Intervju med regissören Max Bolotin om kärlek, relationer och makt. < Back FÅNGEN I FANTASIN Intervju med regissören Max Bolotin om kärlek, relationer och makt. KASTRATETS ANDRA FÖRESTÄLLNING NÅGONSIN, ANTI-LANCELOT, GÅR UPP PÅ SCEN I GÖTEBORG DEN 29 MAJ. FÖRESTÄLLNINGEN ÄR DEN ANDRA DELEN AV FRÖKENMASKINERNA DÄR DEN ROMANTISKA KÄRLEKEN SÄTTS UNDER LUPP. SCENKONSTGUIDENS SARA ÖSTEBRO DYKER NER I ETT SAMTAL MED REGISSÖREN MAX BOLOTIN OM KÄRLEK, RELATIONER, FANTASI OCH MAKT. Anti-Lancelot är berättelsen om Guinnevere, drottningen som är gift med Kung Arthur (ni vet han som drog svärdet ur den där stenen), och om Lancelot – Guinneveres riddare, som i Kastratets händer blivit till riddarpojken med liljevit stjärt, drottningens kärleksintresse och erotiska fantasi. Men innan vi går in mer på berättelsen om Guinnevere så tar vi en annan berättelse. Jag bad Max Bolotin, en av de konstnärliga ledarna för Kastratet, och textförfattare och regissör för aktuella Anti-Lancelot, att berätta berättelsen om Kastratet. Det slående namnet kommer från en teatergrupp som bildades på Teaterhögskolan i Malmö någon gång runt 2009. I gruppen ingick just Daniel Nyström (skådespelare i del ett av Frökenmaskinerna, I love Transylvania) och Caroline Söderström (skådespelare i Anti-Lancelot), och några till som just nu inte är en del av denna berättelse. Gruppen övergav sedan namnet för ett annat, Kastratet blev ledigt och Max såg sin chans. “Jag har alltid tänkt att det namnet, det ska jag använda till något.” Vi hoppar tillbaka till 2014 då Max precis blivit klar med texten till I love Transylvania, sitt examensarbete på ovannämnda skola, och behövde skapa ett forum för textreading. I samma veva pratade han och Sara Tuss Efrik ihop sig, båda saknade ett sammanhang, och Sara saknade en plats att experimentera med digitala uttryck på. “Då skapade vi Kastratet, i den lite brokiga form den är i nu, ett nätverk och en plattform för olika typer av konst och litteratur”. KÖTT OCH VÅLD OCH DÖD OCH BLOD Kastratets brokiga plattform används som en experimentplats och publiceringsyta för ett gäng människor från olika konstuttryck. En av Kastratets spelplatser är på webben där texter och illustrationer publiceras, en annan på scengolvet. Jag frågar Max om det finns någon gemensam tråd som går igenom alla Kastratets aktörer. “Egentligen inte. Det har inte funnits något program eller något manifest. Men allt eftersom så har vi ändå upptäckt att vi är intresserade av teatralitet på olika sätt, även i det som ligger utanför den rena teaterverksamheten. Vi är intresserade av dramatik, helt enkelt. Det finns någon typ röd tråd ändå i det vi publicerat, där det finns en känsla av att hellre ta i för mycket än för lite, hellre för tillgjort än för formbundet och svalt. Vi har en dragning åt det groteska, det överdramatiska och kött och våld och död och blod.” ANTI-LANCELOT Tillbaka till berättelsen om Guinnevere och riddarpojken. Anti-Lancelot är del två av Kastratets serie Frökenmaskinerna. Del ett var I love Transylvania som spelades på Teater Trixter hösten 2015. Båda är monologer om hövisk kärlek, begär och makt. Har en sett del ett kommer du kunna känna igen dig. “Det finns en del “call-backs” i texten som man kanske kommer känna igen om man har sett den tidigare”. I föreställningen Anti-Lancelot står Guinnevere i centrum, och relationen mellan henne och hennes riddare – ett nät av BDSM-erotik, fantasi och hennes val mellan två sorters makt, makten hon har över riddarpojken som får honom att underkasta sig, och den världsliga makten, statusen hon får av att vara drottning. “Det finns också en bitterhet hos Guinnevere över att hon inte fått makten själv, utan att den har givits till kung Arthur istället, som hon är gift med. I föreställningen ställs frågan om är det möjligt att förebrå honom för att han bara tog makten när han lyckades dra svärdet ur stenen och alla bestämde sig för att han skulle vara kung bara för det? Kan man förebrå honom för att han tog emot den makten? Så det är en källa till bitterhet i Guinneveres liv, även om hon har en stor förståelse för det”. SANNINGEN Vårt samtal svänger här in på ämnet relationer, och fantasier en har om sina kärlekspartners, något som monologerna också undersöker. “Det är omöjligt att vilja samma sak i en relation”, menar Max, “Det är alltid i någon mån en konstruktion, en fiktion. Vi kan aldrig veta hela sanningen om varandra, eller om oss själva egentligen, och därför är vi på något sätt dömda att hålla på med fiktioner och fantasier när vi relaterar till varandra.” En insikt som kan låta mörk och tung, så jag frågar Max om han också ser att detta står i motsats till vår lycka. “Nej, tvärtom”, svarar Max, “så kanske man måste acceptera att det är så för att kunna bli lycklig”, men brister snabbt ut i skratt. “En jättesvår fråga, jag vet absolut inte hur en blir lycklig!”. Huvudpersonerna i Frökenmaskinernas båda monologer har inget som helst intresse av denna insikt, eller vilja att se att personen de åtrår skulle ha en egen vilja och eget motiv till relationen, något som skapar problem när verkligheten inte verkar vara så som de själva målat upp den. “Nollpunkterna i båda pjäserna är att där människor inte lyckas leva upp till varandras fantasier, så tar våld vid. Det handlar om faran att fastna, att bli fången i någon annans fantasi. Det finns ögonblick i både pjäserna där huvudpersonen plötsligt bestämmer sig för, eller inser, att den personen de älskar, och som de tror är deras ideal, är det totalt motsatta, ett monster.” Kastratet #2 ANTI-LANCELOT Spelas vid tre tillfällen: 29 maj, 30 maj & 5 juni Teater Trixter, Göteborg Text & regi: Max Bolotin På scen: Caroline Söderström Omslagsbild: Caroline Söderström i Anti-Lancelot. Foto: Ina Marie Winther Åshaug. Skriven av: Sara Östebro Previous Next

Äntligen har vi avsnitt 16 här och vi hör varandra!! Är det inte fantastiskt? :) Vi pratar om nyrika svenskar, performancekläder, vapenfabriker och avslutar Asienresan med ännu ett jippo plus såklart en hel del annat. < Back AVSNITT 16 – HAR DU EN TUSENLAPP KLISTRAD I PANNAN? Äntligen har vi avsnitt 16 här och vi hör varandra!! Är det inte fantastiskt? :) Vi pratar om nyrika svenskar, performancekläder, vapenfabriker och avslutar Asienresan med ännu ett jippo plus såklart en hel del annat. Previous Next AVSNITT 16 – HAR DU EN TUSENLAPP KLISTRAD I PANNAN? Artist Name 00:00 / 43:43

Vad gör en kulturpolitiker? Matilda Klamas travade in i stadshuset och träffade Mariya Voyvodova, ordförande i kulturnämnden, för att finna svar. < Back MED HJÄRTAT I KULTURPOLITIKEN Vad gör en kulturpolitiker? Matilda Klamas travade in i stadshuset och träffade Mariya Voyvodova, ordförande i kulturnämnden, för att finna svar. Block: Kulturens gräsrötter, #3 VAD GÖR EN KULTURPOLITIKER? MATILDA KLAMAS TRAVADE IN I STADSHUSET OCH TRÄFFADE MARIYA VOYVODOVA, ORDFÖRANDE I KULTURNÄMNDEN, FÖR ATT FINNA SVAR. Jag kliver in i Göteborgs K-märkta stadshus för att träffa Mariya Voyvodova (S) som tillträdde som kulturpolitiker efter valet 2014. Innan dess hade hon varit stadssekreterare för socialdemokraterna i kommunstyrelsen och jobbat mycket med stadsutvecklingsfrågor och miljöfrågor. Intresset för kulturpolitiken var dock inget nytt utan något som alltid funnits där. “Det kanske har att göra med min bakgrund. Jag har ju dansat balett i Bulgarien i många år” berättar Mariya. Intrycket av träpanelen slår mot mig när vi går upp för dom många och låga trätrappstegen medan Mariya berättar om arkitekturstudenter som brukar komma på studiebesök för att kolla in byggnaden. Och visst ger miljön ett vackert och smäckert intryck. En härlig arbetsplats tänker jag och undrar varför jag inte har varit här tidigare. Inte heller har jag funderat så mycket på vilka som är kulturpolitiker och vad de faktiskt gör även om jag har gott om åsikter om kulturpolitik. En lucka jag har klivit in i stadshuset för att råda bot på. Som kulturpolitiker är Mariya ordförande i Kulturnämnden i Göteborg och kulturkommunalråd, Arbetet i kulturnämnden innebär ett gäng intressanta uppdrag, allt från att dela ut kulturstöd och stipendier till att verkställa stadens kulturprogram. Stadens kulturprogram är något Mariya är extra stolt över och i januari ställde sig kulturnämnden bakom konkreta handlingsplaner för hur kulturprogrammet ska sättas i verket. Precis som programmet är handlingsplanerna uppdelade i tre olika områden, kulturpolitik, konstpolitik och kulturplanering. Det märks att Mariya har jobbat med stadsutveckling när hon nu slår ett slag för hur viktig kulturens roll är i stadsbilden och utvecklandet av staden. “Kultur och konstperspektiviet måste komma in tidigt i planeringsprocessen. Det jobbar jag stenhårt med”, säger Mariya. I stadsutvecklingstanken ingår också planeringen av kulturhus, något som också ligger inom Mariyas tjänst, och där tycker hon att det gärna får tänkas utanför boxen – då ett kulturhus kan vara mycket mer än ett fysiskt hus. Jag nickar instämmande och ser den där dynamiska ytan som jag drömmer om, kanske ett pop-up-kulturhus som absorberar olika ytor efter behov eller varför inte ett kulturhus på hjul… En nyhet för mig är att staden jobbar med en 1%-regel, det innebär att 1% av det som läggs på bygga ut staden ska läggas på konstnärlig gestaltning och utsmyckning. Bland annat pågår det ett stort konstprogram i samband med västlänken där kulturnämnden också är involverad, vilket Mariya tycker är ett mycket spännande arbete. De flesta i kulturnämnden är fritidspolitiker, dock inte Mariya som med sin post som kulturkommunalråd kan ägna 100% av sitt uppdrag åt kulturpolitiken. Nämnden träffas en gång i månaden och mötena är offentliga, de första 30 minuterna är också vikta för besökarnas frågor till nämnden. Ett utmärkt sätt att påverka tänker jag och undrar hur hon tycker att en ska gå tillväga om en har en punkt en vill driva. “Ta kontakt med kulturnämndens politiker, sen beror det ju vad det är för något.” kommenterar hon. Mariya påpekar också att det är viktigt att blicka till andra grupper som kanske är mer resursstarka som till exempel näringslivet och inte bara rikta in sig mot politiken. En av de viktigaste frågorna enligt Mariya är att kunna stödja det växande kulturlivet. Att ge aktörerna möjlighet att visa upp kreativiteten och sprängkraften som finns inom scenkonsten. Men även här behöver fler grupper involveras “Det är viktigt att få med alla parter av samhället, inte bara kulturinstitutionerna och det fria kulturlivet utan att också få med näringslivet och fastighetsägarna. De behöver också förstå vikten av kultur och konst för staden vi bygger för framtiden.” Även tankarna kring kulturprogrammet går i linje med att kultur är något som angår alla. Kulturprogrammet är stadens kulturprogram och inte kulturnämndens, programmet ska vara en angelägenhet för alla kommunala bolag och nämnder, påpekar Mariya. Förutom 1%-regeln deltar Kulturnämnden i Göteborgs Stads satsning “Ett jämlikt Göteborg”, ett begrepp som ska innefatta hela tanken om staden och där måste kultur och konst vara en naturlig del. “Det får inte ses som ett område vid sidan av utan måste ses som en del av jämlikt Göteborg. Kultur och konst ska bidra till att jämna ut skillnaderna vi har i vårt samhälle och bidra till en bättre hälsa.” Att kultur och konst har en självklar och viktig roll i ett samhälle är för mig givet, ändå är det få punkter och områden inom kulturen som lagstiftade. När jag frågar Mariya om hon önskar mer lagstiftad kultur svarar hon kort och gott – JA! och genast tar hon upp ett exempel: “Jag tror alla partier är tämligen överens att kulturskolan är enormt bra för Sverige. Kulturskolan är inte lagstiftad och ibland när man tittar på sin budget i en stadsdelsnämnd och inte kan inte skära ner äldreomsorg och socialtjänst, då blickar man mot kultur och fritid därför att det inte är lagstiftat. Jag önskar att mer verksamheter inom kultur och fritid blev lagstiftat och blev en del av kärnverksamheten i stadsdelsnämnderna. ” Efter en timmes samtal glider jag ner för de små trätrappstegen. Nu något mer upplyst om en kulturpolitikers arbete och än mer sugen på att börja påverka och göra skillnad. Foto: Lena Dahlström Skriven av: Matilda Klamas Previous Next

Äntligen är avsnitt 5 här. Denna gång pratar vi mycket om teater, men hinner också med det obligatoriska julsnacket < Back AVSNITT 5 – FIREFLIES, WINDOWFARM OCH JULSPECIAL Äntligen är avsnitt 5 här. Denna gång pratar vi mycket om teater, men hinner också med det obligatoriska julsnacket Previous Next AVSNITT 5 – FIREFLIES, WINDOWFARM OCH JULSPECIAL Artist Name 00:00 / 49:05

Rasmus Raphaëlle Östebro har tagit del av Molly Lowes megaperformance GAME ON på Lilith Performance Studio i Malmö. < Back SPLATTERFOTBOLL, FAKE-BLOD OCH DÖD PÅ LÅTSAS Rasmus Raphaëlle Östebro har tagit del av Molly Lowes megaperformance GAME ON på Lilith Performance Studio i Malmö. “KAN VI BACKA TIDEN, KAN VI SKRIVA OM SPELREGLERNA, KAN VI FÅ EN ANDRA CHANS?” RASMUS RAPHAËLLE ÖSTEBRO HAR TAGIT DEL AV MOLLY LOWES MEGAPERFORMANCE GAME ON PÅ LILITH PERFORMANCE STUDIO I MALMÖ. Befinner vi oss i en tid av bristfällig empati, eller försöker vi febrilt orientera oss efter någon slags gemenskap mitt i en likgiltig masspsykos? Vilka är vi? Är inte du som jag? Jag trodde att jag var som du. Får jag smaka på dina popcorn? Det första vi-et som uppenbarar sig är denna gemensamt slingrande kropp som tillsammans delar en spänd förväntan. Ett typiskt dramatiskt oktobermörker omger oss. Vi står i kö, vi står tätt intill varandra och vi väntar. Genom högljudda viskningar delar någon med sig av rykten om vad vi står inför. Vi är förberedda. Vi är här tillsammans. Vi är ett lag av betraktare och vi vet helt säkert att spelet snart ska spelas. Kanske viskas det om att tävlingslystenhet är synonymt med drivkraft, att en vinnarskalle eventuellt är den enda möjliga överlevaren i den slutgiltiga striden. Egentligen tror vi inte på såna påståenden, ju, men vi vet att de cirkulerar och med tiden normaliseras i det samhälle vi tvingas hantera var dag. Kanske är vi här för ett att mätta ett ofrånkomligt behov av underhållning och eskapistisk utandning från rådande samhällsklimat. Vi väntar. Fortsatt väntar vi tillsammans. Klockan slår 20, dörren öppnas och spelreglerna uppenbarar sig – successivt men oerhört kompromisslöst säkert. Order blir till lag och mitt framför ögonen på oss omdefinieras vi-et medan vi utan motsägelse eller protest accepterar att lagkamrater blir motståndare – ett någonting som vi instinktivt borde känna ställs i motsats till oss och vår nya gemenskap. GAME ON är interaktivitet utan egentligt utrymme för påverkan. GAME ON är en parodi på verkligheter i verkligheten. GAME ON skapar sociala och emotionella tillstånd som bevisligen paralyserar vår medmänsklighet. FÄRGEN ÄR RÖD, FÄRGEN ÄR BLÅ Det glittrar och glimmar i associationer kring politikens grundfärger. Associationer som översätts till ställningstaganden kring ett vi och ett dem. Stämningen är festlig, hotfull och inbjudande. Färgen är röd, färgen är blå och spelplatsen är en slags ironisk, lekfull och förväntad tolkning av sportarenan som symbol för okomplicerade, efterlängtade och riktigt oriktiga konflikter. Vi känner till den här typen av plats, vi har varit här förut och vi agerar efter invanda beteenden. I denna framställning ifrågasätts inte det mänskliga behovet av att tillskriva sig som vinnare över någonting, vad som helst, även om vi skrämmande nog råkar definieras som potentiella förlorare. Med symboler, tecken och manipulation leder Molly Lowe oss genom ett makalöst och strikt kaotiskt mastodontperformance, in i en kritiskt lekfull citering av verkligheten. Iklädd min tilldelade lagtröja följer jag den tydligt definierade vägen och orienterar mig tveklöst efter färgen som blivit synonymt med min samhörighet. För mina högt värderade låtsaspengar köper jag gladeligen några pom-poms och ett pärlhalsband i souvenirkiosken. Men jag får inte välja färg, det ter sig helt omöjligt att uttrycka annan visuell tillhörighet än till min tydligt tilldelade och nästintill påtvingade gemenskap. I den här verklighets-citeringen finns inga färgskalor eller alternativ. Jag varken kan eller får måla utanför konstnärens konceptuella linjer. Varje försök drunknar i ett hav av socialt normativa självklarheter. Med en axelryckning tvingas jag acceptera det och placeras sedan i en hängivet dirigerad kroppslig orkester med machoanda, bultande energi och vrålande kamplystenhet. Nyss var vi kollektivt slingrande, nu är vi uppdelat statiska och vi stirrar varandra i vitögat. Vi är två körer som på röda och blåa läktare speglas i varandras likheter och olikheter. Av auktoritära maskotar och absurt avdramatiserade lagledare uppmuntras vi i vårt fortsatt upptrissade stojande. Som förväntat tävlar vi nu mot varandra på alla sätt vi förmår. Det som sammanlänkar oss är symbolen för den inbillade konflikten – det förstorade foosball-spelet bestående av dockor i verklig skala. De är de ofrivilliga spelarna utan tydliga lagtillhörigheter eller annan uppdelning än att de styrs av rummets rådande motparter. De enda som i psykotisk inbillning verkar förhålla sig till striden är vi som omger den rektangulära ytan vi inbillas tro är den betydande fristående spelplanen. Jag undrar vem här inne som besitter positionen och möjligheten att tala om för oss vilka som utgör de verkliga marionettdockorna i detta bisarra och barocka mimetiska verklighetsdrama? GAME ON är scenografisk regi och en surrealistisk dokusåpa à la horror-comedy-gameshow-nyhetersport- och-väder. GAME ON är ett rum som drunknar i en smittsamt brölande maskulinitetsnorm bortanför den maskulint kodade kroppen. GAME ON anspelar på mänsklighetens brister och den moderna människans sociopatiskt djuriska instinkter. VI ÄLSKAR SHOW Showen är plötsligt igång. Äntligen? Jag är stundtals uttråkad utan att det egentligen påverkar det tillstånd jag försatts i. Bombastiska och basalt banala operadueller varvas med löften om stundande dramatik och blodigt lekfullt allvar. Fanorna vajar och i en kollektivt susande rörelse ställer vi efter påtryckningar oss upp för att hedra vårt nyfunna sammanhang och identiteten med den. Vi lyder order, såklart. Showen är lika mycket ritual som krigsförklaring och skämt. Showen är lockbetet, vi älskar show och vi showar gärna med. Framför våra ögon utspelar sig en match av regelrätt splatterfotboll, fast med fake-blod och död på låtsas. De ofrivilliga spelarna förlorar armar, ben och huvuden. Skådespelet är inget annat än en grotesk massaker, men det enda som får utrymme på denna arena är behovet av att segra. Vi mumsar på popcorn och erbjuds köpa korv, vuvuzelahorn och symboler för känsloreaktioner. Ett antagande om inbillad slump hänger i luften, men illusionen är inte vattentät. Bulvaner och initiativtagare utmärker sig subtilt men medvetet. Skådespelarna är strategiskt utplacerade frön. De är trendsättare. De är vågens begynnelse. Mitt i kaoset mellan blodbad, en svepande kiss cam, ljudet av barnskrik och glädjevrål efter vunna poäng som ändå inte räknas fastnar jag i tanken om hur det bristfälliga skådespelet eventuellt avsiktligt sipprar igenom för att ge oss ledtrådar om att grupptryck inte beror på stenhård regi och minimalt utrymme för initiativ som inte passar in i detta utstuderade narrativ av iscensatt verklighet. Jag sitter som förstenad och vägrar acceptera att vi gemensamt lät detta ske. Jag känner ånger, förskräckelse, och panik över hur lättlurade vi är – i denna fiktion, precis som i vår upplevda verklighet. Showen slutar med en sista manipulation till publikapplåder. Det är ett hastigt men utdraget och motvilligt slut. Långsamt skyndande lämnar publiken arenan och vi-et känns nu inte som något annat än ett isolerat jag. Ensam sitter jag nu kvar på läktaren och undrar vem om inte vi som bär det yttersta ansvaret för att i vår samtid förankra medmänsklighet, solidaritet och altruism i teori och praktik. Kan vi backa tiden, kan vi skriva om spelreglerna, kan vi få en andra chans? Om ja, kan vi hantera den möjligheten, eller är människan bara ett instinktivt blodtörstande flockdjur vars största rädsla är att stå utan definierad gemenskap i en tid där det desperat formulerade vi-et tros vara besatt av att gruppera sig mot det andra, det som inte är vi, det som utstrålar annanhet, ett antaget yttre hot? GAME ON En (totalt utsåld) megaperformance av Molly Lowe. Dokumentation och spår från detta megaperformance presenteras sedan i en efterföljande utställning. Lilith Performance Studio Performance 6, 10, 13, 17, 20 oktober Utställning 27 oktober – 18 november (torsdag-söndag) Omslagsbild: Lilith Performance Stuido / Petter Pettersson. Bilden visas här något beskuren. Skriven av: Rasmus Raphaëlle Östebro Previous Next

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Oscar Steen var på pressvisningen av Malmö Dockteaters nya föreställning Skvalpet som har premiär den 9 januari < Back SMÅ NERVER AV PLAST Oscar Steen var på pressvisningen av Malmö Dockteaters nya föreställning Skvalpet som har premiär den 9 januari OSCAR STEEN VAR PÅ PRESSVISNINGEN AV MALMÖ DOCKTEATERS NYA FÖRESTÄLLNING SKVALPET SOM HAR PREMIÄR DEN 9 JANUARI. – Har ni tips på effektiva betablockerare? Malmö Dockteaters grundare och teaterchef, Erik Holmström, frågar oss på pressvisningen av Skvalpet humoristiskt angeläget om medel att motverka sina små handskakningar som välter dockor och scenografi under en scen med ett tjugotal dockor, stolar och små 3d-printade kaffekoppar. – Jag försöker ju leka men det är ju svårt att göra det avslappnat när ni sitter där. Visst kan det låta lite överspänt. Jag menar, det är ju inte ovanligt att det är precis så teatern beskrivs i de mest ideala stunder. Som en lek. Mellan scen och salong. Mellan skådespelare och roll. Mellan skådespelare på scen. Men i den scen utav Skvalpet som visades upp i källaren på Hasselgatan 8 i Malmö praktiseras en annan typ utav lek. I linje med dockteaterns första föreställning, Funktionell dumhet, bygger texten på intervjuer (om än mer tillspetsade). Dockorna är här mindre och inte mer avancerade än vanliga leksaksdockor, sådana där som brukar höra till dockhus i skala 1:18. För att dockorna ska kunna föra samtal med varandra kräver det att Holmström, i egenskap av enda dockförare, sträcker sig över, under och emellan hinder på den lilla teaterscenen och vickar på små huvuden, armar och ben. Holmström ger också röst till varje docka via en litet headset som styr ut minsta viskning till salongen. I motsats till tidigare verk, där föreställningarna krävt fler människor än dockor, manövrerar här en enskild person hela ensemblen. Jag slås av samma voyeuristiska sensation som när min treåriga dotter leker med sina Pippifigurer här hemma. För dockorna tar inget ansvar för publiken, de får liv i ett eget universum och emellan varann uppstår ett fält utav koncentration som likt magnetism drar mig upp ifrån sitsen. Kommunikationen med publiken står istället Sofia Andersson för. Hon är attributmakare för Skvalpet och livefilmar föreställningen med flera kameror. Den aktiva dockan projiceras ovanför den lilla lilla scenen, komplett med gigantiska händer som manövrerar den lilla plast/ler-figuren. Miniatyrscenen har miniatyrrån med miniatyrlampor som fungerar, det finns en miniatyrtrappa ner till källaren där vi får förklarat att ytterligare scener kommer utspela sig. Längst bak i rummet står en stad som kommer bjuda på ”en överraskning” när föreställningen är klar. Och strax till höger som miniatyrscenen, staden, filmkamerorna och sittplatserna ligger teaterns verkstad och kontor. Arbetsdator, verktyg, 3d printer och dockmaterial. Malmös yngsta teaters lokaler är som en öppen nerv där publika föreställningar ligger i knäet på sin egen produktion, här tar jag inte del utav sömlösa hantverk eller dramatiska berättelser. Istället ligger kvaliteten i något annat, något klumpigt men samtidigt väldigt intimt. Som att jag blir lite rädd för att andas när ljuset går ner och ett stelt leransikte pratar med ett annat leransikte. Där det som skapas är så skört att en påslagen telefon inte bara skulle störa, utan rent utav döda den lilla befolkade världen framför mig. Så i ljuset utav detta kanske de där betablockerarna inte vore så tokiga, för den där öppna nerven i rummet koncentreras till de små händerna, fötterna och ögonen när spelet börjar. Samt förstås de gigantiska, lätt skakande händerna som ger dem liv, och ibland välter en stol på köpet. Det blev bara en scen ifrån Skvalpet som visades upp för oss där innan julhelgen. Men med löfte om en liten intim premiär på nyårsafton med en större offentlig premiär 9:e januari är jag glad över att vara malmöbo där Sveriges enda dockteater för vuxna huserar. SKVALPET – MALMÖ DOCKTEATER, MALMÖ Idé, koncept & på scen: Erik Holmström Regi: Erik Holmström & Andrea Edwards Scenografi: Johan Bergman Scenografi i scenografin: Sören Brunes Musikkomposition: Cecilia Nordlund & Lotta Wenglén Attributmakeri: Sofia Andersson Dockhuvuden: Ida Mira Johansson Producent: Anna Jonsson Björk Omslagsfoto: Från Skvalpet. Skriven av: Oscar Steen Previous Next

Maja Björkquist har besökt Oerol, en nederländsk festival för platsspecifik konst. < Back MED HORISONTEN SOM KULISS Maja Björkquist har besökt Oerol, en nederländsk festival för platsspecifik konst. “KANSKE KAN MINA NYA ERFARENHETER TREVANDE SKAPA EN FRAMTID MED EN LIKNANDE FESTIVAL I SVERIGE.” MAJA BJÖRKQUIST HAR BESÖKT OEROL, EN NEDERLÄNDSK FESTIVAL FÖR PLATSSPECIFIK KONST. Jag sitter på en strandbar blöt, matt och vindbiten. Jag har just byggt mängder med sandtorn på stranden tillsammans med andra besökare och konstnärer. Sandtornen kommer agera scenografi till föreställningen Uniforme Remain som jag ska se om ett par timmar. Det gemensamma byggandet öppnade upp för samtal både med andra besökare och med konstnärerna bakom verket. Att skapa något tillsammans fick mig att känna mig behövd. Mötet i det offentliga rummet blir mer avslappnat och prestigelöst än det i scenrummets salong. Jag blir nyfiken på vad det är som pågår, blir sugen på att få veta mer, vara med. Jag får vara mer än endast konsument. Att utföra en handling ger mig frihet, jag slipper tänka så mycket och får istället uppleva och lära känna verket med min kropp. Det finns ingen som vill ge mig ett budskap eller lära mig något, det finns någon som vill dela en erfarenhet tillsammans med mig. Restaurangen jag sitter på blir snart överfull och ett par slår sig ner vid mitt bord. Vi börjar prata om olika föreställningar vi sett under de senaste dagarna på scenkonstfestivalen Oerol på den nederländska ön Terschelling. Jag delar med mig av mina upplevelser av att ströva fram längs en stig till en glänta i skogen för att lyssna på Bedtime Stories. Hur museivandringen The end of Nature i dynerna fick mig att uppleva naturen som något unikt och skört jag inte får röra. I utbyte får jag tips om att besöka Signaal bij Schemerdonker, en kilometerlång vandringsopera på stranden som samverkar med havet och vinden. Och att jag verkligen borde se föreställningen Billy the Kid – a post-truth concert in court, ett undersökande om varför vi ständigt skapar och återskapar hjälten, legenden, den vita mannen. Efter de många tipsen får jag skörda frukterna av mitt hårda sandtornsbyggande. Och visst blir det fysiskt för mig när de under föreställningen förstör det vi byggt tillsammans under dagen. Vårt kollektiva projekt raseras på en halvtimme där på stranden med havet och horisonten som kuliss samtidigt som jag känner blåsorna bränna i mina händer. Efter föreställningen trängs jag på cykelbanan med alla andra besökare. Jag överhörde till och med någon säga att de var tvungna att lämna bilen hemma eftersom det inte var möjligt att köra ut på grund av den ändlösa strömmen av cyklister. Jag cyklar genom vacker natur till ett av festivalområdena för att umgås, dricka och äta något. De vackra festivaltälten som agerar barer och dansgolv är spektakulära och höjer trivselfaktorn. Dansgolvet levererar 90-tals musik och jag funderar på om det är den perfekta musiken för en åldersblandad grupp. Jag kan alla låtar för att jag var liten på 90-talet, alla ungdomar kan låtarna för att det är populärt just nu och föräldrar till 80-talister känner igen låtarna. Jag dansar en stund innan jag trött, väderbiten och inspirerad, cyklar till min camping och går och lägger mig i mitt tält. När jag vaknar den sista festivaldagen kan jag inte förstå att jag har varit här i tio dagar, det känns som tre, trots alla nya intryck. Som tur är har jag en biljett till en audiowalk innan jag ska åka hem, Reverse av Johannes Bellinkx. Den 75 minuter långa baklängespromenaden går genom strand, dyner och stad. Verket ger mig en chans att blicka ut över historien och trevande röra mig baklänges mot en okänd framtid. Människorna runt om kring mig tar hänsyn, ler och tittar på mig där jag osäkert och långsamt tar mig fram (eller bak) längs med stigar, vägar och trottoarer. Vi pratar inte, men vi tittar på varandra, liksom i samförstånd. De blir en del av verket eftersom de omedvetet är statister i det. Jag rör mig bort från dem men mötet kommer finnas kvar som en del av min livshistoria, kunskapsbank och erfarenheter. I nästa sekund trampar min trevande fot i hundbajs och jag tänker att den okända framtiden kanske mest har skit att erbjuda. Men snart har framtiden blivit dåtid och den obehagliga upplevelsen bortglömd. På båten tillbaka till fastlandet med Reverse färskt i minnet blickar jag ut över Nordsjön och ser Terschelling långsamt bli mindre och mindre och funderar över det som varit och framtiden som finns bakom mig. Jag önskar att jag mött en liknande festival under min uppväxt, som en introduktion till både festival och scenkonst för småstadsungdomen Maja. Kanske kan mina nya erfarenheter trevande skapa en framtid med en liknande festival i Sverige. Säg till om du vill vara med. OEROL Oerol är en nederländsk festival, som verkar för platsspecifik scenkonst, belägen på ön Terschelling som ligger i mitten av det Unesco skyddade Vadehavet. Oerol för samman nyskapande konstnärer med en bred publik och strävar efter att undersöka och utforska kultur och natur. På programmet fanns i år 36 scenkonstföreställningar att uppleva och utöver det 16 expeditioner (en slags utställningar i naturen) samt gatuteater, konserter och mindre evenemang. Nästa festival äger rum 14-23 juni 2019. Omslagsbild: Strijbos & Van Rijswijk, Signaal bij Schemerdonker. Foto: Nichon Glerum Skriven av: Maja Björkquist Previous Next

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Vi pratar om vilka vi skulle vilja hänga med och när, Rasmus snackar s**t om communityteater och en jäkla massa annat. < Back AVSNITT 33: SWEDISH HOUSE MAFIA – VÅRT 20-TAL Vi pratar om vilka vi skulle vilja hänga med och när, Rasmus snackar s**t om communityteater och en jäkla massa annat. Previous Next AVSNITT 33: SWEDISH HOUSE MAFIA – VÅRT 20-TAL Artist Name 00:00 / 32:27

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Intervju med Alexandra Herlitz, universitetslektor på institutionen för kulturvetare, som doktorerat kring Grez-sur-Loing. En konstkoloni i Frankrike < Back GREZ-SUR-LOING, EN UTOPI? Intervju med Alexandra Herlitz, universitetslektor på institutionen för kulturvetare, som doktorerat kring Grez-sur-Loing. En konstkoloni i Frankrike Detta är del 1 av 3 i reportageserien konstkluster. Grez-sur-Loing är en konstkoloni i Frankrike som har en särskild plats i den svenska konsthistorien. Strindberg var där, vissa av Skagenmålarna kom dit, Carl Larsson träffade Karin och de födde också sitt första barn på denna ort. En plats som har romantiserats och mytologiserats. Men vad var så speciellt med den här platsen, varför har den fått sådan betydelse? Jag ringde upp Alexandra Herlitz, universitetslektor på institutionen för kulturvetare, som doktorerat kring Grez-sur-Loing. Alexandra är konstvetare i grunden och flyttade till Göteborg 2003 där hon tog sin magisterexamen och blev doktorand. Att det blev Grez som blev hennes forskarämne kom till genom en liten twist. Hon hade börjat forska kring en koloni i Bayern, Dachau, men under en uppgift i forskarutbildningen bytte hon plötsligt spår. “Vi skulle skriva en låtsasansökan till de stora bidragsgivarna. Då skulle vi hitta på ett annat ämne än det vi skulle skriva vår doktorsavhandling om. Under forskningen kring Dachau dök en annan grupp upp som gick under namnet Glasgow Boys, som också hade anknytning till Grez. De hade jag inte hört talas om. Jag började fundera kring varför vi inte vet något om de skotska konstnärerna, medan i skotsk litteratur omnämns inte de svenska konstnärerna som också vistades i Grez.” Först var tanken att hon skulle skriva en samlad konsthistoria kring alla internationella grupper som vistades i Grez, men sedan växte vinkeln fram och blev mer ett kritiskt förhållningssätt mot den konsthistoria som redan skrivits. “När jag presenterade det här låtsas-forskar-ämnet tyckte alla att det var så mycket bättre, så jag övergav jag konstnärskolonin i Bayern fast jag hade hållit på med det i över ett år.” UT PÅ LANDET Under 1800-talet var det ett stort fenomen att konstnärer sökte sig ut på landet och det fanns mängder av koloniorter på den franska landsbygden. Det viktiga blev att hitta en ort som låg tillräckligt långt ifrån Paris för att undvika den turistiska känslan, samtidigt skulle det ligga på ett bekvämt pendlingsavstånd till Paris. Att just Grez blev en koloni var en konsekvens av att den stora konstnärskolonin i Barbizon i Fontainbleau-skogen blev för populär. “Det var mycket turister och byn började att bli moderniserad. Husen fick moderna tak, så de var inte så bra motiv längre. I skogen började det skapas riktiga vägar och det var mycket folk som sprang runt där.” I Grez, strax utanför Fontainbleauskogen, fanns dessutom vattnet. Floden som gick genom byn och hotellet låg exemplariskt i anslutning till vattnet med en vacker trädgård. Konstnärerna kunde ställa upp sina stafflier på bron och måla av floden. Det fanns också höga trädgårdsmurar, så det var lätt att hitta en avskild plats för att måla av nakenmodeller utan att bli störda. “Det är ju ofta så att det finns väldigt praktiska anledningar varför man väljer dessa platser. I litteraturen framställs det ofta som att konstnärerna direkt kände någon magisk atmosfär. Att det fanns något med platsen som gjorde den så pittoresk. Men ofta stämmer det inte, såna här platsmyter hittas ofta på lite senare. Egentligen är det väldigt praktiska saker som avgör.” Varför sökte sig då folk ut, bort från Paris? Alexandra berättar att detta började redan på slutet av 1700-talet, bland annat genom Rousseaus skrifter. Denna vurm befästes sedan under 1800-talet och framför allt under den senare delen. Industrialiseringen bidrog till att fler människor flyttade till städerna och städerna växte. De stora städerna uppfattades som smutsiga, ohälsosamma och rent av något onaturligt. Det blev en romantisering kring landsbygden och man började också få uppfattningen att befolkningen som levde på landsbygden hade bättre moral, medan de rika stadsborna kunde upplevas som dekadenta. Det blev populärt med målningar på bönder och den enkla landsortsbefolkningen och målningarna visades på salonger i Paris. “Det var ju bourgeoisin, de rika i Paris som köpte tavlorna. Och varför vill dom ha bönder på sina väggar? Det hade att göra med att man upplevde att de var moraliska människor och att de levde i harmoni med naturen.” Det fanns helt enkelt en marknad, de rika ville ha sina motiv och därför valde konstnärerna också att måla det. HUR PÅVERKADE DE VARANDRA När jag frågar om hur de influerade varandra berättar Alexandra att det finns delade meningar om detta. De som hävdar att de internationella konstnärerna inte umgicks baserar det främst på Strindbergs uttalande att de satt uppdelade vid matbordet, där landsmän satt med landsmän. Alexandra tror ändå att de behövde varandra för utbyte. “Det är väldigt svårt att säga att det inte fanns en social gemenskap, jag tycker inte riktigt det håller. Man kan inte flytta till franska landsbygden och tro att man blir en del av befolkningen där. För bönderna som bor där är man alltid udda och det ville man också gärna vara. Det finns berättelser om att de svenska konstnärerna och engelsmännen klädde sig väldigt udda. De ville ju inte anpassa sig till landsbygdslivet. De gick runt där i bara badbyxor och trätofflor. Vissa saker anammade man, trätofflorna hade bönderna också och de var praktiska när man fick stå och måla på lerig och fuktig grund i timmar, men till detta hade man konstiga badrockar eller roliga hattar eller sådant. Man ville sticka ut. Man var aldrig en del av befolkningen där. För att skapa en gruppkänsla är det viktigt att man har en antigrupp mot vilken man befäster sin egen grupp. De här konstnärerna befäste sin mera bohemiska konstnärsidentitet mot den enkla landsbygdsbefolkningen.” Och visst är det svårt att tro att de internationella konstnärerna inte umgicks, när det hölls gemensamma maskerader och danskvällar. Dessutom finns det exempelvis bevarad text om att Carl Larsson drack eggtoddy med amerikanerna. Huruvida de har påverkat varandra i sin konst är svårare att gå till botten med. ”Men om man läser vad de själva skrev, jobbade de ibland tillsammans, satt bredvid varandra i skogen och målade till exempel. Man kunde måla själv eller tillsammans, men när man kom hem till hotellet så kunde de ha utbyte av varandra. I Barbizon var detta nästan konventionaliserat, man ställde sina målningar ut med hotellmuren för att de skulle torka och efter maten drack man vermouth och pratade om målningarna som stod på tork. Vi vet inte om det hände i Grez, men nog visste de hur de andras motiv såg ut. Man visste vad de andra målade.” Alexandra beskriver att konstnärerna kunde diskutera olika tekniska tillvägagångssätt eller jämföra landskapen mellan länderna. Det finns också berättelser om hur det hjälpte varandra att sätta titel på sina verk.” EN MYTOLOGISERAD PLATS Att platsen sedan har blivit så mytologiserad kan handla om att de konstnärer som vistades i Grez också blev de stora konstnärerna i den svenska konsthistorien. Under 1800-talet började man skriva nationell konsthistoria, innan fanns det inte på samma sätt. Skapandet av konsthistorien var en del av det svenska nationsbygget. ”Man skapade en gemensam svensk identitet genom bl.a. en svensk historia och svensk litteratur och konst man kunde samlas kring. Man brukar inte känna samhörighet med andra svenskar bara för att man bor i ett land med samma gränser. Detta var något man under 1800-talet skapade väldigt aktivt. En del av detta var att skapa en svensk konsthistoria, och svenska motiv”. Den första betydelsefulla svenska konsthistorien skrevs av Georg Nordensvan som själv var konstnär och sedan blev skribent (korrespondent i Paris för svenska dagbladet). “Att han var konstnär legitimerade honom att skriva konstkritik, och detta gjorde honom då sedan legitimerad att skriva konsthistoria. Nu är det ju mer separerade grenar och det förväntas ett kritiskt perspektiv mot händelserna om man skriver konsthistoria. Den här historieframskrivningen hade nog inte gått igenom idag.” Georg Nordensvan skrev i princip fram sina vänner och beskrev deras förhållningssätt och konst som revolutionerande, främst när de blev opponenter mot akademin. Alexandra är tveksam hur revolutionerande de egentligen var. “Om man tittar på hur det var egentligen, så kanske det inte var så revolutionerande som det skrevs fram av konstnärerna själva och Nordensvan. De fick egentligen en bra utbildning på akademin som de tog med sig ut på kontinenten, resor som akademin också uppmuntrade. Vissa konstnärer fick ju till och med stipendier för att åka, så akademin var inte alls så reaktionär som det påstods i opponenternas berättelse. Nordensvan skrev fram berättelsen ganska dramatiskt och det blev ju den konsthistorien som gällde under stora delar av 1900-talet.” Opponenterna blev sedan Konstnärsförbundet samt viktiga svenska nationalmålare och då många av dem hade varit i Grez, blev också orten en viktig del av den svenska konsthistorien. Grez blev så viktig att hotellet där konstnärerna hade vistats sedan kom att ägas av en svensk stiftelse. I slutet av 80-talet hittade några Göteborgare det förfallna Hôtel Chevillon i Grez. De blev upprörda, det var ju tristl att inte fransmännen bevarade detta kulturarv. De bestämde sig att skapa en stiftelse som hade som ändamål att konservera detta hotell och fylla det med konstnärsliv igen. Eftersom det var till salu slog man till. Detta var en kostsam historia och man fick till och med Kungen att stötta upp. Det blev en nationell angelägenhet att bevara detta svenska kulturarv. Grez beskrivs som en utopi, jag tänker att det är den ultimata instragram-tillvaron och funderar på när jag kan åka dit. Bild: Wikimedia Commons Skriven av: Matilda Klamas Previous Next