Utställning GÖRAN KLING Utställning 2024 Blommor till dom levande Göran Kling 4 maj - 8 juni Vernissage: Lördag 4 maj, 11.30-14.00 Konstnären Göran Kling (f. 1978) presenterar nya verk på Boy konsthall. Blommor till dom levande är en installation av keramiska reliefer i sökande efter svar på frågor om arvsynd, föräldraskap och om hur våld har förändrat konsthistorien. Göran Kling är känd för sina smycken och reliefer med motiv som blandar populärkulturella referenser, memes och smileys med uråldriga symboler. Uttrycket är personligt, slående och direkt – men objekten bär även på frågor och påståenden om hur vi människor skapar värde och mening i våra liv, genom historien och i samtiden. Öppningen av utställningen görs som en del av Craft Days. Lördag den 4 maj erbjuds Craft Days-besökare en gratis busstur till några av evenemangets pärlor. Bussen avgår från Järntorget i Göteborg och tar er först till Nääs Konsthantverk och sedan vidare till Boy konsthall. Boka dina biljetter till bussresan här: https://craftdays.se/craft-tour __________________________________________________ "The tradition of the oppressed teaches us that the ‘state of emergency' in which we live is not the exception but the rule.There is no document of civilization which is not at the same time a document of barbarism. And just as such a document is not free of barbarism, barbarism taints also the manner in which it was transmitted from one owner to another” . - Walter Benjamin, Theses on the Philosophy of History . Stockholmsförorten Fruängen var 30 år gammal när jag föddes. Den hade byggts, som allt annat under åren efter andra världskriget, på en stark ideologi om den nya moderna tiden. Men på 80-talet kändes allt i Fruängen otroligt omodernt. Som om det kom från en svunnen tid vars tankar och ideal inte längre gick att greppa. När de första amerikanska programmen började sändas på tv var färgerna så starka att kontrasten till de dova putsfasaderna blev ogreppbar. Någonstans mellan Tjeckisk dockteater och Hulk Hogan uppstod ett hack i tiden som jag undrat över sen dess. När första världskriget slutade hade Duchamp redan ställt ut Fountain och modernismen hade helt brutit sig loss från allt som någonsin existerat innan. Men kriget hade varit så förödande att när freden till slut kom var Europa förlamat av sorg. Konsten var tvungen att igen bli något tryggt och bekant. Modernismen återgick till religion, mytologi och hantverk. Fast det blev inte som innan utan en ny Frankenstein-version, ihoppusslat av avbrutna idéer och förnimmelser om något som inte längre fanns kvar. Det finns en stentavla i Pompeii av Ikaroslegenden där nästa allt i bilden mörknat utom figuren av en sörjande far sittandes på stranden. Efter att själv blivit förälder läste jag om historien. Jag har alltid trott att det är en sedelärande berättelse om att följa den ”gyllene medelvägen”. Att inte flyga för högt eller för lågt. Men när jag läser den igen handlar det inte alls om det, utan istället om Ikaros far Daedalus. Daedalus, som var konstnär och uppfinnare, tog sig an att utbilda sin systerson i måleri. Men när studenten visade sig ha mer talang än läraren blev Daedalus så avundsjuk att han mördade honom genom att kasta ner honom från Akropolis trappor. Senare i historien, när Daedalus och Ikaros flyr från Kreta med hjälp av vingarna, kommer Atena ned från Olympen för att utkräva rättvisa för faderns synd genom att låta Ikaros falla från himlen. Blommor till dom levande är en installation av keramiska reliefer i sökande efter svar på frågor om arvsynd, föräldraskap och om hur våld har förändrat konsthistorien. Relieferna befinner sig någonstans mellan bild och form där både symbolik och förkroppsligande kan existera samtidigt. Stengodsleran har en historisk koppling till antiken men också en för mig emotionell koppling till funktionalismens husfasader och deras avsaknad av utsmyckning. Installationen utgår ifrån Walter Benjamins tes om konstens roll som krigsbyte där segraren äger makten över dess öde. Där alla artefakter måste ses på i ljuset av en lång historia av nedärvd makt och våld. - Göran Kling __________________________________________________ Vernissage: Lördag 4 maj, 11.30-14.00 ÖPPET Torsdag 15.00-18.00 Fredag 15.00-18.00 Lördag 11.00-14.00 Boy konsthall drivs av konstkompaniet Teater Nu och görs med stöd av Kulturrådet, Västra Götalandsregionen, Bollebygds kommun, Tore G Wärenstams stiftelse, Sparbanksstiftelsen Sjuhärad och Sensus. Öppningen av utställningen görs som en del av Craft Days. https://craftdays.se

Karin Noomi Karlsson har sett Ensam galning i ett slakthus i Gamlestaden, Göteborg < Back HUR DJUPT ÄR KANINHÅLET? Karin Noomi Karlsson har sett Ensam galning i ett slakthus i Gamlestaden, Göteborg “SOM ATT VAKNA UPP MITT INNE I EN SKRÄCKFILM OCH INTE KUNNA HITTA NÖDUTGÅNGEN”. KARIN NOOMI KARLSSON HAR SETT ENSAM GALNING I ETT SLAKTHUS I GAMLESTADEN, GÖTEBORG. EN SCENKONSTUPPLEVELSE UTÖVER DET VANLIGA SOM HON INTE TYCKER VI SKA MISSA." “This is your last chance. After this, there is no turning back. You take the blue pill - the story ends, you wake up in your bed and believe whatever you want to believe. You take the red pill - you stay in Wonderland, and I show you how deep the rabbit hole goes.” – Neo, The Matrix Den 3 april 2018 klockan 12.46 lokal tid kliver en kvinna in på YouTubes kontor i San Bruno. I handen har hon en halvautomatisk Smith & Wesson som hon avfyrar mot de anställda runt omkring henne. Kvinnan hette Nasim Najafi Aghdam och hon avslutade sitt eget liv på plats efter attacken. Här kunde historien om henne ha slutat. Nasim var inte särskilt känd utanför kretsen av följare på YouTube och mycket lite av hennes filmade material har överlevt då hennes YouTube-kanal raderades på allt innehåll kort efter händelsen. Men tack vare Isabel Cruz Liljegrens pjäs har Nasims namn åter lyfts upp till ytan, och det på ett synnerligen förtjänstfullt sätt. I Alexandra Nordbergs intensiva tolkning får publiken möta olika sidor av performancekonstnären, YouTubern, veganen, träningscoachen och kvinnan Nasim. Ensam galning är ingen vanlig teaterföreställning. Besökarna blir en del av föreställningen, gränsen mellan verklighet och föreställning suddas sakta men säkert ut; det är inte en föreställning för den som önskar vara en passiv åskådare. Vi bjuds in i Nasims universum och möter olika versioner av henne i de scener som spelas upp. Ena stunden är vi de anställda på YouTubes kontor som blir beskjutna, i nästa ögonblick deltar vi i en minnesstund för Nasim. Kronologin är uppbruten och upplevelsen blir inte helt olik den man får när man ser David Lynch-filmen Mulholland Drive. Vad är sant? Vad är en produkt av hennes psykiska ohälsa? Vad kommer att hända härnäst? Föreställningen spelas på en temporär scen i ett gammalt slakthus. Det är ingen slump att man har valt att lämna Stadsteaterns trygga omgivning, här gäller det att skapa en miljö som är så kall och hård som möjligt för att publiken ska få en chans att känna det Nasim sannolikt kände när hon osäkrade sitt vapen och tryckte av. Referenser till The Matrix och klassisk litteratur fulländar känslan av skräck och osäkerhet. Det verkar faktiskt inte finnas någon gräns för hur djupt kaninhålet är. Och det är kanske i just det ögonblicket som jag ser en likhet mellan mig själv och Nasmin. För vilken kvinna har inte varit i ett läge där man har känt sig förbannad på grund av diskriminering, patriarkatets förtryck och omgivningens fördömande blickar när man bryter mot normerna? Och vem har inte fått höra att man är hysterisk när man försöker uttrycka sin ilska och besvikelse? Ensam galning är en helt ny upplevelse. Det blir lite som att vakna upp mitt inne i en skräckfilm och inte kunna hitta nödutgången. Vid ett par tillfällen får man sig en rejäl pulshöjare och just när man tror att det hela är över så kommer en överraskning som inte liknar något som jag har sett på en teaterscen tidigare. Det här är definitivt en föreställning som man inte får missa. Den är inget för räddhågsna, och den väcker framför allt en fråga som jag inte hade väntat mig. Kunde hon ha varit jag? ENSAM GALNING Göteborgs Stadsteater Spelas fram till 16 maj på tillfällig scen i Slakthusområdet, Gamlestaden På scenen: Alexandra Nordberg Manus och regi: Isabel Cruz Liljegren Scenografi och ljus: Carl Kristiansson Ljud och musik: Bernt Karsten Sannerud Producent: Gustav Åvik Omslagsfoto: Ola Kjelbye. Bilden visas här något beskuren. Skriven av: Karin Noomi Karlsson Previous Next

Matilda Klamas reflekterar kring Göteborgs dans- och teaterfestival och ställer sig frågor kring engagemang och angelägenhet. < Back GÄRNA MER GLÖD! Matilda Klamas reflekterar kring Göteborgs dans- och teaterfestival och ställer sig frågor kring engagemang och angelägenhet. MATILDA KLAMAS REFLEKTERAR KRING GÖTEBORGS DANS- OCH TEATERFESTIVAL OCH STÄLLER SIG FRÅGOR KRING ENGAGEMANG OCH ANGELÄGENHET. Göteborgs dans- och teaterfestival är sannerligen igång och har tagit staden i besittning. Åtminstone är det svårt att missa om en tittar på stadens flaggor – där vaggar de lila och vittnar om att kultur finns inom sikte. Än finns det tid att ta del av festivalen då finalen är till helgen. Att ha en internationell festival är en ynnest. Ett tillfälle att bli överraskad och bredda sina vyer. Frågan är dock om göteborgaren, alltså då syftar jag på gemene man (om det finns något sådant), ens vet om att det pågår trots de lila flaggorna. Själv har jag hajat till över frekvensen av ansikten jag känner igen. Jag påstår inte att det är en festival för redan invigda. Eller så klart att det är på ett sätt. Det måste det vara, men publiken måste vara där bredvid och fascineras och förfasas. Givetvis att branschen ska vara där och tycka och tänka, se och reflektera. Det borde till och med vara en ännu större angelägenhet. På så sätt blir festivalen relevant för återbörden av konsten. Däremot är det inte verket vi pratar om när vi kommer ut ur salongen, vi vet ju inte vad den andre tycker. Kanske vill vi (läs även jag) inte ta ifrån någon den andras upplevelse, dissa det vi sett så att någon tar illa upp eller om en älskar det känna sig ängslig att det kanske inte var så bra trots allt, den andra vet säkert bättre vad som egentligen är objektiv bra. Ta Bokmässan som ett exempel där både bransch och besökare är angelägna. Där upprör bokningar, debatter skapas, vi nås av både missnöje och hurrarrop. Om Göteborgs och dans- och teaterfestival är det dock oroväckande tyst. Varför vet jag inte. Kanske ligger det i scenkonstens natur? För som sagt tänker jag att det borde angå fler – bra eller dåligt till trots. Sen handlar scenkonst sällan om det var bra eller dåligt utan vilka tankar och känslor det väcker. Låt mig nu engagerat berätta lite om de känslor och tankar som kommit till mig – för jag tänker låta festivalen angå mig. Det började med en invigning på Stora Teatern, varnad för att det bara var saft i champagneglasen trängde jag mig fram genom ett nickande och hejhej till baren. Peppen låg i luften och den där känslan av måtte detta vara bra så vi kan gå peppade ut i natten infann sig. L N´EST PAS ENCORE MINUIT… (IT´S NOT YET MIDNIGHT…) Invigningsföreställningen var l n´est pas encore minuit… (It´s not yet Midnight…) med kompanit Compagnie XY. Ett kompani bestående av 22 akrobater som tillsammans skapar övermänskliga pyramider av minst tre personer som står ovan på varandra. Genom lek och bråk skapades vackra och häpnadsväckande mänskliga skulpturer. Som att få en skärva av liv. Däremot reagerade jag på hur en del stereotypa bilder återskapades då kvinnor och män skildes tydligt med kläder, formationer och agerande. När den första fascinationen hade lagt sig av “wow hur är det möjligt” gick tiden betydligt långsammare och timmen kändes snarare som två. Starkast för mig var på slutet när applådtacken avbröts av att en av konstnärerna gick fram på scen och läste upp ett meddelande om solidaritet och gemenskap från ensemblen. “Själva kommer vi fortare fram men tillsammans kommer vi längre”. Jag kan inte annat än hålla med, låt oss tillsammans komma längre vad det gäller stereotypa könsnormer även inom cirkusområdet. EXPOSE´ DANCE FESTIVAL Vidare ut i natten kom vi i alla fall och vi styrde våra steg direkt mot Pustervik för att ta del av Vouge-balen, Expose´ Dance Festival. Vouge ball konceptet är en del av Hbtqia+ communityt/kulturen. När tillställningen väl drog igång långt efter utsatt tid blev jag mind blown på ett helt annat sätt. Tala om engagerad publik och ett hyllande av mångfald utan att stryka medhårs. En vogue ball är en tävling där de dansande bedöms av en internationell jury. En jurymedlem fungerar som MC, en sorts ciceron som presenterar både de tävlande och de olika kategorier som gäller för kvällen. Det kan vara till exempel Red Velvet Runway, där deltagarna är klädda i rött och uppträder på en catwalk, eller Golden Olden Way, där dansarna ska ha något guldfärgat i sin outfit. Deltagarna ägde scenen, publiken var eggade till max och alla blev styrkta med en välbehövd kaxighet. BLAB Nästa anhalt är dag sex av festivalen då jag begav mig till Atalante för att ta del av Blab av Sonja Jokiniemi. En föreställning där förväntningarna kan ha legat mig till last. Då Scenkonstguiden har intervjuat Sonja Jokiniemi och jag fann hennes tankar högst intressanta var jag minst sagt peppad. Det scenrum som jag till en först upplevde som lekfullt och fantasieggande vackert blev snart en mättad bild. Föreställningen beskrivs som en hybrid av bildkonst och koreografi där människor och objekt blandas, där kroppar sträcks ut och begär genomträngs. För mig blev föreställningen snabbt en enda bild av begär och sexualitet, en bild som varken eggade eller väckte mig. Skulpturerna blev i mina ögon enbart fallossymboler och det våldsamma stycket med de gnyende hundarna blev för mig som tortyr. Om det ändå hade varit provocerande – för mig blev bilderna ett dött lopp där min fantasi inte fann någon rymd. Spännande var dock kostymvalet, som engagerade publiken efteråt. De laborerade med en slags nakenhet fast med kläder på. Till exempel en luftig topp och byxa som med sitt håliga mönster skapade konstrast mellan att vara naken men välklädd. Eller kvinnan i “latex-dress”. Tänk en genomskinlig disktrasa som gjorts om till en onepice som inte andas. Vilket ledde till att publiken var rädd att hon skulle svimma. “Hoppas hon får ta av sig den direkt efteråt”. Och här gjorde jag mig också skyldig till att prata om väder och vind efter föreställningen. Varför gick jag inte igång och engagerat uttryckte mig efter föreställningen? Som så många håller jag med om att hellre tycka något än att allt blir ljummet och bara en parantes. Vi får inte glömma deras arbete, deras tankar bakom verket – det jag åtminstone kan göra är att tycka, tänka eller känna något. THERE IS A NOISE Näst på tur för att stilla min hunger efter härlig scenkonst var There is a Noise av Freya Sif Hestnes & Marina Popovic detta var som balsam för min själ. Vi bjuds till bords bland ett krigslandskap i miniatyr och får till uppgift att hjälpa till och placera ut soldater. Doften av nygräddade våfflor ligger i luften. Ett intimt samtal påbörjas, där en av konstnärernas mormors dagbok från 1945 hjälper oss in i tematiken. Det blir ett samtal om minnen, sanna och kanske osanna, och en berättelse om att vara ett barn som har flytt till Skandinavien. Det som utmärker There is a Noise är att de på samma gång skapar spänning och ett intimt rum. Jag känner mig trygg, men samtidigt oerhört vaken för snart kommer bordet skälva och miniatyrerna omvandlas till ett storartat skuggspel. Jag blir berörd och invigd, det är som att jag har fått en personlig gåva. SLUTLIGEN Ja, slut är det inte. Festivalen är i skrivande stund i full gång och snart sitter jag bänkad på Stadsteatern för att se Ein Volksfeind (An Enemy of the People) från Schaubühne Berlin. Däremot ställer jag mig fortfarande frågan kring när vi/jag ska slå på stora trumman kring scenkonst? Instagram storys gapar tomt av reflektioner från föreställningarna. Ingen är upprörd, några inbördes prisar. Låt det angå oss mer. Nej, inga drev, inga oreflekterade resonemang. Men gärna glöd! Bild i bannern: från föreställningen There is a Noise Skriven av: Matilda Klamas Previous Next

Nätverk Gräsrotsuppropet Nätverk 2016 Målet med gräsrotsuppropet var att samla fria kulturaktörer för att stärka varandra och tillsammans undersöka frågor som ”kan vi få mer makt tillsammans?”, ”finns det någon specifik fråga vi vill samlas kring?”, ”vad har vi för roll nu/vad vill vi ha för roll i framtiden?”. Det blev fyra träffar med fortbildning, samtal och organisering. Bakgrunden till initiativet kommer från att det talas med målande ord om gräsrötternas betydelse för konstens och kulturens fortlevnad och utveckling. Men vilka är dessa gräsrötter och vad betyder det att vara en? Vad har gräsrötterna för ansvar? Ges gräsrötterna någon verklig makt och handlingsutrymme i kulturplaner och budgetar? Moderator för träffarna var Matilda Klamas, med stöttning av Sara Östebro. Träff nr 1: “Gräsrötter” vad är det och vad har ”vi” för roll och rättigheter? 24 februari 2016 Gäst: Sewilius Berg – Verksamhetsutvecklare på ABF, konstnär och musiker. Plats: Masthuggsteatern. Träff nr 2: Kultursystem och strukturer – vem sköter vad? 17 mars 2016 Gäst: Angelica Hadzikostas, enhetschef Kultur & Konstarter på Kultur i Väst Plats: Kompani 415 Träff nr 3: Kulturpolitiska mål och planer – hur kan en använda sig av dem? 21 april 2016 Plats: Scenkonstguidens kontor, Gamlestaden. Träff nr 4: Vad vill vi påverka/förändra? 26 maj 2016 Plats: Atalante

Matilda Klamas har sett föreställningen 35 jag och några skådespelare på Backa Teater. < Back TRUSTCOINS OCH SEKTKÄNSLOR Matilda Klamas har sett föreställningen 35 jag och några skådespelare på Backa Teater. “JAG FÖRSÖKTE FORCERAT TÄNKA PÅ VIKTIDEAL FÖR ATT FULLFÖLJA UPPGIFTEN”. MATILDA KLAMAS HAR SETT FÖRESTÄLLNINGEN 35 JAG OCH NÅGRA SKÅDESPELARE OCH MISSLYCKADES ENLIGT SIG SJÄLV PÅ SAMTLIGA UTBILDNINGSPUNKTER. VET DU VEM DU ÄR? 35 jag och några skådespelare är en föreställning som bygger på deltagande, där publiken genom interaktiva stationer får vägledning i hur de kan konstruera och repetera in sin internetpersona, och vilka sociala koder som kan användas för att göra internet till en feministisk utopi. I foajén får vi ta emot ett formulär där det finns frågor om ditt jag. Vet du vem du är? Jag velar mellan ja och nej, kryssar nej. Nästa fråga: Är du säker? Är du riktigt säker? In kommer ett överpeppat gäng. Jag citerar en medpassagerare på bussen hem “ett möhippegäng en inte vill hänga med”. Vi får tilldelat oss den lokala valutan trustcoins, som bygger på tillit, och jag betalar gladeligen lite av mina 35 trustcoins för utbildningen och toapapper. Utifrån vår enkät blir vi peppigt indelade i grupper. Min grupp tas emot av en nervös, eller förmodligen spelad nervös, föredragshållare. Här får vi en workshop om troll och lurkers. Vi övar oss i att bekräfta varandra och ställa frågor, får redskap att erkänna våra troll- och lurkerstendenser och verktyg att träna bort dem. Det blir tydligt för mig att en av grundpunkterna kring den utopi vi “förväntas” att haka på är att delta mer på nätet och sprida positiva känslor, helt enkelt like:a loss och kommentera. “En utopi på nätet kräver engagemang, och hur glada blir vi inte av likes”, förklarar föreläsaren Barbiecute. ETT LIV IN FRONT OF KEYBOARD Vi börjar också ställas inför faktumet att bara leva i livet in front of keyboard. Där kommer frågorna kring hur behag och tillfredsställelse ska tas hand om i den kommande utopin. Vidare får jag ta del i en skräddarsydd utbildning i frigörandet av kroppen och nya alternativ till njutning. Jag får “dansa”, skaka kroppen fri från patriarkatets påtryckningar att trycka in vårt behov av rörelse i spel och form och hitta ett nytt formlöst sätt att röra mig. Som i min hjärntvättade hjärna liknar formen dans. Jag får också ta del av ASMR-rummet, där jag erbjuds att doppa mitt ansikte i en croissant och leka med kinestetisk sand. Ett av de mest krävande momenten under utbildningen var när vi fick lägga oss under ett skönt “tyngdtäcke” gjort av makaroner. Där skulle vi inse att våra lungor var fyllda av dyvatten som utgjordes av patriarkatet och alla förutfattade meningar om våra kroppar. Rummet var uppbyggt som en slags avslappningsstation och jag hamnade snabbt i ett meditativt läge. När jag låg under det härliga täcket och lyssnade till den välbehagliga rösten bad hen mig att inte styra mina tankar utan att låta dem vandra fritt. Jag tänkte på mäktigheten av att föda barn och härlig inredning. Kanske lät jag mina tankar vandra för fritt eller i fel område av frihet, då plötsligt rösten bad mig att ta tankarna och bränna dem i en eld. Kasta bort förtrycket. Bland barnfödar-tankar och nya färger på köksväggen, var jag högst motvillig att säga att det var patriarkatets fel och bränna skiten. Jag försökte istället forcerat tänka på viktideal för att fullfölja uppgiften, men lyckades inte riktigt. Därav blev den ljusceremoni som följde lätt problematiskt då vi skulle kasta våra tankar överbord. Jag smälte upplevelsen med lite egentid mellan passen, som tur hade jag trustcoins över så det räckte till nutella och chips. Utbildningen blev klar – var jag redo att joina den feministiska utopin på nätet? Tveksamt. Jag hade ju misslyckats på flera punkter i utbildningen och kanske var jag bortom räddning, hjärntvättad av patriarkatet. I slutet blev vi ombedda att dela med oss av våra användarnamn och lösenord till de sociala medier vi använder, så vi alla kan hjälpas åt att sprida glädje i utopin och dela på arbetsbördan. Nästintill samtidigt när jag avböjer att dela med mig höjer en skådespelarna rösten och säger att en i publiken har sagt “Aldrig i livet!” I grupper får vi sedan kort diskutera varför vi inte vill dela med oss och tyvärr inte prata lika mycket om våra tankar om den utopi som målats upp. “VAD HAR VI VARIT MED OM?” “ÄR DET EN SEKT?” På bussen på väg hem utbryter snabbt en diskussion med några andra från publiken. “Vad har vi varit med om?”, “Är det en sekt?”, “En dystopi”. Mina medresenärer liksom jag beskriver upplevelsen snarare som ett mardrömsscenario än en utopi. Däremot hade jag svårt att luska ut om det var avsikten. I programtexten läser jag att föreställningen 35 Jag och några skådespelare på fullt allvar vill utforska de psykologiska och etiska dilemman, och den politiska potential, som finns i den digitala offentligheten, där alla har möjlighet att framställa sitt eget subjekt. Det blev ingen utopi den här kvällen, men jag drabbas ändå av vilka diskussioner upplevelsen satte igång. Det är inte ofta som en föreställning så direkt efter sitt slut uppbådar i diskussioner om dess syfte med andra ur publiken. Samtalet landade heller inte i vad som var bra eller dåligt, utan kring tankarna bakom verket. En verkligt engagerande och tankeväckande kväll – men några medlemmar blev det inte, i alla fall inte den här kvällen. Infobox: 35 JAG OCH NÅGRA SKÅDESPELARE är ett samarbete mellan finlandssvenska Balu Frau (Sonja Ahlfors och Joanna Wingren), Stefan Åkesson (Poste Restante) och de nordiska skådespelarna: Nina Matthis, Sepideh Khodarahmi, Bergdís Jóhannsdottir, Lidia Bäck och Klara Wenner Tångring. Produktionen turnerar i hela norden under 2018-2019. Bild i bannern: Foto Liina Aalto-Setälä Skriven av: Matilda Klamas Previous Next

Workshop WORKSHOP I CLOWNTEKNIK Workshop 2026 For English scroll down Stefan Ostojić gästar Teater Nu:s minifestival Crossing Stages med en workshop i clownteknik den 14 maj på Scen 46. Stefan är en professionell skådespelare och clown från Serbien. Han har bakgrund i klassiskt skådespeleri men har hittat hem i clowntekniken, där han hittat en frihet i sitt sceniska uttryck och en möjlighet att berätta historier med hjälp av humor. Som del i sin konstnärliga praktik reser han runt med cykel, mellan byar och länder, och spelar föreställningar. Under workshopen får du som deltagare utforska grundläggande clownteknik, fysisk gestaltning och publikkontakt genom praktiska övningar. Fokus ligger på närvaro och lekfullhet. ”Är det möjligt att kommunicera med en publik enbart genom din närvaro? Hur mycket krävs för att plantera en tanke i publikens medvetande? Vi kommer att utforska dessa frågor genom clownens uttryck. Att hitta frihet i det egna uttrycket. Vi kommer att röra oss långt bort från ‘method acting’ och ‘karaktärsarbete’, men samtidigt komma väldigt nära.” – Stefan Ostojić Workshopen är på fortsättningsnivå. Tidigare erfarenhet av skådespeleri, dans eller liknande krävs, men ingen tidigare erfarenhet av clownteknik är nödvändig. Deltagaravgift: 60 kr När: 14 maj kl 11.00-13.00 Var: Scen 46 Dörrarna öppnas 10.00 och f ika finns att köpa på plats ANMÄL DIG HÄR Din anmälan är registrerad först efter att du fått bekräftelsemail från Teater Nu och efter att du betalat in deltagaravgiften. ENG: WORKSHOP WITH STEFAN OSTOJIĆ We are pleased to invite Stefan Ostojić for a workshop in clown technique. Stefan is a professional actor and clown from Serbia. With a foundation in classical acting, he turned to clown to explore freedom of expression on stage and to tell stories through pure comedy. He travels by bicycle, performing shows in villages as part of his artistic practice. In this workshop, participants will explore fundamental clown techniques, physical expression, and audience connection through practical exercises. The focus is on presence and playfulness. “Is it possible to communicate with an audience using only your presence? What is the exact amount of effort needed to plant a thought in the audience’s mind? We will explore those questions through the medium of the clown. Finding freedom in self-expression. We will go far away from "method acting" and "character work" but ever so close.” – Stefan Ostojić The workshop is on an intermediate level. Prior experience in acting, dance, or related fields is required, but no previous experience with clown is necessary. Participation fee: 60 SEK When: 14 maj kl 11.00-13.00 Where: Scen 46 Doors open at 10:00, and refreshments will be available for purchase on site. Register here: Your registration is only registered after you have received a confirmation email from Teater Nu and after you have paid the participation fee. SIGN UP HERE

Performance BOYS BOYS BOYS Performance 2023 Boys boys boys 23 september – 28 oktober När skymningen sveper in över Bollebygd öppnas dörrarna till Boys boys boys , en drömsk tillflyktsort där virriga hjärnor och trötta fötter kan släppa taget om verkligheten och färdas bort över upplevelsehorisonten. Denna installations- och performancehändelse leker med idén om "nattklubben" som en portal, en dörr till alternativa världar och en reva i verkligheten. Boys boys boys bjuder in till en utforskning av vår kollektiva och individuella potential, en plats för drömmar om oss, en inbjudan att fira, eller glömma, vad vi kan bli och vad vi redan är. MEDVERKANDE Stina Fors Klara Ström Sebastian Rudolph Jensen Emelié Sterner Tanja Andersson Matilda Klamas Rasmus Raphaëlle Östebro Maja Östebro Sara Östebro +Gäster +Silent Disco Boys boys boys håller öppet sex lördagskvällar i september och oktober. Övriga dagar kan delar av Boys boys boys upplevas utifrån. Läs utställningskatalogen här ! ÖPPET Lördag 23 september, 18.00 - 21.00 Lördag 30 september, 18.00 - 21.00 Lördag 7 oktober, 18.00 - 21.00 Lördag 14 oktober, 18.00 - 21.00 Lördag 21 oktober, 18.00 - 21.00 Lördag 28 oktober, 18.00 - 21.00 Boys boys boys var en del av satelitprogrammet för GIBCA, Göteborgs Internationella Konstbiennal 2023. Läs reportage i Borås Tidning här . .

Gala SCENKONSTGALAN 2019 Gala 2019 Scenkonstgalan 2019 – en kärleksförklaring till scenkonsten! Ägde rum 18 februari 2019 Vid den pampiga porten till Stora Teatern rullas den röda mattan fram och leder dig in till allt vad en gala bör ha: glamour, förväntningar och storslagna hyllningar. Välkommen till Scenkonstgalan, det svenska scenkonstpriset som sätter fingret rakt ned i samtiden, får oss att tappa greppet om tid och rum och låter våra känselspröt explodera. Kvällens program: 18.00 - Dörrarna öppnas för mingel i kristallfoajén 19.00 - 22.00 - Gala i två akter med en halvtimme paus 22.30 - 01.00 - Galaklubben, Scenkonstgalans officiella efterfest på Scandic Rubinen. Husband – Amanda Andréas Amanda Andréas tar avstamp i den svenska jazz- och vistraditionen och med sin förmåga att förmedla text fångar hon publiken, oavsett generation, från första till sista ton. Aktuell med sitt debutalbum kommer hon under denna bubblande galakväll bjuda på glittrande musik tillsammans med några av stans mest strålande musiker! Konferencier – Nina Zanjani Årets konferencier är skådespelaren med det breda registret – vi har sett henne växa, tänja på gränser och vrida på scenuttryck i komiska, introverta såväl som temperamentsfulla roller. Nina Zanjani är aktuell med Hålla andan på Dramaten och har gjort sig känd genom filmer som Se upp för dårarna, Farsan och Wallander-filmerna. (Robert Fux var först tänkt som Senkonstgalans konferencier men fick tyvärr förhinder – vi önskar honom ett lyckligt scenkonst-år!) Kategorier som hyllas under kvällen är årets magi, årets formförnyare, årets sinnesorgasm, årets katharsis, årets spot on, årets slow food, årets politiska, årets brott samt publikens röst. Jury 2019 ÖST Johan Paus, regissör Reika Farman, producent och DJ Ulricha Johnson, chef Scensverige SYDÖST Martin Ahlberg, skådespelare VÄST Susanne Hägglynd, turnéläggare och performer Monika Wade, publikstrateg på Folkteatern Göteborg Anna Gohr, kulturproducent NORR Eva Åström, kulturredaktör och kulturskribent på Norrbottens-Kuriren i Luleå Astrid Maya, scenograf SYD Björn Löfgren, skådespelare Majula Drammeh, dansare och performer Teamet bakom Scenkonstgalan Matilda Klamas, galageneral och manus Sara Östebro, producent Evelina K Bergström, producent Amanda Nordmark, manus Assistenter på plats: Rasmus Klamas och Anna Henriksson. Programblad 2019 Tillgänglighet - Stora Teatern: Plats för rullstol finns på rader 9,10 och 11 på parkett. Ev ledsagare går gratis.- Rullstolsramp/hiss finns från vestibulen till parkettvåning.- Hiss finns från vestibulen till Kristallfoajén och första balkong.- För besökare med nedsatt syn rekommenderas platser på parkett från rad 5.- Ett trådlöst system för hörhjälp finns i salongen. Du får en portabel mottagarenhet med antingen en hörlur eller en teleslinga att hänga runt halsen (för att slingan ska fungera krävs en hörapparat med T-funktion). Mottagare med tillbehör finns att kvittera ut hos Stora Teaterns publikvärdar.- Stor toalett nås med hiss från vestibulen och Kristallfoajén.- Stora Teatern tar emot ledarhundar. En måste dock boka särskild anvisad plats. - Är du i behov av syn- eller teckentolk? Kontakta oss på info@scenkonstguiden.se . För övriga frågor om tillgänglighet, kontakta Stora Teaterns biljettkassa. För frågor om programmets innehåll (högt ljud, starkt ljus etc) kontakta oss på info@scenkonstguiden.se . Scenkonstgalan görs av Scenkonstguiden med stöd av Västra Götalandsregionen , Kulturrådet , Göteborg Kulturstöd , Sensus Göteborg och KulturUngdom .

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Performance EN PLATS FRÅN VILKET NÅGOT KAN SES Performance 2011 ”Tre människor har låst in sig i ett alldeles för litet rum. Fragmentariska scener spelas upp, nya scener tar sin början, rinner ut i sanden, börjar om. Instängda i rummet kämpar de tre med att få någonting att stanna kvar. Åskådare får med den utomståendesklarhet betrakta den inomslutnes grumliga seende. När sedan rummet står tomt är besökare inbjudna att själva träda in och utforska de efterlämnade spåren. ” En plats från vilket något kan ses visades under Teater Nu:s sommarfest Sex timmar scenkonst på Cinnober Teater den 18 juni. Den 25-27 augusti drog projektet vidare upp till Stockholm och medverkade i Stockholm Fringe Fest , då byggdes rummet upp inne på Kulturhuset och ute på Sergels Torg. Text och idé – Sara Östebro Medverkande – Sara Östebro, Rasmus Pohl Östebro, Emelié Sterner Müller En plats från vilket något kan ses” arrangerades med stöd av KulturUngdom.

Projekt BUSSRESOR MED GIBCA EXTENDED Projekt 2023 Välkommen på ett häpnadsväckande äventyr genom möjliga framtider! Kliv ombord på vår rullande farkost och gör dig beredd på att navigera genom tid, rum, framtider och alternativa världar. Lördag 23 september 11.00-18.00 Första rymdresan - en busstur genom möjliga framtider Ulricehamn - Finnekumla - Bollebygd - Ulricehamn Vi reser genom Finnekumla – Hos Finnekumla Dans & Konstscen tar vi del av performancekonsert med Tiny Festival Producers + Iryna Novikova aka Insomnia_taxxi. De spelar The Answering Machine . En konsertläsning i samarbete med Ukrainska kulturarbetare i exil. Vi träffar Linnea M.F Larsson, konstresidens med projektet Vapenvård , där M.F Larsson arbetar med ull. Bollebygd – Boy konsthall och Boys boys boys , Bollebygds första "nattklubb". När skymningen sveper in över Bollebygd öppnas dörrarna till Boys boys boys , en drömsk tillflyktsort där virriga hjärnor och trötta fötter kan släppa taget om verkligheten och färdas bort över upplevelsehorisonten. Längs vägen: Samtal, underhållning, guidad tur, lunch. Boka plats: infodisk@ulricehamn.se Uppsamling vid Rådhuset i Ulricehamn. Lördag 7 oktober 12.45 – 20.45 Andra rymdresan – en busstur genom möjliga framtider Göteborg – Skene – Uddebo – Finnekumla – Bollebygd – Göteborg Vi reser genom Skene – Konstnärsgrupperna MASU och DOMA presenterar gemensamt utställningen Minnen om framtiden . Här utforskas en plats i skogen och dess olika lager av möjliga materiella minnen. Uddebo – Vi kikar in en utställning om Drömfabriken 2022 och 2023. Upplagorna har curerats tematiskt utifrån “ naturfärgning” (2022) och “ fläckar och hål / lappa och laga” (2023). Finnekumla – Hos Finnekumla Dans & Konstscen tar vi del av installationen Dån (Benedikte Esperi & Jesper Cederholm) som utforskar dån som kraft och hur det inverkar på förmågan att navigera genom rum och tid. Här kan vi även ta del av verket Vapenvård (mode II) (Linnéa M.F. Larsson) som ställer frågor om självförsörjning, industri, våld, skydd, kris och gemenskap. Bollebygd – Sista stoppet blir Boy konsthall och Boys boys boys , Bollebygds första "nattklubb". När skymningen sveper in över Bollebygd öppnas dörrarna till Boys boys boys , en drömsk tillflyktsort där virriga hjärnor och trötta fötter kan släppa taget om verkligheten och färdas bort över upplevelsehorisonten. Här finns även tid för mat och efterhäng innan hemresa. Längs vägen: Samtal, underhållning, guidad tur, förfriskningar. Avresa: 12.45 från Stora Teatern, Göteborg Förbokning krävs. Resan är gratis, mat och dryck finns att köpa längs vägen. FULLBOKAT!

En festivalspecial med tips på internationella festivaler och hur en hittar in i stämningen. < Back FESTIVALSPECIAL En festivalspecial med tips på internationella festivaler och hur en hittar in i stämningen. DAGS FÖR EN RIKTIGT FESTIVALSPECIAL MED TIPS PÅ INTERNATIONELLA FESTIVALER OCH HUR EN HITTAR IN I STÄMNINGEN. DESSUTOM HAR MATILDA BEGETT SIG TILL BERLIN FÖR ATT TA PULSEN PÅ THEATERTREFFEN. Att möta våren i Berlin är för mig total lycka, och om en då också kan tajma den med en teaterfestival så är fullträffen total. I skrivande stund sitter jag i Berlin redo för att ta mig an Theatertreffen som börjar idag den 4 maj och håller på tills 21 maj. Dock har det inte varit det lättaste att hitta in till programmet och jag har ännu inte lagt vantarna på någon biljett till de utvalda föreställningarna utan istället bokat på med andra scenkonstupplevelser. För att hitta in till festivalen kontaktade jag två festivalproffs, Sarah Melin och Magnus Nordberg, som i för sig inte varit på Theatertreffen men deras erfarenheter av festivaler i allmänhet är svårslagbara. Sarah Melin är curator och producent för Göteborgs dans- och teaterfestival där hennes jobb bland annat är att åka och besöka internationella festivaler för att se vad som skulle passa till programläggning för festivalen i Göteborg. Magnus Nordberg driver Nordberg Movement i Stockholm, genom vilket han samarbetar med främst koreografer i Sverige för att utveckling av deras konst och verksamheter, men även institutioner och organisationer inom dansfältet för specifika projekt. Han jobbar både i Sverige och internationell, producerar, turnérar, skapar festivaler, sammanhang och ytor i allmänhet för mer möte mellan publik och koreografisk scenkonst. Har ni några tips på hur jag ska ta mig an festivalen och hitta in? Magnus: Jag har inte varit där, skulle gärna upptäcka denna festival. När jag tar mig till festivalprogram brukar jag alltid först välja konstnärer jag inte sett förut. Det är därför jag reser, tänker jag, för att upptäcka något nytt. Chansningarna har ofta givit mig de starkaste upplevelserna. Sedan vill jag gärna se fortsättningen på vissa konstnärers arbete och väljer deras föreställningar. Jag brukar också försöka välja det som är lite mindre och kanske inte är på de största scenerna, vilket har med personlig smak att göra. Jag tycker om att vara nära, detaljerna, att få uppleva intimiteten i de små rummen. Ett annat tips är att hitta den där individen som kan rekommendera saker för en, som kan ledsaga en i ett program som kan vara svårt att navigera i. Sarah: Jag förstår vad du menar med att den är svår att hitta in till. Det är ju en jätteintressant festival för teater och dramatik men jag tror att jag inte har åkt dit på grund av det du säger. Jag har inte riktigt känt att jag har hittat in till helheten i programläggningen. Men jag får känslan av att det kanske finns flera festivaler runt omkring, att det händer mycket runt omkring med. Men man kanske förstår mer när man är på plats. En väg att hitta in skulle kunna vara att hänga en del på Berlinerfestspiele för huvudprogrammet ligger vad jag förstår på den här scenen och de har väldigt många olika venues i ett och samma hus. Så det känns som en ganska bra utgångspunkt för att hitta kartan in till festivalen. Sen uppfattar jag Theatertreffen som mest en nationell festival med tyskt fokus. Festivalen har ju funnits hur länge som helst och har en etablerad position så att en sådan festival behöver kanske inte vara lika tydlig. Vad ska en tänka på i allmänhet när en går på en scenkonstfestival? Magnus: Jag brukar försöka tänka på vad jag själv uppskattar med festivalhänget och utgå från det. Jag tycker om hela grejen med att se flera föreställningar i rad, intensivt, rakt på varandra, det får gärna hålla på länge! För andra räcker det med en föreställning och sedan äta och prata med vänner och kollegor om det man sett. Utgå ifrån hur du tror din energi och din konstnärliga upplevelse bäst bevaras. När jag är på festival brukar jag också blanda upp det program som kurerats med en egen liten sido-kurering. Se något annat i stan som inte är del av festivalen, som motpol. Eller börja dagen med att gå på något aktuell utställning innan föreställningarna börjar. Jag gillar kopplingen mellan min upplevelse av de närliggande konstarterna och det sceniska, de hänger ihop för mig, och en lyckad dag är när jag fått en dos av båda. Och – drick mycket vatten mellan showerna! Jag tycker att det är väldigt lite snack om internationella scenkonstfestivaler överlag i Sverige. Håller du med mig, eller vad tänker du om det? Och i så fall vad tror du att det beror på? Magnus: I mitt arbete är det festivalsnack hela tiden – vilket kanske är specifikt för oss som arbetar med dans och koreografi. I och med att många fler produktioner spelar mer utomlands eller har premiär internationellt har festivalerna blivit en naturlig del av vårt arbete. Så, nej, jag får nog säga att jag inte håller med om att det inte är snack om festivaler. Vad jag kan hålla med om är att det skulle behövas fler festivaler i Sverige, förutom de som kämpar för att finnas och gör ett fantastiskt jobb. Festivaler är för mig ett starkt format både för konstnärer och publik, det skapar en kontext kring konsten som öppnar upp för samtal och reflektioner. Jag hoppas att fler nya festivaler ska poppa upp och ske, som det redan har börjat hända på många ställen i Sverige, där musik, scenkonst, bildkonst, ja allt möjligt, blandas. Sarah:Jag tycker absolut att det ser annorlunda ut nu än vad det gjorde för tio år sedan. Det finns en stor nyfikenhet nu för internationell scenkonst. Jag tror att Göteborgs dans och teaterfestival har en viktig betydelse för vi för en levande dialog med de teatrarna vi samarbetar med när vi lägger vårt program. När festivalen funkar som bäst är när vi introducerar konstnärskap för någon av våra partnerscener och någonting händer dem emellan som gör att de fortsätter ha kontakten. Festivalen kan fungera som en naturlig plats för branchen att blicka utåt och många samarbeten har sprungit ur detta. Hur intresserade upplever du att branschen i Sverige kontra allmänheten är av nationell scenkonst? Och varför? Är det skillnad på intresset i Sverige och internationellt sett? Magnus: Detta är en svår och komplex fråga. Jag tänker att det inte handlar så mycket om intresse som möjlighet att få ta del av scenkonsten. Hur och när introduceras individen till att bemöta scenkonsten? Vilka får möjligheter att ta del av den och hur sprids den? Det är svårt att generalisera om Sverige och utlandet, det behövs en längre utläggning om just denna fråga. Jag tror definitivt inte att de som just nu lever och bor i Sverige, permanent eller tillfälligt, är mindre intresserade av scenkonst är personer någon annanstans. De som inte kontinuerligt tar del av scenkonsten behöver få chans att lära känna sin egen smak, sin egen nyfikenhet. Det görs enbart genom att möta publiken, om och om igen, med den experimentella, tvärkonstnärliga scenkonsten och allt övrigt. Jag tänker att det precis är som att upptäcka ny mat – man måste få testa, smaka, kanske laga lite själv, och ha möjlighet att utvecklas som publik, precis som konstnärerna gör. Sarah: När jag åker på våra svenska biennaler så ser jag mycket som är producerat av de fria scenerna som verkligen skulle fungera jättebra i en internationell kontext, trots att det är på svenska. Nu märker jag att jag pratar mest om teater, för dansen tycker jag har kommit mycket längre, de är uppkopplade lika mycket internationellt som lokalt. Men när det gäller teatern tänker jag att utblicken och mobiliteten skulle kunna stärkas och utvecklas. Jag tror en skulle kunna öppna upp och möjliggöra för att mer svensk scenkonst eller framför allt mer svensk teater skulle kunna arbeta mer internationellt. Teatern skulle kunna titta på hur dansen har mobiliserat sig. Vilka är era topp tre festivaler? Magnus: Svårt att svara på, inte helt med på tanken om topplistor, alla festivaler har sin egen unika identitet och lyster. Men om jag ska nämna några jag uppskattar, utan rangordning och med många fler som kan nämnas, så kan vi t.ex. ta American Realness i New York, Tanz im August i Berlin och Athens and Epidaurus Festival. De är alla tre mycket olika och presenterar i enskilda inriktningar. American Realness ger mig alltid ett fantastiskt tvärsnitt av vad som pågår i New York, Tanz im August ger mig både det intima och det större, breda, och festivalen i Aten är ett fönster mot Greklands ofta fantastiska scenkonst, som ofta inte får tillräckligt med uppmärksamhet. Alla tre blandar det lokala med det internationella. För mig är det också känslan mellan föreställningarna, samtalen i rummet mellan upplevelserna, som är viktiga, och då blir platserna också viktiga för känslan. New York, Aten och Berlin är svårslagna, forfarande, i hur de på egna vis, genom kriser och uppgång, fortfarande är relevanta som ledpunkter inom scenkonsten. Ska nog också säga att jag har en varm förkärlek för Göteborgs Dans- och Teaterfestival. Sarah: Jag tycker generellt om festivaler som är lite mindre. Det finns några spännande sommarfestivaler i Europa som arrangeras på ganska små orter. Bland annat är det en som heter Santarcangelo Festival och ligger i en liten stad som heter likadant. Jag tror den har funnits sedan 60-talet och startades av ett gäng konstnärer som bodde där, som i en slags hippieanda. Men är fortfarande en scenkonstfestival som på alla möjliga sätt är jättespännande och som presenterar nya konstnärsskap. De ger också konstnärer möjlighet att vara i den här lilla staden och jobba under en liten längre tid, för de samproducerar ofta föreställningar och bjuder in konstnärer som kan komma och arbeta fram föreställningar i residens. Det är en tillräckligt liten stad för att man lätt ska bli en grupp eller liksom nätverka och prata med både annan publik men också kollegor som kommer från andra festivaler. En annan festival som är mycket större, Festival TransAmériques i Kanda, Montreal. Vi har något slags släktskap i våran programmering, för de programmerar lika delar dans som teater. De har en ganska unik blandning då de jobbar med vissa salonger som är jättestora och med mindre scener. De programmerar en hel del internationellt, men de visar också föreställningar skapade av konstnärer från Montreal eller från Quebecregionen. När jag var där förra året så var något av det jag slogs mest av, att den här stora festivalen hade sedan många år tillbaks startat en massa alternativa festivaler, som off-festivaler. Så förutom FTA, som är dess förkortning så fanns offta som är den officiella off-festivalen. Utöver det så var det åtminstone ytterligare två andra mindre festivaler, en som kanske liknade mer en fringefestival och en annan som var en slags plattform där lokala danskonstnärer framför allt passade på att bjuda in de programläggare som besökte Montreal till olika workshoppresentationer. Så när jag kom dit blev jag ganska snart kontaktad av Montreal-baserade producenter eller danskonstnärer. Det var en otrolig möjlighet att ganska snabbt få en bild av vad som pågår i Montreal som stad. Det var spännande och inspirerande. Det var också tydligt att de angränsande festivalerna var initiativ som hade kommit från det fria kulturlivet. Men både den större festivalen och de andra festivalerna såg det som ett win-win, en gemensam möjlighet. Vilken var den tredje? Sarah: Det finns så många, men en festival som jag inte varit på men som jag är nyfiken på är LIFT ( i London. Den ligger i juni och återkommer vart annat år. Det som jag tycker är spännande med den är att den har uttalat ända från start att dom jobbar mycket med platsspecifika verk. Som publik får man ofta hitta till hotell eller underjordiska gångar. Jag vet att de har lagt vissa föreställningar i tunnelbanestationen. Och en hel del verk är ute på gatan. Ska vi prata lite om GDTF. Jag har uppfattat Göteborgs dans och teaterfestival som något unikt i Sverige. Kan du Sarah berätta lite om det? Sarah: Det som är unikt med vår festival är att den greppar väldigt mycket, dels så programmerar vi både dans, teater och nycirkus. Vi jobbar en hel del med spelplatser utomhus och platsspecifika verk. Vi har väldigt diversifierade målgrupper. Vi vänder oss till bred publik, vi ska vara till för alla som bor i Göteborg, vi har också en målsättning att göra ett program som är spännande för en branschpublik. Det är på något sätt både styrkan och utmaningen med festivalen att vara bred och tilltala och engagera många olika målgrupper. Festivalen startade 94 och har alltid haft den här breda profilen. Många av de festivaler som finns i norden har ett huvudfokus på antingen dans eller teater, så där sticker vi ju ut. Jag tänker att det är viktigt och att det är spännande i en lokal kontext att utövare inom de olika praktikerna kan mötas. Magnus, du är ju med och driver ett internationellt producentnätverk. Kan du berätta lite om det? CAMP – Creative Agent Manager Producer – är inget nätverk utan ett 2-årigt researchprojekt grundat av fyra producenter / enheter inom koreografifåran i syfte att sätta ljus på producenten och agentens roll och samarbete med konstnärerna. De fyra parterna är Adrien Bussy, company manager på José Navas/Compagnie Flak i Kanada samt Lene Bang Creative Producer/agent från Lene Bang Oog i Danmark samt Line Rousseau, Creative Agent vid A propic, Nederländerna och jag själv från Nordberg Movement, svensk part i projektet. Genom projektet vill vi skapa offentlig dialog kring vårt arbete och roll, tillväxten av vår yrkesroll och arbeta med definitioner av vårt och våra kollegors arbete. I ett större perspektiv handlar CAMP om hela branschen, om hållbarhet, om hur den utominstitutionella danskonsten i synnerhet ska tas hand om på ett vis som gör att man som konstnär för möjlighet att möta publik mer kontinuerligt samt om utveckling av produktions- och presentationsformer. Projektet startar på FTA – Festival TransAmériques i Montreal i månadsskiftet maj – juni 2018, vi förflyttar oss sedan till Göteborgs Dans- och Teaterfestival i augusti 2018, sedan Theaterfestival Boulevard i Nederländerna 2019 och avslutar i Köpenhamn i samarbete med Dansehallerne senare samma år. Vad är det ni ska göra på GDTF? På GDTF kommer vi under fyra dagar arbeta med frågorna ovan inom vår egen arbetsgrupp och med den lokala kontexten. Vi kommer arrangera en öppen panel med diskussion och frågeställningar kring CAMP och möta lokala aktörer för diskussioner och samtal. Allt kommer dokumenteras och sedan bearbetas av oss inom gruppen. Det blir det andra nedslaget av fyra under 2018-2019 och vi är grymt glada över att arbeta med GDTF teamet kring dessa viktiga frågor. Vi ser fram emot diskussionerna och samtalet som förhoppningsvis kommer ske med Göteborgs vitala scenkonstliv. Bild i bannern: från Epidaurus Festival 2018 Skriven av: Matilda Klamas Previous Next