Projekt BUSSRESOR MED GIBCA EXTENDED 2025 Projekt 2025 Konstbuss: Konstnärsdrivet i Sjuhärad Lördag 4 oktober 10.00-17.00 Välkommen på en heldag med konstupplevelser i vackra Sjuhärad! Vi besöker tre platser som förut var något annat men som nu transformerats till experimentella och konstnärsdrivna platser för samtidskonst: ViskansDotter. TransistorLab i Sjömarken, Finnekumla Dans & Konstscen i Vegby och Boy konsthall i Bollebygd. Resan erbjuder oss att tillsammans undersöka relationen mellan europeiskt lin och harakeke från Aotearoa, inviga en platsbyggd natursalong och ta del av en brottningsmatch mellan krig och fred. Det blir såklart också trevligt umgänge, kaffe och överraskningar! Bussen avgår 10.00 från Drottningtorget, Göteborg. Bussen avslutas vid 17.00 på Drottningtorget, eller för de som vill, på Ringön för att fortsätta kvällen med mer konst. Resan är gratis, men förbokning krävs. Anmäl dig här: https://forms.gle/o7FwwNR4penwhzUp8 Tidtabell OBS! Du kan också välja att hoppa på bussen på annan plats än Göteborg. Meddela detta i anmälan. 10.00 Påstigning i Göteborg, Drottningtorget 11.00-12.00 ViskansDotter. TransistorLab 12.45-14.00 Finnekumla Dans & Konstscen + lunch 15.00-16.00 Boy konsthall 16.45 Avstigning Göteborg, Drottningtorget 17.00 Avstigning, Ringön Frågor? Maila boykonsthall@gmail.com ViskansDotter. TransistorLab 11.00 – 12.00 I en tidigare butikslokal i Sjömarken, nu transformativt omvandlad till ett experimentellt utställningsrum, möts konstnärerna Jeanette Schäring och Christin Wahlström Eriksson för att undersöka relationen mellan europeiskt lin och Harakeke från Aotearoa (Nyzeeländskt lin). Projektet lyfter fibrerna som bärare av berättelser om motstånd, koloniseringsvåld, ekologi och kvinnors osynliga arbete – en väv av relationer, ritualer, kunskap och färgtoner. Vi tar del av utställningen Trådar genom makt , lyssnar till ett samtal mellan de båda konstnärerna och kollar in det platsbaserade verket Där linet växer (en odlingsinstallation). Här finns möjlighet att ta en kopp kaffe med tilltugg! Finnekumla Dans & Konstscen 12.45 – 14.00 Landsbygd möter storstad och allt däremellan! Här tar vi del av den officiella invigningen av en platsbyggd natursalong, skapad av konstnärer baserade i Sjuhärad och Göteborg. Finnekumla Dans Konstscen är en konstnärsdriven plats för residens, research, kontemplation, produktion och publika möten med fokus på samtida konstuttryck, tvärkonstnärliga möten och nutida dans. Huset rymmer en mindre dansstudio samt utställningsmiljöer och förutsättningar för performance inomhus och utomhus. Samverkar med lokala och globala aktörer. Här säljs det lunch för 50 kr! Vegetarisk soppa: Linssoppa Potatis och purjolök Serveras med bröd, smör och ost. Veganskt och glutenfritt alternativ finns Boy konsthall 15.00-16.00 Vi besöker öppningen av utställningen 3,2,1 - HUMP! av den svensk-finska koreografen Scilla Rajalin (hen/den). Verket 3,2,1 - HUMP! föddes som ett svar på krigssituationen i Europa och växte fram ur ett behov av motstånd mot uppmaningen att "förbereda sig för krig". Verket fungerar som en kommentator i den eviga brottningsmatchen mellan fred och krig, och utgör ett kontrasterande koncept till upprustningen av väpnade styrkor i Sverige och runt om i Europa. Verket tar fysisk form på Boy konsthall genom skulptur, videoinstallation och rörelsebaserade praktiker. Boy konsthall startades 2017 av systrarna Sara och Maja Östebro, båda uppväxta i Bollebygd. Utgångspunkten var att undersöka vad som händer när Bollebygd blir en plats där ny samtidskonst skapas och vad konsten kan göra för utvecklingen lokalt. Scilla Rajalin finns på plats! Det bjuds på god dryck och tilltugg. Bussresa: från Göteborg till Wärenstams och Sjuhärad Lördag 11 oktober 10.00-17.00 Wärenstams erbjuder en kostnadsfri bussresa från centrala Göteborg till fyra utställningar i Sjuhärad lördagen 11 oktober. På alla fyra platserna ges introduktioner eller guidningar till de aktuella utställningarna. Obligatorisk förhandsbokning via sajten Kulturbiljetter via den här länken . Biljetterna är kostnadsfria. När du bokat din biljett, meddela till love.jonsson@tgws.se om du vill beställa en vegetarisk lunchsmörgås på Wärenstams. Pris 45 kr inklusive kaffe. Betalas med Swish på plats. Tidtabell 09.45 Samling utanför Posthotellet, Drottningtorget, Göteborg 10.00 Avfärd från Drottningstorget, Göteborg 10.30 Boy konsthall, Bollebygd med utställningen 3,2,1 - HUMP! av den svensk-finska koreografen Scilla Rajalin (hen/den). 11.15 Avfärd från Boy konsthall. 11.45 Wärenstams , Borås, med grupputställningen Verkligheten sätter fortfarande spår och Drömfabriken i Lilla galleriet. Möjlighet att förboka lunchsmörgås finns. 13.45 Avfärd från Wärenstams. 14.00 Galleri Revolt , Borås med utställningen Silent Resonance of Nature av Patricia Trambevski och Johanna Carlander. 14.30 Promenad till Textilmuseet 14.45 Textilmuseet , Borås, med vernissage för utställningen Från Viskan till havet – färgens dolda berättelser av Jeanette Schäring. 16.00 Avfärd från Textilmuseet 17.00 Ankomst Drottningstorget, Göteborg Frågor: love.jonsson@tgws.se Foto: Ash Gerlach på Unsplash

En festival helt tillägnad performancekonsten. < Back GENERÖS PERFORMANCEFESTIVAL I JANUARIMÖRKRET En festival helt tillägnad performancekonsten. “SÅ HÄR I STARTEN AV JANUARIDEPRESSIONEN SÅ ÄR DET FINT MED EN PLATS DÄR EN FÅR LOV ATT BARA VARA”. SARA ÖSTEBRO HAR BESÖKT 13FESTIVALENS FÖRSTA DAG. EN FESTIVAL HELT TILLÄGNAD PERFORMANCEKONSTEN. För tredje året i rad blir det performancefestival på Konstepidemin i Göteborg under trettonhelgen. Festivalen startades 2015 av Anna Carlson och Jill Lindström som ville skapa en plattform för performancekonsten och skapa en plats där konstnärer från ett brett fält kunde mötas. Redan från starten var tanken att ge plats åt både etablerade konstnärer, liksom studenter och noviser inom formen. Vad som slår mig när jag besöker festivalens första dag är bredden och den stora mängd deltagande konstnärer, det är hela 120 konstnärer som fyller programmet under de två dagar festivalen är igång. Det är imponerande. Vad jag också lägger märke till då jag stegat upp för backen upp till Konstepidemin är den speciella atmosfär som gör sig gällande. Festivalens form, likväl som det konstnärliga innehållet, provar sig fram, testar, känner efter. Ett trevande, ett sökande. Formen gör bara gott, det ger stort svängrum. För besökaren kan upplägget kanske kännas svårtillgängligt till en början. Festivalen fjäskar inte precis, den halvinterna attityden (det känns som att alla känner alla) kan skapa viss osäkerhet, det är inte tillrättalagt och du får se till att hitta rätt bland husen. Som besökare får du själv ta ansvar för din vistelse, och ja, du kan behöva prata med folk (!) för att hitta rätt eller veta vad som försiggår. Mängden av programpunkter och parallella tider kan också göra det svårt att hitta fokuset och lugnet som varje enskild akt kräver. Men om du orkar att ge dig in i upplevelsen så får du mycket tillbaka, och efter ett performanceverk eller två så känner du dig invigd. Mitt första verk för dagen trängs jag i en dörröppning för att få en glimt av. Det är Anastasia Savinovas Come back. Come barefoot. Växter sys fast i kläder, jord på golv, och så avslutas det med att några av publiken får ta emot vita kuvert. Jag fick inget själv, så vad som finns inuti får vara ett mysterium. Lina Karlsson, Lisa Sellin och Maja Östebro ger en andaktsfull performance där ingefäran får gestalta kunskap och vår möjlighet att växa fritt utan hinder. I en annan dörröppning kikar jag över axlar in på Clara J:son Borgs The Chase to be among Men. Axlar, armar och händer i en egensinnig koreografi, som om de värmer upp inför något. “Into my arms, O Lord” sjungs. I festivalens samlingspunkt tillika cafeteria, för kvällen förvånansvärt lik en toppstuga på en skidort med doft av brasa och människor som trängs i värmen, tar jag del av bandet BabyBabyBullshit där vi uppmanas att säga NEJ! till fascister, nazister och rasister. “De kommer knacka på din dörr”. Jag lyssnar till en personlig och indragande historia av Krystallia Sakellariou. Om en mor som dött och om vad som är kvar, om dagböcker, arkiv och liv. Tillbaka till toppstugan där Benedikte Esperi och Fanny Kivimäki låter publiken lysa upp deras kroppar när de långsamt och iförda ögonbindlar tar sig fram bland bord och stolar. Rummets energi samlas. För mig avslutas kvällen med brottningsmatch med titeln Du e dum i huvet, av Emelié Sterner och Sebastian Rudolph Jensen, men ikväll med Frida Boson som inhoppare in i Emeliés ställe. Ett möte mellan två personer som har olika tankar om konst och skapande. Svettigt, rått, varmt och vackert. Just så här i starten av januaridepressionen och omsluten av mörkret som inte kommer försvinna på ett tag så är det fint med en plats där en får lov att bara vara. Fri från köphets och saker att ta tag i. Istället en plats för utforskande av det där stora som vi alla är en del av. Men en behöver inte analysera verken eller grunna på mening, det kan komma senare om en har lust. Nu är du bara här i rummet tillsammans med andra och upplever ögonblicket. En bra start på året. 13festivalen kör även lördag 6 januari. 13FESTIVALEN Pågår även 6 januari med performanceakter från kl 14.00 Konstepidemin, Göteborg Omslagsbild: Från Du e dum i huvet. Foto: Sara Östebro Skriven av: Sara Östebro Previous Next

Karin Noomi Karlsson guidar oss till bygdespelen i Dalarna. < Back BYGDESPELENS FÖRLOVADE LANDSKAP Karin Noomi Karlsson guidar oss till bygdespelen i Dalarna. “DET ÄR BÄTTRE ÄN DU KAN FÖRESTÄLLA DIG!”. KARIN NOOMI KARLSSON GUIDAR OSS TILL BYGDESPELEN I DALARNA. ”Det finns enligt min mening inget trivsammare sätt på vilket man kan presentera en bit av en bygds historia, än att göra det i form av ett spel.” – Rune Lindström, skapare av Himlaspelet De så kallade bygdespelen utgör en egen form av teater, ofta med en lokal förankring. Skådespelarna kan vara såväl professionella utövare som teateramatörer från lokalsamhället och föreställningarna väcker ofta stort engagemang hos medverkande och publik. De spelas i snart sagt var del av landet, företrädelsevis på sommaren då många ensembler använder sig av utomhusscener. Trots den aldrig vikande entusiasmen hos publiken är ryktet bland storstädernas kulturmänniskor aningen befläckat då bygdespelen ofta buntas ihop med olika typer av buskis och amatörteater, men bygdespelen förtjänar ett bättre öde än så. För den som är intresserad finns en rad pärlor att njuta av under sommaren. Och vad kan väl vara bättre än att kombinera en sommarsemester med röda stugor och glittrande sjöar med en teaterupplevelse utöver det vanliga? I hjärtat av Dalarna finns det ett antal föreställningar att välja på. Gemensamt för många bygdespel i regionen är att de bygger på historiska händelser och gamla sagor och myter med en koppling till orterna där de framförs. De drar alla stor publik och många av dem spelas ofta, om inte årligen så åtminstone återkommande. Låt oss därför ta en närmare titt på några av de mer kända spelen som ges i just bygdespelens förlovade landskap. GAMLA GÅRDEN Gamla gården skrevs 1935 av Per Johannes. Per Johannes hade en folkskollärarexamen i botten och var bördig från Rönnäs by utanför Leksand. Pjäsen uruppfördes 1935 i Leksand och den var redan från början menad för amatörteaterskådespelare. Den turnerade runt i Dalarna och sattes upp i olika hembygdsföreningar och framfördes även i radion 1936. Efter 1941 spelades Gamla gården inte under ett antal år och fokus kom att hamna på Himlaspelet som då hade haft premiär. På 50-talet översatte man manuset till Bjursåsmål och 1951 kom man återigen att spela stycket men nu på dialekt. Sedan 1978 spelas pjäsen på Dössberget i Bjursås. Gamla gården handlar om den stora utvandringen till Amerika under sent 1800-och tidigt 1900-tal och om hur bönderna lurades att sälja sin skog för en spottstyver till stora skogsbolag. Inspiration till pjäsen fick författaren genom att hans farfar hade varit en av de bönder som motsatte sig skogsförsäljningen. När farfadern gick ur tiden försökte man tvinga fadern att gå med på försäljning av sitt skifte men även där tog det stopp och skiftet kom att stanna i släktens ägo. Utvandringen till Amerika berör stora delar av svenska folket och det är därför lätt att känna igen sig i berättelsen. Kontakten mellan de som gav sig av och de som stannade kvar var sporadisk av förklarliga skäl och när en av bygdens söner efter många år i Amerika återvänder till sin åldrige far vet glädjen inga gränser. Det är en fin skildring av emigranterna på sent 1800- och tidigt 1900-tal som möter publiken. Det finns ingen uppgift om när Gamla gården spelas nästa gång eller vilka som deltar, men pjäsen brukar spelas i samband med Bjursvicku i slutet av juli. Kontakta hembygdsföreningen för mer information. TROLLBRÖLLOPET Detta bygdespel skrevs 1932 av Herbert Grönfall, bördig från Äppelbo. Enligt en lokal sägen från 1600-talet ska handlingen i Trollbröllopet utspelat sig på en fäbodvall i Äppelbotrakten och det handlar om hur Äppelbo kyrka fick sin brudkrona. Spelet uppfördes första gången 1935 på samma helg som Gamla gården och är ett av de äldre bygdespelen i Sverige. Det spelas återkommande varje år och senaste uppsättningen ges i år, ett samarbete mellan lokala teateramatörer och Äppelbo Hembygdsförening. 80729351-xD3gb Älvor. Från Trollbröllopet. Foto: Trollbröllopet Här möter vi en berättelse om hur en ung flicka kläddes till brud av traktens troll men räddades i sista stund av ortsbefolkningen. På huvudet hade hon då en gyllene krona och den fäbodvall där hon brukade driva boskap fick därav namnet Brudskogen. Sägnen nedtecknades av Karl Erik Forsslund på 1920-talet i verket Med Dalälven från källorna till havet och enligt berättelsen gick det till på följande sätt: ”Det var på hösten, en mörk kväll, en sälbukulla var ensam vid vallen. Hon satt och vov en väv, då kom trollen in och skulle klä henne till brud åt en trollyngling; hon bad att få väva ut väven först, men det fick hon inte; de slet bort väven och hade sönder vävstolen. Då knöt hon sitt strumpeband omkring vallhundens hals (enligt andra sin halsduk med en vidfästad skriven lapp) och skickade hunden ner till sin fästman hemma i byn. Han förstod att något galet var på färde och gav sig iväg ridande, med ett stickbloss, som var utbrunnet när han var nära framme och som han kastade i en tjärn – den har ännu ljust vatten, alldeles grönt, och heter Lystjärn. Det var två slags troll, fattiga och rika. De fattiga fick inte komma in och vara med på kalaset; till hämnd talade de om för fästman, hur han skulle göra: kasta yxan över trollen därinne och hugga kniven i dörrn. Bruden var nästan färdigklädd, endast vänsterhandsken felade, annars hade de tagit henne med sig. Nu fick han henne med sig upp på hästryggen och red i sporrsträck därifrån, trollen kom efter och grät och tjöt, men så kom dom till en åker som var harvad i kors och då kunde de inte följa längre”… ”de kom till en höstplöjning, den var plöjd med plog med stål i och han red i kors över den, så trollen måste vända. Hästen stalp död, när dom kom hem men gullkronan hade kullan på sig än; den var tung och så stor att man gjorde tre stycken av den, en till Nås, en till Järna och en till Äppelbo. Och i Äppelbo kyrka finns trollens brudkrona kvar än idag, en liten fin pjäs med hängande löv och 7 diamanter (troligen bergskristaller) och ingen vet när eller varifrån den kommit hit; kanske såsom krigsbyte från något katolskt tempel, där den krönt en madonnabild, tro somliga. Förr skulle varje Äppelbobrud, som bar kronan, bära stål på sig under vigseln, för att inte trollen skulle komma och ta både krona och brud.” Brudkronan i berättelsen finns i verkligheten och går att beskåda i Äppelbo kyrka. Den är tillverkad i Tyskland på 1400-talet och det har framförts tankar om att den skulle kunna vara en del av ett krigsbyte som på oklara vägar har hamnat i Äppelbo kyrka. För att bortförklara hur en så dyrbar krona kunde hamna där den hamnade har sägnen sannolikt växt fram. Det hade under alla omständigheter varit mer hedersamt om den hade kommit från trollen än att den skulle visa sig vara stöldgods. HIMLASPELET Himlaspelet skrevs av Rune Lindström och hade premiär 1941 på Dramaten i Stockholm, delvis som en protest mot nazismens härjningar i Europa. Spelet gavs sedan i Sammildalsgropen i Leksand under många år men har även spelats i Tällberg. De senaste åren har man använt Svea-salen i Leksand för föreställningarna och på det viset är man inte lika utsatta för vädrets makter. Himlaspelet ges oftast årligen men har haft några kortare uppehåll sen premiären 1941. Lindström tog utgångspunkt i det klassiska dalamåleriet när han skrev sin pjäs och texten består av sex målningar med tillhörande berättelser. En kurbitsmålare får agera berättare för hela historien och detta anknyter till den tradition av kringresande målare, oftast namnlösa för eftervärlden, som prydde hemmen med sitt måleri hos de som hade råd. Handlingen utspelar sig i Dalarna och i en variant av det förlovade landet som bär tydliga likheter med det Dalarna som huvudpersonen så småningom lämnar bakom sig. Drängen Mats fästmö Marit bränns på bål som häxa och då hon är oskyldig bestämmer sig Mats för att söka upp Gud och ställa honom till svars. Han slår följe med en kurbitsmålare men när målaren måste lämna honom luras han av Djävulen själv att välja den breda vägen före den smala. Den naive Mats förändras till det sämre och girigheten och ondskan får honom att glömma sitt egentliga ärende. Varje steg han tar övervakas dock av Marit och Gud från himmelens höjder och när han slutligen ligger på sin dödsbädd ges han möjligheten att välja godheten och träda in i paradiset där han återförenas med sin Marit. Himlaspelet är en berättelse om kampen mellan ont och gott, om vinsten med att behålla sin barnatro och att det aldrig är försent att välja det goda och det rätta i livet. Även på sitt yttersta kan syndaren få Guds förlåtelse. Men det handlar inte bara om religionen och den kristna tron. Det handlar också om utanförskap, mobbning och de onda krafter som vill ta över här i världen och det är med andra ord en ständigt aktuell pjäs. Årets uppsättning av Himlaspelet spelades 27-31/7 i Svea-salen i Leksand. SÅ VARFÖR SKA DU BESÖKA ETT BYGDESPEL? Bygdespelen fortsätter att leva tack vare det enorma engagemang som ortsbefolkningen lägger ner. När det klagas alltmer på att landsbygden för en tynande tillvaro har man sannerligen inte tagit någon hänsyn till denna unika teaterform som drar publik från både när och fjärran. På ett lättillgängligt sätt ges publiken glimtar in i delar av historien som annars sällan exponeras i modern tid. Den enda utmaningen är möjligen inslaget av lokala bygdemål som kan ge publiken lite nervösa ryckningar men de allra värsta varianterna brukar vara bortslipade. Himlaspelets koppling till kyrkan och häxprocesserna belyser situationen för de som drabbades av vad som allmänt kallas ”Det stora oväsendet” som pågick mellan 1668 och 1676. Nära 300 personer fick sätta livet till innan man fick stopp på masshysterin, de flesta var kvinnor och unga flickor (totalt sett har drygt 400 personer avrättats för trolldom i Sverige mellan 1492 och 1704). Trollbröllopet ger både insyn i hur folk levde på landet och i vad man trodde på förr i tiden. Ett simpelt krigsbyte i verkligheten förklaras med trolltyg och så växer en sägen fram som än i modern tid traderas i form av ett teaterstycke. Varför inte utmana dig själv och besöka ett av de många bygdespelen? Du får ett stycke lokalhistoria på köpet, det bjuds på levande musik av spelmän och även om det inte alltid är så kändistätt på scenerna som i en större stad så är det riktigt skickliga skådespelare – både proffs och amatörer – som uppträder och som lägger ner själ och hjärta i föreställningarna. Det går inte att lämna en sådan föreställning oberörd, i alla fall har inte jag lyckats med det konststycket ännu. Och vill du att bygdespelen ska leva kvar även i framtiden så går det ofta bra att bli medlem i vänföreningar som stöttar projekten ekonomiskt. Läs mer: Per-Ola Björklund: Bygdespel i Dalarna. Handling, bakgrund, tillkomst. Rabén & Sjögren 1983 Omslagsbild: Pixabay. CC0 Creative Commons Skriven av: Karin Noomi Karlsson Previous Next

Anna Bergström, konstnärlig ledare på SpinnUnga, reflekterar kring utbildning inom dans på lika villkor. < Back DET RÄCKER INTE ATT SÄGA ATT ALLA ÄR VÄLKOMNA Anna Bergström, konstnärlig ledare på SpinnUnga, reflekterar kring utbildning inom dans på lika villkor. “ATT DELTA BORDE RIMLIGEN OCKSÅ BETYDA ATT EN FÅR BIDRA. ÄR DE OLIKA DANSUTBILDNINGARNA ÖPPNA FÖR PERSONER MED OLIKA FUNKTION PÅ YRKES- OCH GRUNDNIVÅ?” ANNA BERGSTRÖM, KONSTNÄRLIG LEDARE PÅ SPINNUNGA, REFLEKTERAR KRING UTBILDNING INOM DANS PÅ LIKA VILLKOR. “RÄTTEN TILL EN SORTS UTBILDNING TALAR INTE OM VART DEN UTBILDNINGEN SKA LEDA.” Vad behövs för att tillgänglighet inte bara är ett ord utan en verklighet? I Sverige och i många andra länder har vi skrivit under FN konventionen för mänskliga rättigheter, artikel 24 i sektionen för barn och unga med funktionsvariation. Artikeln talar om allas rätt till en kvalitativ utbildning på alla nivåer med rättigheter att utvecklas inom det utbildningen syftar till. Frågan jag ställer mig är hur olika instanser inom utbildningsväsendet tolkar artikeln? Eftersom den är just tolkningsbar (även om den är menad att vara tydlig). Rätten till en sorts utbildning talar inte om vart den utbildningen ska leda. I det professionella scenkonstlivet har det skiftat från att en ska kunna ta del av till att en ska kunna delta. Men att delta borde rimligen också betyda att en får bidra. För att kunna bidra i en skapande process oavsett vilken roll en har, på eller bakom scen, behöver en kunskap, utbildning och de verktyg för att utveckla ett konstnärligt uttryck. Då är det viktigt att den förändringen också sker inom utbildningen. Dansutbildningarna påverkar branschen och branschen påverkar dansutbildningarna. Jag tror att vägen till en bransch med mera mångfald vad det gäller funktion kräver att alla vi som har visionen och de som har uppdraget jobbar tillsammans för att förändringen ska bli reell. Den reella förändringen kan inte ske enbart genom samtal, utredningar och rapporter utan kräver också en praktik. Det räcker inte att säga att alla är välkomna om verkligheten inte är sann mot det uttalandet. Att någon säger till mig att jag är välkommen betyder inte att jag: upplever det så att förutsättningarna för hur utbildningens olika delar går att tillgodogöra sig på olika sätt finns närvarande För mig är intentionen med artikel 24 att få utveckla sin potential och tillgodogöra sig kunskap för vidare utbildning eller yrkesliv. De möjligheterna är inte jämlika för alla idag. Jag ser behovet av att kunna anpassa utbildningen till olika individers förutsättningar, att det är viktigt för att kunna tillgodogöra sig kunskapen. Men jag ser också avsaknaden av att ge individer möjlighet att nå sin fulla potential när de inte får alla de verktyg som de behöver för att nå dit. Kraven om en har en funktionsvariation är inte alltid rimliga. I vissa delar av särskolan blir inte individer tillräckligt utmanade för att nå den utveckling de skulle kunna nå. Om en har gått särgymansium har en inte tillgång till estetisk linje och en är heller inte behörig till högskolan. Det skapar bromsklossar både för att kunna utvecklas och sedermera kunna arbeta inom kulturlivet. För att inte tala om de kunskapsklyftor det bidrar till som i sig både är och skapar segregering. Får en inte chansen från början är det svårt att skapa jämlika möjligheter i längden. “VI TROR OCKSÅ ATT DET SKAPAR KONSTARTSUTVECKLING NÄR VI BRYTER NORMER FÖR ATT PÅ SÅ VIS VARA TVUNGNA ATT HITTA NYA ARBETSSÄTT, METODER OCH KONSTNÄRLIGA UTTRYCK.” Inom SpinnVäxa & SpinnUnga är vårt långsiktiga syfte att människor med funktionsvariationer ska ha samma möjligheter till att utvecklas och kunna bli professionella dansare. Och för att kunna komma dit behövs flera strukturer som gör att barn och ungdomar har möjlighet att kunna utveckla sin talang. Det behövs grundkurser men också yrkesförberedande och högre utbildning. Inom vår verksamhet står; att lära av varandra i centrum, med en stark tro på att alla har något att bidra med. Vad en bidrar med i skapandet är baserat på ens tidigare kunskap, men om en ser till att den kunskap som är viktig inte enbart begränsas till vad normen skapat för förväntningar och värderingar kan vi värdera den kunskap var och en innehar. Då har alla chansen att utveckla sin egen kunskap genom att dela just sina olikheter. Vi tror också att det skapar konstartsutveckling när vi bryter normer för att på så vis vara tvungna att hitta nya arbetssätt, metoder och konstnärliga uttryck. Så önskar vi att fler skulle våga arbeta. Visst finns det fler än vi som gör det också men inte i stor utsträckning. I min utopi är det här den nya normen för lärande. I Finland finns ett gymnasium med dansinriktning för personer med funktionsvariation där fokus på att hitta nya metoder för inlärning av danskonsten är starkt närvarande och ständigt utmanas. Denna startade till följd av en utveckling som skett i Finland över lång tid. Allt började efter andra världskriget och kalla kriget då Finland hade många skadade veteraner i behov av omskolning. En började att omvärdera vad och hur en utbildade så att fler skulle kunna komma i arbete oavsett funktionsuppsättning. Med tiden har det här tankesättet om att var och en har något att bidra med, även om ens funktion skiljer sig från normen, spridit sig till fler yrkesgrupper. Så även till kulturen. I England har Candoco Dance Company, det första professionella danskompaniet för personer med och utan funktionsvariation (startade 1991), revolutionerat inte bara scenkonsten utan också inom utbildningarna. Förändringar har skett genom att de bedrivit dans inom skolan, på fritiden och i några enstaka fall också inom de högre utbildningarna. De har även haft en egen ettårig utbildning för personer med funktionsvariation för att skapa möjlighet för fler att ta sig in i branschen. Dock las denna ner efter bara några år då bidragssystemet inte hängde med. Precis som vi kan se i Sverige trots att det är politiskt uttalat att en ska kunna både delta och bidra. Kanske behöver vi kulturpolitiskt definiera än tydligare vad det innebär att bidra och delta på lika villkor? Kanske nöjer en sig för lätt. Det finns flera exempel. Tex har Skånes Dansteater satsat på att skapa en lärlingsplats för en dansare med funktionsvariation för att hitta en form av in-house utbildning för en dansare en önskar anställa. “JAG LÄNGTAR EFTER UTBILDNINGAR SOM INTE FÖRSÖKER SKAPA DANSARE SOM ÄR STRÖMLINJEFORMADE.” Jag kan se att vi är många som försöker skapa en praktik för hur dansutbildning för personer med funktionsvariation skulle kunna se ut eller läggas upp även om det fortsatt behövs fler. Inklusive vad elever med normativa kroppar behöver lära sig för att kunna arbeta i mer dynamiska grupper. Utbildningar i olika form behövs eftersom det inte finns enbart ett sätt att jobba mer inkluderande, precis som det inte bara finns en typ av danspraktik. Det finns ju heller inte bara en sorts dansare, funktionsvariation eller ej. Jag längtar efter utbildningar som inte försöker skapa dansare som är strömlinjeformade. Hur villiga är dansutbildningarna att förändra hur en lär ut de verktyg som behövs i en danspraktik och vilka verktyg ses som viktiga? Hur öppen är dansbranschen för nya konstnärliga uttryck? Jag tror att en långsiktig förändring kan vi bara göra tillsammans. Vi behöver tydliggöra våra olika roller och ansvar inom dansstrukturen. Vem behöver driva vilka frågor för att vi ska ta oss framåt? Jag tänker att vi kanske måste börja där. Vad har var och en för förutsättningar att bidra till en förändring av vår dansutbildningar så att de kan inkludera fler och vi får en rikare dansscen. Foto: Beata Rydén Skriven av: Anna Bergström Previous Next

Det norska teaterkompaniet Verk Produksjoner djupdök ner i 100 år av konstnärsmanifest och fann nya vänner i konsthistorien. < Back "NU VET JAG BÄTTRE VILKA MINA VÄNNER ÄR" Det norska teaterkompaniet Verk Produksjoner djupdök ner i 100 år av konstnärsmanifest och fann nya vänner i konsthistorien. ISMER, POESI OCH STORHETSVANSINNE. DET NORSKA TEATERKOMPANIET VERK PRODUKSJONER DJUPDÖK NER I 100 ÅR AV KONSTNÄRSMANIFEST OCH FANN NYA VÄNNER I KONSTHISTORIEN. SARA ÖSTEBRO HAR PRATAT MED REGISSÖREN FREDRIK HANNESTAD. Gruppen är kända för att skapa verk som blandar stilar och genrer, och där misslyckandet är mer än välkommet. Ett undersökande arbetssätt, där lyssnandet och improvisationen är en viktig del. En scen kan ha över tio olika variationer, fria för skådespelarna att välja bland efter vad som känns rätt här och nu, och deras föreställningar har beskrivits som “toppen av ett isberg” där det gedigna arbetet skapat en egen värld av möjligheter. Sedan starten 1998 har gruppen skapat 18 produktioner och turnerat regelbundet. Nu besöker de Göteborg och Göteborgs dans- och teaterfestival med det senaste verket Manifest United där gruppen djupdykt ner i 100 år av konstnärsmanifest. Ismer, poesi och storhetsvansinne blandas med bisarra idéer och djup visdom. Jag kontaktade Fredrik Hannestad, konstnärlig ledare för gruppen, för att höra med om gruppens arbetssätt och vad de fann i konsthistorien. I ÅR FYLLER NI 20 ÅR – GRATTIS! VILKA LIVSLÄRDOMAR HAR NI FÅTT SEDAN ERA FÖRSTA DARRANDE STEG SOM ETT TEATERKOMPANI? – Jag tror att den viktigaste lärdomen är att jag inte vet ett jäkla dugg. Med andra ord, att lära sig att acceptera och att känna sig trygg i att ‘att inte veta’ som ett sätt att vara i den här världen. JAG UPPFATTAR ERT SÄTT ATT ARBETA SOM GENERÖST, OCH NI SKRIVER OCH PRATAR OCKSÅ OM ERT ARBETSSÄTT VÄLDIGT ÖPPET – VAR DETTA SÄTT ATT ARBETA (ER METOD MED ‘DEN SOCIALA SITUATIONEN’ OCH ‘LYSSNANDE’) NÅGOT NI HADE MED ER FRÅN BÖRJAN, ELLER HAR DET UTVECKLATS UNDER TIDEN? – I början arbetade vi väldigt mycket utan att ha så många teoretiska idéer om vårt arbete. Vi bara testade många olika estetiska uttryck och utforskade olika vägar, kanske för att vi fortfarande inte visste vad vi tyckte om. Ibland tror jag att vi har haft en stor identitetskris genom hela vårt arbete, vi har letat efter något omöjligt, efter något bortom allt, vi har försökt att återuppliva hela idén kring vad teater är. Efter några år började vi titta tillbaka och försökte förstå vad i helvete det är vi egentligen gör. Genom att göra det har vi upptäckt att några av de idéer som Institutet för Scenkonst under Ingmar Lindhs ledning har haft ett inflytande på oss, särskilt idéerna om att utöka kontext som material för skådespelarnas arbete och idéerna kring vikten av “lyssnande”. När vi börjar titta på vårt arbete börjar vi också se andra artister som har haft en enorm betydelse för oss. Så ja, det är något som har utvecklats över tiden. NU GÄSTAR NI GÖTEBORGS DANS- OCH TEATERFESTIVAL MED MANIFEST UNITED, DÄR NI DJUPDYKER NER I 100 ÅR AV KONSTNÄRSMANIFEST. VAD ÄR DET SOM ÄR SÅ SPÄNNANDE MED MANIFEST? – Den mest spännande upplevelsen är när jag verkligen tror att det konstverk jag har skapat är helt originellt, och sedan se att någon annan har tänkt och kämpat med exakt samma idéer för 100 år sedan. Wow, det är mind-blowing. Plötsligt hittar du nya vänner i konsthistorien, nu älskar jag Andy Warhol till exempel. Du ser att du är en del av något större och att du omedvetet har blivit inspirerad av olika rörelser under och genom ditt arbete. Nu vet jag bättre vilka mina vänner är. Det gör mig starkare som konstnär och mer sammanlänkad. Det gör mig passionerad och det ger mig mod att försöka hitta svar de stora frågorna, så som “Kärlek”. Det får mig att vilja kämpa för något, för min form, min konst. Det är spännande. I DET HÄR VERKET SÅ STÄLLER NI FRÅGAN ‘VAD HÄNDE MED KONSTNÄRSMANIFESTEN’ OCH VARFÖR DET INTE ÄR LIKA VANLIGT ATT SE MODIGA, REVOLUTIONERANDE OCH POETISKA KONSTNÄRSMANIFEST IDAG. HAR NI EN EGEN TEORI OM VARFÖR DET ÄR SÅ? – Det finns en känsla av att manifest är förknippade med 1900-talet. Manifest är vanligtvis riktade mot något. Det var så många kamper och krig och revolutioner och förändringar. Moderniteten var verkligen svår för mänskligheten att klara av. Det var nödvändigt att göra sig hörd, att skrika ut över världen. Nu är vi på något sätt justerade och behovet av stora revolutionära manifest är inte lika närvarande. Samtidigt står vi nu på tröskeln till något helt nytt: förstörelsen av vår egen planet och sammankopplingen mellan människor och maskiner. Kanske är det inte längre ett behov att vara emot någonting eller någon, men mer en fråga om att hitta vägen tillsammans, för att ta reda på vad som förenar oss alla. FINNS DET NÅGOT MANIFEST SOM HAR EN ALLDELES SPECIELL PLATS I DITT HJÄRTA? STANLEY BROWN: A short manifesto(1964) 4000 A.C. WHEN SCIENCE AND ART ARE ENTIRELY MELTED TOGETHER TO SOMETHING NEW WHEN THE PEOPLE WILL HAVE LOST THEIR REMEMBRANCE AND THUS WILL HAVE NO PAST, ONLY FUTURE. WHEN THEY WILL HAVE TO DISCOVER EVERYTHING EVERY MOMENT AGAIN AND AGAIN WHEN THEY WILL HAVE LOST THEIR NEED FOR CONTACT WITH OTHERS… THEN THEY WILL LIVE IN A WORLD OF ONLY COLOUR, LIGHT, SPACE, TIME, SOUNDS AND MOVEMENT THEN COLOUR LIGHT SPACE TIME SOUNDS AND MOVEMENT WILL BE FREE NO MUSIC NO THEATRE NO ART NO THERE WILL BE SOUND COLOUR LIGHT SPACE TIME MOVEMENT HAR VERK ETT EGET KONSTNÄRSMANIFEST? – Jag vet inte om det är ett manifest, men det är mer som riktlinjer för oss i vårt arbete: Låt allt vara enkelt, lätt, gör dig inte till, stäng inte något ute, passivisera inte. Håll det lågt, naivt, var inte rädd för det naiva, en nyckel till att kunna hävda dig själv. Att agera, att visa, att gå hela vägen. Att göra någonting enkelt, att hålla det enkelt, ekonomiskt, praktiskt. Att göra ett enkelt arbete med det jag har, något rått, oskyddat, utan pretentioner men med ambition. Att förlora dig själv, uttömma dig själv, att förlora kontrollen, förlora tiden, att låta sakerna ta kontroll, att förlora din syn,att ge upp, att inte längre ljuga eller beräkna. Att slåss tillbaka, ta kontroll, att slåss för konsten, för din rätt, för din vision, ditt berättigande. Att acceptera att ditt arbete är i bitar. MANIFEST UNITED Söndag 19 augusti & lördag 20 augusti, 19.00 Göteborgs dans- och teaterfestival Omslagsbild: Från Manifest United. Foto: Alette Schei Rørvik. Bilden visas här beskuren. Previous Next

Utlysning KONSTNÄR SÖKES - OPEN CALL Utlysning 2024 Open Call - konstnär sökes! Boy konsthall och Kultur Ungdom samarbetar för att skapa plats för dig som ung konstnär och verksam i Västra Götaland. Vi söker nu en konstnär som är intresserad av att presentera sina alster i en separatutställning på Boy konsthall. Är det du? Utställningen pågår 22 februari - 22 mars 2024, med vernissage lördagen den 22 februari kl 12-14, då du som konstnär förväntas vara på plats. Du får ersättning enligt MU-avtalet . Viss materialersättning finns. Du får möjlighet att planera utställningen tillsammans med personalen på Boy konsthall, de kan hjälpa till med allt från urval och hängning till utställnings- och presentationstexter. Personal och utställningsvärd kommer att finnas på plats för att hjälpa till med hängning/bygg samt under utställningens öppethållande. Vem kan söka? Vi riktar oss till alla unga konstnärer eller kreatörer, från skilda bakgrunder och inom alla olika konstområden. Du behöver vara mellan 18 och 25 år och bo någonstans i Västra Götaland. Du kan ha haft ingen eller någon utställning innan, du kan vara alldeles ny på fältet eller hållit på ett tag, du kan ha en konstnärlig utbildning i ryggen eller vara helt självlärd, det spelar ingen större roll. Vi kommer se till personlig lämplighet. Hur ansöker jag? Skicka ett mail till Kultur Ungdoms konstkonsulent Elin där du berättar om dig själv, var du bor och skicka med några exempel på vad du gjort tidigare samt förslag till vad du skulle vilja göra på Boy konsthall. Ansök senast 12 januari 2025 Besked ges senast 17 januari 2025 Klicka här och här för att kika på förra årets konstutställning med Alva Qi Törnqvist som gjordes i samarbete med Kultur Ungdom och Boy konsthall. Frågor? Maila elin@kulturungdom.se Kultur Ungdom är en ideell förening som backar, synliggör och utvecklar initiativ kring eget skapande, projekt och arrangemang av och med unga mellan 13-30 år i Västra Götaland. Läs mer om Kultur Ungdom här .

Äntligen finns avsnitt 3 i etern, denna gång med teaterfolket Johan Nordahl och Johanna Håkansson som gäster! < Back AVSNITT 3 – ÖVERGIVNA HUS, MUSTASCHER OCH AVUNDSJUKA Äntligen finns avsnitt 3 i etern, denna gång med teaterfolket Johan Nordahl och Johanna Håkansson som gäster! Previous Next AVSNITT 3 – ÖVERGIVNA HUS, MUSTASCHER OCH AVUNDSJUKA Artist Name 00:00 / 46:44

Rasmus fortsätter berätta om sin konstiga tankar - denna gång vill han bli alkoholist, Sara är cool när hon dansar och Matilda tänker på hur snygg motståndet är. < Back AVSNITT 37: BLI ALKOHOLIST PÅ ETT ROSA DANSGOLV Rasmus fortsätter berätta om sin konstiga tankar - denna gång vill han bli alkoholist, Sara är cool när hon dansar och Matilda tänker på hur snygg motståndet är. Previous Next AVSNITT 37: BLI ALKOHOLIST PÅ ETT ROSA DANSGOLV Artist Name 00:00 / 36:58

Workshop GÖR DIN PLATS #1 Workshop 2020 Workshop och föreläsning i Uddebo med Art Center Sjuhärad, Omforma och Björn Ohlén den 21/2 2020. Foto: Alicia Wennstig

Teater SCUM Teater 2010 Spelades 19-27 november, 2010, på Teater Durken Publiken lotsades långt in i Nya varvets hamnområde och in till Teater Durken som förvandlats till SCUMs högkvarter. Väl inne fick de genomgå hjärntvätt, tomtechock och blodspill. SCUM är en actionskräckfilm, en levande musikvideo, en rockkonsert för teaterscenen. Föreställningen tog upp frågeställningar kring våra invanda mönster och könsroller. Föreställningen var ett konstnärligt experiment med hög puls, direkt tilltal och skarp humor. Medverkande: Josefin von Zeipel Segerberg, Elin Danielsson, Ellen Lindhagen, Sara Östebro, Matilda Bördin, Kaisa Liisa Strand, Ia Olsson, Anna Rubin, Emma Örn, Patrik Boström, Johnny Karhinen, Niklas Ångman, Maja Östebro, Isabelle Oldenqvist, My Persson, Kajsa Poidnak, Mathias Kedfors, Rasmus Pohl Östebro, Magnus Lindberg, Joan Sundin, Daniel Jansson och Gustaf Söderling. 2012.05.19 – På senaste tiden har Teater Nu fått ta emot en hel del hot. Med anledning av detta vill vi bara säga: To the people who doubt our agenda by doing this play – We are against all violence, we do not support any form of propaganda and there is no group operating under the name ”SCUM”. 2012.05.29 – Göteborgs Posten har skrivit en artikel om de hot vi har fått.. Läs den och stötta oss .

Amelie Svenstedt har upplevt sitt första år på Gagnef, som också är det sista. Efter 17 år med musik och konst vid Dalälven läggs nu festivalen ner. < Back EN KÄRLEKSFÖRKLARING TILL EN NEDLAGD FESTIVAL Amelie Svenstedt har upplevt sitt första år på Gagnef, som också är det sista. Efter 17 år med musik och konst vid Dalälven läggs nu festivalen ner. “JAG KÄNNER MIG NÄSTAN OLYCKLIGT FÖRÄLSKAD OCH FÖRSÖKER STILLA MIG SJÄLV: MEN DET ÄR JU BARA EN FESTIVAL?” AMELIE SVENSTEDT HAR UPPLEVT SITT FÖRSTA ÅR PÅ GAGNEF, SOM OCKSÅ ÄR DET SISTA. EFTER 17 ÅR MED MUSIK OCH KONST VID DALÄLVEN LÄGGS NU FESTIVALEN NER. Mitt första år och Gagnefs sista – till och med jag kände vemodet komma krypande redan innan festivalen drog igång. Vad som började som en 30-årsfest för grundaren Mattias Norström och hans vänner har nu varit en konst- och musikfestival vid Dalälven i 17 år. Tusentals människor har under denna tid besökt Ängsholns Folkpark varje sommar för att uppleva musik, konst och kärlek tillsammans med kulturföreningen Skankaloss och ortsborna. Gagnef är en festival som ingen annan, och i år har den varit annorlunda på många vis. Redan i december gick man ut på festivalens Facebooksida med vad som kallades ”Nya Gagnef”. Där ett allt större fokus skulle ligga på konst, musik och natur istället för rejv, som det påstods ha blivit för mycket av. Många ställde sig kritiska till den nya inriktningen medan andra spekulerade kring ifall detta var en aktion för att skrämma bort gäster med andra prioriteringar än arrangörernas. Men, bara några veckor innan festivalens start kom ytterligare ett meddelande. Detta skulle bli festivalens sista år. Någonsin. Ingen jag känner som besökt Gagnef har kunnat beskriva vad det har varit som gjort upplevelsen så speciell. Nu sitter jag med samma svårighet att omvandla mina intryck till ord. Allt känns plötsligt så överflödigt i text, precis som om jag var nykär. För det första så är allt på Gagnef konst. Det handlar lika mycket om platsen och naturen man befinner sig i som i det tillfälliga, arrangerat för festivalens skull. Besökarna är alla jämlikar– här görs ingen skillnad på musiker som spelar på stora scener runt om i världen och lokala skejtare som vill visa upp sina senaste tricks. Närheten till naturen och öppenheten inför skapandet gör upplevelsen till något annorlunda varje dag. Redan på torsdagskvällen bjuds de tidiga gästerna på liveframträdanden från artister som GRANT och Anna von Hausswolff på Amfiteatern. Men det är i den så kallade ”Källan” som dansen håller i sig fram till klockan två. Då stängs området för kvällen och eventuella festligheter får fortsätta på campingen. På fredagen går jag till Missionen utanför området för att se Goran Hassanpours utställning. Jag möter konstnären själv vid besöket som förklarar att hans spegelkreation har tappat några bitar under gårdagens vernissage. Medan han städar upp tar jag in den luftiga salen och videoverket The Tower of Babel som nu har monterats på en hög vägg. Därefter promenerar jag runt en stund i det lummiga grannskapet innan jag beger mig till området och platån vid vattnet där den årliga Älvfloppen pågår. En simhoppstävling utan dess like med spexiga utstyrslar, två energiska cirkusdirektörer och tre bubbeldrickande domare. Många är där och hejar på, andra badar och solar. Efter att en tjej på en uppblåsbar haj har vunnit tävlingen går jag vidare till den yttre delen av området vid namn “Dalen” för att besöka ljus- och ljudföreställningen Lumière Etrange av Ragnar Grippe och Tobias G Ryhlander. I en uppbyggd träbox i skogen utmanar jag mina sinnen av ljus och ljud med en ögonbindel på. På seneftermiddagen börjar musiken pumpas ut allt högre och DJ-setet Don’t Behave it’s Reggae Rave med Axel Boman, Pedrodollar och Superpitcher engagerar många till gungande dans. Samtidigt visas en VM-match inne på Dansbanan för de sportintresserade tillsammans med fotbollsmaskoten Angela Wand. Segal Kadija Mohamed håller en uppskattad poesiläsning vid vattnet och det börjar långsamt skymma. Efter en vegetarisk pokébowl drar kvällens första spelning med det kongolesiska bandet KOKOKO igång – Amfiteatern fylls av euforiskt dansande människor till experimentella elektroniska toner. Därefter intar Jenny Wilson scenen med en skarp ljusshow och låtar från det uppmärksammade albumet It Hurts, samtidigt som det ryktas om att Cherrie är den hemliga gästen som ska framträda på Dansbanan. Men jag dansar istället vidare in i Källan, och blir kvar. När området stänger vid 03 rör vi oss ut till en tennisbana vid campingen där det bjuds på klassiker och skriksjungande människor i Tryckartältet. Det påminner om en miniversion av det populära klubbkonceptet “Natten”. Lycklig och trött går jag hem vid klockan åtta. Lördagen, den sista dagen på den sista festivalen. Jag är rätt segstartad efter gårdagens upplevelser. Som tur är arrangörerna väl medvetna om de lockande sena nätterna och den första stora händelsen på spelschemat startar först vid 13. Det är den årliga konstauktionen vid Amfiteatern som lockar, med självaste Mattias Norström som utropare. Konstverken inspekteras av eventuella köpare innan auktionen drar igång. Utgångspriserna och konsten varierar. En fantastisk handgjord vas säljs för en större summa pengar medan en tjocktröja med årets Gagnef-logga, i ironisk Guccidesign, går för cirka 1000 kronor. Mattias och hans vänner skrattar, dricker cava och berättar anekdoter om festivalen och tidigare auktioner – det ligger en viss nostalgi i luften. Jag hör en av gästerna på främre raden säga att hon är nära till gråt efter att sista verket har sålts. Sedan är dagen igång och området börjar fyllas med besökare. Jag ser kortfilmsprojektet RÖST på Dansbanan, lyssnar en stund på King Ayisoba, besöker den pågående skatetävlingen och fotar konsten inne på området. En igloo bestående av frysboxar av Michael Johansson, en hönsgård i lera och ett videoverk i ett hönshus (med en blinkning till våra moderna matvanor) utförd av Zoe Barca och Olga Pedan tillsammans med non-profit-galleriet Nomad i ryggen. Även performanceartisten Karin Victorin hinner rida in på området med en enhörning innan den stora snackisen tar vid, kvartsfinalen i VM mellan Sverige och England. Vi vinner inte matchen. Men vad gör det när Amason, med Amanda Bergman i spetsen, kommer upp på scenen efteråt och vaggar den överraskade publiken till ro i värmen. Jag gråter, utan någon annan anledning än att det är så fint, så lugnt, så självklart. Efteråt går jag och några fler ner till älven för att svalka oss till tonerna av Daniel Norgrens rispiga stämma som hörs från Amfiteaterns scen. Återigen går solen ner över Dalälven och jag vandrar hem för att göra mig redo för den långa, sista natten. För mig har det som främst lockat bland årets bokningar varit FAKA. Performance-duon från Johannesburg har jag följt en tid och musikvideon till Uyang’khumbula får mig att dansa varje gång. Nu står de framför mig på Dansbanans scen och publiken skriker, skrattar och dansar med sådan inlevelse att taket nästan lyfter. Efter den svettiga spelningen sätter jag mig vid ett bord för att andas. Mörkret har fallit över området men överallt är det fest – ljus som blinkar, olika takter från olika musikscener och kroppar som rör sig. Off The Meds spelar sista låten på Dansbanan, den mänskliga discokulan i Källan kliver ner från sitt danspodium och scenen har redan börjat monteras ner efter Ammar 808s spelning på Amfiteatern. Området stänger klockan tre. Festen fortsätter på ett sista open-air i Dalens skog långt in på morgonen… Jag pratade med någon om att det var min första gång som besökare på Gagnef och att det skulle göra mig mer öppen för allt som fanns att uppleva detta år, utan att behöva jämföra med de tidigare. Detta stämmer säkert, men jag blev också så tagen av min första upplevelse att det nu känns snopet att vi inte får dela mer tid ihop. Helt ärligt fyllde tre dagar i Gagnef mig med lycka och lugn som fortfarande sitter i. Jag känner mig nästan olyckligt förälskad och försöker stilla mig själv: Men det är ju bara en festival? Var det verkligen så bra? Den hör nog av sig till dig igen ska du se. Tack för att jag fick ta del av en liten bit paradis vid Dalälven 5-7 juli 2018. Nu går Skankaloss vidare, Gagnefborna likaså – det måste vi andra också göra. Redan i slutet av augusti arrangeras systerfestivalen PLX Tjärö för andra året i rad. Nya möjligheter för nya konstupplevelser och interaktioner skapas på andra platser i Sverige. Och precis som med kärleken får vi fler chanser. Omslagsfoto: Amelie Svenstedt Skriven av: Amelie Svenstedt Previous Next

Samtal FINNS GODHET? Samtal 2023 11 januari 2023 / Borås stadsbibliotek / 18.00 Föreställningen Rörelsen är ett filosofiskt spiondrama där godhet, lycka och arbete sätts under förstoringsglas. Här får vi följa en person som drivs av en stark längtan till förändring, men hennes vilja att göra skillnad har lett henne i en brant spiral neråt, där hon insnärjd bland tvivelaktig moral och osanningar försöker rättfärdiga sina handlingar. Men går det egentligen att klandra henne? Hon gjorde ju i alla fall någonting. Är det avsikten eller utfallet som bestämmer om en handling kan betraktas som god? Hur påverkar idén om godhet vårt handlande? Och kan godhet vara farligt? Välkommen att diskutera tillsammans med Teater Nu och inbjudna gäster! Medverkande: Matilda Klamas – Regissör för Rörelsen Magnus Abrahamson – Präst i Svenska kyrkan Borås och teol. dr Marita Cronqvist – PhD, Högskolan i Borås Sara Östebro – Producent och dramaturg för Rörelsen Samtalet görs i samarbete med Borås stadsbibliotek, med stöd av Kulturrådet, Västra Götalandsregionens kulturnämnd och Sensus.