Utställning ALVA QI TÖRNQVIST Utställning 2024 Alva Qi Törnqvist 3 februari - 24 februari VERNISSAGE: 3 februari klockan 12.00-14.00 Deras hår glänste i solen Multi-mediainstallation med film I installationen finns naken keramik, skröjbränd men inte mer, flera kärl och skålar. De klingar på ett obehagligt sätt när man försiktigt knackar på dem. Skört, hårt och bräckligt. En ansats, ett rop eller ett skrik där rösten spricker. Tomheten är närvarande, en frånvaro av något som inte är där. Det finns avtryck där någon vidrört, där någon suttit men inte längre finns kvar. Dynan på bänken är insjunken och är en del av 3D-inskanningarna från hemmet där konstnären är uppväxt. I rummet finns 3D-utskrivna objekt som är rekvisita och en del av scenografin i essäfilmen som tar sig ut ur filmen. Jag pratar med Johanne som en fiktiv vän i brevform. Johanne och jag kommer från samma provins i Kina. Hennes barndomsbilder skapade en stark känsla av gemensam scenografi och estetik, vilket Deras hår glänste i solen tar avstamp i. En essäfilm om hur vi kom hit, hur det var och hur det blev. Årets KulturUngdom-konstnär på Boy konsthall är Alva Qi Törnqvist. Född i Fenyi, Kina. Uppvuxen i Baskemölla, en by i Simrishamns kommun, kom Alva Qi in på konst via scenkonsten. Hon studerade på folkhögskola i Frankrike, Bagnols sur Cèze sen fortsatte på konsthögskolan i Tourcoing. Efter 1,5 år bytte hon till HDK-Valand och avslutade sin kandidat där. Hennes konst handlar om migration och existentiella frågor i en poetisk värld där alla kan relatera. Det kan vara om vad är ett hem, hemmets rekvisita eller känslan av ett hem. Utställningen görs som ett samarbete mellan KulturUngdom och Boy konsthall, för att lyfta unga konstnärer verksamma i regionen. Utställningen görs med stöd av Västra Götalandsregionens kulturnämd, Kulturrådet och Sensus.

Utställning BEATRICE ALVESTAD LOPEZ Utställning 2022 Beatrice Alvestad Lopez Mitt hår och alla regnväxter 10 september – 15 oktober 2022 Läs och ladda ner digital katalog här . Konstnären Beatrice Alvestad Lopez var på ett månadslångt residens i Bollebygd i juni, och nu är hon tillbaka för att presentera de idéer och verk hon arbetat fram i relation till vattnet och naturen omkring Västra Nedsjön. I utställningen Mitt hår och alla regnväxter arbetar Alvestad Lopez med sin egen kropp i relation till regnet, vattnet och växtligheten runt strandkanten. Verket består av tre delar – ett videoverk som är en inspelning av den performance hon utförde på bryggan vid Nedflo strand, en handsnidad trädgren och två vattenkärl innehållandes konstnärens hår och insamlat regnvatten. Alvestad Lopez är en tvärvetenskaplig konstnär som arbetar med foto, film, måleri, installation och performance. Hon har en kärlek till naturen och vattnet. Hennes senaste arbeten utforskar platser där hav möter land; vattnets dynamik, vågmönstren och det universella flödet av vatten genom materia, världar och levande kroppar.Beatrice Alvestad Lopez är den sjunde konstnären att bjudas in till vårt residensprogram, där konstnärer bjuds in för att skapa nya verk på plats i Bollebygd. www.beatricealvestadlopez.com

Vi pratar om kulturpolitik, glass, höstlängtan och om gem. < Back AVSNITT 20 – SOMMARENS SISTA SUCK Vi pratar om kulturpolitik, glass, höstlängtan och om gem. Previous Next AVSNITT 20 – SOMMARENS SISTA SUCK Artist Name 00:00 / 34:41

Vi snackar om vad Nutellakakor har med oss att göra, vilken teater Kent Andersson egentligen gillar, hur lika vi är Se och hör-gänget och sist men inte minst. Vad är den hemliga ingrediensen? < Back AVSNITT 35: JETZT AVSLÖJAR DEN HEMLIGA INGREDIENSEN Vi snackar om vad Nutellakakor har med oss att göra, vilken teater Kent Andersson egentligen gillar, hur lika vi är Se och hör-gänget och sist men inte minst. Vad är den hemliga ingrediensen? Previous Next AVSNITT 35: JETZT AVSLÖJAR DEN HEMLIGA INGREDIENSEN Artist Name 00:00 / 40:29

Teater DRÖMIMPRO 2012 Teater 2012 "VAD DRÖMDE DU INATT?" – EN IMPROVISATIONSFÖRESTÄLLNING Mellan 2009-2014 spelade Teater Nu improvisationsföreställningen Drömimpro, där publikens nattliga drömmar skapade föreställningen. Ta del av drömmens fantastiska värld med hjälp av Teater Nu, vi spelar upp dina drömmar direkt på scenen! Varje människa bär på en unik drömvärld och att få ta del av den i form av berättande är en mycket berikande upplevelse. Tänk på vilken rikedom varje människa besitter i form av drömmar, Drömimpro är en bra metod för att ta hand om den rikedomen. Spelningar genom åren: 2014 MoKs Distriktstämma i Skövde Höörs församlings bildfestival 2013 Jubileumskarnevalen Backafestivalen Drakfestivalen Göteborgs kulturkalas – barnkalaset. 2012 KROM Överåsfestivalen Peace and Love Lalehs konsert i Uppsala Eksjö stadsfest Göteborgs kulturkalas – barnkalaset. 2011 Picknickfestivalen 2010 Proletärens FF:s endagsfestival möhippa. 2009 Peace and Love Hultsfredsfestivalen Arvikafestivalen Drömkväll på Amandas teater. VÅRA DRÖMIMPROKONCEPT: KLASSISK DRÖMIMPRO En föreställning med rolig inramning där publikens drömmar står i fokus. Unik och medryckande varje gång. Ett härligt sätt att ta vara på våra unika drömvärldar. Passar ungdomar som vuxna och hela familjen, det är helt enkelt publiken som gör föreställningen. Föreställningen är ca: 45-60 min lång. DRÖMMASKINEN (DRÖMIMPRO FÖR BARN) En föreställning där vi får träffa på nyfikna drömväsen som gärna vill leka fram dina drömmar och en hungrig drömmaskin som förvandlar dina drömmar till verklighet. En föreställning som tar vara på varje barns inre värld. Föreställning är 30-45 min lång. Bilder från 2012:

Utställning SOMMARSALONG 2022 Utställning 2022 Sommarsalong 2022 13 aug - 27 augusti Salongen visar den kreativitet och skaparkraft som finns i Sjuhärad och Härryda, och är en plats där gömda mästerverk får möta publik, kanske för första gången. Här hyllas den omvälvande fria kreativiteten! Medverkande utställare: ✿ Katarina Madsen ✿ Ellen Sundell ✿ Nora Sundell ✿ Marianne Stella Gustavsson ✿ SG ✿ Berit Hagström ✿ Elisabeth Nordin ✿ Marie Frejros ✿ Anita Svanholm & Ulf Sveningson

Yolanta Schultz Rigtorp har sett Mephisto och blev så frustrerad att hon uppfann ett ny recensionsform för 2010-talet. < Back MONEY FOR NOTHING Yolanta Schultz Rigtorp har sett Mephisto och blev så frustrerad att hon uppfann ett ny recensionsform för 2010-talet. YOLANTA SCHULTZ RIGTORP HAR SETT MEPHISTO PÅ GÖTEBORGS STADSTEATER, OCH BLEV SÅ FRUSTRERAD ATT HON UPPFANN ETT NY RECENSIONSFORM FÖR 2010-TALET. VI FÅR EN SATIRISK OCH HUMORISTISK REFLEKTION – HELT UTAN CENSUR. Refrängen till Darins hitlåt från 2005 rör sig i huvudet när jag den tjugonde september går ut genom Göteborgs Stadsteaters huvudingång. Strax innan nio på kvällen. “Money for nothing, money for nothing”, en känsla som kommer till mig ofta i den här byggnaden. Andra akten av kvällens Mephisto har precis börjat spelas på stora scen. Huvudrollen Hendrik Höfgren, den i första akten unga, vänsterpolitiskt engagerade skådespelaren har gift sig och åldrats något. Nazisterna och Adolf Hitler har vunnit valet och 20-tal har blivit 30-tal i Berlin. Hendrik utses till teaterchef för Berlins teaterar; en drömposition, om det inte hade varit för att arbetsgivaren är den nationalsocialistiska staten. Det här innebär ett val för Hendrik, mellan moraliska principer och sitt eget egos vilja till storhet. Klaus Manns roman iscensätts den här gången i regi av Pontus Stenshäll, i nära samarbete med Stadsteaterns nya fräcka skitstora projektorsskärm, placerad i stora scenens fond. När jag lämnar Stadsteatern den här kvällen, efter att ha sett den en och en halv timme långa första akten av Mephisto, så gör jag det för att jag kände att jag hellre ville “komma i säng i tid” än att ägna en dryg timme till av mitt liv åt detta. Jag kände också att nu är det fanihelvete så jävlarimig nog på att Stadsteatern tar sin budget och lägger på sådana här nonchalant genomarbetade, intetsägande och förvirrade produktioner när DET FINNS TUSEN OCH ÅTER TUSEN frigrupper i Göteborg som hade gjort SÅ mycket bättre och intressantare saker för de här pengarna. Och gjort det fullt ut, inte bara “tillräckligt” för att det ska få benämnas som färdigt. “Money for nothing, money for nothing…”. Det var min känsla. Men nu såg jag ju endast halva Mephisto, så för att inte verka helt oresonlig i min kritik har jag tagit in en klasskamrat till mig på Nordiska Teaterskolan, som stannade kvar även under akt två, att bolla min upplevelse med. Så kära läsare, möt Elsa Carlsson: Hej Elsa! Hej, hej. Ska vi lite snabbt bara komma på några anledningar till varför vi inte borde tas på allvar i våra åsikter kring den här pjäsen? Nu ska jag vara pretentiös här, nej men du får censurera mig. Vi är ju unga, det är väl en relevant sak. Sen är det väl för att vi är tjejer då. Eller borde? Aha, jag trodde du frågade varför inte kommer tas på allvar! Borde… För att vi inte har koll typ! Vi vet ju inte så mycket. Enligt vissa äldre människor så vet vi ju ingenting. Vi har ju inte så mycket livserfarenhet. Sen kan det ju ligga någonting i att vi båda egentligen tycker samma sak om föreställningen. Det kan ju bli att en eldar påvarandra och hamnar en bit bort ifrån verkligheten om en inte är självkritisk. Javisst. Både du och jag har ju kollat på mycket teater, och ett brett spektrum av olika slags teater dessutom, borde inte det vara en merit i det här fallet? Ja alltså jag känner ju mig kvalificerad. Vafan, vi borde tas på allvar. Vi är ju unga, vi har ett annat perspektiv. Än vilka? De andra. Pontus Stenshäll. Nej haha, censurera mig. Censurera mig! Haha, de andra = något slags “kulturetablissemang”? Ja! Det blir ju intressant att fråga oss, som inte är en del av det där. Vi är ju varken verksamma kulturskribenter eller etablerade regissörer, eller så. Men ändå intresserade och tar del av teater; vi är ju del av publiken liksom. Vår åsikt är superrelevant. Tack! Över till själva föreställningen då; vilken riktning tog den här specifika tolkningen? Pontus Stenshäll har väl försökt dra in den i vår samtid, tror jag. Men man kommer fan inte ihåg, det är ett jävla brus. Nej men, riktningen är väl att ha vill ta in den i dagens samhälle med tanke på SD och de nationalistiska rörelserna i Europa och Sverige som finns på liknande sätt idag som när Mephisto utspelar sig. Det ANTAR jag i alla fall måste ha varit tanken. Men fanns det någon tydlig parallell till samtiden i själva föreställningen då? Utöver att Stadsteatern i sin marknadsföring beskriver Mephisto som “brinnande aktuell”, och det går att dra den slutsatsen själv utifrån den samhälleliga kontexten? Nej, inte direkt. Jag tyckte inte det gick fram i själva föreställningen. Man ska inte behöva läsa en pjäs/läsa på om en pjäs/läsa recensioner av en pjäs innan man går och ser den för att förstå. Jag kände inte ens att jag förstod helt när jag satt där. Det här med att behöva vara intellektuell hela jävla tiden? Och så ska man behöva känna någon slags skam över att man inte förstår, som om man därför är korkad? Nej, det där är exkluderande teater. Det hade ju klickat för ALLA där inne vad de menar med att sätta upp just Mephisto, just nu, om de hade haft så mycket som EN tydlig referens till dagens samhälle. OCH gjort den mer intressant. Ca 80% av handlingen utspelade sig inte på scenen, utan i kulisserna och övriga byggnaden, genom att en fotograf med filmkamera följde efter skådespelarna och detta sedan projicerades på deras nya fräscha (gigantiska) bakgrundsskärm. För mig bidrog detta till känslan av splittring och förvirring kring både koncept och handling – hur kände du? Absolut. Jag tyckte att de kunde använt sig av det medlet, kan bli skitsnyggt det där med att filma i kombination med scenteater, men det blev för mycket av den varan. Det tillförde inte heller så mycket till storyn, sättet de gjorde det på. Shaky-cam och lite hemmagjord känsla. Nej, det hade behövts lite mer stöd för det där i själva innehållet för att en skulle fatta varför det gjorde ett sådant val i utförandet. I övrigt med scenografi och scenografiska lösningar då? Det var inte så mycket som tillförde något i scenografisk väg, och den kändes absolut inte enhetlig eller följsam, eller logisk. Jag förstår varför de ville göra den här produktionen på stora scenen; “storsatsning” osv, men nu blev det också i och med fokuset på filminslagen bara så mycket rumsligt space som de inte utyttjade. Det var ju bara för skärmens skull då. Om de hade gjort den mer på scen, och på Studion så hade de behövt tänka mer på vissa scener och då hade den kanske känts mer sammanfogad och blivit bättre. Just för att de hade behövt skippa vissa tekniska val som skärmen och att göra saker långt bort. Jag håller med, tycker även att de hade kunnat korta ner den nämnvärt; det hade bidragit till mer tydlighet i handlingen. Men du, uppsättningen har ju trots allt fått strålande recensioner; DNs recensent upplevde den exempelvis som en triumf för Pontus Stenshäll. Vad tyckte du om regin i övrigt, “triumferar” Stenshäll enligt dig? Det var som att det hade klickat för vissa skådespelare och inte för andra regimässigt. Till exempel han som hade lite musikalkänsla över sig, Jesper Söderblom som spelar dramatikern Sebastian Brückner (som även hade någon slags konferencier-roll genom föreställningen); det var uppenbart att han hade någon tanke med att vara lite “mycket”, han hade anpassat sitt skådespeleri till föreställningens karaktär och sedan gått in för att spela det så. Problemet var ju att en stor del av ensemblen inte hade gjort det, slash att alla gjorde det på väldigt olika sätt. Stenhäll triumferade INTE just på grund av att större delen av ensemblen inte visste vad de gjorde där. Precis; då har han ju inte lyckats förmedla sin vision, vilket lite bäddar för kaos oavsett hur bra den visionen är. Men till huvudrollen då; vad tror du att Kulturbloggens skribent menade när hen skrev att Fredrik Evers, som spelar Höfgren, “gnistrade”? Hahaha. Ja du. *Stoppar in en snus*. Gnistra är väl det man gör när man har “fattat det”, och sedan gått ett steg längre. När man är “in to it”. Jag skulle inte säga att han gnistrade. Kostymen då, hade den något? Nej med det var där jag kände att de hade kunnat gå all in 20-tal. Superrealistiskt. Men nej. Det var typ en glittrig kjol som någon hade som jag tänkte direkt att det syntes att den absolut inte kom från 20-talet. “Produktplacering: Monki”, tänkte jag. Vad borde de göra för att fixa det här då? Tips till de inblandade? De borde sätta sig tillsammans allihopa, hela gänget, all teknisk personal också, och bara sitta och prata om den, jävligt länge, och mycket, och ingående. Ta ett kollektivt beslut; vad är det vi vill säga här nu? Så att alla inblandade har koll på det. Tack Elsa! Tack! Omslagsfoto: Ola Kjelbye Skriven av: Yolanta Schultz Rigtorp Previous Next

Oscar Steen var på pressvisningen av Malmö Dockteaters nya föreställning Skvalpet som har premiär den 9 januari < Back SMÅ NERVER AV PLAST Oscar Steen var på pressvisningen av Malmö Dockteaters nya föreställning Skvalpet som har premiär den 9 januari OSCAR STEEN VAR PÅ PRESSVISNINGEN AV MALMÖ DOCKTEATERS NYA FÖRESTÄLLNING SKVALPET SOM HAR PREMIÄR DEN 9 JANUARI. – Har ni tips på effektiva betablockerare? Malmö Dockteaters grundare och teaterchef, Erik Holmström, frågar oss på pressvisningen av Skvalpet humoristiskt angeläget om medel att motverka sina små handskakningar som välter dockor och scenografi under en scen med ett tjugotal dockor, stolar och små 3d-printade kaffekoppar. – Jag försöker ju leka men det är ju svårt att göra det avslappnat när ni sitter där. Visst kan det låta lite överspänt. Jag menar, det är ju inte ovanligt att det är precis så teatern beskrivs i de mest ideala stunder. Som en lek. Mellan scen och salong. Mellan skådespelare och roll. Mellan skådespelare på scen. Men i den scen utav Skvalpet som visades upp i källaren på Hasselgatan 8 i Malmö praktiseras en annan typ utav lek. I linje med dockteaterns första föreställning, Funktionell dumhet, bygger texten på intervjuer (om än mer tillspetsade). Dockorna är här mindre och inte mer avancerade än vanliga leksaksdockor, sådana där som brukar höra till dockhus i skala 1:18. För att dockorna ska kunna föra samtal med varandra kräver det att Holmström, i egenskap av enda dockförare, sträcker sig över, under och emellan hinder på den lilla teaterscenen och vickar på små huvuden, armar och ben. Holmström ger också röst till varje docka via en litet headset som styr ut minsta viskning till salongen. I motsats till tidigare verk, där föreställningarna krävt fler människor än dockor, manövrerar här en enskild person hela ensemblen. Jag slås av samma voyeuristiska sensation som när min treåriga dotter leker med sina Pippifigurer här hemma. För dockorna tar inget ansvar för publiken, de får liv i ett eget universum och emellan varann uppstår ett fält utav koncentration som likt magnetism drar mig upp ifrån sitsen. Kommunikationen med publiken står istället Sofia Andersson för. Hon är attributmakare för Skvalpet och livefilmar föreställningen med flera kameror. Den aktiva dockan projiceras ovanför den lilla lilla scenen, komplett med gigantiska händer som manövrerar den lilla plast/ler-figuren. Miniatyrscenen har miniatyrrån med miniatyrlampor som fungerar, det finns en miniatyrtrappa ner till källaren där vi får förklarat att ytterligare scener kommer utspela sig. Längst bak i rummet står en stad som kommer bjuda på ”en överraskning” när föreställningen är klar. Och strax till höger som miniatyrscenen, staden, filmkamerorna och sittplatserna ligger teaterns verkstad och kontor. Arbetsdator, verktyg, 3d printer och dockmaterial. Malmös yngsta teaters lokaler är som en öppen nerv där publika föreställningar ligger i knäet på sin egen produktion, här tar jag inte del utav sömlösa hantverk eller dramatiska berättelser. Istället ligger kvaliteten i något annat, något klumpigt men samtidigt väldigt intimt. Som att jag blir lite rädd för att andas när ljuset går ner och ett stelt leransikte pratar med ett annat leransikte. Där det som skapas är så skört att en påslagen telefon inte bara skulle störa, utan rent utav döda den lilla befolkade världen framför mig. Så i ljuset utav detta kanske de där betablockerarna inte vore så tokiga, för den där öppna nerven i rummet koncentreras till de små händerna, fötterna och ögonen när spelet börjar. Samt förstås de gigantiska, lätt skakande händerna som ger dem liv, och ibland välter en stol på köpet. Det blev bara en scen ifrån Skvalpet som visades upp för oss där innan julhelgen. Men med löfte om en liten intim premiär på nyårsafton med en större offentlig premiär 9:e januari är jag glad över att vara malmöbo där Sveriges enda dockteater för vuxna huserar. SKVALPET – MALMÖ DOCKTEATER, MALMÖ Idé, koncept & på scen: Erik Holmström Regi: Erik Holmström & Andrea Edwards Scenografi: Johan Bergman Scenografi i scenografin: Sören Brunes Musikkomposition: Cecilia Nordlund & Lotta Wenglén Attributmakeri: Sofia Andersson Dockhuvuden: Ida Mira Johansson Producent: Anna Jonsson Björk Omslagsfoto: Från Skvalpet. Skriven av: Oscar Steen Previous Next

Workshop EPISKT QUEER Workshop 2015 Workshopen har både teoretiska och praktiska element. - Workshopledare: Robert Lyons och Rasmus Östebro - Förkunskap: Tidigare erfarenhet från gestaltande praktik (teater, dans, performance el. likn.) - 20 platser (ca) - Kostnad: 600 kr Anmälan görs till info@scenkonstguiden.se Skicka ett mail innehållandes information om namn, ålder samt tidigare erfarenhet. Frågor? Maila info@scenkonstguiden. Information och upplägg: Lördag 6 juni: Robert Lyons - den episka teatern Första dagen inleds med att Robert håller i en föreläsning om brechtiansk/episk teater, dess kontext och historia. Vi går också tillsammans igenom några centrala begrepp från den episka teatern: episk, fabel, läsart, gestus, fjärmning och episering. Resten av dagen ägnas åt praktiska övningar på golvet på en del av Bertolt Brechts pjäs "Den kaukasiska kritcirkeln". Robert Lyons är universitetslektor, lärare och forskare i teaterstudier vid Göteborgs Universitet. Robert intresserar sig främst för interkulturell och politisk teater och performativa uttryck över genregränserna. Förutom detta är han också en göteborgsk teaterprofil som påverkat och inspirerat många aktörer inom scenkonstfältet. Söndag 7 juni: Rasmus Östebro - Drag-/queer- och genusperformativitet Med utgångspunkt från de gemensamma erfarenheterna från lördagen kommer Rasmus presentera tankar om drag/queer/genus-performativitet utifrån idéer hämtade ur bland annat Brechts episka teater (tolkat av filosofen och konstkritikern Walter Benjamin) och tankar från konstnären Renate Lorenz, queerteoretikern Judith Butler och författaren och kritikern Susan Sontag. Dessa tankar och idéer kommer exemplifieras i olika projekt, rörelser och konstnärliga praktiker som är hämtade ur vår samtid (ca 1980-tal - 2010-tal). Under dagens andra hälft kommer vi tillsammans att fokusera på gemensamma aktiviteter för att förankra informationen i våra kroppar och samtidigt förstå våra kroppar utifrån de teorier vi presenterats för. Förhoppningen är att skapa ett gemensamt vokabulär och genom en övergripande teoretisk läsning, en introduktion, öppna upp blicken och plantera ett nyfiket frö i deltagarens medvetande. Rasmus Östebro är konstnär och dragpersona, bosatt och verksam i Stockholm. Rasmus konstnärliga praktik är i huvudsak baserad på scenografiska installationer och rumsliga iscensättningar. Genom scenografisk regi och performativa strategier, som interdisciplinärt färdas mellan performancekonst och scenkonst, undersöker Rasmus överenskommelser mellan aktör och betraktare för att sudda ut, förstärka eller skapa ambivalens kring upplevda gränser, positioner och konventioner som uppstår i, eller i gränslandet mellan, olika konstnärliga kontexter och discipliner. I Rasmus arbete diskuteras frågor om identitetskonstruktion, queer- och genusperformativitet genom ett vidgat skådespelsbegrepp som spänner mellan ett medvetet och omedvetet vardagligt skådespel. I juni 2015 examineras Rasmus från kandidatprogrammet i fri konst, institutionen för konst på Konstfack. På bilden: Rasmus Östebro i verket "Documentary Drag" 6-7 juni 2015 Cinnober Teater , Göteborg Arrangör: Scenkonstguiden och Teater Nu Eventet görs i samarbete med Sensus och Arvsfonden.

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Residens RESIDENS 2022 Residens 2022 Beatrice Alvestad Lopez Residens juni 2022 Utställning 10 september – 15 oktober www.beatricealvestadlopez.com Beatrice Alvestad Lopez Vi bjuder in den tvärvetenskapliga konstnären Beatrice Alvestad Lopez, vars arbeten rör sig kring ritual, myt och poetiska narrativ, att skapa nya arbeten i Bollebygd. Alvestad Lopez kopplar samman kroppen och landskapet, och synliggör hur vi alla formas av flöden av vatten. Hon kommer på residens under fyra veckor i juni och återkommer sedan för utställning i konsthallen. I sitt konstnärliga arbete har hon tidigare besökt platser, som Ålvik och Gorvik i Norge, för att känna och samla in material och idéer till sina verk. Vi är nyfikna på vad som kan hända när hon besöker Bollebygd och vilka avtryck hon kan lämna i Bollebygds landskap. Alvestad Lopez är en tvärvetenskaplig konstnär som arbetar med foto, film, måleri, installation och performance. Hon har en kärlek till naturen och vattnet. Hennes senaste arbeten utforskar platser där hav möter land; vattnets dynamik, vågmönstren och det universella flödet av vatten genom materia, världar och levande kroppar. Alvestad Lopez har en kandidatexamen från Nuova Accademia di belle Arti i Milano med utbyte vid Pratt Institute i New York, och avslutar tar sin masteraxemanen i maj 2022 vid Ädellab, Konstfack i Stockholm. Under perioden 7 – 21 juni bor Beatrice i en stuga vid naturnära Nedflo, för att påbörja sitt konstnärliga undersökande – samla in material och ta in omgivningen. Den 28 juni – 3 juli flyttar hon in till Bollebygds centrum för att utforska sitt arbete närmare med konsthallen som utgångspunkt.

Utställning EVELINA DOVSTEN Utställning 2024 Evelina Dovsten Anna själv tredje En rumslig fris som visar på hantverkets dialoger, död och växelverkan. 9 november - 14 december VERNISSAGE Lördag 9 november klockan 12.00-14.00 Anna själv tredje är en rumslig fris av sammanbundna individuella verk bestående av träpannåer, akrylfärg, äggoljetempera, skuret och slipat planglas samt tusch och blyerts teckningar på papper. Med inspiration av konstnären Anna Cassels datummärkta serier av verk från förra sekelskiftet har Evelina Dovsten byggt upp en kronologisk serie arbeten där betraktaren kan studera hennes resultat som en löpande formel. Arbetsmetoden och de första skisserna skapades i somras under ett residens på Villa San Michele på Capri, Italien. Installationen du möter på Boy konsthall är en första version av ett pågående arbete. Evelina Dovsten är konstnär verksam i Stockholm och utbildad på Konstfack (MA 2019). I sin konst återvänder hon ständigt till teman rörande vetenskapsfilosofi och tyst kunskap. Hennes konst finns representerad på Nationalmuseum i Stockholm och i våras färdigställde hon sin första offentliga gestaltning för entrén till Värmdö kulturhus och bibliotek. Samtidigt är hon aktuell med boken Den moderna sfinxen skriven tillsammans med Andreas Nobel. www.evelinadovsten.com Evelina Dovsten Läs recension i Borås Tidning här .