ELLER KOSMONAUT? Artist Name 00:00 / 44:01

Vi befinner oss i ett vardagsrum på Möllan i Malmö, under Scenkonstbiennalen. Vi pratar om hur en får med en föreställning på biennalen, om en vill spela på biennalen och så får lektioner i minglande. < Back 1:4 – JETZT BIENNALAR Vi befinner oss i ett vardagsrum på Möllan i Malmö, under Scenkonstbiennalen. Vi pratar om hur en får med en föreställning på biennalen, om en vill spela på biennalen och så får lektioner i minglande. Teasers: - Lars Ring berättar om sitt intensiva hat. - Farnaz Arbabi ger oss överlevnadstips. - Nils Poletti om att spela för branschen. Inklippta människor: Mario Castro Sepulveda (marknadsförare Teater 23), America Vera-Zavala (dramatiker), Elin Collmo (producent, Teater Sláva), Nils Poletti (konstnärlig ledare, Turteatern), Benedikte Esperi (dansare), Johan Häggblom (inspicient, Göteborgs Stadsteater), Lars Ring (teaterkritiker, SvD), Moa Backman (dramatiker), Logi Tulinius (skådespelare), Farnaz Arbabi (konstnärlig ledare, Unga klara Previous Next 1:4 – JETZT BIENNALAR Artist Name 00:00 / 1:02:13

Sara Axelsson har träffat den romska kvinnoföreningen Trajosko Drom och gruppen bakom föreställningen En Oförglömlig Historia. < Back STOLT HISTORIA SOM SKAPAR FÖRÄNDRING Sara Axelsson har träffat den romska kvinnoföreningen Trajosko Drom och gruppen bakom föreställningen En Oförglömlig Historia. “VI VILLE VISA KAMPEN”. SARA AXELSSON HAR TRÄFFAT DEN ROMSKA KVINNOFÖRENINGEN TRAJOSKO DROM OCH GRUPPEN BAKOM FÖRESTÄLLNINGEN EN OFÖRGLÖMLIG HISTORIA. I november förra året såg jag föreställningen En Oförglömlig Historia på Stora Teatern i Göteborg. Föreställningen gjordes av Trajosko Drom, en romsk kvinnoförening baserad i Göteborg som jobbar med romers rättigheter. Det är också vad deras föreställning handlar om; romers rättigheter, liv och historia – både i Sverige men också på andra ställen i världen. Det är dans, det är sång, det är sorg, kamp, stolthet och glädje i en salig blandning. Livshistorier koncentrerat i en två timmars föreställning. Det är en historia både för de som levt den, men också för de som inte vet vad det innebär att vara rom idag. Jag blev nyfiken på vad kommer hända härnäst för Trajosko Drom och föreställningen, så jag stämde träff med Nathalie Ivanovitch, Silvia Mutto, Nina Trollvige, Linda Turilow från Trajsko Drom för att få höra mer. Vad gör de annars, när de inte producerar teater? Silvia: Vi får besök från romer som behöver hjälp med att skriva CV eller hjälp med myndighetspapper, följer med till läkaren, hjälper dem med att översätta något som de inte förstår. Vi har ju ett öppet kontor här så att de kan komma och få den här hjälpen. Och sen har vi ju en massa andra projekt där vi jobbar med unga tjejer, unga kvinnor – och med rättighetsfrågor, med hälsa. Så det är ju jättebrett. Föreställningen var bara en bit av det vi gör! Linda: En liten del av kakan. Ett liten del, men som tog mycket tid! Nina: Ja, och jag har skrivit en skuggrapport till Europakommissionen – i ett uppdrag från dem att skriva om romsk inkludering i Sverige. Hur det är ur det romska perspektivet i civilsamhället. Så det är verkligen högt och lågt, blandat. Det är väldigt mycket att göra, men det har varit ett stort tryck och en stor efterfrågan på oss – så att du lyckades haffa oss här nu… Silvia berättar att de till en början var osäkra på om de hade tid till att satsa på föreställningen, om de skulle kunna driva ett så stort projekt samtidigt som att alla andra delar av verksamheten skulle fortsätta. “För min del kan vi producera mer!” tillägger Linda, och det verkar som att alla är lika nöjda med att de tog beslutet att satsa. Silvia: Det blev mer personligt än vad vi trodde. Anna Ulén (regissör, reds. anm.) sa “berätta på ditt sätt, gör det på ditt sätt så att det blir naturligt”. När vi såg att det kändes naturligt och de kände sig hemma – på det sättet som de talade och agerade, då blev det “wow!” det blev liksom bättre. Föreställningen blev ännu bättre. Linda: Anna är en mycket trevlig person att samarbeta med och hon är verkligen ett proffs på alla sätt. Och hon har tålamod, hon har verkligen tålamod! Anna är bra på att jobba med deltagande processer och är engagerad i mänskliga rättigheter. Det är hon som trott på detta och stöttat hela tiden. Som sagt “jo, men vi kan göra det själva”, utifrån våra egna berättelser och utveckla det. Manuset har ju utvecklats under tidens gång och det är hon som stöttat och trott på idén. Hon har ju varit en stor del av alltihop. Berättelserna och det konstnärliga. HUR BÖRJADE ARBETET MED FÖRESTÄLLNINGEN? Silvia: Första året jobbade vi mycket med romska ungdomar i förorter i Göteborg. Unga tjejer och killar – där vi hade mycket träffar och vi pratade om den romska kulturen. För vi har ju ingenting nedskrivet. Och de unga tjejerna och killarna intervjuade folk, de intervjuade äldre romer, för att kunna bevara historierna och få det nedskrivet. Vi gick med dem på studiebesök till bland annat operan, och de fick prova på att stå på scen själva. De fick känna av den här teaterbiten, för många har ju inte det. Det är inget vi har som självklart, att man går på teater med familjen, eller att man går till operan. Det händer inte! Så det kanske kommer börja hända nu, efter den här föreställningen. Det här har ju varit jätteintressant. Nina: Projektet började som en del av Kreativa Platser (ett kulturprojekt via Kulturrådet, reds. anm.) och det var ju inte bara vara målinriktat mot föreställningen, då visste vi inte hur det skulle te sig, och vilka som skulle vara med på scen till exempel, vilka berättelser som skulle komma med och hur. DET SOM JAG TYCKER ÄR FINT MED ER FÖRESTÄLLNING ÄR ATT NI BÅDE LYFTER UPP DET TUNGA MEN OCKSÅ DET FINA OCH ATT NI LYFTER UPP EN STOLTHET. Linda: Det var det jag ville att vi skulle visa, så att det kommer fram. Nina: Ja, vi ville inte bara lyfta upp det tunga. Vi ville lyfta upp överlevnadsstyrkan. Det ville vi göra rent konstnärligt, att vi alla är där, att vi har den här gemenskapen. Ville visa kampen. Hur saker missförstås som egna val, som kanske egentligen, att man inte har fått lov att vara bofast, så man har fått bo i tält, med tält och vagn. Och sen kanske husvagn. Att visa det. Silvia: Men vi vill ha fram det här, att vi är stolta. Att vi kan få vara stolta för att vi är romer. För att vi ska få älska vår kultur, och att vi älskar vår kultur. Och vi ville visa det på scen. Det är viktigt för oss och vi gillar att vara romer och vi trivs med varandra. Det är utåt vi måste dölja det, det romska. Vi är jättestolta och vi ville visa det på scenen. I ER PROGRAMSERIE (FEM KVINNOR, SVTPLAY) SÅ VAR DET NÅGON SOM SA ATT DET PRATAS MYCKET OM ROMER, MEN ATT NI INTE FÅR PRATA SJÄLVA. DET ÄR NÅGOT JAG SJÄLV TYCKER STÄMMER, FÖR DET HÄR ÄR FÖRSTA GÅNGEN SOM JAG KÄNNER ATT JAG HAR FÅTT HÖRA ROMSKA BERÄTTELSER FRÅN ROMER SJÄLVA. OCH DET KÄNDES VIKTIGT. SAMMA SAK UPPLEVDE JAG NÄR JAG SÅG EN OFÖRGLÖMLIG HISTORIA. DET BLIR EN HELT ANNAN BILD NÄR DEN PRESENTERAS INIFRÅN ETT ROMSKT PERSPEKTIV – ÄN UTIFRÅN. Silvia: Exakt, för det är alltid någon annan som har berättat vår historia. Det är någon som har sagt: Ja, men jag kan om romer och jag vet hur dom är, och jag vet vad dom vill ha och vad dom behöver. Och i det har vi känt att “nej, vi vill berätta vår egen historia – så som det egentligen är och hur vi känner”. Nina: Det var många romer som var där som kände “ja, men det här är min vardag”. Till exempel i en scen som vi hade med som utspelar sig på Arbetsförmedlingen. Att man får se i en scen det man upplever är fel, att det inte ska vara sådär. Det var många som sa det “jag får se mitt liv!”. Silvia: Men för många romer var det första gången som de var och såg någonting, alltså, en teater, en föreställning. Det var första gången. Folk har aldrig varit inne på Storan. Det är helt ny värld som öppnas för dem. OM MAN SOM UTOMSTÅENDE VILL STÖTTA ERT ARBETE ELLER STÖTTA ROMERS RÄTTIGHETER, HUR KAN MAN ENGAGERA SIG DÅ? Linda: Om man bara är en vanlig person så tänker jag såhär: På grund av vår historia och sånt där så har vi ett rykte, och det ligger inristat i människor. Så folk som var och såg föreställningen kanske fått en annan syn. Det är ju det, att på något sätt förändra den här synen. Nina: Förståelsen. Linda: Ja, förståelsen! För det är ju mycket missförstånd. Till exempel att “romer dom ljuger, dom stjäl”. För att det kanske förr i tiden var några kvinnor som stal två höns? Men varför gjorde de det? För att de hade fem barn hemma som är utan mat – utan boende. Det var för att överleva. Men, det är ingen som säger att det var därför de tog de här två hönsen. Att det var för att mata sina barn – utan “ha!” och så är det bara det här att “de är tjuvar, de är tjuvar”. Förstår du? Så det är ju det här som måste förändras. Synen på oss romer. Så jag känner att där, där måste det brytas på något sätt men jag vet inte hur. Det är det stora frågetecknet för oss här också och det vi arbetar med dagligen. ÄR NI NÖJDA ÖVER HUR EN OFÖRGLÖMLIG HISTORIA HAR TAGITS EMOT? Linda: Ja, alltså vi är överväldigade! Silvia: Alltså jag fattar inte än idag att vi har kunnat göra det här. Jag har inte landat än och känt efter… Igår träffade jag några äldre damer som också har en organisation – och hon sa till mig “jag har aldrig vetat innan hur ni har haft det. Hela min syn på den romska gruppen har blivit förändrad.” Bara det, att få höra någonting sånt! Hon sa “det är nu jag förstår, och ser er på ett annorlunda sätt än vad jag gjorde innan”. EN OFÖRGLÖMLIG HISTORIA Trajosko Drom Två gästspel med hela ensemblen i vår (finansierat av Postkodsstiftelsen): Palladium i Malmö – 8 mars Södra Teatern i Stockholm – 13 mars En liten av föreställningen åker också upp till Norrbottens museum i april/maj. Läs mer: Trajosko Drom Fem kvinnor – Ta del av Trajosko Droms arbete via SVTplay–serien där man får lära känna Nathalie Ivanovitch, Silvia Mutto, Marcela Kovacsova, Nina Trollvige, Linda Turilow – deras historia och arbete med romers rättigheter. Nina och Nathalie medverkar också på scenen i föreställningen med sång, dans och agerande. Omslagsfoto: Ola Dyrhill Skriven av: Sara Axelsson Previous Next

Matilda Klamas ringde upp Frida Blom på PR-byrån Westander och fick veta mer om lobbying och opinionsbildning. < Back LÅT OSS PÅVERKA Matilda Klamas ringde upp Frida Blom på PR-byrån Westander och fick veta mer om lobbying och opinionsbildning. Block: Kulturens gräsrötter, #4 SISTA DELEN I REPORTAGESERIEN KULTURENS GRÄSRÖTTER HANDLAR OM PÅVERKAN. MATILDA KLAMAS RINGDE UPP FRIDA BLOM PÅ PR-BYRÅN WESTANDER OCH FICK VETA MER OM LOBBYING OCH OPINIONSBILDNING. Frida Blom jobbar som projektledare och PR-konsult på Westander sen fyra år tillbaka. Hon är delägare och ansvarig för byråns erbjudande gällande opinionsbildning och lobbying. Dessutom har hon en bakgrund inom Svenska Freds- och skiljedomsföreningen och därmed erfarenhet att verka som lobbyist på gräsrotsnivå. Helt enkelt någon som har stenkoll på det där med att påverka. Westander är en PR-byrå som jobbar med att skapa publicitet, opinionsbilda och påverka politiska beslut. Själv snubblade jag över Westander genom deras fritt delade PR-handbok. I den får en ta del av handfasta tips i allt i från pressmeddelanden till hur en ska tänka inför en tv-debatt. Viktiga tips som de delar med sig av fritt. Varför kan en ju undra? Bör en inte behålla sina knep för sig själv? Inte om målet med verksamheten är att fler ska delta i samhällsdebatten. För Westanders filosofi är att ju fler som engagerar sig i debatten, desto bättre är det för både demokratin och samhällsutvecklingen. Frida berättar också att de lever som de lär, och driver frågor som berör deras bransch. “Vi driver till exempel att PR-branschen ska bli mer öppen, vi har lobbat för att riksdagen ska införa en frivillig uppförandekod för PR-konsulter” Westander gör helst inte påverkningsarbetet åt sina uppdragsgivare, som att kontakta journalister och politiker. “Den typen av relationsbyggande tycker vi att uppdragsgivaren ska äga själv. Dels för att det inte är smart att bli för beroende av en PR-byrås kontakter, dels för att vi tror att det är det mest effektiva sättet”. För det handlar ju faktiskt om ett relationsbygge om det så är mot media eller mot beslutsfattare. VAD ÄR DÅ LOBBYING OCH HUR GÅR DET TILL? “Lobbying är att försöka påverka politiska beslut genom opinionsbildning via sociala och traditionella medier (tv och tidningar) eller genom direktkontakter med beslutsfattare” säger Frida. Opinionsbildning via media syftar till att få många människor att få upp ögonen för en sak som behöver förändras. När det är “tillräckligt” många röster som vittnar om samma förändringsbehov eller problem blir frågan också mer relevant för de som ska ta besluten. Direktkontakter med beslutsfattarna handlar ofta om möten, uppvaktningar, mail, telefonsamtal eller att man bjuder in beslutsfattarna till olika seminarium. Eller att en föreslår gemensamma initiativ. “Det optimala är om lobbyisten genom breda kanaler lyckas påverka allmänhetens värderingar, attityder och åsikter så att det skapas ett opinionstryck på beslutsfattarna, och att man genom direktkontakter samtidigt kommer med ett förslag till beslutsfattaren om hur han eller hon ska lösa situationen. Man levererar en lösning på ett faktiskt problem som politikern upplever att många människor bryr sig om.” Det vanligaste misstaget när en vill påverka är enligt Frida att en agerar kravställare istället för att se beslutsfattaren som en medspelare. “Man säger det här är fel och gör någonting åt det här.” Om inställningen är att politikern är en motspelare som ska övertygas börjar hela processen i ett motståndsläge och då är det också lätt att köra fast. Genom att istället se politikern som en medspelare och någon som en kan hjälpa, kan en komma mycket längre. Frida tipsar om hitta gemensamma intressen snarare än att ställa sig på motsatt sida. Dessutom är det guld att när en lägger fram ett problem också ha en formulerad lösning, då finns det ju ett konkret förslag att börja arbeta mot. KARTLÄGGA ÄR A OCH O För att veta hur en ska gå tillväga gäller det att kartlägga situationen, skaffa sig kunskap och göra en analys av den politiska spelplanen. Var ligger den här frågan nu? Vilka beslut ska fattas av vilka? Vad tycker politikerna om denna frågan just nu? Vilka aktörer har mycket inflytande vilka har litet inflytande. Vilka är rådgivarna och vilka tar beslut? Helt enkelt hur ser beslutsprocessen ut? “När kartläggningen är gjord är det dags att börja försöka påverka processen. Ju tidigare man kan komma in ju större chans har man att lyckas.” Ett första steg kan vara att lobba för att en utredning ska tillsättas, nästa steg skulle kunna vara att påverka direktiven för utredningen och det tredje steget att påverka utredaren för att få den att presentera ett förslag som man tycker om. Sedan går det att påverka remissinstanser och själv skriva remisser. Det går att lobba från kommun upp till hela vägen till riksdagsnivå. Processerna ser delvis olika ut, men principerna för arbetet är desamma. Det finns givetvis ännu fler moment att bedriva påverkan kring men viktigt är att vara med tidigt i processen, hur den än ser ut. LOBBYVERKSAMHET KAN HA EN NEGATIV KLANG För mig kan lobbying kännas främmande och något som jag tänker att främst stora företag sysslar med. Bilder av män i kostym i hotell-lobbys kommer upp på näthinnan så fort jag hör ordet. Även Frida känner igen att många får negativa associationer till ordet lobbying och hon tycker att många förknippar det med bilden som ges i amerikanska filmer, där resursstarka företag mer eller mindre köper sig makt. Men det är långt i från verkligheten tycker Frida som även var lobbyist då hon arbetade på Svenska Freds (en fredsorganisation). “Alla som försöker påverka politiska beslut är lobbyister. Vår ingång är att ju fler som försöker påverka desto bättre är det för demokratin.” Frida ser ändå två problem inom lobbyrörelsen, dels en resursojämlikhet och dels att viss lobbying sker i det fördolda. “Resursojämlikheten bidrar givetvis till en risk att de resursstarka får mest inflytande och det där måste man försöka motverka på olika sätt. Vi har till exempel föreslagit att riksdagen ska erbjuda gratisutbildningar i lobbying för organisationer”. Det andra problemet, när lobbying sker i det fördolda, handlar främst om när en uppdragsgivare hyr in en konsult och den personen lobbar utan att tala om vem det är som betalar, vem som är den riktiga avsändaren. “I så fall är ju risken stor att politiker och journalister och allmänhet vilseleds och inte kan ta ställning kring trovärdigheten i budskapet.” Westanders lösning är ett självpåtaget öppenhetskrav samtidigt som de försöker arbeta för mer öppenhet i branschen. KULTURSEKTORN KAN BLI BÄTTRE PÅ LOBBYING Jag frågar Frida hur bra hon tycker kultursektorn är på att arbeta med lobbying. Hon upplever att kulturen har ett stort och viktigt engagemang samtidigt som sektorn har en tuff situation ekonomiskt och personellt och därför satsas inte heller pengar på att verkligen försöka påverka. Frida tycker att kultursektorn behöver bli mycket bättre på att argumentera för sin sak. “Jag känner generellt sätt att kultursektorn behöver bli mycket bättre på att tala om varför ni är viktiga för samhällsutvecklingen. Det är det enda sättet att förmå politikerna att lyssna, att berätta varför ni har en väldigt samhällsnyttig verksamhet.” En kommunikationsutmaning menar Frida. Om vi vill ha mer resurser måste vi kunna visa på varför det är bra för samhället. Ett annat tips på vägen är att vara konkret i vilka beslut som ska fattas och utav vem. “Den som hör ert budskap ska veta – Aha det är det här jag ska göra efter det här mötet, nu vet jag exakt vad jag förväntas att göra.” Allmänna budskap går helt enkelt bort. DAGS FÖR PÅVERKAN? Då var det väl bara att börja formulera de vassaste argumenten, kartlägga och bygga relationer. Visst, det kan lätt kännas övermäktigt men då gäller det att komma ihåg att det behöver inte vara svårare än att ringa ett telefonsamtal för att sätta igång en påverkningsprocess. Dessutom är vi inte öar av ensamma kulturarbetare utan nu säger vi “hurra!” för organisering och tar de första spadtagen tillsammans. Låt oss bli kungar på att lobba! Ta gärna del av tidigare reportage i serien, läs bland annat om gräsrotsperspektivet i en punkkontext, en analys av kulturell infrastruktur kring en partybåt och en intervju med en kulturpolitiker. Skriven av: Matilda Klamas Previous Next

Sara Östebro har pratat med koreografen och konstnären Sonja Jokiniemi som gästar Göteborgs dans- och teaterfestival med Blab. < Back MENINGSLÖSHET SOM FRIGÖR Sara Östebro har pratat med koreografen och konstnären Sonja Jokiniemi som gästar Göteborgs dans- och teaterfestival med Blab. SARA ÖSTEBRO HAR PRATAT MED KOREOGRAFEN OCH KONSTNÄREN SONJA JOKINIEMI SOM GÄSTAR GÖTEBORGS DANS- OCH TEATERFESTIVAL MED BLAB, ETT PERFORMANCEVERK SOM BLANDAR BILD, SKULPTUR OCH KOREOGRAFI. I augusti äger Göteborgs dans- och teaterfestival rum, en internationell festival som under tio dagar ger oss teater, dans, nycirkus och inspirerande möten. Nytt för i år är Stages, en plattform för ny scenkonst, där scenkonstnärer som just håller på att etablera sig får möjlighet att möta festivalpubliken. En av dessa konstnärer är Sonja Jokiniemi, annars baserad i Helsinki, Finland. Hon gästar festivalen med Blab, ett verk som beskrivs som en ‘awkward’ tankeprocess utan början eller slut. Bilderna skvallrar om färg, form och gränsöverskridande uttryck. Jag blev hooked direkt och bestämde mig för att ta reda på mer om Sonjas arbetssätt direkt från Sonja själv. HEJ SONJA! VI BÖRJAR MED TRE SNABBA FÖR ATT KALIBRERA OSS. NÄMN TRE ORD SOM BESKRIVER DIG! – Aha! Hmm… Grrrr… NUVARANDE HUMÖR? -Inspirerad. VAD SYSSLAR DU MED JUST NU? – Jag jobbar i Leuven och Gent i Belgien i ett deltagarbaserat projekt om autism och självuttryck som heter Caring for Stories, initierat av forskaren Leni Van Goidsenhoven från Leuven University. Projektet stöds också av STUK, ett hus för dans, bild och musik i Leuven. Vi arbetar med sex deltagare med autism, och tittar på språk, kommunikation och kreativa möten genom den filosofiska linsen ‘New Materialism’ (kort och klumpigt förklarat: en filosofisk idéströmning som bl.a. kritiserar uppdelningen av ‘natur’ och ‘kultur’ och som menar att vi bör se på allt som skapat av samma material, därför är t.ex. både naturen liksom det sociala/kulturen konstruerade, reds anm.). TACK! VI KÖR VIDARE. DU BESÖKER GÖTEBORGS DANS- OCH TEATERFESTIVAL I SOMMAR MED BLAB, SOM BESKRIVS SOM EN “HYBRID”, EN BLANDNING AV MÅLNING, SKULPTUR OCH KOREOGRAFI. ÄR DEN HÄR TYPEN AV GENREBLANDNING VANLIGT FÖR DITT ARBETE? – Jag jobbar med material och objekt – eller allra helst saker – som medverkande och medarbetare på scenen på olika sätt. Teckning har alltid funnit med parallellt med mina performanceverk sedan 2008 på olika sätt. I vissa processer har mina teckningar och skisser varit en typ av utgångspunkt, för att komma åt arbetets inre värld, i vissa fall har jag även gjort parallella publikationer, antingen med en lös koppling till performanceverket, eller där man kunde följa arbetet genom en bok. I Blab översätts tre av mina teckningar till stora dukar på scenen. Att ljuda och känna av saker är en del av mitt arbete, och det koreografiska arbetet händer lika mycket i rörelsen av mänskliga kroppar som rörelsen och omvandlingen av saker i, och med, rum. I TEXTEN OM BLAB STÅR DET ATT VERKET FÖRSÖKER “ESCAPE THE WORLD OF CATEGORIES”, ATT RÖRA SIG BORT FRÅN KATEGORISERINGAR – VILKA BEGRÄNSNINGAR ELLER FAROR SER DU I ATT FÖRSÖKA FÖRSTÅ SAKER, OCH ATT KATEGORISERA OCH FÖRKLARA DEM? – Det finns ingen fara i att försöka förstå saker. Men vad som är en besvikelse för mig är hur våra samhällen hanterar skillnad. Hur mycket vi kategoriserar människor, hur diagnostiskt vårt språk är mot olika uttryck och upplevelser, och hur snabbt vi dömer varandra. Så snart viljan att försöka förstå faller in i det normativa tänkandet, som kategoriserar istället för att se på mångfald, så blir det en oönskad upprepning, ett reproducerande av invanda synsätt. I mitt arbete vill jag presentera en möjlighet att försöka förstå saker genom att ta in upplevelsen på ett mångfacetterat sätt, detta genom att kliva in i en så kallad ‘meningslös’ (non-sensical) upplevelse och få möjlighet att leva genom de känslor och associationer som uppstår när du inte ges ett narrativ, eller där du presenteras för flera narrativ samtidigt. Du får upptäcka saker genom din intuition. Jag vill föra fram den här typen av utrymme som ett intelligent och viktigt utrymme i ett samhälle som har blivit överfixerat med rationellt tänkande, instrumentalisering och koncept-tänkande. Konst har också lidit mycket av den rörelse som finns där konsten ges sitt värde genom dess instrumentella syfte. Här är vi faktiskt i stor fara, vi riskerar att förlora våra uttryck för fantasi. JAG KÄNNER ATT VI ÄR SÅ INVANDA KRING ATT SKAPA BERÄTTELSER OCH NARRATIV OM SAKER VI UPPLEVER, TILL OCH MED DÄR DET INTE VERKAR INTE FINNAS NÅGOT. HUR ÄR DET FÖR DIG I DITT ARBETE – KÄNNER DU AV EN TENDENS ATT FÖRSÖKA “SKAPA MENING” AV ALLT? – Jag vet alltid vad arbetet betyder för mig, men jag vill inte säga att detta är vad det är och borde vara för alla andra. Det handlar inte heller om att undvika ansvar för vad jag gör, utan istället försöker jag se möjligheten för flera subjektiva berättelser som äger rum i ett gemensamt teaterutrymme där rummet verkligen är tillgängligt för icke-gemensam förståelse och tolkning, men som ändå inte avviker från erfarenheten och upplevelsen av att ta del av det tillsammans. Jag tycker det är så befriande när det händer! Det har alltid varit svårt för mig att särskilt förstå de sociala koderna kring språk och meningsskapande i vad jag ser som ‘Teater’. Jag försöker gå bort från den givna koden av hur det ska vara och har varit, och istället se hur vi i ett delvis känt och delvis okänt landskap av symboler, meningar, berättelser och möten bildar våra egna subjektiva nät av förståelse. I mitt parallella arbete som konstnär och snart som en konstterapi-instruktör (expressive art therapeutic instructor), jobbar jag med människor med olika språk och perceptionsmönster än så kallade ‘neuronormativa’ personer. Här, liksom ofta “in real life” ställs jag inför frågor kring hur vi kan möta varandra utan ett gemensamt språk och hur vi skapar något som är gemensamt trots, och med hjälp av, våra skillnader, fel, och behov och önskningar som krockar. Det är ofta utmanande, men för mig på en mänsklig och filosofisk nivå är det extremt viktigt. I BLAB JOBBAR DU MED TRE PERFORMERS – IVO SERRA, MIRA KAUTTO OCH SARA GUREVITSCH. JOBBAR DU VANLIGTVIS MED FLER PERSONER I DINA VERK PÅ DETTA SÄTT? – Jag har gjort arbeten med mig själv på scenen, ensam eller i en duo, under de senaste åren. Detta är det första arbetet med andra konstnärer på scenen (och där Sonja själv inte är med på scen, reds anm.). HUR MYCKET AV ARBETET HAR NI SKAPAT TILLSAMMANS? – Jag tror att som performer/scenkonstnär, är man alltid i dialog med koreografernas vision och sin egen inre intuition och uttryck, och i den meningen är det ett samarbete mellan intuitioner och närvaro. De konstnärer jag arbetar med i Blab tar fram djupet i materialet. TILL SIST – VEM TYCKER DU SKA KOMMA OCH SE BLAB PÅ FESTIVALEN? – Självklart tycker jag att alla borde se detta! Jag skulle inte göra konst om jag tyckte att det bara var för en viss typ av människor. Jag hoppas att många kommer! GÖTEBORGS DANS- OCH TEATERFESTIVAL 17-26 augusti Blab visas onsdag den 22 augusti på Atalante, Göteborg Biljetter till Stages släpps på fredag 1 juni! Då släpps även lösbiljetter till det övriga programmet. Omslagsbild: Från Blab. Foto: Simo Karisalo. Bilden visas här något beskuren. Previous Next

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Matilda Klamas har sett Hemsjuka på Folkteatern i Göteborg. < Back RESONANS AV SMÄRTA Matilda Klamas har sett Hemsjuka på Folkteatern i Göteborg. “UNDERSÖKANDET BÖRJAR LÅNGSAMT SÄTTA RUMMET I GUNGNING OCH SKAPAR RESONANSER AV IGENKÄNNING OCH SMÄRTA.” MATILDA KLAMAS HAR SETT HEMSJUKA PÅ FOLKTEATERN I GÖTEBORG, EN FÖRESTÄLLNING DÄR TILLHÖRIGHET SÄTTS UNDER LUPP. Vi möts av två skådespelare i ett avskalat rum. Undersökandet står i fokus och denna gången är detta undersökande rent konkret. Här ska vi närma oss personer med nostalgi, hemsjuka, förstå dem, ta del av deras smärtkoreografi och krypa under huden på dem. Det är en undersökning av vår samtid, av geografisk, ideologisk och social hemlöshet där frågor kring tillhörighet och trygghet är det som dominerar. Skådespelarna är sig själva fast i en förhöjd form, de är undersökarna som efter närmanden blir de personer de undersöker. Eller snarare går in i de personerna. Spelet präglas av närvaro och en utsökt intimitet. Sandra Medina och Rasmus Lindgrenlyckas med små medel, som tonen i rösterna, och med små gester skapa ett rum av tillit och vi kommer riktigt nära. Deras grundliga undersökande börjar långsamt sätta rummet i gungning och skapar resonanser av igenkänning och smärta. “Det här kommer bli tråkigt” säger Sandra Medina i början av spelet och det stämmer, men inte tråkigt som på en långtråkigt sätt utan tråkigt som i att de gräver sig in och sätter känslomässiga spår som jag måsta deala med. Vilket kan vara en betungande uppgift. På golvet läggs en rad av personakter ut och under föreställningen får vi lära känna dessa personer genom deras liv och deras smärtor. Det är bland annat en soldat från förr som fått sitt hjärta att ta ny form och blöda svartblod av hemlängtan, en flicka som förlorat sin morfar och saknar allt som förändras och en ung kvinna som inte känner hemhörighet i sitt land och det sätter sig som en smärta i axeln och att hon fastnar i rörelser. Undersökningens struktur är utmärkt för att nässla in oss och få oss att börja känna med karaktärerna. Vi närmar oss med enkla medel, som lukt och rörelser, tills gestaltningen sätter igång och vi får en klump i magen. För hemsjuka handlar inte bara om hemlängtan utan också om den sociala hemlösheten, vilket vi alla mer eller mindre bidrar till. Vilka är det vi inte bjuder in till middagen? Vem på jobbet “klickar” ingen med? En av de starkaste scenerna är när skådespelarna experimenterar kring beteenden som får dem att uppleva otrygghet. Sandra Medina ber Rasmus Lindgren att vara närvarande men ignorera henne när hon pratar och visa ointresse och avstängdhet, innan experimentet är igång har Rasmus redan börjat och den kylan han utstrålar sätter sig i hela rummet. Det är inte bara hans handling och hennes reaktion som skapar smärta och igenkänning utan också igenkänningen i beteendet, när senast gjorde jag så? När jag kommer ut från salongen sitter rörelserna kvar. Känslan av att behöva sucka och kvida, för detta är en sann ögonöppnare av hur människor mår i ens direkta närhet men också i ett globalt perspektiv. Det är synd om människorna. HEMSJUKA – ETT SCENKONSTVERK FÖR ALLA SOM NÅGONSIN LÄNGTAT HEM Av och med: Rasmus Lindgren och Sandra Medina Regi och processledning: Rasmus Lindgren Text och research: Gabriela Pichler, Rasmus Lindgren och Sandra Medina Scenografi och kostymdesign: Linda Wallgren Ljusdesign: Bella Oldenqvist Ljuddesign: Robin Auoja Föreställningen spelades på Folkteatern Göteborg, 17 – 18 april kl 18.30 Bild i bannern: Rasmus Lindgren och Sandra Medina. Foto: Lina Ikse Skriven av: Matilda Klamas Previous Next

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Äntligen avsnitt 2, med ett härligt kyrkrum på Matilda och Rasmus ljud. Men håll till godo!! < Back AVSNITT 2 – GENRETEATER, SVENSKA VECKAN OCH TIDSFLYKTINGAR Äntligen avsnitt 2, med ett härligt kyrkrum på Matilda och Rasmus ljud. Men håll till godo!! Previous Next AVSNITT 2 – GENRETEATER, SVENSKA VECKAN OCH TIDSFLYKTINGAR Artist Name 00:00 / 53:29