Rasmus Klamas intervjuar Simon Norrthon, lektor i skådespeleri. < Back VI TAR TEMPEN PÅ STOCKHOLMS DRAMATISKA HÖGSKOLA! Rasmus Klamas intervjuar Simon Norrthon, lektor i skådespeleri. Den första teaterhögskolan vi tar pulsen på är Stockholms Dramatiska högskola, där jag pratat med Simon Norrthon, lektor i skådespeleri, om vad skolan har för inriktning och vem som egentligen bestämmer det. Jag går på direkt, med första frågan: Har Stockholms Dramatiska Högskola någon speciellt metod eller inriktning? Både ja och nej. Vi är inte som Lecoq-skolan i Paris, som läser Lecoq-teknik eller som “Göteborgs-skolan” som vilar påYAT-metoden. Om vi har någon speciellt metod? Det beror på vilken utbildning vi pratar om, vi har ju mim-skådespeleri här, som har sin grund i den polska mimen. Skådespelarutbildningen i sin tur möter flera olika tekniker, både djupläsning, mim, Meisner-teknik och sen möter de lärare som har utvecklat sina egna tekniker. Jag tänker så här, att en skådespelare inte har råd att ha en teknik, utan måste ha ett flexibelt verktyg. Vi måste kunna arbeta med en strikt koreograf eller en devising-konstnär. Så ni vill ge någon form av gottepåse? Ja, det kan man väl säga! Vem är det som bestämmer vad som ska vara i den här gottepåsen? Det är jag! (skrattar) Eller det är jag som tar beslutet, men jag har ett helt kollegium som jag bygger min beslut på, deras förslag och beroende på vilken behov den studentkullen som är inne har. Så ni har alltså möjlighet att modifiera utbildningen lite för varje klass? Ja, det har vi! De kurser vi ger kan se lite olika ut, till exempel hade vi förut en kurs som hette barnteater, som idag heter ung publik. För jag tänker att det inte är själva teatern som de ska studera utan hur en kan arbeta med en ung publik, vilka frågor kan man ta upp och hur gestaltar man dem och så. Men sen vad en gör i den kursen kan se väldigt olika ut, det skulle kunna vara ett dansteater-projekt eller att man spelar en skriven barnpjäs eller att man gör ett devising-arbete. Hur skiljer sig Stockholms Dramatiska Högskola från de andra teaterhögskolorna? Stockholms-skolan vilar på en tradition av psykologisk realism och manliga genier, rent historiskt (skrattar). Den har ju sina rötter i Gustav III hovteater och Dramatens elevskola och även om inga av de personerna finns kvar, så finns ju traditionen kvar kring hur man ser på skådespelarens uppdrag. Jag tycker det är någonting som vi utmanar dagligen, men samtidigt är stolta över. Det är lite dubbelt. Jag skulle kunna tänka mig att en annan skola kan vara mer postdramatisk eller Brechtiansk. Så där kan man säga att vi har ett ganska klassiskt ideal, eller kanske inte klassiskt men gammaldags. Att skådespelarens hela kropp ska engageras av vad den gör, så att säga. Finns det ett scenskolemöte där ni alla teaterhögskolorna träffas och bestämmer vilka inriktningar ni ska ha? Så att ni inte blir för lika? Vi träffas faktiskt två gånger om året och vi är ganska olika och samtidigt har vi samma problem. De som leder de här skolorna har olika ideal och värderingar och det påverkar skolorna under de åren som de verkar i dem. Så att skolorna drar alltid åt lite olika håll. Jag tycker att det är bra att de profilerar sig lite, Göteborgsskolan har ju ansträngt sig för att profilera sig emot film, Malmö har ju länge värnat om ensemblen och de andra säger nog att Stockholms-skolan värnar individen, att vi fostrar solister på Dramatens stora scen. Det är ju inte riktigt sant. Vi är ju en skola med 21 olika kandidatinriktningar vilket gör att studenterna här möter både filmregissörer, scenografer och dramatiker, som de gör kurser tillsammans med och det påverkar ju också hur studenterna jobbar och vilka de blir. Om du skulle beskriva den optimala studenten. Hur är den? Jag har nog inte mött den där optimala studenten, man letar hela tiden efter den. Jag vill hitta någonting annat, något nytt, för vi behöver lite andra kroppar på scenen, tycker jag. Men det jag vill ha är någon som påverkas av det material och den publik som den möter. Jag vill ha någon som tycker att det är kul att spela teater. Det betyder någonting för mig. Vad är det för skådespelare som kommer ut från er efter tre år? Jag önskar att de är självständiga konstnärer, men som också förstår hur det är att arbeta i ett kollektivt arbete. Att de kan ta regi, vilket betyder att de kan omsätta allt som sker runt om till konst, att de kan verka kreativt även om omsättningarna är tuffa, liksom. Men de ska kunna skapa själva, det är viktigt. Du berättar att du vill hitta någonting nytt och se andra kroppar på scenen. Hur gör ni för att hitta nya grupper och locka dem att söka? Det är ett problem som vi har på alla konstnärliga utbildningar och nu har vi ett projekt, jag vet inte vilken gång i ordningen, där vi vill bredda rekryteringen. Det ska vi inte sticka under stolen med, att det är svårt för oss. Dels kan vi inte kvotera, vi kan inte säga att vi ska ha så här många med ett funktionshinder eller som talar ett visst språk, eller så. Men vi har haft en utbildning, där undervisningsspråket var teckenspråk och då lockade vi ju en ny grupp med studenter, som annars har svårt att hävda sig i konkurrensen med hörande studenter. Sen är ju våra utbildningar öppna, vilket gör att man ofta konkurrerar med personer som stått på scenen i flera flera år. Får man inte möjlighet att synas och verka på scenen, så lägger man av och fortsätter inte till oss. Så vi måste hitta de tidigare och där har ju folkhögskolorna ett stort uppdrag att göra just detta. Vi har en baskurs i mim nu, som borde vara internationell och där vi borde ha stor representation på alla sätt, så vi får se, vi hoppas att det blir så. Vi riktar oss till kulturföreningar i hela Sverige som håller på med dans och försöker locka de till denna kurs. Slutligen, vad är du mest stolt över med skådespelarlinjen på Stockholms Dramatiska Högskola? Nu gör vi en fristående kurs med Théâtre du Soleil, som Ariane Mnouchkine kommer leda tillsammans med fem skådespelare från Théâtre du Soleil. Det menar jag är en världshändelse, det är en av världens största regissörer som inte har gjort en workshop i Skandinavien någonsin, vad jag vet. Det är jag jättestolt över, det är hemskt kul! Jag skulle säga de internationella kontakterna, de senaste åren, för det är lite nytt. Det är jag stolt över. Skriven av: Rasmus Klamas Previous Next

Oscar Steen var på pressvisningen av Malmö Dockteaters nya föreställning Skvalpet som har premiär den 9 januari < Back SMÅ NERVER AV PLAST Oscar Steen var på pressvisningen av Malmö Dockteaters nya föreställning Skvalpet som har premiär den 9 januari OSCAR STEEN VAR PÅ PRESSVISNINGEN AV MALMÖ DOCKTEATERS NYA FÖRESTÄLLNING SKVALPET SOM HAR PREMIÄR DEN 9 JANUARI. – Har ni tips på effektiva betablockerare? Malmö Dockteaters grundare och teaterchef, Erik Holmström, frågar oss på pressvisningen av Skvalpet humoristiskt angeläget om medel att motverka sina små handskakningar som välter dockor och scenografi under en scen med ett tjugotal dockor, stolar och små 3d-printade kaffekoppar. – Jag försöker ju leka men det är ju svårt att göra det avslappnat när ni sitter där. Visst kan det låta lite överspänt. Jag menar, det är ju inte ovanligt att det är precis så teatern beskrivs i de mest ideala stunder. Som en lek. Mellan scen och salong. Mellan skådespelare och roll. Mellan skådespelare på scen. Men i den scen utav Skvalpet som visades upp i källaren på Hasselgatan 8 i Malmö praktiseras en annan typ utav lek. I linje med dockteaterns första föreställning, Funktionell dumhet, bygger texten på intervjuer (om än mer tillspetsade). Dockorna är här mindre och inte mer avancerade än vanliga leksaksdockor, sådana där som brukar höra till dockhus i skala 1:18. För att dockorna ska kunna föra samtal med varandra kräver det att Holmström, i egenskap av enda dockförare, sträcker sig över, under och emellan hinder på den lilla teaterscenen och vickar på små huvuden, armar och ben. Holmström ger också röst till varje docka via en litet headset som styr ut minsta viskning till salongen. I motsats till tidigare verk, där föreställningarna krävt fler människor än dockor, manövrerar här en enskild person hela ensemblen. Jag slås av samma voyeuristiska sensation som när min treåriga dotter leker med sina Pippifigurer här hemma. För dockorna tar inget ansvar för publiken, de får liv i ett eget universum och emellan varann uppstår ett fält utav koncentration som likt magnetism drar mig upp ifrån sitsen. Kommunikationen med publiken står istället Sofia Andersson för. Hon är attributmakare för Skvalpet och livefilmar föreställningen med flera kameror. Den aktiva dockan projiceras ovanför den lilla lilla scenen, komplett med gigantiska händer som manövrerar den lilla plast/ler-figuren. Miniatyrscenen har miniatyrrån med miniatyrlampor som fungerar, det finns en miniatyrtrappa ner till källaren där vi får förklarat att ytterligare scener kommer utspela sig. Längst bak i rummet står en stad som kommer bjuda på ”en överraskning” när föreställningen är klar. Och strax till höger som miniatyrscenen, staden, filmkamerorna och sittplatserna ligger teaterns verkstad och kontor. Arbetsdator, verktyg, 3d printer och dockmaterial. Malmös yngsta teaters lokaler är som en öppen nerv där publika föreställningar ligger i knäet på sin egen produktion, här tar jag inte del utav sömlösa hantverk eller dramatiska berättelser. Istället ligger kvaliteten i något annat, något klumpigt men samtidigt väldigt intimt. Som att jag blir lite rädd för att andas när ljuset går ner och ett stelt leransikte pratar med ett annat leransikte. Där det som skapas är så skört att en påslagen telefon inte bara skulle störa, utan rent utav döda den lilla befolkade världen framför mig. Så i ljuset utav detta kanske de där betablockerarna inte vore så tokiga, för den där öppna nerven i rummet koncentreras till de små händerna, fötterna och ögonen när spelet börjar. Samt förstås de gigantiska, lätt skakande händerna som ger dem liv, och ibland välter en stol på köpet. Det blev bara en scen ifrån Skvalpet som visades upp för oss där innan julhelgen. Men med löfte om en liten intim premiär på nyårsafton med en större offentlig premiär 9:e januari är jag glad över att vara malmöbo där Sveriges enda dockteater för vuxna huserar. SKVALPET – MALMÖ DOCKTEATER, MALMÖ Idé, koncept & på scen: Erik Holmström Regi: Erik Holmström & Andrea Edwards Scenografi: Johan Bergman Scenografi i scenografin: Sören Brunes Musikkomposition: Cecilia Nordlund & Lotta Wenglén Attributmakeri: Sofia Andersson Dockhuvuden: Ida Mira Johansson Producent: Anna Jonsson Björk Omslagsfoto: Från Skvalpet. Skriven av: Oscar Steen Previous Next

Årskrönika VI BLICKAR TILLBAKA PÅ 2024 Årskrönika 2024 TEATER NU SÄGER TACK TILL 2024 Vilket år det har varit! Vi har rest, skapat, ställt ut, spelat teater och utvecklats i mötet med andra – både nära och långt bort. Boy konsthall har varit vårt kreativa nav, men världen har också öppnat sig för oss genom samarbeten och utbyten. Här bjuder vi på några glimtar från 2024, ett år fyllt av konstnärliga äventyr och nya perspektiv. https://video.wixstatic.com/video/ef4005_b530c3c525b0430cab6aec1097d416c3/1080p/mp4/file.mp4 Vi har rest och skapat utbyten Det här året har tagit oss långt hemifrån och ännu längre in i konstvärldens möjligheter. I Italien deltog vi i uppstarten av EU-projektet TestArt, där vi mötte konstnärer från hela Europa och deltog i inspirerande workshops. Resan fortsatte till Ljubljana, där vi kombinerade möten och utbyten med att ta del av scenkonstfestivalen Mladi Levi. Det är något alldeles särskilt med att möta andra konstnärer och deras arbete på deras egen hemmaplan – det utmanar och inspirerar. Vi har skapat utställningar på Boy konsthall Året började med Alva Qi Törnqvists magiska installation Deras hår glänste i solen, där keramik, film och 3D-utskrivna objekt berättade om migration och hemkomst. Sedan kom Jan Martin Tordby och gjorde konsthallen till sin ateljé under ett residens, med en utställning som växte fram framför våra ögon. Göran Kling bjöd in oss till ett universum av keramiska reliefer som lekte med både antiken och populärkulturen. Den femte sommarsalongen i ordningen visade verk av nio konstnärer från Härryda och Sjuhärad. Linda Morell skapade ett rum som smälte och förändrades inför våra ögon. Vi avslutade året med Evelina Dovstens verk Anna själv tredje, en kronologisk resa genom hantverk och tid. Varje utställning har varit en egen värld, och det har varit en glädje att få dela dem med er. Vi har gästat Under året har vi tagit våra projekt och idéer till nya platser. I mars spelade vi vår hyllade föreställning Rörelsen på Inkonst i Malmö, där vi mötte en varm och engagerad publik. Senare under året gästade vi Glasrummet på Konstepidemin med Sanna Lindholms utställning Scen 1. Med sina skulpturer och teckningar skapade Sanna en meditativ resa genom träets och tidens cykler. Att gästa andra scener och rum har gett oss nya perspektiv och spännande möten – något vi hoppas få göra ännu mer av framöver. Vi har samarbetat Samarbeten har varit hjärtat i mycket av det vi gjort i år. Tillsammans med Göteborgs universitet och professor Jonas Ivarsson har vi utvecklat idéer kring performance lectures – en spännande mix av konst och forskning. Producentbyråns satsning Producentcheck har hjälpt oss att få en utomstående blick på vår verksamhet och stärka vår kommunikation. Vi känner oss rustade för framtiden tack vare dessa samarbeten. Vi utvecklas Det är något speciellt med att blicka tillbaka på ett år och se allt som vuxit fram. Vi har inte bara skapat och rest – vi har också förändrats. Varje möte, varje utställning och varje projekt har lämnat avtryck som hjälper oss att växa. Tack för att ni följt med oss under 2024.

Efter 38 pilotavsnitt lanseras nu Jetzt - Säsong 1. < Back 1:1 – JETZT SJÄLVMEDICINERAR Efter 38 pilotavsnitt lanseras nu Jetzt - Säsong 1. Det bjuds på: - En story om Lars Ohly's åsikter. - Tratt- och trampolinkonst läggs till i vokabulären. - Matildas behov att springa en mil och tugga på tuggplatta. - Saras enorma rädsla för Karlsson på taket. Inklippta människor: Gunnar Bjursell (professor emeritus, Karolinska Institutet), Tova Gerge (scenkonstnär, Institutet för politisk terapi), Ulf Hallgårde (överläkare, Region Skåne) och Anna Berg (utredare för scenkonst, Göteborg Stad). Previous Next 1:1 – JETZT SJÄLVMEDICINERAR Artist Name 00:00 / 1:07:55

Yolanta Schultz Rigtorp har sett Mephisto och blev så frustrerad att hon uppfann ett ny recensionsform för 2010-talet. < Back MONEY FOR NOTHING Yolanta Schultz Rigtorp har sett Mephisto och blev så frustrerad att hon uppfann ett ny recensionsform för 2010-talet. YOLANTA SCHULTZ RIGTORP HAR SETT MEPHISTO PÅ GÖTEBORGS STADSTEATER, OCH BLEV SÅ FRUSTRERAD ATT HON UPPFANN ETT NY RECENSIONSFORM FÖR 2010-TALET. VI FÅR EN SATIRISK OCH HUMORISTISK REFLEKTION – HELT UTAN CENSUR. Refrängen till Darins hitlåt från 2005 rör sig i huvudet när jag den tjugonde september går ut genom Göteborgs Stadsteaters huvudingång. Strax innan nio på kvällen. “Money for nothing, money for nothing”, en känsla som kommer till mig ofta i den här byggnaden. Andra akten av kvällens Mephisto har precis börjat spelas på stora scen. Huvudrollen Hendrik Höfgren, den i första akten unga, vänsterpolitiskt engagerade skådespelaren har gift sig och åldrats något. Nazisterna och Adolf Hitler har vunnit valet och 20-tal har blivit 30-tal i Berlin. Hendrik utses till teaterchef för Berlins teaterar; en drömposition, om det inte hade varit för att arbetsgivaren är den nationalsocialistiska staten. Det här innebär ett val för Hendrik, mellan moraliska principer och sitt eget egos vilja till storhet. Klaus Manns roman iscensätts den här gången i regi av Pontus Stenshäll, i nära samarbete med Stadsteaterns nya fräcka skitstora projektorsskärm, placerad i stora scenens fond. När jag lämnar Stadsteatern den här kvällen, efter att ha sett den en och en halv timme långa första akten av Mephisto, så gör jag det för att jag kände att jag hellre ville “komma i säng i tid” än att ägna en dryg timme till av mitt liv åt detta. Jag kände också att nu är det fanihelvete så jävlarimig nog på att Stadsteatern tar sin budget och lägger på sådana här nonchalant genomarbetade, intetsägande och förvirrade produktioner när DET FINNS TUSEN OCH ÅTER TUSEN frigrupper i Göteborg som hade gjort SÅ mycket bättre och intressantare saker för de här pengarna. Och gjort det fullt ut, inte bara “tillräckligt” för att det ska få benämnas som färdigt. “Money for nothing, money for nothing…”. Det var min känsla. Men nu såg jag ju endast halva Mephisto, så för att inte verka helt oresonlig i min kritik har jag tagit in en klasskamrat till mig på Nordiska Teaterskolan, som stannade kvar även under akt två, att bolla min upplevelse med. Så kära läsare, möt Elsa Carlsson: Hej Elsa! Hej, hej. Ska vi lite snabbt bara komma på några anledningar till varför vi inte borde tas på allvar i våra åsikter kring den här pjäsen? Nu ska jag vara pretentiös här, nej men du får censurera mig. Vi är ju unga, det är väl en relevant sak. Sen är det väl för att vi är tjejer då. Eller borde? Aha, jag trodde du frågade varför inte kommer tas på allvar! Borde… För att vi inte har koll typ! Vi vet ju inte så mycket. Enligt vissa äldre människor så vet vi ju ingenting. Vi har ju inte så mycket livserfarenhet. Sen kan det ju ligga någonting i att vi båda egentligen tycker samma sak om föreställningen. Det kan ju bli att en eldar påvarandra och hamnar en bit bort ifrån verkligheten om en inte är självkritisk. Javisst. Både du och jag har ju kollat på mycket teater, och ett brett spektrum av olika slags teater dessutom, borde inte det vara en merit i det här fallet? Ja alltså jag känner ju mig kvalificerad. Vafan, vi borde tas på allvar. Vi är ju unga, vi har ett annat perspektiv. Än vilka? De andra. Pontus Stenshäll. Nej haha, censurera mig. Censurera mig! Haha, de andra = något slags “kulturetablissemang”? Ja! Det blir ju intressant att fråga oss, som inte är en del av det där. Vi är ju varken verksamma kulturskribenter eller etablerade regissörer, eller så. Men ändå intresserade och tar del av teater; vi är ju del av publiken liksom. Vår åsikt är superrelevant. Tack! Över till själva föreställningen då; vilken riktning tog den här specifika tolkningen? Pontus Stenshäll har väl försökt dra in den i vår samtid, tror jag. Men man kommer fan inte ihåg, det är ett jävla brus. Nej men, riktningen är väl att ha vill ta in den i dagens samhälle med tanke på SD och de nationalistiska rörelserna i Europa och Sverige som finns på liknande sätt idag som när Mephisto utspelar sig. Det ANTAR jag i alla fall måste ha varit tanken. Men fanns det någon tydlig parallell till samtiden i själva föreställningen då? Utöver att Stadsteatern i sin marknadsföring beskriver Mephisto som “brinnande aktuell”, och det går att dra den slutsatsen själv utifrån den samhälleliga kontexten? Nej, inte direkt. Jag tyckte inte det gick fram i själva föreställningen. Man ska inte behöva läsa en pjäs/läsa på om en pjäs/läsa recensioner av en pjäs innan man går och ser den för att förstå. Jag kände inte ens att jag förstod helt när jag satt där. Det här med att behöva vara intellektuell hela jävla tiden? Och så ska man behöva känna någon slags skam över att man inte förstår, som om man därför är korkad? Nej, det där är exkluderande teater. Det hade ju klickat för ALLA där inne vad de menar med att sätta upp just Mephisto, just nu, om de hade haft så mycket som EN tydlig referens till dagens samhälle. OCH gjort den mer intressant. Ca 80% av handlingen utspelade sig inte på scenen, utan i kulisserna och övriga byggnaden, genom att en fotograf med filmkamera följde efter skådespelarna och detta sedan projicerades på deras nya fräscha (gigantiska) bakgrundsskärm. För mig bidrog detta till känslan av splittring och förvirring kring både koncept och handling – hur kände du? Absolut. Jag tyckte att de kunde använt sig av det medlet, kan bli skitsnyggt det där med att filma i kombination med scenteater, men det blev för mycket av den varan. Det tillförde inte heller så mycket till storyn, sättet de gjorde det på. Shaky-cam och lite hemmagjord känsla. Nej, det hade behövts lite mer stöd för det där i själva innehållet för att en skulle fatta varför det gjorde ett sådant val i utförandet. I övrigt med scenografi och scenografiska lösningar då? Det var inte så mycket som tillförde något i scenografisk väg, och den kändes absolut inte enhetlig eller följsam, eller logisk. Jag förstår varför de ville göra den här produktionen på stora scenen; “storsatsning” osv, men nu blev det också i och med fokuset på filminslagen bara så mycket rumsligt space som de inte utyttjade. Det var ju bara för skärmens skull då. Om de hade gjort den mer på scen, och på Studion så hade de behövt tänka mer på vissa scener och då hade den kanske känts mer sammanfogad och blivit bättre. Just för att de hade behövt skippa vissa tekniska val som skärmen och att göra saker långt bort. Jag håller med, tycker även att de hade kunnat korta ner den nämnvärt; det hade bidragit till mer tydlighet i handlingen. Men du, uppsättningen har ju trots allt fått strålande recensioner; DNs recensent upplevde den exempelvis som en triumf för Pontus Stenshäll. Vad tyckte du om regin i övrigt, “triumferar” Stenshäll enligt dig? Det var som att det hade klickat för vissa skådespelare och inte för andra regimässigt. Till exempel han som hade lite musikalkänsla över sig, Jesper Söderblom som spelar dramatikern Sebastian Brückner (som även hade någon slags konferencier-roll genom föreställningen); det var uppenbart att han hade någon tanke med att vara lite “mycket”, han hade anpassat sitt skådespeleri till föreställningens karaktär och sedan gått in för att spela det så. Problemet var ju att en stor del av ensemblen inte hade gjort det, slash att alla gjorde det på väldigt olika sätt. Stenhäll triumferade INTE just på grund av att större delen av ensemblen inte visste vad de gjorde där. Precis; då har han ju inte lyckats förmedla sin vision, vilket lite bäddar för kaos oavsett hur bra den visionen är. Men till huvudrollen då; vad tror du att Kulturbloggens skribent menade när hen skrev att Fredrik Evers, som spelar Höfgren, “gnistrade”? Hahaha. Ja du. *Stoppar in en snus*. Gnistra är väl det man gör när man har “fattat det”, och sedan gått ett steg längre. När man är “in to it”. Jag skulle inte säga att han gnistrade. Kostymen då, hade den något? Nej med det var där jag kände att de hade kunnat gå all in 20-tal. Superrealistiskt. Men nej. Det var typ en glittrig kjol som någon hade som jag tänkte direkt att det syntes att den absolut inte kom från 20-talet. “Produktplacering: Monki”, tänkte jag. Vad borde de göra för att fixa det här då? Tips till de inblandade? De borde sätta sig tillsammans allihopa, hela gänget, all teknisk personal också, och bara sitta och prata om den, jävligt länge, och mycket, och ingående. Ta ett kollektivt beslut; vad är det vi vill säga här nu? Så att alla inblandade har koll på det. Tack Elsa! Tack! Omslagsfoto: Ola Kjelbye Skriven av: Yolanta Schultz Rigtorp Previous Next

Här kommer en go sommarbit till er! Vi pitchar varför vi ska bli nya konstnärliga ledare på Stockholms stadsteater, tar upp den galna kvinnan i sekelskiftespjäserna och lyssnar till unisont prat på Folkteater i Göteborg. < Back AVSNITT 32: NÄSFLÖJT OCH HONUNGSSHOTS Här kommer en go sommarbit till er! Vi pitchar varför vi ska bli nya konstnärliga ledare på Stockholms stadsteater, tar upp den galna kvinnan i sekelskiftespjäserna och lyssnar till unisont prat på Folkteater i Göteborg. Previous Next AVSNITT 32: NÄSFLÖJT OCH HONUNGSSHOTS Artist Name 00:00 / 41:08

Vi har helt olika åsikter om en stor musikal, älskar fransk dans och Suzanne Ostens åsikter. Sara visar också en imponerade stor talang. < Back AVSNITT 38: ATT FÖDA FRAM ETT GALEJ Vi har helt olika åsikter om en stor musikal, älskar fransk dans och Suzanne Ostens åsikter. Sara visar också en imponerade stor talang. Previous Next AVSNITT 38: ATT FÖDA FRAM ETT GALEJ Artist Name 00:00 / 48:12

Utställning EVELINA DOVSTEN Utställning 2024 Evelina Dovsten Anna själv tredje En rumslig fris som visar på hantverkets dialoger, död och växelverkan. 9 november - 14 december VERNISSAGE Lördag 9 november klockan 12.00-14.00 Anna själv tredje är en rumslig fris av sammanbundna individuella verk bestående av träpannåer, akrylfärg, äggoljetempera, skuret och slipat planglas samt tusch och blyerts teckningar på papper. Med inspiration av konstnären Anna Cassels datummärkta serier av verk från förra sekelskiftet har Evelina Dovsten byggt upp en kronologisk serie arbeten där betraktaren kan studera hennes resultat som en löpande formel. Arbetsmetoden och de första skisserna skapades i somras under ett residens på Villa San Michele på Capri, Italien. Installationen du möter på Boy konsthall är en första version av ett pågående arbete. Evelina Dovsten är konstnär verksam i Stockholm och utbildad på Konstfack (MA 2019). I sin konst återvänder hon ständigt till teman rörande vetenskapsfilosofi och tyst kunskap. Hennes konst finns representerad på Nationalmuseum i Stockholm och i våras färdigställde hon sin första offentliga gestaltning för entrén till Värmdö kulturhus och bibliotek. Samtidigt är hon aktuell med boken Den moderna sfinxen skriven tillsammans med Andreas Nobel. www.evelinadovsten.com Evelina Dovsten Läs recension i Borås Tidning här .

Uppdrag GDTF FEST Uppdrag 2016 Scenkonstguiden, Teater Nu, kurerade och arrangerade Göteborgs dans- och teaterfestivals invigningsfest, finalfest och sex dagars festivalbar med liveakter och happenings på och kring Stora Teatern. GÖTEBORGS DANS- OCH TEATERFESTIVAL 2016 : INVIGNINGSFEST Det här var kvällen då vi värmde upp scenkonstmusklerna och gjorde kroppen redo för nya intryck. Laddade upp, mötte nya vänner, snackade om förväntningar och gick in i festival-mode! Bland kvällens artister ser vi Elena Wolay, DJ Cha Me Suena och I Grow Paper Wings. Dessutom utlovas sinnliga upplevelseinstallationer där du kan mjuka upp dina sinnen, juice-bar för extra boost, en interaktiv regnbågscittra och en introduktion till fenomenet ASMR som kommer få dina känslespröt att vibrera. LINE UP: ▼DJ Elena Wolay ▼Live: I Grow Paper Wings ▼ DJ Cha Me Suena ▼ Chromatic Rainbow Zither/Regnbågscittra – Rickard Ljungdahl Eklund & Rasmus Persson ▼Juice-bar ▼ASMR ▼ Häng/Chill out/Floatie-area ▼ Sinnliga upplevelseinstallationer / Sensory experience installations GÖTEBORGS DANS- OCH TEATERFESTIVAL 2016 : AFTER-ART GOES FESTIVALBAR Efter en hel dags scenkonstnjutning, vad passar då bättre än att få slappna av på en uteservering. Varje dag under festivalen kommer Stora Teaterns uteservering vara öppen och varje kväll kommer vara unik – kolla in ny scenkonst, möt spännande människor, reflektera över dagens upplevelser, aktivera dig med knep och knåp eller kom ikapp med de senaste festival-snackisarna. Som ett lek- och busland för festivalisar. Fredag 19/8 – Taste the Fringe GBG FRINGE – Vi får tjuvkika på vad Göteborgs andra scenkonstfestival har i görningen. Samtidigt pågår Gothenburg Fringe Festival och under kvällen får vi se hela 5 (!) artister bjuda på allt från björndans till amerikans roadtrip. Medverkande: My Johansson – Nor I, Steven Karwoski – Am I there yet, Rebecca Pershagen – Daddy issues, Romeo & Chulio – Bearculture och Andrew Silverwood – Andrew Silverwood is a Self Absorbed Tw*t. Lördag 20/8 – Dadaistisk afton Anti-konst, anarkism, ready-made och cynism, kanske du utropar när du hör kvällens tema. Oavsett om våra artister vill kalla det konst eller ej, så vet vi att vi kommer få en perfekt start på lördagskvällen! Medverkande: Tomas Halling – XgLosCho och Ida Lod – Den dadaistiska divan Måndag 22/8 – A night at the opera Att vara på operan kan för vissa kännas lite stelt. Som att en måste klä sig och vara på ett visst sätt. Så är det inte på den här operan, utan här är det casual, snackigt och gött. Plus att det bästa från operahusen är fortfarande med, nämligen själva operamusiken. Bra va!? Medverkande: Pop Up-Operan Tisdag 23/8 – Electro night Denna kväll blir festivalbaren helt elektrisk (OBS, på ett skönt sätt). Vi laddar upp PA:t ordentligt och vi lovar att en inte kommer kunna sitta still när energin pumpar ut ur högtalarna. Medverkande: Göteborgselektronikerna feat. dansare från Adrianas danshus Onsdag 24/8 – Dance, dance, dance En hyllningskväll till dansen. Ikväll kommer det kännas ända ut i fingerspetsarna då kroppen får visa vad den kan. Det blir känslor, stor power och spetsigt ljud. Medverkande: PCOLLSMA och Rebecca Evanne Fredag 26/8 – Den våghalsiga förfesten Den stora finalfesten (27/8) förtjänar en förträfflig förfest. För att få hjärtat att slå starkare och komma i peppig stämning har vi bjudit in två stycken artister som kommer sätta våra nerver på prov. Kom dit, om du vågar! Mandas specialiteter är luftring, handstående och vighet. Hon har medverkat i produktioner världen över med nycirkuskompanier som Chameleon Theatre i Berlin, Cirk La Putyka (Tjeckien) och just nu är hon på turné med Cirkus Cirkörs senaste produktion Limits. Manda kommer att ge oss ett handstående nummer vi sent ska glömma. Medverkande: Manda Rydman GÖTEBORGS DANS- OCH TEATERFESTIVAL 2016 : FINALFEST Välkomna till den stora finalen där vi dansar ut årets festival i en pulserande klubbupplevelse. Stora Teatern förvandlas till en sockerkicks-explosion, en bubblande värld av performance, DJ’s, happenings och överraskningar runt varje hörn. Det kommer bli sockersött, klibbigt och alldeles underbart. Överlåt dig själv till dansgolvet, låt kärlek och eufori pumpa ut till beatet av final. LINE UP: ▼ DJ iBellaO ▼ Liveperfromance: LUR ▼ DJ Studiokalejdo ▼Happening: Wonderland ▼ DJ Trillpussies ▼Pop up: Bring it to the floor ▼Happening: Bubbelmannen ▼ Danceoke: Studiokalejdo & Bataljonen ▼Sugarqueens: Teater Nu ▼ Sockerchock / Sugar kick

Samtal UNDERGÅNGEN – FASCINATION OCH SKRÄCK Samtal 2025 Undergången – fascination och skräck Fredag 24 oktober 19.00 – 19.45 Göteborg Konstmuseum Fri entré Teater Nu och Göteborgs konstmuseum bjuder in till ett samtal som djupdyker ner i undergångsmörker, dystopiska framtidsscenarier och gudarnas vrede – och som gräver i frågan om varför det är så att vi älskar att vältra oss i fantasier om världens och vår egen undergång. Hur kommer det sig att vi både fruktar och fascineras av att världen och det egna livet är ändligt? Samtalet tar avstamp i utställningen Apokalyps. Från yttersta domen till klimathot som just nu visas på Göteborgs Konstmuseum och Teater Nu:s kommande teaterproduktion Undergången , där vi möter tre personer som försöker navigera mitt i en brinnande katastrof. Hur förhåller man sig till andra när överlevnad är högsta prioritet? Vem blir man när världen är på väg att gå under? Samtalet inleds med en kort läsning ur manuset. Medverkande: Matilda Klamas är regissör och dramatiker som precis avslutat det skrivande arbetet inför teaterföreställningen Undergången. I arbetet med manuset har hon bland annat inspirerats av The Walking Dead, Max Brooks Zombie: En överlevnadsguide, Walter Benjamins historiefilosofiska teser, Hannah Arendts Vita activa och Mörkret i oss: pessimismens och lidandets filosofi av Mara van der Lugt. Tobias Elof Hadin är präst i Svenska kyrkan och författare, som på fritiden älskar att skapa rostig rekvisita, se på skräckfilm, lajva och spela rollspel. 2021 gav han ut zombierollspelet Skjut Dom i Huvudet som utspelar sig i Göteborg, och 2024 kom fotoboken Blod och Rost: Drömmar om undergången där han tillsammans med Cajsa Lithell dokumenterat det post-apokalyptiska lajvet Blodsband reloaded. Patrik Steorn är docent i konstvetenskap och museichef vid Göteborgs konstmuseum. Han har bland annat forskat om svensk konst och bildkultur kring sekelskiftet 1900. Han har också varit lektor i modevetenskap och tävlande i tv-programmet Kontrapunkt. Moderator: Sara Östebro från Teater Nu, som där är verksam som dramaturg för de sceniska produktionerna och som curator för Boy konsthall.

Teater GAMLESTADENS RÖSTER Teater 2023 Teater Nu ger GAMLESTADENS RÖSTER, ett teaterstycke som på 15 minuter gestaltar Gamlestadens historia från sumpmark till stadsdel. Med humor och rapphet får vi en sammanfattning av Gamlestadens 550 år. "Lyssna till Gamlestadens rytm. Här har många fötter gått innan oss. Stått och sått Lyssna till historiens vingslag för här kommer våra inslag." Torsdag 17 augusti Firandet börjar 17.30, Teater Nu på scen ca 18.30 Holländareplatsen Fri entré Medverkande: Lovis Håkansson Rudy Addo Kristin Falksten Bakri Wazzan Text och regi: Matilda Klamas Föreställningen gjordes på uppdrag av BID Gamlestaden.

Matilda Klamas har pratat Bloomsburygruppen med Ingela Lind och hittat en grupp som går bortom det mätbara och tvärsäkra. < Back BLOOMSBURYGRUPPEN SER BORTOM DET MÄTBARA Matilda Klamas har pratat Bloomsburygruppen med Ingela Lind och hittat en grupp som går bortom det mätbara och tvärsäkra. Konstkluster #3 I samband med Teater Nu och Scenkonstguidens föreställning Konstkolonin tar Scenkonstguiden ett redaktionellt grepp kring konstnärsgrupperingar. Detta är del 3 av 3 i reportageserien konstkluster. ÄR VIRGINIA WOOLF MISSFÖRSTÅDD? KAN MAN JÄMFÖRA TEXT MED MÅLERI? OCH VART HAR KUNSKAPEN OM DET GODA SAMTALET TAGIT VÄGEN? MATILDA KLAMAS HAR PRATAT BLOOMSBURYGRUPPEN MED INGELA LIND OCH HITTAT EN GRUPP SOM GÅR BORTOM DET MÄTBARA OCH TVÄRSÄKRA. I min research till föreställningen Konstkolonin fick jag tag på boken Leka med modernismen, Virginia Woolf och Bloomsburygruppen, skriven av Ingela Lind. Det var som om bitarna föll på plats, Ingela Lind beskrev Virginia för mig på helt nytt sätt och jämförde henne med andra konstyttringar som kubismen och Marcel Duchamp. Ingela Lind beskriver Virginias passion för form, hur hon saknade saknade liturgi och meningsfulla ritualer i sin samtidskultur och genom denna beskrivning förstod jag varför hon slår an ett så viktigt ackord hos mig. Virginia blev med ens greppbar och inte bara en dyster författare som har begått självmord och som jag oformulerat hyser en attraktion till. Ingela Lind är konstkritiker och har figurerat både i radio, på TV och varit fast anställd på DN i 30 år. Konsten är hennes bas, men hennes definition av konst är bredare än många andras och hon hävdar att konstnären inte behöver definiera sig inom ett uttrycksmedel utan kan vara gränsöverskridande. Numera skriver hon i huvudsakligen böcker och är snart aktuell med sin andra bok om Bloomsburygruppen. Vägen till Bloomsburygruppen började med en datakrasch när hon jobbade på DN. Allt hon hade skrivit försvann. “Då tänkte jag, antingen begår jag självmord eller så hittar jag på någonting. Och det var det jag gjorde naturligtvis och då tänkte jag att jag måste hitta på någonting som jag kan hålla på med hela livet, som är tillräckligt intressant.” Detta resulterade i en fördjupning i Bloomsburygruppen. Bloomsburygruppen, var ett speciellt kluster, som bestod av både ekonomer, filosofer, historiker och konstnärer av alla de slag. Men skulle man kunna kalla gruppen för en konstkoloni? “Det skulle jag säga för att för dom var ju konsten viktigast, även för Keynes som i Sverige bara betraktas som en sifferman. John Maynard Keynes hade bara läst ekonomi en termin i Cambridge och sa att ekonomin och ekonomer är bara till för konsten. De skilde på mål och medel. För dom var ekonomin bara ett medel för konsten och ett liv i konsten, och målet var vänskapen, diskussion och sökandet efter sanning via konsterna.” Ingela berättar att gruppen var emot det mätbara, gränsdragningar och definerande. De menade att livet och konsten gick utanför alla klassifikationer. “Det är fantasin, idéerna och konsten som tar oss bortom det som är mätbart, och det som vi tror är världen, men de menar att det finns så mycket mer som vi inte vet” Är det där leken kommer in, undrar jag. “Absolut, där kommer allt in. Leken är det som är utan regler, till skillnad från spelet. Leken ändras hela tiden, förändras, utökas. Det är det som är livet för Virginia Woolf alltså det här nosandet på andra sätt, gå ut och in ur olika personligheter, gå ut och in i olika tankesätt. Den bok som jag har skrivit nu heter Ta sig frihet med underrubriken Bloomsbury, Indien och det omätbara. Det är det här omätbara som är väldigt viktigt i en tid där vi bara tror på fakta och det mätbara. Det är det som är konsten. Om du sätter upp massa gränser för hur man får tänka och hur man får gestalta saker så har du uteslutit konsten.” Leken var för Bloomsburygruppen både en politisk och en ideologisk handling. Genom lek öppnade de för nya infallsvinklar. “Där är leken otroligt viktig. Att föreslå och pröva.” Bloomsburygruppen träffades regelbundet genom hela livet och stötte tankar mot varandra. Ingela Lind framhåller att de höll ut med varandra, även när deras åsikter gick isär. “Dom hade artikulerat att samtalet och diskussionen var viktigt.” De var inte heller rädda för att kritisera varandra. “De skrev ner varandra men det dödade inte deras relationer. Vi blir ofta ovänner om vi har olika åsikter, men det blev inte dom. För dom trodde på samtalet. Där är vi väldigt otränade.” Deras sammanslutning bidrog till deras eget skapande och varande. Det goda samtalet var centralt för gruppen. Genom det fick de ständigt nya infallsvinklar. “De trodde att samtalet, alltså att samvaron med andra människor driver fram saker inom dig själv som du inte skulle kommit på om du var ensam.” Jag tänker att det goda samtalet är en konstform i sig men som vi kanske har tappat idag och Ingela hakar på min tanke. ”Ja, det är ju på något sätt ute, för det är ju det mätbara och det tvärsäkra, som i sig nästan blir någon slags hånande tvärsäkerhet, det är det som är inne. Det är väldigt farligt. Det utesluter och stänger istället för att öppna. Det är det där med öppnandet som jag tror är väldigt viktigt, att vi inte tror att vi har kommit fram till det slutgiltiga utan det kan finnas andra sätt att attackera det här på. Det drar ju också in andra kulturer och där var de ju lite pionjärer då när det var så isolanistiskt i England, som det håller på att bli igen. De var öppna mot andra sätt att tänka.” Ibland kan jag få för mig att vi har fått fel bild av Virginia, att vi har missuppfattat henne. “Jag vet inte om jag skulle säga missuppfattad, men vi har stängt in henne tycker jag, som ren litteratör. Jag kallar henne för en gränsöverskridande konstnär, för det är det jag tycker att hon är. Visserligen använder hon ordet hela tiden, men hon använder ordet som det vore måleri. Hon är oerhört intresserad av olika konstarter. Om du tar till exempel Vågorna eller Mot fyren, om man läser dem nästan som målningar då tycker jag att man kommer mycket längre än om man bara analyserar texten. Hon strövar runt i alla konstformer.” Virginia beskriver själv i en dagboksanteckning hur hon letar efter en ny form i sitt skrivande som skulle förändra allt. “Hon ville använda orden på det sättet, hon drömde om det. Orden var ju hennes specialitet, hon prövade dem, sög på dom. Hon ville vidga den ramen. På det sättet var hon väldigt nyskapande.” I boken Leka med modernismen beskriver Ingela hur Virginia var besatt av formen men att det kan kännas främmande idag då innehållet dominerar konsten. Något jag själv känner igen, att vi har lättare att prata innehåll än form i konst och scenkonst. “Jag tycker det har varit ett väldigt ensidigt förnekande av formens betydelse. Man kan ju inte plocka ut den ensam. Men formen spelar en oerhörd viktig roll när det gäller konstverken. När man säger att det bara är innehållet som spelar någon roll då kan man lika gärna gå till ren journalistik eller text. Men konst är ju så mycket mer, det är ju ett samspel mellan väldigt många olika former, innehåll, tid och personer. Det är det komplexa samspelet som är konstens frihet. Tar du bort formen har du ju bara en ren utsaga kvar.” Jag undrar givetvis varför det har blivit så att form frågorna hamnat i skymundan? “Jag tror att det är för att vi bakom oss har det här med formalismen, som på 50-talet blev så otroligt stel och elitistisk, och som sa att så här ska det vara. Det var det som gjorde formalismen så omöjlig. Man var tvungen att bryta upp den. Jag tycker också att om man säger att innehållet inte alls spelar någon roll, som några inom Bloomsburygruppen sa, vilket jag opponerar mig mot, då har man själv blivit fundamentalist.” Jag tänker att det också saknas kunskap att prata om form. Vi har inga ord för att beskriva form utan därför fokuseras det mer på innehåll. ”Allting beror på den tid man är i. Det har att göra med den tiden där politiken var det viktigaste. Och när politiken var viktigast, kanske för att det har varit så repressivt tidigare, då var alla formfrågorna farliga. Då ville man visa att konsten var mycket viktigare än bara konsten, att den hör ihop med samhället. Men det har vi visat så mycket nu, och då har man glömt bort formen helt. Vi har aldrig utbildats i att diskutera formen och se vad den gör för innehållet. Där är vi både outbildade och väldigt hämmade.” Kan pjäsen Vem är rädd för Virginia Woolf ha påverkat vår bild av Virginia? “Kanske att pjäsen har påverkat på så sätt att man tror att hon är läskig och galen. Det är många som tror att hon är det. Mycket av hennes kändisskap beror ju på hennes självmord och att hon betraktas som galen. Det tror jag har spelat en ganska stor roll. Men det var hon ju inte. Hon hade perioder av psykisk ohälsa men det är ju inte klokt om man ska dra fram det som den sanna bilden av Virginia Woolf. Hon var ju i själva verket otroligt skarp och det kanske var därför hon begick självmord för att hon kände att det där höll på att förstöras.” Virginia tog sitt liv 1941 och under andra världskriget bodde hon och hennes judiska make Leonard Woolf i Summerset. Ingela berättar hur de dagligen fick utstå flyganfall med flygningar 100m över sina huvuden. “Virginia fattade nog mer än någon annan vad kriget innebar. Självmordet var helt konsekvent, hon kände att hon inte kunde skriva längre och började höra röster igen, som hon hade hört när hon var sjuk för längesen, och hon misstrodde världen. Jag tycker man kan förstå, det är ingen galen handling, det är en konsekvent handling. Jag vill inte försvara det, men menar att det inte var en galen människa utan att det var genomtänkt.” Bloomsburygruppen tog ställning mot samhället genom att vara pacifister och var emot all form av fundamentalism och alla former av auktoritära maktutövningar. De tog också ställning för någonting, ett öppnande tankesätt och att konsten inte är medel för någonting. “Där är de för mig en alternativ modernism. Konsten får aldrig vara fundamentalistisk.” Ingela Linds engagemang för gruppen slutar inte i och med den andra bokutgivningen. I vår skapar hon och Bo Nilsson en stor utställning om gruppen på konsthallen Artipelag som ligger på Värmdö strax utanför Stockholm. Det är den första utställningen om Bloomsburygruppen i Skandinavien och de 3000 kvadratmetrarna utställningsyta på Artipelag kommer fyllas med de olika personerna, design, förstautgåvor och foton. Det blir Omega Workshops, Charleston och den mjuka modernismen. 22 mars öppnar utställning och jag kan knappt vänta. Skriven av: Matilda Klamas Previous Next