Utställning JULIA SCHUSTER Utställning 2020 Julia Schuster Andas in. Andas ute. 17 oktober – 21 november Julia Schusters första separatutställning i Sverige Andas in. Andas ute. visar en installation bestående av keramiska objekt, ljud och text som utforskar hur materialitet, den kreativa skrivprocessen och kroppens rörelser inåt och utåt förenas. Verket är sammanlänkat med naturen och landskapet i Bollebygd – en plats som har blivit en viktig källa för sammanhang och mening för konstnären. För din och vår säkerhet Vi kommer att ta emot som mest 2 personer i konsthallen samtidigt. Besök oss endast om du är helt frisk och se till att hålla ett avstånd på minst 1,5 meter till varandra och vår personal under ert besök. Vernissage: Lördag 17 oktober, 12.00-15.00 Tänk på att hålla avstånd! Konstnärssamtal via Instagram Live: 12 oktober kl 18.00-18.45@boykonsthall Julia Schuster (1989, Wien) är en tvärvetenskaplig konstnär vars primära medium är keramik, tätt följt av skriftligt och performativt arbete. Hon tog examen från Royal College of Art i London med en magisterexamen i keramik & glas 2016. Innan dess avslutade hon en BA i design vid Free University of Bozen-Bolzano i Italien (2013). Några tidigare utställningar inkluderar: Palinsesti (San Vito al Tagliamento, 2019); Ceramics and its Dimensions: Shaping the Future (Berlin, Ljubljana, Prag, 2018-2019), European Ceramic Context (Bornholm, 2018); British Ceramics Biennial (Stoke-on-Trent, 2017); Photo Kathmandu Biennial (Patan, 2016) och två separatutställningar på Mount House Gallery, Marlborough, Storbritannien. Schuster har varit residenskonstnär i Danmark, Nepal, Storbritannien, och senast i Sydkorea i studion tillhörande den berömda onggimästaren Hyangjong Oh. År 2018 tilldelades hon Future Lights in Ceramics – ambassador for European ceramics by Porzellanikon. Sedan 2019 är hon medlem i International Academy of Ceramics (IAC) och kommer snart medverka i en utställning med IAC på Beijing Guozhong Ceramic Art Museum. Schuster har arbetat i ett antal mycket olika kulturer och länder, vilket gjort att gå ”auf die Walz” blivit en viktig metod för hennes arbete. Att “walzen”, att bege sig ut på en gesällvandring, beskriver nämligen en tradition från det medeltida där en hantverkare skulle resa runt för att lära sig från olika workshops, sammanhang och mästare. För henne är att gå ”auf die Walz” en samtida tolkning av både att lära av och bidra till olika samhällen. För närvarande är hon baserad i Bollebygd, Sverige och Wien, Österrike. www.juliaschuster.net@juliaschuster_arthttps:// www.instagram.com/tv/CHvZ_vgJSbt/ Grafisk design av konstbok från Martin Verdroß, Italien. Konstbok, Cromático Transparent 105gsm, Munken Polar 100gsm, kartong, 21x21x1cm Bilder från vernissagen den 17 oktober 2020

Teater KONSTKOLONIN Teater 2017 – EN MIDDAG DU SENT KOMMER GLÖMMA. EN FÖRESTÄLLNING SOM RÖR SIG I GRÄNSLANDET MELLAN TEATER, SUPPER CLUB OCH KONSTNÄRSSAMTAL. GENOM KOREOGRAFI, DRAMATISERING, INSTALLATION OCH MIDDAG REKONSTRUERAS MYTOMSPUNNA KONSTNÄRSKOLONIER PÅ PLATS I TRÄDGÅRDSFÖRENINGEN I GÖTEBORG. Konstnärskolonier har historiskt fungerat som ett motstånd mot den rådande ordningen och varit en plats för konstnärer att undersöka nya uttryck, testa nya vägar och göra det där som ingen vågat göra innan. Vilka nutida konstnärliga tillflyktsorter behövs idag? Genom tre kvinnliga konstnärers ögon – Lili Brik (mest känd för att ha inspirerat bland annat Majakovskij, Yves Saint-Laurent och Pablo Picasso), Virginia Woolf (Bloomsburygruppen) och Anna Ancher (Skagenmålarna) – blickar vi tillbaka till 1900-talets början och sekelskiftets konstkolonier. Varje föreställning gästas av en inbjuden gäst, som reflekterar kring konstkoloni som livskonst, motståndsstrategi och alternativ samhällsform – och hur konsten kan utgöra en rum för förändring idag. Konstkolonin är ett gestaltande av en dagdröm, en dröm om konstnärsklustret som förhöjer dig. Ett försök till att skapa känslan av original. En lek med vad som är genuint. Ljuset i Skagen blandas med svettig poesi och nyskapande form. VI BÖRJAR MED EN MIDDAG OCH SLUTAR MED KONTEMPLATION. VÄLKOMMEN ATT SLÅ DIG TILL BORDS! Under föreställningen kommer du bjudas på mat* och dryck finns också tillhands.* KONSTNÄRLIGT TEAM Idé och koncept: Matilda Johansson, Sara Östebro & Henrik Sputnes Regi och manus: Matilda Johansson Skådespelare: Lina Ljungqvist Dansare: Jasmine Attié INBJUDNA GÄSTER Fredag 15 september - Nina Bondeson Nina Bondeson är en välkänd svensk bildkonstnär, författare och debattör, boende och verksam i Mölndal. Bondeson har tidigare varit professor i textilkonst vid högskolan för design och konsthantverk, vid Göteborgs universitet. Söndag 17 september - John Huntington John Huntington är konceptuell konstnär med främsta intresse i byråkratiska strukturer, irrationalitet och motstånd. Genom sina två samarbetsprojekt Kanslibyrån och Frihetsförmedlingen försöker han utmana och omforma strukturer i samhället, för att belysa det tvetydiga och ibland absurda i en del sociala överenskommelser. Onsdag 20 september - Matilda Johansson Matilda är konstnärlig ledare för Teater Nu och regissör för Konstkolonin. När nu Matilda själv blir gäst vid bordet får vi höra hennes tankar kring ämnet och om varför konstnärkolonier lockar. I sitt konstnärsskap återkommer Matilda till tematiker som rör sig kring makt och inflytande, organisering och påverkan. Matilda brinner för form, både ritualen kring “att skapa scenkonst” och “att gå på scenkonst”. Hennes stil är lekfull men noggrann. Matilda är helt klart en Brechtian med en förkärlek för verfremdung och premissen att skådespelarna går in och ut i fiktionen. Torsdag 21 september - Caroline Andréason Caroline Andréason är skådespelare och konstnärlig ledare för konstkollektivet snö. Caroline har arbetat på Backa Teater, Folkteatern, Göteborgs Stadsteater, Teater UNO och Cinnober, och även gjort ett flertal större roller på film och i TV. Konstkollektivet snö har sedan starten 2012 skapat scenkonst och performance, bl a Psykos 4.48 av Sarah Kane 2013, Slå rot där ingen plats för rötter finns 2014-15, Flykt 2016 och senast Modern av Svetlana Aleksijevitj 2016, som fortfarande spelas och skall ut på turné senare i höst. Konstkollektivet snö vill skapa rum för samtal och söker nya spelplatser varje gång. Fredag 22 september - Josefina Posch Josefina Posch är internationellt verksam konstnär som sedan 2008 är baserad i Göteborg. Hennes konstnärskap existerar i skiljelinjen mellan det privata och det publika och rör sig i gränslandet mellan skulptur, digitala medier och social-practice. Josefina är även verksam som curator, aktivist och föreläsare; hon driver Snowball Cultural Productions, är styrelsemedlem och gallerikoordinator på Galleri Box och adjunkt på Akademin Valand, Göteborgs Universitet. Lördag 23 september - Trinidad Carrillo Trinidad Carrillo är konstnär och bor i Göteborg sedan 1998 då hon började på Högskolan för Fotografi där hon tog Masterexamen. Hon har givit ut tre fotoböcker: Naini and the Sea of Wolves ( svenska fotobokspriset 2008), The name from Mars (2013) och No Date (2016). Hon har ställt ut flitigt i Sverige och även internationellt. Hon har sin grund i fotografin men jobbar även med installationer och perfomativa musikverk sedan ett par år tillbaka. Hon är just nu med på den kollektiva utställningen Konvergenser#3 på Nevven Gallery i Göteborg och arbetar på en duoutställning med Tuija Lindström som öppnar i Husby Konsthall den 25 November. I sin praktik intresserar hon sig för det som finns emellan det personliga och det magiska. Torsdag 28 september - Caisa-Stina Forsberg Caisa-Stina Forssberg, frilansande skådespelare med bas i Göteborg. Nyutexaminerad från Masterprogrammet för fördjupat skådespeleri. Aktuell med Körsbärsträdgården på Smålands Musik & Teater samt med Jag, Händel med det norska kompaniet Nartmanstiftelsen. Hon utgör även 50% av podcasten Kulturens ABC och driver instagramkontot @bleknos. Fredag 29 september - Veera Suvalo Grimberg Veera Suvalo Grimberg är initiativtagare till och konstnärlig ledare för Spinn. Hon har varit verksam som koreograf och dansare sedan 1995. Veera är utbildad dansare på Performing Arts School i Göteborg och har dessutom studerat danspedagogik. Bland Veeras egna verk märks bl.a. Hi-Hat Xpres 2012, The Dancing Excavators, The ground breaking ceremony (Sveriges paviljong, Världsutställningen i Shanghai) 2009 och Truckbaletten 2007-2009. Mellan 2003-2004 arbetade Veera som Airis-konstnär (TILLT) och 2004-2007 som Stadskoreograf i Vara. Hon har också arbetat som dansare med koreografer som Gun Lund, Ismo-Pekka Heikinheimo och Eva Ingemarsson. Lördag 30 september - Ami Skånberg Dahlstedt Ami Skånberg Dahlstedt är en scenkonstnär som arbetar med dans, text och film. Hennes verk är en intra-aktion av nutida dans, japansk dans, livsberättelser och konstnärlig forskning. Hon har just spelat föreställningen Medusas Skratt som förenade punk, Hélène Cixous, japansk medeltidspoesi och disco. Hon arbetar undersökande med att gå långsamt för att se hur en dansarmetod kan vara ett sätt att möta samhället/att mötas i samhället. Hon har också påbörjat ett scenkonstnärligt arbete om hur kvinnlig galenskap konstrueras.

Matilda Klamas konstnärlig ledare Teater Nu Matilda Klamas Konstnärlig ledare, regissör och dramatiker Matilda har en kandidat i teatervetenskap, läst grundläggande teaterregi vid Högskolan för scen och musik i Göteborg, Regi inom scenkonst - Samtida metoder & praktiker vid Stockholms konstnärliga högskola och dramatikskrivande vid Linnéuniversitetet. Som regissör drivs hon av dualiteter där frågor kring makt - innanförskap och utanförskap, relationen mellan det greppbara och det oformulerbara dominerar. Kontakt matilda@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER CROSSING STAGES En internationell minifestival på Scen 46, Göteborg, 13-14 maj 2026. Se mer UNDERGÅNGEN En apokalyptisk föreställning om skuld, straff och meningsfullhet. Urpremiär 21 november. 2025. Se mer BOYS BOYS BOYS Denna installations- och performancehändelse leker med idén om "nattklubben" som en portal, en dörr till alternativa världar och en reva i verkligheten. Se mer KONSTHALL: TEATER Världens största konsthall med en samling av readymade-konst. Ett pilotprojekt inom KreativaEuropa. Se mer SCENKONSTGALAN 2019 Nationell gala för scenkonsten Se mer SCENKONSTAKUTEN En tillfällig akutmottagning men också en scenkonstupplevelse och ett samtal med inbjudna experter. Se mer NUCAFÈ NuCafé - uppläsning av nyskriven dramatik Se mer HÄRMED FÖRKLARAR JAG KRIG MOT GUD En föreställning om fortplantning, kvinnan och Gud. Se mer THE HOUR AT THE BOTTOM En lekfull föreställning om något så allvarligt som människans villkor. Världspremiär i Dresden den 9 maj och Sverigepremiär den 13 maj i Göteborg. Se mer HOW / HUR? En annorlunda självhjälpspjäs som spelas exklusivt under festivalen Rabbit/Duck den 3 oktober. Se mer GAMLESTADENS RÖSTER Ett verk som med humor och rapphet gestaltar Gamlestaden under 550 år . Se mer ETT EGET RUM // APARTMENT Ett sökandet efter det egna rummet. Inspirerat av Virginia Woolfs Ett eget rum från 1929. Se mer SUPPER CLUB Konst – mat – prat. En exklusiv klubb för samtalande människor. Se mer LILLA KÖREN 2014 Lilla Kören, en perfomancekör i barbershop-anda. Se mer DRÖMIMPRO 2012 Improvisationsföreställning byggd på publikens nattliga drömmar Se mer DEN JAG ÄR DET ÄR JAG En föreställning om det genuina jaget. Spelades på kulturkalaset och Underjorden. Se mer RESIDENS - WWW (WHY, WHAT, WHO) Teater Nu deltog i ett residens i Italien och undersökte flerspråkighet Se mer RÖRELSEN PÅ INKONST Ett filosofiskt spiondrama om viljan att göra skillnad inspirerat av den politiska filosofen Hannah Arendt. Spelas i Malmö på Inkonst. Se mer RÖRELSEN Ett filosofiskt spiondrama om arbete, tvivel och viljan att göra skillnad. Se mer KONSTAKUTEN En interaktiv föreställning om skapande och kreativitet. Se mer KONSTKOLONIN EN FÖRESTÄLLNING SOM RÖR SIG I GRÄNSLANDET MELLAN TEATER, SUPPER CLUB OCH KONSTNÄRSSAMTAL Se mer GRÄNSLÖS BUSS Performancefestival på en buss där publik och artister hoppade på och av. Se mer BENVITT En skräckinspirerad föreställning om rädslor. Spelades på Cinnober teater i Göteborg. Se mer

dummy.pdf Application is no longer available. Application is no longer available. Application is no longer available. I'm an image title Describe your image here. I'm an image title Describe your image here. I'm an image title Describe your image here. I'm an image title Describe your image here. I'm an image title Describe your image here. I'm an image title Describe your image here. I'm an image title Describe your image here. I'm an image title Describe your image here. I'm an image title Describe your image here. I'm an image title Describe your image here. I'm an image title Describe your image here. I'm an image title Describe your image here. I'm an image title Describe your image here.

Äntligen är avsnitt 5 här. Denna gång pratar vi mycket om teater, men hinner också med det obligatoriska julsnacket < Back AVSNITT 5 – FIREFLIES, WINDOWFARM OCH JULSPECIAL Äntligen är avsnitt 5 här. Denna gång pratar vi mycket om teater, men hinner också med det obligatoriska julsnacket Previous Next AVSNITT 5 – FIREFLIES, WINDOWFARM OCH JULSPECIAL Artist Name 00:00 / 49:05

Rasmus Raphaëlle Östebro har tagit del av Molly Lowes megaperformance GAME ON på Lilith Performance Studio i Malmö. < Back SPLATTERFOTBOLL, FAKE-BLOD OCH DÖD PÅ LÅTSAS Rasmus Raphaëlle Östebro har tagit del av Molly Lowes megaperformance GAME ON på Lilith Performance Studio i Malmö. “KAN VI BACKA TIDEN, KAN VI SKRIVA OM SPELREGLERNA, KAN VI FÅ EN ANDRA CHANS?” RASMUS RAPHAËLLE ÖSTEBRO HAR TAGIT DEL AV MOLLY LOWES MEGAPERFORMANCE GAME ON PÅ LILITH PERFORMANCE STUDIO I MALMÖ. Befinner vi oss i en tid av bristfällig empati, eller försöker vi febrilt orientera oss efter någon slags gemenskap mitt i en likgiltig masspsykos? Vilka är vi? Är inte du som jag? Jag trodde att jag var som du. Får jag smaka på dina popcorn? Det första vi-et som uppenbarar sig är denna gemensamt slingrande kropp som tillsammans delar en spänd förväntan. Ett typiskt dramatiskt oktobermörker omger oss. Vi står i kö, vi står tätt intill varandra och vi väntar. Genom högljudda viskningar delar någon med sig av rykten om vad vi står inför. Vi är förberedda. Vi är här tillsammans. Vi är ett lag av betraktare och vi vet helt säkert att spelet snart ska spelas. Kanske viskas det om att tävlingslystenhet är synonymt med drivkraft, att en vinnarskalle eventuellt är den enda möjliga överlevaren i den slutgiltiga striden. Egentligen tror vi inte på såna påståenden, ju, men vi vet att de cirkulerar och med tiden normaliseras i det samhälle vi tvingas hantera var dag. Kanske är vi här för ett att mätta ett ofrånkomligt behov av underhållning och eskapistisk utandning från rådande samhällsklimat. Vi väntar. Fortsatt väntar vi tillsammans. Klockan slår 20, dörren öppnas och spelreglerna uppenbarar sig – successivt men oerhört kompromisslöst säkert. Order blir till lag och mitt framför ögonen på oss omdefinieras vi-et medan vi utan motsägelse eller protest accepterar att lagkamrater blir motståndare – ett någonting som vi instinktivt borde känna ställs i motsats till oss och vår nya gemenskap. GAME ON är interaktivitet utan egentligt utrymme för påverkan. GAME ON är en parodi på verkligheter i verkligheten. GAME ON skapar sociala och emotionella tillstånd som bevisligen paralyserar vår medmänsklighet. FÄRGEN ÄR RÖD, FÄRGEN ÄR BLÅ Det glittrar och glimmar i associationer kring politikens grundfärger. Associationer som översätts till ställningstaganden kring ett vi och ett dem. Stämningen är festlig, hotfull och inbjudande. Färgen är röd, färgen är blå och spelplatsen är en slags ironisk, lekfull och förväntad tolkning av sportarenan som symbol för okomplicerade, efterlängtade och riktigt oriktiga konflikter. Vi känner till den här typen av plats, vi har varit här förut och vi agerar efter invanda beteenden. I denna framställning ifrågasätts inte det mänskliga behovet av att tillskriva sig som vinnare över någonting, vad som helst, även om vi skrämmande nog råkar definieras som potentiella förlorare. Med symboler, tecken och manipulation leder Molly Lowe oss genom ett makalöst och strikt kaotiskt mastodontperformance, in i en kritiskt lekfull citering av verkligheten. Iklädd min tilldelade lagtröja följer jag den tydligt definierade vägen och orienterar mig tveklöst efter färgen som blivit synonymt med min samhörighet. För mina högt värderade låtsaspengar köper jag gladeligen några pom-poms och ett pärlhalsband i souvenirkiosken. Men jag får inte välja färg, det ter sig helt omöjligt att uttrycka annan visuell tillhörighet än till min tydligt tilldelade och nästintill påtvingade gemenskap. I den här verklighets-citeringen finns inga färgskalor eller alternativ. Jag varken kan eller får måla utanför konstnärens konceptuella linjer. Varje försök drunknar i ett hav av socialt normativa självklarheter. Med en axelryckning tvingas jag acceptera det och placeras sedan i en hängivet dirigerad kroppslig orkester med machoanda, bultande energi och vrålande kamplystenhet. Nyss var vi kollektivt slingrande, nu är vi uppdelat statiska och vi stirrar varandra i vitögat. Vi är två körer som på röda och blåa läktare speglas i varandras likheter och olikheter. Av auktoritära maskotar och absurt avdramatiserade lagledare uppmuntras vi i vårt fortsatt upptrissade stojande. Som förväntat tävlar vi nu mot varandra på alla sätt vi förmår. Det som sammanlänkar oss är symbolen för den inbillade konflikten – det förstorade foosball-spelet bestående av dockor i verklig skala. De är de ofrivilliga spelarna utan tydliga lagtillhörigheter eller annan uppdelning än att de styrs av rummets rådande motparter. De enda som i psykotisk inbillning verkar förhålla sig till striden är vi som omger den rektangulära ytan vi inbillas tro är den betydande fristående spelplanen. Jag undrar vem här inne som besitter positionen och möjligheten att tala om för oss vilka som utgör de verkliga marionettdockorna i detta bisarra och barocka mimetiska verklighetsdrama? GAME ON är scenografisk regi och en surrealistisk dokusåpa à la horror-comedy-gameshow-nyhetersport- och-väder. GAME ON är ett rum som drunknar i en smittsamt brölande maskulinitetsnorm bortanför den maskulint kodade kroppen. GAME ON anspelar på mänsklighetens brister och den moderna människans sociopatiskt djuriska instinkter. VI ÄLSKAR SHOW Showen är plötsligt igång. Äntligen? Jag är stundtals uttråkad utan att det egentligen påverkar det tillstånd jag försatts i. Bombastiska och basalt banala operadueller varvas med löften om stundande dramatik och blodigt lekfullt allvar. Fanorna vajar och i en kollektivt susande rörelse ställer vi efter påtryckningar oss upp för att hedra vårt nyfunna sammanhang och identiteten med den. Vi lyder order, såklart. Showen är lika mycket ritual som krigsförklaring och skämt. Showen är lockbetet, vi älskar show och vi showar gärna med. Framför våra ögon utspelar sig en match av regelrätt splatterfotboll, fast med fake-blod och död på låtsas. De ofrivilliga spelarna förlorar armar, ben och huvuden. Skådespelet är inget annat än en grotesk massaker, men det enda som får utrymme på denna arena är behovet av att segra. Vi mumsar på popcorn och erbjuds köpa korv, vuvuzelahorn och symboler för känsloreaktioner. Ett antagande om inbillad slump hänger i luften, men illusionen är inte vattentät. Bulvaner och initiativtagare utmärker sig subtilt men medvetet. Skådespelarna är strategiskt utplacerade frön. De är trendsättare. De är vågens begynnelse. Mitt i kaoset mellan blodbad, en svepande kiss cam, ljudet av barnskrik och glädjevrål efter vunna poäng som ändå inte räknas fastnar jag i tanken om hur det bristfälliga skådespelet eventuellt avsiktligt sipprar igenom för att ge oss ledtrådar om att grupptryck inte beror på stenhård regi och minimalt utrymme för initiativ som inte passar in i detta utstuderade narrativ av iscensatt verklighet. Jag sitter som förstenad och vägrar acceptera att vi gemensamt lät detta ske. Jag känner ånger, förskräckelse, och panik över hur lättlurade vi är – i denna fiktion, precis som i vår upplevda verklighet. Showen slutar med en sista manipulation till publikapplåder. Det är ett hastigt men utdraget och motvilligt slut. Långsamt skyndande lämnar publiken arenan och vi-et känns nu inte som något annat än ett isolerat jag. Ensam sitter jag nu kvar på läktaren och undrar vem om inte vi som bär det yttersta ansvaret för att i vår samtid förankra medmänsklighet, solidaritet och altruism i teori och praktik. Kan vi backa tiden, kan vi skriva om spelreglerna, kan vi få en andra chans? Om ja, kan vi hantera den möjligheten, eller är människan bara ett instinktivt blodtörstande flockdjur vars största rädsla är att stå utan definierad gemenskap i en tid där det desperat formulerade vi-et tros vara besatt av att gruppera sig mot det andra, det som inte är vi, det som utstrålar annanhet, ett antaget yttre hot? GAME ON En (totalt utsåld) megaperformance av Molly Lowe. Dokumentation och spår från detta megaperformance presenteras sedan i en efterföljande utställning. Lilith Performance Studio Performance 6, 10, 13, 17, 20 oktober Utställning 27 oktober – 18 november (torsdag-söndag) Omslagsbild: Lilith Performance Stuido / Petter Pettersson. Bilden visas här något beskuren. Skriven av: Rasmus Raphaëlle Östebro Previous Next

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Oscar Steen var på pressvisningen av Malmö Dockteaters nya föreställning Skvalpet som har premiär den 9 januari < Back SMÅ NERVER AV PLAST Oscar Steen var på pressvisningen av Malmö Dockteaters nya föreställning Skvalpet som har premiär den 9 januari OSCAR STEEN VAR PÅ PRESSVISNINGEN AV MALMÖ DOCKTEATERS NYA FÖRESTÄLLNING SKVALPET SOM HAR PREMIÄR DEN 9 JANUARI. – Har ni tips på effektiva betablockerare? Malmö Dockteaters grundare och teaterchef, Erik Holmström, frågar oss på pressvisningen av Skvalpet humoristiskt angeläget om medel att motverka sina små handskakningar som välter dockor och scenografi under en scen med ett tjugotal dockor, stolar och små 3d-printade kaffekoppar. – Jag försöker ju leka men det är ju svårt att göra det avslappnat när ni sitter där. Visst kan det låta lite överspänt. Jag menar, det är ju inte ovanligt att det är precis så teatern beskrivs i de mest ideala stunder. Som en lek. Mellan scen och salong. Mellan skådespelare och roll. Mellan skådespelare på scen. Men i den scen utav Skvalpet som visades upp i källaren på Hasselgatan 8 i Malmö praktiseras en annan typ utav lek. I linje med dockteaterns första föreställning, Funktionell dumhet, bygger texten på intervjuer (om än mer tillspetsade). Dockorna är här mindre och inte mer avancerade än vanliga leksaksdockor, sådana där som brukar höra till dockhus i skala 1:18. För att dockorna ska kunna föra samtal med varandra kräver det att Holmström, i egenskap av enda dockförare, sträcker sig över, under och emellan hinder på den lilla teaterscenen och vickar på små huvuden, armar och ben. Holmström ger också röst till varje docka via en litet headset som styr ut minsta viskning till salongen. I motsats till tidigare verk, där föreställningarna krävt fler människor än dockor, manövrerar här en enskild person hela ensemblen. Jag slås av samma voyeuristiska sensation som när min treåriga dotter leker med sina Pippifigurer här hemma. För dockorna tar inget ansvar för publiken, de får liv i ett eget universum och emellan varann uppstår ett fält utav koncentration som likt magnetism drar mig upp ifrån sitsen. Kommunikationen med publiken står istället Sofia Andersson för. Hon är attributmakare för Skvalpet och livefilmar föreställningen med flera kameror. Den aktiva dockan projiceras ovanför den lilla lilla scenen, komplett med gigantiska händer som manövrerar den lilla plast/ler-figuren. Miniatyrscenen har miniatyrrån med miniatyrlampor som fungerar, det finns en miniatyrtrappa ner till källaren där vi får förklarat att ytterligare scener kommer utspela sig. Längst bak i rummet står en stad som kommer bjuda på ”en överraskning” när föreställningen är klar. Och strax till höger som miniatyrscenen, staden, filmkamerorna och sittplatserna ligger teaterns verkstad och kontor. Arbetsdator, verktyg, 3d printer och dockmaterial. Malmös yngsta teaters lokaler är som en öppen nerv där publika föreställningar ligger i knäet på sin egen produktion, här tar jag inte del utav sömlösa hantverk eller dramatiska berättelser. Istället ligger kvaliteten i något annat, något klumpigt men samtidigt väldigt intimt. Som att jag blir lite rädd för att andas när ljuset går ner och ett stelt leransikte pratar med ett annat leransikte. Där det som skapas är så skört att en påslagen telefon inte bara skulle störa, utan rent utav döda den lilla befolkade världen framför mig. Så i ljuset utav detta kanske de där betablockerarna inte vore så tokiga, för den där öppna nerven i rummet koncentreras till de små händerna, fötterna och ögonen när spelet börjar. Samt förstås de gigantiska, lätt skakande händerna som ger dem liv, och ibland välter en stol på köpet. Det blev bara en scen ifrån Skvalpet som visades upp för oss där innan julhelgen. Men med löfte om en liten intim premiär på nyårsafton med en större offentlig premiär 9:e januari är jag glad över att vara malmöbo där Sveriges enda dockteater för vuxna huserar. SKVALPET – MALMÖ DOCKTEATER, MALMÖ Idé, koncept & på scen: Erik Holmström Regi: Erik Holmström & Andrea Edwards Scenografi: Johan Bergman Scenografi i scenografin: Sören Brunes Musikkomposition: Cecilia Nordlund & Lotta Wenglén Attributmakeri: Sofia Andersson Dockhuvuden: Ida Mira Johansson Producent: Anna Jonsson Björk Omslagsfoto: Från Skvalpet. Skriven av: Oscar Steen Previous Next

Maja Björkquist har besökt Oerol, en nederländsk festival för platsspecifik konst. < Back MED HORISONTEN SOM KULISS Maja Björkquist har besökt Oerol, en nederländsk festival för platsspecifik konst. “KANSKE KAN MINA NYA ERFARENHETER TREVANDE SKAPA EN FRAMTID MED EN LIKNANDE FESTIVAL I SVERIGE.” MAJA BJÖRKQUIST HAR BESÖKT OEROL, EN NEDERLÄNDSK FESTIVAL FÖR PLATSSPECIFIK KONST. Jag sitter på en strandbar blöt, matt och vindbiten. Jag har just byggt mängder med sandtorn på stranden tillsammans med andra besökare och konstnärer. Sandtornen kommer agera scenografi till föreställningen Uniforme Remain som jag ska se om ett par timmar. Det gemensamma byggandet öppnade upp för samtal både med andra besökare och med konstnärerna bakom verket. Att skapa något tillsammans fick mig att känna mig behövd. Mötet i det offentliga rummet blir mer avslappnat och prestigelöst än det i scenrummets salong. Jag blir nyfiken på vad det är som pågår, blir sugen på att få veta mer, vara med. Jag får vara mer än endast konsument. Att utföra en handling ger mig frihet, jag slipper tänka så mycket och får istället uppleva och lära känna verket med min kropp. Det finns ingen som vill ge mig ett budskap eller lära mig något, det finns någon som vill dela en erfarenhet tillsammans med mig. Restaurangen jag sitter på blir snart överfull och ett par slår sig ner vid mitt bord. Vi börjar prata om olika föreställningar vi sett under de senaste dagarna på scenkonstfestivalen Oerol på den nederländska ön Terschelling. Jag delar med mig av mina upplevelser av att ströva fram längs en stig till en glänta i skogen för att lyssna på Bedtime Stories. Hur museivandringen The end of Nature i dynerna fick mig att uppleva naturen som något unikt och skört jag inte får röra. I utbyte får jag tips om att besöka Signaal bij Schemerdonker, en kilometerlång vandringsopera på stranden som samverkar med havet och vinden. Och att jag verkligen borde se föreställningen Billy the Kid – a post-truth concert in court, ett undersökande om varför vi ständigt skapar och återskapar hjälten, legenden, den vita mannen. Efter de många tipsen får jag skörda frukterna av mitt hårda sandtornsbyggande. Och visst blir det fysiskt för mig när de under föreställningen förstör det vi byggt tillsammans under dagen. Vårt kollektiva projekt raseras på en halvtimme där på stranden med havet och horisonten som kuliss samtidigt som jag känner blåsorna bränna i mina händer. Efter föreställningen trängs jag på cykelbanan med alla andra besökare. Jag överhörde till och med någon säga att de var tvungna att lämna bilen hemma eftersom det inte var möjligt att köra ut på grund av den ändlösa strömmen av cyklister. Jag cyklar genom vacker natur till ett av festivalområdena för att umgås, dricka och äta något. De vackra festivaltälten som agerar barer och dansgolv är spektakulära och höjer trivselfaktorn. Dansgolvet levererar 90-tals musik och jag funderar på om det är den perfekta musiken för en åldersblandad grupp. Jag kan alla låtar för att jag var liten på 90-talet, alla ungdomar kan låtarna för att det är populärt just nu och föräldrar till 80-talister känner igen låtarna. Jag dansar en stund innan jag trött, väderbiten och inspirerad, cyklar till min camping och går och lägger mig i mitt tält. När jag vaknar den sista festivaldagen kan jag inte förstå att jag har varit här i tio dagar, det känns som tre, trots alla nya intryck. Som tur är har jag en biljett till en audiowalk innan jag ska åka hem, Reverse av Johannes Bellinkx. Den 75 minuter långa baklängespromenaden går genom strand, dyner och stad. Verket ger mig en chans att blicka ut över historien och trevande röra mig baklänges mot en okänd framtid. Människorna runt om kring mig tar hänsyn, ler och tittar på mig där jag osäkert och långsamt tar mig fram (eller bak) längs med stigar, vägar och trottoarer. Vi pratar inte, men vi tittar på varandra, liksom i samförstånd. De blir en del av verket eftersom de omedvetet är statister i det. Jag rör mig bort från dem men mötet kommer finnas kvar som en del av min livshistoria, kunskapsbank och erfarenheter. I nästa sekund trampar min trevande fot i hundbajs och jag tänker att den okända framtiden kanske mest har skit att erbjuda. Men snart har framtiden blivit dåtid och den obehagliga upplevelsen bortglömd. På båten tillbaka till fastlandet med Reverse färskt i minnet blickar jag ut över Nordsjön och ser Terschelling långsamt bli mindre och mindre och funderar över det som varit och framtiden som finns bakom mig. Jag önskar att jag mött en liknande festival under min uppväxt, som en introduktion till både festival och scenkonst för småstadsungdomen Maja. Kanske kan mina nya erfarenheter trevande skapa en framtid med en liknande festival i Sverige. Säg till om du vill vara med. OEROL Oerol är en nederländsk festival, som verkar för platsspecifik scenkonst, belägen på ön Terschelling som ligger i mitten av det Unesco skyddade Vadehavet. Oerol för samman nyskapande konstnärer med en bred publik och strävar efter att undersöka och utforska kultur och natur. På programmet fanns i år 36 scenkonstföreställningar att uppleva och utöver det 16 expeditioner (en slags utställningar i naturen) samt gatuteater, konserter och mindre evenemang. Nästa festival äger rum 14-23 juni 2019. Omslagsbild: Strijbos & Van Rijswijk, Signaal bij Schemerdonker. Foto: Nichon Glerum Skriven av: Maja Björkquist Previous Next

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER