Teater Nu är ett scen och konstkompani med bas i Göteborg och Bollebygd. Ta del av Teater Nus föreställningar och Boy konsthalls utställningar. AKTUELLT Program 2026 Kalendarium April - Maj Title TID Var Datum Emma Amal Khanafer 15:00-18:00 Boy konsthall 23/04/2026 Emma Amal Khanafer 15:00-18:00 Boy konsthall 24/04/2026 Emma Amal Khanafer 11:00-14:00 Boy konsthall 25/04/2026 Emma Amal Khanafer 15:00-18:00 Boy konsthall 30/04/2026 Emma Amal Khanafer 12:00-14:00 Boy konsthall 02/05/2026 Emma Amal Khanafer 15:00-18:00 Boy konsthall 07/05/2026 Emma Amal Khanafer 15:00-18:00 Boy konsthall 08/05/2026 The Hour at the Bottom 20:00-21:30 Zentralwerk, Dresden 09/05/2026 Emma Amal Khanafer 12:00-14:00 Boy konsthall 09/05/2026 The Hour at the Bottom 19:00-20.30 Zentralwek, Dresden 10/05/2026 The Hour at the Bottom 20:00-21:30 Scen 46 13/05/2026 Gästspel: The Mousetrap Story 18:00-18:45 Scen 46 13/05/2026 Crossing Stages 17:30-22:30 Scen 46 13/05/2026 Workshop i clownteknik 11:00-13:00 Scen 46 14/05/2026 Emma Amal Khanafer 15:00-18:00 Boy konsthall 14/05/2026 Crossing Stages 10:00-14:00 Scen 46 14/05/2026 Emma Amal Khanafer 15:00-18:00 Boy konsthall 15/05/2026 Emma Amal Khanafer 12:00-14:00 Boy konsthall 16/05/2026 Program 2026 14 februari - 21 mars Amy Rondahl Boy konsthall 18 april – 16 maj Emma Amal Khanafer Boy konsthall 8 maj - 10 maj Moa Märta Markgren Craft Days - Göteborg 9 maj - 10 maj The Hour at the Bottom Premiär - Zentralwerk, Dresden 13-14 maj Crossing Stages Scen 46 13 maj The Hour at the Bottom Scen 46 13 maj Gästspel: The Mousetrap Story Scen 46 14 maj Clownworkshop Scen 46 Maj - Juni Intensivkurs i måleri + salong Boy konsthall 12 september – 17 oktober Sofia Tillman Boy konsthall 7 november – 12 december Fanny Arnesen Boy konsthall OM OSS TEATER NU Teater Nu är ett scen- och konstkompani med bas i Bollebygd och Göteborg som skapar scenkonst, rum för samtidskonst och mobiliserar mötesplatser. Teater Nu brinner för utforskandet av nya platser, nya former, nyskrivet och arbetar tvärdisciplinärt. - Vi driver Boy konsthall - Vi s kapar scenkonstverk - Vi skapar mötesplatser och driver projekt BOY KONSTHALL Boy konsthall är ett rum för samtidskonst i Bollebygd. Förutom att här arrangera utställningar driver vi ett residensprogram där konstnärer bjuds in för att skapa nya verk med Bollebygd som backdrop. Matilda Klamas Konstnärlig ledare & Regissör Läs mer Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Läs mer Maja Östebro Kommunikatör & curator på Boy konsthall Läs mer Kontakt Adress Boy konsthall Göteborgsvägen 21, 517 36 Bollebygd Adress Teater Nu Fiskhamnsgatan 43, Göteborg Email info@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se Prenumerera på vårt nyhetsbrev Få koll på våra utställningar och föreställningar E-postadress* Prenumerera Jag vill prenumerera på Teater Nu & Boy konsthalls nyhetsbrev MED STÖD AV

Performance KVALUPPTAKT I FJÄDERPRAKT Performance 2014 Spelades: 12 september, 2014 Plats: Dansbåten Rio Rio Den 12 september bjöd Teater Nu, tillsammans med Bataljonen upp till stor kvalupptakt. Vi intog Rio Rio, där Teater Nu bjöd på en unik valkompass innehållande barbershopsång, Tulo-ätande, politisk modevisning och massa mer. Medverkande från Teater Nu: Rasmus Klamas, Sara Östebro, Matilda Johansson, Karin Fahlgren, Nils Lindenmo, Rickard Stierna, Tove Hindström, Maja Östebro och Sofia Christensen.

Äntligen finns avsnitt 3 i etern, denna gång med teaterfolket Johan Nordahl och Johanna Håkansson som gäster! < Back AVSNITT 3 – ÖVERGIVNA HUS, MUSTASCHER OCH AVUNDSJUKA Äntligen finns avsnitt 3 i etern, denna gång med teaterfolket Johan Nordahl och Johanna Håkansson som gäster! Previous Next AVSNITT 3 – ÖVERGIVNA HUS, MUSTASCHER OCH AVUNDSJUKA Artist Name 00:00 / 46:44

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Äntligen avsnitt 2, med ett härligt kyrkrum på Matilda och Rasmus ljud. Men håll till godo!! < Back AVSNITT 2 – GENRETEATER, SVENSKA VECKAN OCH TIDSFLYKTINGAR Äntligen avsnitt 2, med ett härligt kyrkrum på Matilda och Rasmus ljud. Men håll till godo!! Previous Next AVSNITT 2 – GENRETEATER, SVENSKA VECKAN OCH TIDSFLYKTINGAR Artist Name 00:00 / 53:29

Om Makode Lindes utställning. < Back MAKODES ÅTERKOMST Om Makode Lindes utställning. UTSTÄLLNINGEN, SOM INÅT OCH ENLIGT KONSTNÄREN SJÄLV HETER NEGERKUNGENS ÅTERKOMST MEN SOM UTÅT I KULTURHUSET STADSTEATERS MARKNADSFÖRING HETER MAKODE LINDES UTSTÄLLNING, HAR NU PÅ LÖRDAG DEN 30 JANUARI SIN HAJPADE VERNISSAGE. Snabb replay för er som tänker “Makode, vem?”: 2012 och verket Painful Cake, fast som gått till eftervärlden som tårtskandalen där Lena Adelsohn Liljeroth skrattande tog sig en tårtbit medan Makode i black face skrek av smärta. Ringer en klocka? Nu är Makode aktuell med en utställning på Kulturhuset Stadsteatern I Stockholm, en utställning som både är ett retrospektiv, med en samling äldre verk, men också ett gäng nya alster. Utställningen beskrivs som “ett allkonstverk där besökaren får följa med in i en värld fylld av humor, satir och referenser till sagor och myter.“ Eller som Makode själv skriver på facebook-eventet till utställningen: “Sagor och myter är, enligt Jung, dramatiseringar av det mänskliga psykets mest grundläggande funktioner. Barnet ges ett symboliskt språk att en dag besegra de drakar livet placerat ur längst dess väg. Trots att mytens hjältar ofta torterar sina motståndare, ljuger och själ för att uppnå sina mål; är fiktionens ondska och godhet, tydligt separerade i svart och vitt, fjärran kulturrelativismens och postmodernismens ständigt glidande gråzoner. Negerkungen är denna gråzon personifierad och bjuder in till ett postkolonialt, pzykadeliskt afrika-live långt upp i kaninens hål.” Utställningen ska vara som en stor teaterscen, besökarna får röra sig som skådespelare bland verken som utgör skådespelets scenografi. Vid vernissagen, som är öppen för alla, uppmanas besökare att maskera sig, ju mer kreativt och påhittigt desto bättre. Maskering ger också fri entré och köföreträde, samt en konstgåva från Makode själv! Och ja, det har ju stormat en del kring utställningen redan innan öppning – titelbråket jag hintade till i ingressen (där vd:n Benny Fredriksson förbjöd Makode att använda titeln Negerkungens återkomst), konstchefen Marianne Lindberg De Geer som stöttat Makode avgår i förtid (vet inte om det har något att göra med just detta, men antagligen till viss del) och ett facebook-event som överöses av både pepp och depp-kommentarer. Några av dessa kommentarer fixar Makode själv ihop till kollage och postar igen på sidan. “Ingen vill prata om min konst” säger Makode i en intervju i DN, men allt ståhej gör ändå att hans konst nås av många, och kanske att folk som inte känner sig så haj på konst får upp ögonen för nåt nytt, om de inte skräms iväg vill säga. Jag hakar iallafall på den person som kommenterat så här på eventet: “Oj så många som är intresserade av ett konstevenemang, kul!”. Jag har själv inte möjlighet att vara där på lördag pga är i stuga på landet – så snälla, släng på dig en fantastiskt fantasifylld mask och dra dit i mitt ställe. Återkom gärna med detaljerad beskrivning om hur fantastiskt/fruktansvärt det var. —- “Negerkungens återkomst” / “Makode Lindes utställning” Kulturhuset Stadsteatern, Galleri 3 Vernissage lördag 30 januari, 11.00-18.00 Visas tom 24 april 2016 —- Omslagsfoto: Matilda Rahm Skriven av: Sara Östebro Previous Next

Vi har helt olika åsikter om en stor musikal, älskar fransk dans och Suzanne Ostens åsikter. Sara visar också en imponerade stor talang. < Back AVSNITT 38: ATT FÖDA FRAM ETT GALEJ Vi har helt olika åsikter om en stor musikal, älskar fransk dans och Suzanne Ostens åsikter. Sara visar också en imponerade stor talang. Previous Next AVSNITT 38: ATT FÖDA FRAM ETT GALEJ Artist Name 00:00 / 48:12

Alexander Abdallah bjuder på en personlig krönika och tankar kring sin resa som rasifierad inom scenkonsten. < Back FÖR JAG SER TALANGER I FÖRORT MEN INGA FÖREBILDER Alexander Abdallah bjuder på en personlig krönika och tankar kring sin resa som rasifierad inom scenkonsten. Alexander Abdallah studerar till skådespelare i Malmö och debuterar nu också som gästskribent på Scenkonstguiden. Här bjuder han på en personlig krönika och tankar kring sin resa som rasifierad inom scenkonsten. Högstadiet. Jag skrattade åt killar som sysslade med teater. Kallade dom bögar. När jag och mina vänner blev tvingade att se teater med skolan så planerade vi innan:’’Okej, varje gång alla skrattar, så låtsasskrattar vi på olika sätt’’. Frankenstein på Regina teatern i Uppsala. Alla andra skrattar, vi låtsasskrattar, gör sjukaste ljuden och sen skrattar på riktigt. Minns fortfarande hur roligt det var. Jag var värst. Läraren kastade ut mig. Vi vill inte se Frankenstein. Vi vill inte se teater. I förort finns ingen teater, vi gör inte teater, vi är inte teater. Jag vet inte ens vad teater är för något. Vem är Frankenstein? Vad har han gjort? Några år senare är jag med i ett teaterprojekt i Uppsala. En av regissörerna är: En av skådespelarna i Frankenstein på Regina teatern. 15 år. Jag börjar dansa. Popping. Kamouflerade mitt teaterintresse som börjat växa i mig. I Uppsala startas ett projekt. Ungdomar ska skapa en teaterföreställning ihop. Jag söker som dansare. Min dröm att stå på scen går inte att gömma längre och jag får roller i teaterföreställningen. Efter föreställningarna möter vi i ensemblen publiken utanför. Förortskidzen kommer fram. Helt galet inspirerade. Deras blick säger: Jag vill va som dig. Då insåg jag: Att jag aldrig haft en sån. En sån som jag blev för dom där och då. Jag bestämde att jag skulle bli en sån. Den bästa. Jag ska inspirera alla i orten. Att jaga dröm. Och dom som inte vågar drömma – Ska börja våga drömma, högt. 2012 började jag studera teater på Wiks folkhögskola. 2013 ser jag Ardalan Esmailis föreställning utan titel på riksteaterns teaterdagar. Där var han. Äntligen. Som jag saknade hela min uppväxt: En människa som såg ut som jag och gjorde det jag ville göra. En blatte på scenskolan. Wow. Då bestämde jag. Jag ska också.Vi pratar efter föreställningen. Han nämner Fridhems folkhögskola. 2013. Sagoturne med klassen och första året på Fridhems folkhögskola. Efter en föreställning springer det fram ca 10 barn mot mig. ’’ Du är som Zlatan’’. Vi pratar arabiska. Jag skriver autografer. Dom säger att dom vill börja med teater. Den yngsta pussar mig på pannan och säger ’’du är så fin, jag vill bli som dig’’. Jag känner igen honom från publiken. En av dom äldre där jag växt upp. Kriminell. Tvingad att se Romeo & Julia. Efter föreställningen kommer han fram till mig. Tänk er en kriminell person, sitta där på sin stol och le medans alla andra sjunger ’’ja må han leva’’. Typ så va hans ansiktsuttryck. En månad efter råkar vi på varandra i stan. Han nämner att han blev inspirerad. Att han börjat på en teaterkurs. Under höstterminen 2015 har Malmö stadsteater 4 skådespelare som rasifieras. Antal förebilder: 4st. Malmö. Gör något åt saken. Vad ska ni göra åt saken? För jag ser talanger i förort men inga förebilder. Skriven av: Alexander Abdallah Previous Next

Vi pratar om att bli matat med möjligheter till kreativitet och om vår kärlek till det Berlinska Ryssland. < Back AVSNITT 7 – KREATIVITETEN OCH RYSSROMANSEN Vi pratar om att bli matat med möjligheter till kreativitet och om vår kärlek till det Berlinska Ryssland. Previous Next AVSNITT 7 – KREATIVITETEN OCH RYSSROMANSEN Artist Name 00:00 / 44:10

Performance SEX TIMMAR SCENKONST Performance 2011 EN SOMMARFESTIVAL 18 juni, 2011 Plats: Cinnober Teater Inspirerade av sommarens flakvrål, blomsterbuketter, gråtfyllda avslutningsfester och alla andra säsongskalas så bjöd Teater Nu in till en egen festlighet för att fira sommarens intåg. Det blev en kväll fylld av scenkonst, dans och god mat. Programmet under kvällen innehöll: SURVIVAL OF THE FITTEST av Lina Ljungqvist EN PLATS FRÅN VILKET NÅGOT KAN SES Idé och text: Sara Östebro ART BEGINS WITH THE ANIMAL Av: UTRUM Sex timmar scenkonst arrangerades med stöd av Göteborgs Stad Kultur.

Karin Noomi Karlsson har sett Ensam galning i ett slakthus i Gamlestaden, Göteborg < Back HUR DJUPT ÄR KANINHÅLET? Karin Noomi Karlsson har sett Ensam galning i ett slakthus i Gamlestaden, Göteborg “SOM ATT VAKNA UPP MITT INNE I EN SKRÄCKFILM OCH INTE KUNNA HITTA NÖDUTGÅNGEN”. KARIN NOOMI KARLSSON HAR SETT ENSAM GALNING I ETT SLAKTHUS I GAMLESTADEN, GÖTEBORG. EN SCENKONSTUPPLEVELSE UTÖVER DET VANLIGA SOM HON INTE TYCKER VI SKA MISSA." “This is your last chance. After this, there is no turning back. You take the blue pill - the story ends, you wake up in your bed and believe whatever you want to believe. You take the red pill - you stay in Wonderland, and I show you how deep the rabbit hole goes.” – Neo, The Matrix Den 3 april 2018 klockan 12.46 lokal tid kliver en kvinna in på YouTubes kontor i San Bruno. I handen har hon en halvautomatisk Smith & Wesson som hon avfyrar mot de anställda runt omkring henne. Kvinnan hette Nasim Najafi Aghdam och hon avslutade sitt eget liv på plats efter attacken. Här kunde historien om henne ha slutat. Nasim var inte särskilt känd utanför kretsen av följare på YouTube och mycket lite av hennes filmade material har överlevt då hennes YouTube-kanal raderades på allt innehåll kort efter händelsen. Men tack vare Isabel Cruz Liljegrens pjäs har Nasims namn åter lyfts upp till ytan, och det på ett synnerligen förtjänstfullt sätt. I Alexandra Nordbergs intensiva tolkning får publiken möta olika sidor av performancekonstnären, YouTubern, veganen, träningscoachen och kvinnan Nasim. Ensam galning är ingen vanlig teaterföreställning. Besökarna blir en del av föreställningen, gränsen mellan verklighet och föreställning suddas sakta men säkert ut; det är inte en föreställning för den som önskar vara en passiv åskådare. Vi bjuds in i Nasims universum och möter olika versioner av henne i de scener som spelas upp. Ena stunden är vi de anställda på YouTubes kontor som blir beskjutna, i nästa ögonblick deltar vi i en minnesstund för Nasim. Kronologin är uppbruten och upplevelsen blir inte helt olik den man får när man ser David Lynch-filmen Mulholland Drive. Vad är sant? Vad är en produkt av hennes psykiska ohälsa? Vad kommer att hända härnäst? Föreställningen spelas på en temporär scen i ett gammalt slakthus. Det är ingen slump att man har valt att lämna Stadsteaterns trygga omgivning, här gäller det att skapa en miljö som är så kall och hård som möjligt för att publiken ska få en chans att känna det Nasim sannolikt kände när hon osäkrade sitt vapen och tryckte av. Referenser till The Matrix och klassisk litteratur fulländar känslan av skräck och osäkerhet. Det verkar faktiskt inte finnas någon gräns för hur djupt kaninhålet är. Och det är kanske i just det ögonblicket som jag ser en likhet mellan mig själv och Nasmin. För vilken kvinna har inte varit i ett läge där man har känt sig förbannad på grund av diskriminering, patriarkatets förtryck och omgivningens fördömande blickar när man bryter mot normerna? Och vem har inte fått höra att man är hysterisk när man försöker uttrycka sin ilska och besvikelse? Ensam galning är en helt ny upplevelse. Det blir lite som att vakna upp mitt inne i en skräckfilm och inte kunna hitta nödutgången. Vid ett par tillfällen får man sig en rejäl pulshöjare och just när man tror att det hela är över så kommer en överraskning som inte liknar något som jag har sett på en teaterscen tidigare. Det här är definitivt en föreställning som man inte får missa. Den är inget för räddhågsna, och den väcker framför allt en fråga som jag inte hade väntat mig. Kunde hon ha varit jag? ENSAM GALNING Göteborgs Stadsteater Spelas fram till 16 maj på tillfällig scen i Slakthusområdet, Gamlestaden På scenen: Alexandra Nordberg Manus och regi: Isabel Cruz Liljegren Scenografi och ljus: Carl Kristiansson Ljud och musik: Bernt Karsten Sannerud Producent: Gustav Åvik Omslagsfoto: Ola Kjelbye. Bilden visas här något beskuren. Skriven av: Karin Noomi Karlsson Previous Next

Matilda Klamas reflekterar kring Göteborgs dans- och teaterfestival och ställer sig frågor kring engagemang och angelägenhet. < Back GÄRNA MER GLÖD! Matilda Klamas reflekterar kring Göteborgs dans- och teaterfestival och ställer sig frågor kring engagemang och angelägenhet. MATILDA KLAMAS REFLEKTERAR KRING GÖTEBORGS DANS- OCH TEATERFESTIVAL OCH STÄLLER SIG FRÅGOR KRING ENGAGEMANG OCH ANGELÄGENHET. Göteborgs dans- och teaterfestival är sannerligen igång och har tagit staden i besittning. Åtminstone är det svårt att missa om en tittar på stadens flaggor – där vaggar de lila och vittnar om att kultur finns inom sikte. Än finns det tid att ta del av festivalen då finalen är till helgen. Att ha en internationell festival är en ynnest. Ett tillfälle att bli överraskad och bredda sina vyer. Frågan är dock om göteborgaren, alltså då syftar jag på gemene man (om det finns något sådant), ens vet om att det pågår trots de lila flaggorna. Själv har jag hajat till över frekvensen av ansikten jag känner igen. Jag påstår inte att det är en festival för redan invigda. Eller så klart att det är på ett sätt. Det måste det vara, men publiken måste vara där bredvid och fascineras och förfasas. Givetvis att branschen ska vara där och tycka och tänka, se och reflektera. Det borde till och med vara en ännu större angelägenhet. På så sätt blir festivalen relevant för återbörden av konsten. Däremot är det inte verket vi pratar om när vi kommer ut ur salongen, vi vet ju inte vad den andre tycker. Kanske vill vi (läs även jag) inte ta ifrån någon den andras upplevelse, dissa det vi sett så att någon tar illa upp eller om en älskar det känna sig ängslig att det kanske inte var så bra trots allt, den andra vet säkert bättre vad som egentligen är objektiv bra. Ta Bokmässan som ett exempel där både bransch och besökare är angelägna. Där upprör bokningar, debatter skapas, vi nås av både missnöje och hurrarrop. Om Göteborgs och dans- och teaterfestival är det dock oroväckande tyst. Varför vet jag inte. Kanske ligger det i scenkonstens natur? För som sagt tänker jag att det borde angå fler – bra eller dåligt till trots. Sen handlar scenkonst sällan om det var bra eller dåligt utan vilka tankar och känslor det väcker. Låt mig nu engagerat berätta lite om de känslor och tankar som kommit till mig – för jag tänker låta festivalen angå mig. Det började med en invigning på Stora Teatern, varnad för att det bara var saft i champagneglasen trängde jag mig fram genom ett nickande och hejhej till baren. Peppen låg i luften och den där känslan av måtte detta vara bra så vi kan gå peppade ut i natten infann sig. L N´EST PAS ENCORE MINUIT… (IT´S NOT YET MIDNIGHT…) Invigningsföreställningen var l n´est pas encore minuit… (It´s not yet Midnight…) med kompanit Compagnie XY. Ett kompani bestående av 22 akrobater som tillsammans skapar övermänskliga pyramider av minst tre personer som står ovan på varandra. Genom lek och bråk skapades vackra och häpnadsväckande mänskliga skulpturer. Som att få en skärva av liv. Däremot reagerade jag på hur en del stereotypa bilder återskapades då kvinnor och män skildes tydligt med kläder, formationer och agerande. När den första fascinationen hade lagt sig av “wow hur är det möjligt” gick tiden betydligt långsammare och timmen kändes snarare som två. Starkast för mig var på slutet när applådtacken avbröts av att en av konstnärerna gick fram på scen och läste upp ett meddelande om solidaritet och gemenskap från ensemblen. “Själva kommer vi fortare fram men tillsammans kommer vi längre”. Jag kan inte annat än hålla med, låt oss tillsammans komma längre vad det gäller stereotypa könsnormer även inom cirkusområdet. EXPOSE´ DANCE FESTIVAL Vidare ut i natten kom vi i alla fall och vi styrde våra steg direkt mot Pustervik för att ta del av Vouge-balen, Expose´ Dance Festival. Vouge ball konceptet är en del av Hbtqia+ communityt/kulturen. När tillställningen väl drog igång långt efter utsatt tid blev jag mind blown på ett helt annat sätt. Tala om engagerad publik och ett hyllande av mångfald utan att stryka medhårs. En vogue ball är en tävling där de dansande bedöms av en internationell jury. En jurymedlem fungerar som MC, en sorts ciceron som presenterar både de tävlande och de olika kategorier som gäller för kvällen. Det kan vara till exempel Red Velvet Runway, där deltagarna är klädda i rött och uppträder på en catwalk, eller Golden Olden Way, där dansarna ska ha något guldfärgat i sin outfit. Deltagarna ägde scenen, publiken var eggade till max och alla blev styrkta med en välbehövd kaxighet. BLAB Nästa anhalt är dag sex av festivalen då jag begav mig till Atalante för att ta del av Blab av Sonja Jokiniemi. En föreställning där förväntningarna kan ha legat mig till last. Då Scenkonstguiden har intervjuat Sonja Jokiniemi och jag fann hennes tankar högst intressanta var jag minst sagt peppad. Det scenrum som jag till en först upplevde som lekfullt och fantasieggande vackert blev snart en mättad bild. Föreställningen beskrivs som en hybrid av bildkonst och koreografi där människor och objekt blandas, där kroppar sträcks ut och begär genomträngs. För mig blev föreställningen snabbt en enda bild av begär och sexualitet, en bild som varken eggade eller väckte mig. Skulpturerna blev i mina ögon enbart fallossymboler och det våldsamma stycket med de gnyende hundarna blev för mig som tortyr. Om det ändå hade varit provocerande – för mig blev bilderna ett dött lopp där min fantasi inte fann någon rymd. Spännande var dock kostymvalet, som engagerade publiken efteråt. De laborerade med en slags nakenhet fast med kläder på. Till exempel en luftig topp och byxa som med sitt håliga mönster skapade konstrast mellan att vara naken men välklädd. Eller kvinnan i “latex-dress”. Tänk en genomskinlig disktrasa som gjorts om till en onepice som inte andas. Vilket ledde till att publiken var rädd att hon skulle svimma. “Hoppas hon får ta av sig den direkt efteråt”. Och här gjorde jag mig också skyldig till att prata om väder och vind efter föreställningen. Varför gick jag inte igång och engagerat uttryckte mig efter föreställningen? Som så många håller jag med om att hellre tycka något än att allt blir ljummet och bara en parantes. Vi får inte glömma deras arbete, deras tankar bakom verket – det jag åtminstone kan göra är att tycka, tänka eller känna något. THERE IS A NOISE Näst på tur för att stilla min hunger efter härlig scenkonst var There is a Noise av Freya Sif Hestnes & Marina Popovic detta var som balsam för min själ. Vi bjuds till bords bland ett krigslandskap i miniatyr och får till uppgift att hjälpa till och placera ut soldater. Doften av nygräddade våfflor ligger i luften. Ett intimt samtal påbörjas, där en av konstnärernas mormors dagbok från 1945 hjälper oss in i tematiken. Det blir ett samtal om minnen, sanna och kanske osanna, och en berättelse om att vara ett barn som har flytt till Skandinavien. Det som utmärker There is a Noise är att de på samma gång skapar spänning och ett intimt rum. Jag känner mig trygg, men samtidigt oerhört vaken för snart kommer bordet skälva och miniatyrerna omvandlas till ett storartat skuggspel. Jag blir berörd och invigd, det är som att jag har fått en personlig gåva. SLUTLIGEN Ja, slut är det inte. Festivalen är i skrivande stund i full gång och snart sitter jag bänkad på Stadsteatern för att se Ein Volksfeind (An Enemy of the People) från Schaubühne Berlin. Däremot ställer jag mig fortfarande frågan kring när vi/jag ska slå på stora trumman kring scenkonst? Instagram storys gapar tomt av reflektioner från föreställningarna. Ingen är upprörd, några inbördes prisar. Låt det angå oss mer. Nej, inga drev, inga oreflekterade resonemang. Men gärna glöd! Bild i bannern: från föreställningen There is a Noise Skriven av: Matilda Klamas Previous Next