Teater CROSSING STAGES Teater 2026 For information in English, scroll down. Teater Nu bjuder in till Crossing Stages, en internationell minifestival där både publik och scenkonstnärer möts kring samtida scenkonst, samskapande och internationella samarbeten. Festivalen äger rum på Scen 46 i Göteborg den 13 - 14 maj. Vi presenterar två Sverigepremiärer – The Mousetrap Story (Teater Mladih Mišolovka, Serbien) och vår egen samproduktion The Hour at the Bottom (Teater Nu, Sverige & MALTE, Italien). Båda produktionerna har blivit till som en del av det europeiska samarbetsprojektet TESTART. Föreställningen The Mousetrap Story lyfter personliga erfarenheter av hur det är att vara ung och särskilt hur det är att vara en ung konstnär i Serbien idag. Föreställningen blandar skuggteater, dans och improvisation. På scenen ser vi Petra Protić, Emilija Vasović och Vasilije Zečević. Föreställningen är regisserad av Ibro Sakić. Läs mer om föreställningen här! The Hour at the Bottom är en lekfull föreställning om något så allvarligt som människans villkor. Föreställningen är samskriven av Sonia Antinori (Italien) och Matilda Klamas (Sverige). Det är ett konstnärligt samarbete som utforskar tidens oundvikliga gång, viljan att göra avtryck och modet att kunna blicka in i tomheten utan att blinka. Läs mer om föreställningen här! Den första dagen avslutas med ett panelsamtal: Crossing Practices, där de inbjudna scenkonstnärerna samtalar om att arbeta över nationsgränser och vad som händer när olika konstnärliga praktiker möts. Under dag två har vi bjudit in skådespelaren Stefan Ostojić, som har en konstnärlig förankring både i Novi Sad och Göteborg, till att hålla en workshop i clownteknik. Fokus ligger på närvaro, lekfullhet och sceniskt mod. Mer information hittar du här. Dag två avslutas med fika och efterhäng. Hela programmet är på engelska och platsen är Scen 46. Välkommen! Welcome! Benvenuti! Dobrodošli! PROGRAM Onsdag 13 maj Fri entré hela dagen, men bokning av biljett krävs till varje föreställning. BOKA BILJETT 17.30 - Dörrarna öppnas. Fika, dryck och tilltugg finns att köpa på plats. 18.00 - 18.45 Föreställning: The Mousetrap Story 19.00 - 20.00 Eftersnack, mingel och nätverkande 20.00 - 21.30 Föreställning: The Hour at the Bottom 21.45 - 22.30 Samtal: Crossing Practices 22.30 - 00.00 Efterhäng 00.00 God natt! Torsdag 14 maj Deltagaravgift 60 kr/person. Föranmälan krävs: Anmäl dig här ! Från 20 år. Kunskapsnivå: Fortsättning 10.00 Dörrarna öppnas Fika finns att köpa på plats 11.00 - 13.00 Workshop med Stefan Ostojić 13.00 - 14.00 Efterhäng 14.00 Hej då! Scen 46 Fiskhamnsgatan 43, Göteborg Crossing Stages görs med stöd av Göteborgs Stad, Kulturrådet och Kreativa Europa. Delar av programmet görs inom det europeiska samarbetsprojektet TESTART. ENG: CROSSING STAGES Teater Nu invites you to Crossing Stages, an international mini festival where audiences and performing artists come together around contemporary performing arts, co-creation, and international collaboration. We present two Swedish premieres – The Mousetrap Story (Teatar Mladih Mišolovka, Serbia) and our own co-production The Hour at the Bottom (Teater Nu, Sweden & MALTE, Italy). Both productions have been created as part of the European collaboration project TESTART. The Mousetrap Story highlights personal experiences of being young, and in particular what it means to be a young artist in Serbia today. The performance combines shadow theatre, dance, and improvisation. On stage we see Petra Protić, Emilija Vasović, and Vasilije Zečević. The performance is directed by Ibro Sakić. Read more about the performance here. The Hour at the Bottom is a playful show about something as serious as the human condition. It is co-written by Sonia Antinori (Italy) and Matilda Klamas (Sweden). This artistic collaboration explores the inevitable progression of time, the struggle to make an impact and the courage to stare into the void without batting an eye. Read more about the performance here. The first day ends with a panel discussion, Crossing Practices , where the invited performing artists discuss working across national borders and what happens when different artistic practices meet. On the second day, we welcome actor Stefan Ostojić, who has an artistic base in both Novi Sad and Gothenburg, to lead a workshop in clown technique. The focus is on presence, playfulness, and stage courage. Read more about the workshop here. The entire program is held in English and the venue are Scen 46. Välkommen! Welcome! Benvenuti! Dobrodošli! Crossing Stages is supported by the City of Gothenburg, the Swedish Arts Council, and Creative Europe. Parts of the program are created within the European collaboration project TESTART. Accessibility: No large accessible toilet available. No thresholds to the foyer or stage space. Wheelchair seating is available in the audience area. PROGRAM Wednesday, May 13 Free admission all day, but you need to book a ticket. GET YOUR TICKET 17:30 – Doors open Drinks and snacks will be available for purchase on site 18:00 – 18:45 The Mousetrap Story 19:00 – 20:00 Post-show talk and mingling 20:00 – 21:30 The Hour at the Bottom 21:45 – 22:30 Panel discussion: Crossing Practices 22:30 – 00:00 Hangout 00:00 Good night! Thursday, May 14 Participation fee: 60 SEK per person Pre-registration required: Register here Level : Intermediate Age requirement: From 20 and up 10:00 – Doors open Drinks and snacks available for purchase 11:00 – 13:00 Workshop with Stefan Ostojić 13:00 – 14:00 Hangout 14:00 Goodbye! Scen 46 Fiskhamnsgatan 43, Göteborg Crossing Stages is supported by the City of Gothenburg, the Swedish Arts Council and Creative Europe. Parts of the programme are developed within the framework of the European cooperation project TESTART.

Teater RÖRELSEN PÅ INKONST Teater 2024 Ett filosofiskt spiondrama om viljan att göra skillnad inspirerat av den politiska filosofen Hannah Arendt spelas i Malmö på Inkonst den 18 september. Hon har kommit hit för att vänta på någon. Kanske har han trenchcoat, det är irrelevant. Vad har hon gjort sig skyldig till? Hon har definitivt agerat, hon får det att röra på sig. Går det egentligen att klandra henne? Hon gjorde ju i alla fall någonting. Vi slungas ner i en brant spiral mot det oundvikliga slutet, en väg kantad av hemliga uppdrag, peruker, otaliga värvningar och osanningar. Med inspiration av den politiska filosofen Hannah Arendt, spionberättelser och objektsteater har Teater Nu skapat en föreställning där godhet, lycka och arbete sätts under förstoringsglaset. “Vad jag föreslår är mycket enkelt, nämligen varken mer eller mindre än att vi ska tänka efter vad vi faktiskt gör när vi verksamma.” – Hannah Arendt Arendt avkräver oss handling och att vi tar ansvar för våra handlingar, trots att vi inte kan förutspå dess konsekvenser. Där även handlingens kvalité är av vikt och inte endast målet. Vad är det vi gör när vi agerar och vad får det för konsekvenser? CRED Manus och regi: Matilda Klamas Skådespelare: Ronja Svedmark Dramaturg och producent: Sara Östebro Ljus och ljud: Viktoria Ottosson Foto: Jesper Johansson DÖRRAR: 18.30 PÅ SCEN: 19.00 LÄNGD: 2 H inklusive paus KÖP BILJETT

Sara Östebro har tagit del av Begravning1, en interaktiv helkväll ägnad åt begravning och död. < Back TERAPI FÖR DÖDSRÄDDA Sara Östebro har tagit del av Begravning1, en interaktiv helkväll ägnad åt begravning och död. “EN GÅNG SKA DU VARA EN AV DEM SOM LEVAT FÖR LÄNGESEN”. SARA ÖSTEBRO HAR TAGIT DEL AV BEGRAVNING1, EN INTERAKTIV HELKVÄLL ÄGNAD ÅT BEGRAVNING OCH DÖD. Vi möts 16.45 utanför ingången till Uppsala gamla kyrkogård. Det är den 3 november och Alla helgons dag, och kyrkogården glimmar av ljus, tända av novemberkalla händer. Kyrkogården ljuder av långsamma steg i grus, varma och låga röster, vedträn som brinner i en eldkorg. Vi som är på kyrkogården idag för att ta del av Begravning1 blandas med övriga kyrkogårdsbesökare, och om det inte vore för mobilerna vi har i händerna och hörlurarna vi har i öronen så skulle det inte gå att skilja oss från de andra. Vi står och inväntar början på denna interaktiva helkväll där vi ska ägna oss åt frågor om begravning och död. Begravning1 är den sista delen i en trilogi om livets riter. Skaparna Ellen Norlund, Martina Elm och Tove Berglund har under två års tid ägnat sig åt livsriternas plats och uttryck i dagens Sverige, ett av de minst religiösa länderna i världen. Vi har tidigare kunnat läsa om trilogins första två delar här på Scenkonstguiden, Anne Vigeland levde ut sina flickdrömmar i Bröllop1 och Matilda Johansson flöt runt tyngdlöst i grupp i Dop1. GÅ HÄDAN, KNOPPA AV, GÅ BORT, GÅ RUNT HÖRNET, GÅ UR TIDEN, DÖ Mobilerna har räknat ner och vi har spridit ut oss på kyrkogården, omslutna av mörkret. Första delen av kvällen är en ljudvandring, där vi genom att röra oss låser upp ljudspår. Dikter och poetiska instruktioner blandas med information om kyrkogårdar och begravningshistoria. “Vet du att det i en grav ofta ligger kistor staplade i lager på varandra?”, “almar planterades på kyrkogårdar då de ansågs ta bort stanken av förruttnande kroppar”. Jag får ta del av korta stycken om begravning och klass, jag får lyssna till alla de synonymer vi har till begreppet ‘att dö’, “gå hädan, knoppa av, gå bort, gå runt hörnet, gå ur tiden”, jag uppmanas att kolla upp mot himlen. “Engång ska du vara en av dem som levat för längesen”. När Pär Lagerkvists dikt från diktsamlingen Aftonland läses upp mjukt i mina öron får jag gåshud och jag känner starkt där och då att Allhelgonahelgen, och traditionen att i stilla samvaro tänka på liv som funnits innan oss, är en tradition jag vill ta tillbaka till mitt liv. KBT FÖR DÖDSRÄDDA Vi rör oss gemensamt upp till Uppsala slott och Uppsala konstmuseum, och del två av kvällen inleds. Iklädda svepningsskjortor (den klädedräkt som den döde begravs i om inget annat önskemål finns) delas vi upp i grupper och får ta del av olika stationer. Stationerna ger oss olika ingångar till begravningsriten och döden, som kognitiv beteendeterapi för dödsrädda där vi närmar oss ämnet från olika håll. I momentet där vi provligger kistor pendlar jag starkt mellan obehag och fnissattacker, scener ur diverse Dracula-filmer blandas med en knut i magen när verkligheten sköljer över mig. Att ligga själv i en kista var inte det som slog hårdast (det var faktiskt förvånansvärt bekvämt), men att se min syster ligga i kistan bredvid mig var jobbigare än vad jag trodde det skulle vara. I en annan station möter vi begravningsentreprenören Emilie Tingström som berättar om sitt arbete och hur hon ser att många idag är är fjärmade från döden, och hur vi vill få döden och avskedet att passa in i våra tajta scheman. I en tredje får vi smörja våra händer med myrra och lyssna till hur beröring hjälper både den döende och anhöriga i sorg. Här är det vi deltagare som är i fokus. Vi presenteras för upplevelser som sätter igång våra inre processer. Begravning1 är en del av den typ av verk som blandar sinnliga och poetiska moment med presentationer och intervjuer. Sakligt, informativt men med en poetisk udd – ett allkonstverk som sträcker sig över genres. Här spelar deltagarnas tidigare erfarenheter stor roll, något som är en tillgång och möjlighet, men som också innebär en utmaning och ett stort ansvar då trettio olika erfarenheter och känsloprocesser sätts igång. I början av upplevelsen berättas det att vi själva får känna av hur djupt vi vill gå in i undersökandet, och att vi kommer att vara varandras utforskningskamrater under kvällen, men tyvärr erbjuds inte större interaktion mellan oss deltagare, inte förrän precis i sluttampen på upplevelsen. GRAVÖLET Efter en blomsterritual under ledning av artisten Min Stora Sorg är det dags för kvällens sista (eller näst sista) del, middagen, eller gravölet. Vi bjuds på en trerätters middag där konstnären Kristin Bergman komponerat en helsvart meny. Lekfullt, gott och en upplevelse för ögat. Vid bordet startas en diskussion kring vad vi varit med om. Mina bordskamrater och jag delar våra olika erfarenheter och känslor kring död och sorg. Trots att vi är främlingar för varandra kan vi dela med oss av rädslor och erfarenheter. Högt och lågt, från grandiosa tankar om vår egen begravning till strategier för sorgearbete. Vi är alla ivriga att reda ut våra tankar om det vi varit med om. Här krockar ibland också våra olika känslor kring ämnet, då vad vi varit med om självklart också ger olika inställningar till död, sorg och rädslor. Jag pendlar mellan att tycka att det var fint att ha ett så öppet och fritt samtal, men det hade också varit hjälpsamt att ha en samtalsledare som kunde leda oss igenom reflektionen. Middagen avbryts av talare som har olika ingång till döden och dess riter. Här blandas tårar med skratt. Jens Johansson, professor i praktisk filosofi vid Uppsala universitet, håller ett tankeeggande tal om dödens filosofi. “Är döden något dåligt för den som dör? Är döden bara en spegelbild av tiden innan vi föddes?”. Den gemensamma reflektionen kring bordet avslutas tyvärr alltför stressat och plötsligt. Vi blir bortryckta från vår begravningsgemenskap och hamnar snabbt och utan möjlighet för känslomässig omställning på den efterföljande begravningsfesten/kombinerade premiär- och avslutningsfesten. Jag hade behövt en mjukare övergång, en möjlighet att få avsluta upplevelsen på samma mjuka och varma sätt som den började. En avslutande ritual eller stilla reflektion hade behövts innan vi kastades ut till de levande igen. BEGRAVNING1 Av: Ellen Norlund, Martina Elm och Tove Berglund 3 november 2018 Uppsala gamla kyrkogård / Uppsala konstmuseum Medverkande: Joanna Nordahl – Foto Ann-Sofie ”Anso” Lundin / Min Stora Sorg – Musik Lynn Åkesson – Professor i etnologi Stefan Storm – Kompositör Maja Daniels – Fotograf Jens Johansson – Professor i praktisk filosofi Emilie Tingström – VD/Grundare Grindstolpens begrvaningsbyrå Rakel Eklund – Doktorand i palliativ vård Karolina Oxelväg – Konstnär Fredrik Jonsson – Digital kreatör Oskar Gullstrand – Video Mathias Lech – Scenkonstnär Lisen Ellard – Scenkonstnär Christoffer Lojd – Ljus / Teknik Sara Bergmark – Producent Kristin Bergman – Konstnär & kock Omslagsfoto: Maja Daniels. Bilden visas här något beskuren. Previous Next

Utställning MAJA ÖSTEBRO OCH LOTTA SNIJDER Utställning 2021 Maja Östebro och Lotta Snijder 16 januari – 20 februari 2021 Maja Östebro och Lotta Snijder är smyckekonstnärer som båda arbetar med teman relaterade till människokroppens anatomi och sinnesupplevelse. De har nyligen tagit sin kandidat i Konsthantverk på HDK-Valand med inriktning Smyckekonst. I utställningen kommer de att visa delar ur sina examensarbeten. Maja har undersökt hur ett objekt kan laddas med energi för att trösta eller hela. Hon arbetar med teman kopplade till människokroppen, baserat på sjukdom och hälsa. I det här arbetet har hon influerats av sin egen sjukdomshistoria och av nattliga drömmar. Maja har här undersökt hur och om vattnet kan fungera som en källa till kraft och energi. Objekten som kommer att visas i utställningen kan upplevas både fysiskt och genom videoverket Rebirth ≠ Omstart. https://www.majaostebro.comhttps://www.instagram.com/ostebro/ Lotta har skapat en serie smycken inspirerade av mötet mellan kroppens inre organ och artificiella organ. Hon fascineras av att insidan lätt väcker en känsla av obehag, hon vill visa en annan bild av insidan, en bild av det vackra i organens former. Därför har hon inspirerats av artificiella organ som tas fram i medicinsk forskning för att i framtiden kunna ersätta ett organ i kroppen. Smyckena är skapta med den traditionella silversmidestekniken ciselering, hon vill blåsa liv i en nästintill bortglömd teknik och använda den på ett samtida sätt. https://www.instagram.com/lotta.snijder/ _______________________________________ Konstnärssamtal via Instagram : Onsdag 13 januari 18.00 Kolla här –> https://www.instagram.com/tv/CJ_nmCupbQf/?utm_source=ig_web_copy_link Vernissage : Lördag 16 januari 12.00-15.00 OBS! Max 2 besökare åt gången. För att undvika trängsel uppmanar vi besökare att vänta utanför gallerian eller komma tillbaka vid senare tillfälle. Boka gärna tid för visning under vernissagen för att vara säker på att du får plats. Varje bokningstillfälle gäller för max 2 besökare åt gången. _______________________________________ Välkommen! Tänk på att hålla avstånd. Foto affisch: John Salquist och Anna Osk Erlingsdottir. Foto Vernissage: AnnaCarin Isaksson

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Rasmus Klamas har ringt upp Hugo Hansén som regisserat musikalen Hedwig and the angry inch. < Back ÄR SVERIGE REDO FÖR HEDWIG? Rasmus Klamas har ringt upp Hugo Hansén som regisserat musikalen Hedwig and the angry inch. NEIL PATRICK HARRIS, MICHAEL C HALL OCH NU OLA SALO. DE HAR ALLA TRE TAGIT SIG AN DEN QUEERA ROCKSTJÄRNAN HEDWIG. RASMUS KLAMAS HAR RINGT UPP HUGO HANSÉN SOM NU REGISSERAR DEN SENARE. JAG PRATAR SÅKLART OM MUSIKALEN HEDWIG AND THE ANGRY INCH SOM NU HAR PREMIÄR PÅ GÖTA LEJON. Musikalen Hedwig and the angry inch hade premiär Off-Broadway 1998, då spelade upphovsmannen John Cameron Mitchell, Hedwig. Det skulle dröja hela 16 år tills den tog sig till Broadway, då How I met your mother-stjärnan Neil Patrick Harris gjorde att Hedwig fick ett rejält uppsving. Musikalen kan beskrivas som en slags monolog i konsertform. Hedwig föddes som Hans i Östberlin och ville därifrån. Träffar en amerikansk militär, Luther, tycke uppstår och de vill gifta sig. Men, det är inte tillåtet med gay-bröllop i DDR, så för att kunna gifta sig och fly till Västberlin så genomgår Hans en könskorrigering. Den operationen misslyckas och det som blir kvar är en liten bit kött, som Hedwig då väljer att kalla för “the angry inch”. Ett år senare har muren fallit och Luther har dumpat Hedwig. Hon sitter i en trailer park, pank och misslyckad. Då träffar hon Tommy Gnosis och det är här musikalen börjar. Hedwig blir förälskad i Tommy och förföljer honom på hans turnéer och i den här versionen är Tommy i Stockholm och då har Hedwig bokat upp Göta Lejon för att berätta om hur nära hon är sin kära Tommy Gnosis. Hugo berättar. – Det är ju lite speciellt med Hedwig and the angry inch, det är inte en dramatiker som har suttit sig ner vid skrivbordet och skrivit en berättelse utan den är framavlad under fyra års tid. John Cameron Mitchell kom till ett ställe i New York som hette Squeezbox, som var en transklubb där det framfördes punk- och rocklåtar live. Han åkte dit och testade lite material, sen åkte han hem och jobbade om den, vilket gör att storyn inte är helt självklar. Det är ju lösa nummer som är ihopsatta, så det är mer en emotionell story. Den börjar på ett sätt, sen känns det så, sen känns det så och sen känns det så. Storylinen kanske verkar rörig, men jag tror att det kommer kännas naturligt för publiken. Trots att Hedwig and the angry inch spelats på Broadway, West end och har gjorts på film, så är det ju faktiskt en ganska spetsig och lite udda musikal som känns lite indie. Ändå så spelas den nu på Göta Lejon i Stockholm som kanske mest är känd för att sätta upp stora, breda och ganska snälla föreställningar. – Jag tycker att det är väldigt modigt av dem att göra Hedwig and the angry inch. Det är ett ganska tufft tema och inte alls så glatt och publiktillvänt alla gånger. Jag frågade cheferna på Göta Lejon om de ville att jag skulle ta bort de lite tuffa bitarna och göra den snällare, men de sa att de ville ha den på det sättet som jag ville göra den. Syftet med det här är inte att sälja ut en hel säsong utan syftet är att bredda vad Göta Lejon kan vara. Publiken som vanligtvis går till Göta Lejon möts ju oftast av föreställningar, så som den glittriga musikalen Priscilla med Pernilla Wahlgren i huvudrollen eller musikal-komedi-parodin Förklädet med Björn Kjellman. När de nu möts av en störig, queer och högljudd Hedwig, kommer de bli besvikna? – Jag tänker att alla gillar en bra pjäs och det här är en bra pjäs. Det kanske också är så att de som inte riktigt visste vad de gick och såg på, behöver se den mest. Det är ju verkligen en pjäs om tolerans och acceptans. Om kaos och att inte vara stereotypt kvinnlig eller stereotypt manlig utan i någon gråzon. Att det kan vara väldigt vackert. Att queer är nånting vackert. Det kaoset är något som är själva livet i någon bemärkelse. “She’s more than a woman or a man, she’s a gender of one and that is accidentally so beautiful.” – John Cameron Mitchell om Hedwig Hedwig är en otroligt intressant karaktär och debatten om trans har ju fått stor uppmärksamhet de senaste åren. 2008 sattes Hedwig and the angry inch upp för första gången i Sverige, då på Stockholms Stadsteater med Johannes Bah Kuhnke som Hedwig och Farnaz Arbabi som regissör. Jag funderar på om Sverige nu, 8 år senare, är ännu mer redo att ta emot Hedwig? – Sverige har ju en väldigt unik drugkultur* i och med att vi haft After Dark sedan 80-talet. En man som klär sig i kvinnokläder är ju något som vi accepterar rakt av. Det som är lite mer hardcore i Hedwig är ju att storyn är rätt saftig och att Hedwig är mer än bara en dragqueen. Hon är en transperson och det är ju mer diskussion idag om vad trans är och känna sig som mittemellan. Eller att man byter ibland, att man går från det enda, till det andra och sen till något tredje. Den debatten fanns ju inte alls för 10 år sedan, som den finns idag. Som jag så ofta gör i mina intervjuer, så ställer jag alltid en sista fråga som är svinsvår att svara på. Så även denna gång. Håll i hatten, här kommer den. Om du var en rockstjärna, likt Hedwig. Vad skulle ditt artistnamn vara då? – Oj, haha! Jag har aldrig reflekterat över den frågan förut (en stunds fundering). Nämen, det får väl bli The Director eller nånting då! Jag hoppas att Göta Lejon-publiken kommer ta emot Hedwig med öppna armar och att privatteatrar fortsätter att sätta upp lite smalare och mer vågade föreställningar. Sen hoppas jag givetvis att vi får se The Director äntra scenen någon gång i framtiden. Håll ögonen öppna! * ORDLISTA Druga – Annat ord för dragqueen. Fotograf: Mattias Edwall Skriven av Rasmus Klamas Previous Next

Utställning SANNA WALLGREN Utställning 2021 Sanna Wallgen I AM SHELL, I AM BONE 6/3 – 10/4 2021 ________________________________ I utställningen I am shell, I am bone visar Sanna Wallgren en samling av smycken där hon utgått ifrån sina tankar om att vara kropp, om rädslor och känslor kring sjukdom och kroppens förfall. Genom att borra tusentals hål i siluetter inspirerade av kroppens insida skapar Sanna ett material som blir som ett filter eller som ett skydd att gömma sig bakom. I sina smycken vill hon fiktionalisera verkligheten och förvrida den på ett lekfullt sätt. Sanna Wallgren är en Göteborgsbaserad konstnär som tog sin masterexamen i konsthantverk med inriktning smyckekonst från HDK-Valand 2018. Efter examen har hon bland annat deltagit i utställningar på Marzee International Graduation Show 2018 i Nijmegen (Nederländerna), Schmuck 2019 – Internationelle Handwerksmesse München (Tyskland) och “Body control” i De kerk via Museum Arnhem 2019 (Nederländerna). Sanna har även haft soloutställningar på Formargruppen i Malmö, Sintra och Four Gallery i Göteborg. Hon har en liten hemmaverkstad där hon jobbar men är också medlem och ansvarig för anodiseringsverkstaden på KKV i Göteborg. Hennes intresse för att jobba med teman kring kroppen kommer ur egna erfarenheter och har blivit ett sätt för Sanna att reflektera och processa känslorna de väcker. www.sannawallgren.com Sanna Wallgren Läs artikel om utställningen från AnnonsMarknan här . DIGITAL VISNING PÅ INSTAGRAM 13/3 KL 14.00 Vi ses här: https://www.instagram.com/boykonsthall/ Ställ frågor direkt till oss och Sanna Wallgren i chatten! Samtalet görs i samarbete med Sensus. Foto: AnnaCarin Isaksson

Utställning JOHN SALQUIST Utställning 2022 John Salquist Small Things That Keep Evil at Bay 29 oktober – 3 december UTSTÄLLNINGSKATALOG Texter av John Salquist och kritikern Emet Brulin. Fotodokumentation av John Salquist och AnnaCarin Isaksson. Läs här Små Saker Som Håller Ondskan Borta presenterar ett oavslutat utforskande av magins esoteriska metoder och deras potential för psykisk autonomi och försvar i en tid då sådant kommer väl till pass. Utställningen jämför historiska och samtida ockulta praktiker med konstnärens egen oinitierade och spontana dragning till ämnet. Det sistnämnda representeras i första hand av en serie vulkaniska stenar, samlade och i vissa fall bearbetade, för diverse magiska syften. Utgångspunkten är ett existentiellt ultimatum om att det måste finnas magi i världen , annars ger den -världen såsom den upplevs- med sig av det ofattbara lidande som sker inom den. Utifrån det ställningstagandet jagar vi en liten vit kanin till shamanismens arkaiska tekniker, vidare genom den Hermetiska traditionen, mitt emellan religion och vetenskap, på okända stigar, letandes efter en bakdörr i det undermedvetna till vem vet var. Informerat och inspirerat av Jungisk psykologi, alkemi, vit magi, apotropeism (avvärjande magi), geomanti, verk av Austin Osman Spare, Hilma af Klint och Brion Gysin, men även psykedeliska äventyr, drömmar och vardagsupplevelser, sammanstrålar till slut det konstnärliga sökandet med den förhållandevis unga företeelsen Kaosmagi: Ett postmodernt förhållningssätt till magi som förkunnar att alla symbolsystem är godtyckliga och hämtar sin kraft endast från vår tilltro till dem. Därutöver ekar den Dao-liknande idén om mjuk intention, gester utan begär efter resultat, som utställningens titel refererar till, i kaosmagikerns förfarande. Eller med Gandalf den Grås mytopoetiska ord: “Det är de små sakerna. Vanligt folks vardagliga dåd som håller mörkret borta.Enkla gärningar av vänlighet och kärlek.” . John Salquist , multimediakonstnär Född 1986 i Götene, bor och verkar i Göteborg. Salquist har en kandidatexamen i fri konst från Akademin Valand, samt examen i Computer Graphics Design från YRGO, Göteborg. Salquists verktyg och metod kan variera stort mellan projekt men tematiken utgår alltid på ett eller annat sätt från de mest grundläggande frågorna rörande medvetande, ontologi, språk och mytologi. langwichsplendur.se

Yolanta Schultz Rigtorp skriver om kampen för ett rikt kulturliv, om konstkritik och självinsikt. < Back ORMEN LEVER (VARNING FÖR IRONI) Yolanta Schultz Rigtorp skriver om kampen för ett rikt kulturliv, om konstkritik och självinsikt. “SEDAN KANSKE NÅGON JÄVEL I KOMMUNHUSET FÖRESLÅR ATT DET SKA BYGGAS PARKERINGSPLATS DÄR ISTÄLLET”. YOLANTA SCHULTZ RIGTORP SKRIVER OM KAMPEN FÖR ETT RIKT KULTURLIV, OM KONSTKRITIK OCH SJÄLVINSIKT OCH OM MYRORS FANTASTISKA FÖRMÅGA TILL SAMARBETE. Bergman beskriver, i förordet till en litterär utgåva av Persona, att kulturlivet är som ett gammalt ormskinn i skogen; inuti kryper en massa myror omkring och på håll kan det nästan se ut som om ormen lever. Han menar att myrorna är vi; vi som vill verka inom konsten och kulturen. Vi sysselsätter oss med att få någonting dött att verka levande för en åskådares ögon. Kan tyckas meningslöst när det sägs så, men hur som helst så är det vi, myrorna, som gör det jobbet. Skulle vi utrymma ena halvan av ormskinnet så skulle det rasa ihop, växa mossa på och sedan kanske någon jävel i kommunhuset föreslår att det ska byggas parkeringsplats där istället. Skulle myrorna plötsligt få för sig att det är var och en och dennes vässade armbågar för sig, så skulle de antagligen börja äta varandra, tills det bara fanns en stor hulken-myra kvar. Sedan skulle den hulkenmyran bli gammal och dö. Och så skulle någon jävel i kommunhuset föreslå att det ska byggas parkeringsplats där det levande ormskinnet en gång låg. Du ser; båda dessa scenarios slutar precis som Macbeth; alla dör och det enda spåret de lämnar är en parkering. Och precis som i Macbeth är det på grund av individualistiskt högmod. Det är ingen hemlighet att en måste vara på tårna när en sysslar med kultur. I alla fall om en vill att den kulturen ska nå ut till en så stor publik som möjligt. Och det är väl minst sagt en naturlig vilja då publikintäkter är en råviktig inkomstfaktor när det gäller scenkonst. Har du någon gång frågat dig varför det “är så sjukt dyrt med privatteater?” så kan jag tala om att det är delvis därför. Men herregud vilket tråkigt ord det är, “inkomstfaktor”! Det blir som ett strypkoppel runt halsen på kulturarbetaren, det där ordet. När vi egentligen bara var taggade på att skapa något och få dela med oss av det. Inkomstfaktor. Inkomstfaktór. Inkómstfaktor. Blä. Blä. Blä. Hursomhelst så är det alltså ett flockdjursbeteende, att vilja dela med sig; vara del av en dialog. Det kommer hyfsat naturligt. Vad som inte kommer naturligt är “inkomstfaktorn”, det är ett inlärt kapitalistiskt påfund. Inkomstfaktorn, förmågan att synas och nå ut, är ofta vad som står emellan konstnären/kulturarbetaren och dennes förmåga till fritt, kreativt och tidskrävande skapande. Att vurma för kulturen är att på olika sätt bedriva en kamp för ett rikt och levande kulturliv, för det är ett måste om vi vill kunna verka inom det. Skådespelarna, regissörerna, performancekonstnärerna, författarna. Och så även kritikerna. Jag är inte på något vis en utbildad eller värst professionell scenkonstkritiker, men jag får genom Scenkonstguiden trots detta syssla med någonting som åtminstone liknar scenkonstkritik, så jag kommer för tesens skull räkna in mig själv i den kategorin. Jag har skrivit för Scenkonstguiden sporadiskt sedan 2015. Majoriteten av mina texter har vuxit likt grenar från den taggiga rosenbuske som är min absoluta favoritgenre vad gäller text: arga brev. Delvis därför att välformulerad aggression är bland det roligaste jag vet. Men också då jag under mina övre tonår blankt kände att det var jag och min vassa tunga (mitt vassa… tangentbord?) mot världen. Då jag länge och flitigt internaliserat mig till en slags upplevd kronisk underdog-position reflekterade jag inte heller kring nödvändigheten av att säga vissa saker, eller uttrycka mig på ett särskilt vis, och vad de orden lämnade för avtryck i omvärlden. Det här är en oerhört vanlig egenskap hos den moderna människan, låt oss kalla den; “Brist-på-förmåga-till-reflektion-kring huruvida-behovet-av-att-uttrycka-känslor/upplevelser-nödvändigtvis-korrelerar-med-omgivningens-behov-av-att-ta-del-av-dem”. Även kallat “brist på självinsikt”. Och jag vill poängtera att den inte alltid har med ett underdog-komplex att göra, då den även är vanlig hos män och akademiker. Ett målande exempel: Din vän säger “fan har du hört den här låten ‘Hallelujah’, den typ berör mig på riktigt för första gången sedan min pojkvän lämnade mig för min mamma förra året.”. En människa med ovan nämnda egenskap hade då svarat “Jag tycker att den är tillgjord. Och produktionen är dessutom billig. Inte på långa vägar den bästa av Leonard Cohens låtar. För du vet väl att det är han som skrivit den, inte Jeff Buckley?”. Medan en trevlig person hade sagt: “Vad fint. Vad är det med den som berör dig?”. Efter ett år på folkhögskola så har jag hursomhelst intagit en mer “mañana mañana”-inställning till livet i stort och även drabbats av en slags distans till mig själv och mina egna åsikter (typ). Jag har blivit helt plågsamt rationell, och tänker numera både ett och två varv innan jag säger saker om konst högt (oftast). Det finns hierarkier och maktskikt i scenkonstvärlden som beror på pengar, konkurrens och prestige. Kreatörer jobbar på helt olika grund, med helt olika resurser och helt olika möjligheter att nå ut och bli tagna på allvar. Det här är inte ett recept för ett inkluderande, kreativt klimat och ett i längden innehållsrikt kulturliv. Det är ett recept på normstyrd elitism. Och går vi i linje med den stämningen; med armbågarna utåt, då kommer ormskinnet som bekant att bli en parkeringsplats. Inte idag, inte imorgon. Men en dag vaknar vi och så är det någon rik jävel som parkerat sin Rolls Royce där Teater Smuts brukade ligga. Åter till myrorna. Grejen med myror är ju att de är världsbäst på att jobba tillsammans mot ett gemensamt mål. Det kan vilket dagisbarn som helst bekräfta. Så här i juletider skulle vi även kunna dra en parallell till Jesus och hela hans kumbaya-attityd. Men låt oss avstå. Det här är vad jag menar: för att mina (och andras) recenserande texter ska fylla en funktion i kontexten “Göteborgs kultursfär” och inte bara i kontexten “Jag, jag själv och mig” så måste våra texter utgå lika mycket ifrån dem vi skriver om, som från oss själva. Vi behöver sålla bland våra åsikter och se till så att vi inte bara ägnar oss åt ett navelskådande, självförverkligande ordbajseri. Och inte heller åt att slicka Institutionernas röv. Det måste finnas en omvärldsanalys och en mottagaranalys någonstans där emellan “Jag” och “Jag själv”. Skriver jag om en frigrupp som har en ambition och en kreativ vision, då behöver jag inte skriva tre sidor text där jag dissekerar och sågar föreställningen in i minsta detalj och en rågad sked ironi. Exempelvis som jag gjorde 2015 med Valerie Solanas Ska Bli President i Amerika på GDT. En text vars redigeringsprocess förresten, på tal om arga brev, resulterade i att Scenkonstguidens egen Rasmus Klamas (Hej, hej! Minns du?) fick motta ett av mina mästerligaste, mest obstinata arga mail. Det spelar ju noll roll om jag tyckte att den sög rent estetiskt och politiskt, jag vill ju fortfarande att folk ska gå och se den, för att den är framvärkt av en liten teater med åtminstone ett visst mått lust och vision. Men skriver vi om Stadsteatern och Fredrik Evers så sparkar vi i högre grad uppåt när vi kritiserar, och de kan gott ta den lilla sparken utan att folk slutar gå dit. De kanske rent av behöver en spark eller två för att inte ta sina sätt och traditioner för givet. För att kanske till slut våga göra någonting som är nytänkande och intressant på riktigt. Kanske, gud förbjude, anställa någon som inte är formad efter Teaterhögskolans och STDHs avbild. (Inte för att säga att en examen från Teaterhögskolan kan garantera att du får jobba, nej nej nej, MEN! När du står där; ätstörd och skakande av kokain, hårt kramandes examensbeviset mot bröstet, då kan du åtminstone trösta dig med att de stora teatrarna och film-castarna i alla fall kommer att tänka på dig (snabbt) innan de anställer en av systrarna Jankell.) Vad menar jag med allt det här babbleriet, undrar du nu? Jag menar att jag stundtals vaknar till ifrån min individualistiska dvala och inser att jag inte bara kan skriva för att märkas, därför att det jag skriver om handlar inte om mig. Recensionen saknar för mig värde om den bara är till för skribenten och dennes pågående självförverkligande. Recensionen får värde genom att samverka med kulturlivet, och bidra genom att synliggöra det som behövs synliggöras parallellt med att kritisera endast det som behövs kritiseras. När den förtydligar och inkluderar även i sitt språk och sina referenser (ping DN, SvD), så att kulturen fortsätter breddas och växa, och leva som den naturliga del i ett samhälle som den ju är. För att avsluta vill jag ställa en fråga till dig som läser; har du märkt att den här texten utger sig för att vara kollektivistisk, men egentligen mest handlar om min egen personliga utveckling under de senaste två åren? What can I say, jag är 90-talist. Jag är inte uppfostrad till att ha integritet. Jag är uppfostrad till att ha identitetskris tjugofyrasju. Skål och gla’ helg där ute i stugorna! We shall overcome! Skriven av: Yolanta Schultz Rigtorp Omslagsbild:CC0 Creative Commons Previous Next

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Vad gör en kulturpolitiker? Matilda Klamas travade in i stadshuset och träffade Mariya Voyvodova, ordförande i kulturnämnden, för att finna svar. < Back MED HJÄRTAT I KULTURPOLITIKEN Vad gör en kulturpolitiker? Matilda Klamas travade in i stadshuset och träffade Mariya Voyvodova, ordförande i kulturnämnden, för att finna svar. Block: Kulturens gräsrötter, #3 VAD GÖR EN KULTURPOLITIKER? MATILDA KLAMAS TRAVADE IN I STADSHUSET OCH TRÄFFADE MARIYA VOYVODOVA, ORDFÖRANDE I KULTURNÄMNDEN, FÖR ATT FINNA SVAR. Jag kliver in i Göteborgs K-märkta stadshus för att träffa Mariya Voyvodova (S) som tillträdde som kulturpolitiker efter valet 2014. Innan dess hade hon varit stadssekreterare för socialdemokraterna i kommunstyrelsen och jobbat mycket med stadsutvecklingsfrågor och miljöfrågor. Intresset för kulturpolitiken var dock inget nytt utan något som alltid funnits där. “Det kanske har att göra med min bakgrund. Jag har ju dansat balett i Bulgarien i många år” berättar Mariya. Intrycket av träpanelen slår mot mig när vi går upp för dom många och låga trätrappstegen medan Mariya berättar om arkitekturstudenter som brukar komma på studiebesök för att kolla in byggnaden. Och visst ger miljön ett vackert och smäckert intryck. En härlig arbetsplats tänker jag och undrar varför jag inte har varit här tidigare. Inte heller har jag funderat så mycket på vilka som är kulturpolitiker och vad de faktiskt gör även om jag har gott om åsikter om kulturpolitik. En lucka jag har klivit in i stadshuset för att råda bot på. Som kulturpolitiker är Mariya ordförande i Kulturnämnden i Göteborg och kulturkommunalråd, Arbetet i kulturnämnden innebär ett gäng intressanta uppdrag, allt från att dela ut kulturstöd och stipendier till att verkställa stadens kulturprogram. Stadens kulturprogram är något Mariya är extra stolt över och i januari ställde sig kulturnämnden bakom konkreta handlingsplaner för hur kulturprogrammet ska sättas i verket. Precis som programmet är handlingsplanerna uppdelade i tre olika områden, kulturpolitik, konstpolitik och kulturplanering. Det märks att Mariya har jobbat med stadsutveckling när hon nu slår ett slag för hur viktig kulturens roll är i stadsbilden och utvecklandet av staden. “Kultur och konstperspektiviet måste komma in tidigt i planeringsprocessen. Det jobbar jag stenhårt med”, säger Mariya. I stadsutvecklingstanken ingår också planeringen av kulturhus, något som också ligger inom Mariyas tjänst, och där tycker hon att det gärna får tänkas utanför boxen – då ett kulturhus kan vara mycket mer än ett fysiskt hus. Jag nickar instämmande och ser den där dynamiska ytan som jag drömmer om, kanske ett pop-up-kulturhus som absorberar olika ytor efter behov eller varför inte ett kulturhus på hjul… En nyhet för mig är att staden jobbar med en 1%-regel, det innebär att 1% av det som läggs på bygga ut staden ska läggas på konstnärlig gestaltning och utsmyckning. Bland annat pågår det ett stort konstprogram i samband med västlänken där kulturnämnden också är involverad, vilket Mariya tycker är ett mycket spännande arbete. De flesta i kulturnämnden är fritidspolitiker, dock inte Mariya som med sin post som kulturkommunalråd kan ägna 100% av sitt uppdrag åt kulturpolitiken. Nämnden träffas en gång i månaden och mötena är offentliga, de första 30 minuterna är också vikta för besökarnas frågor till nämnden. Ett utmärkt sätt att påverka tänker jag och undrar hur hon tycker att en ska gå tillväga om en har en punkt en vill driva. “Ta kontakt med kulturnämndens politiker, sen beror det ju vad det är för något.” kommenterar hon. Mariya påpekar också att det är viktigt att blicka till andra grupper som kanske är mer resursstarka som till exempel näringslivet och inte bara rikta in sig mot politiken. En av de viktigaste frågorna enligt Mariya är att kunna stödja det växande kulturlivet. Att ge aktörerna möjlighet att visa upp kreativiteten och sprängkraften som finns inom scenkonsten. Men även här behöver fler grupper involveras “Det är viktigt att få med alla parter av samhället, inte bara kulturinstitutionerna och det fria kulturlivet utan att också få med näringslivet och fastighetsägarna. De behöver också förstå vikten av kultur och konst för staden vi bygger för framtiden.” Även tankarna kring kulturprogrammet går i linje med att kultur är något som angår alla. Kulturprogrammet är stadens kulturprogram och inte kulturnämndens, programmet ska vara en angelägenhet för alla kommunala bolag och nämnder, påpekar Mariya. Förutom 1%-regeln deltar Kulturnämnden i Göteborgs Stads satsning “Ett jämlikt Göteborg”, ett begrepp som ska innefatta hela tanken om staden och där måste kultur och konst vara en naturlig del. “Det får inte ses som ett område vid sidan av utan måste ses som en del av jämlikt Göteborg. Kultur och konst ska bidra till att jämna ut skillnaderna vi har i vårt samhälle och bidra till en bättre hälsa.” Att kultur och konst har en självklar och viktig roll i ett samhälle är för mig givet, ändå är det få punkter och områden inom kulturen som lagstiftade. När jag frågar Mariya om hon önskar mer lagstiftad kultur svarar hon kort och gott – JA! och genast tar hon upp ett exempel: “Jag tror alla partier är tämligen överens att kulturskolan är enormt bra för Sverige. Kulturskolan är inte lagstiftad och ibland när man tittar på sin budget i en stadsdelsnämnd och inte kan inte skära ner äldreomsorg och socialtjänst, då blickar man mot kultur och fritid därför att det inte är lagstiftat. Jag önskar att mer verksamheter inom kultur och fritid blev lagstiftat och blev en del av kärnverksamheten i stadsdelsnämnderna. ” Efter en timmes samtal glider jag ner för de små trätrappstegen. Nu något mer upplyst om en kulturpolitikers arbete och än mer sugen på att börja påverka och göra skillnad. Foto: Lena Dahlström Skriven av: Matilda Klamas Previous Next

Samtal UNDERGÅNGEN – FASCINATION OCH SKRÄCK Samtal 2025 Undergången – fascination och skräck Fredag 24 oktober 19.00 – 19.45 Göteborg Konstmuseum Fri entré Teater Nu och Göteborgs konstmuseum bjuder in till ett samtal som djupdyker ner i undergångsmörker, dystopiska framtidsscenarier och gudarnas vrede – och som gräver i frågan om varför det är så att vi älskar att vältra oss i fantasier om världens och vår egen undergång. Hur kommer det sig att vi både fruktar och fascineras av att världen och det egna livet är ändligt? Samtalet tar avstamp i utställningen Apokalyps. Från yttersta domen till klimathot som just nu visas på Göteborgs Konstmuseum och Teater Nu:s kommande teaterproduktion Undergången , där vi möter tre personer som försöker navigera mitt i en brinnande katastrof. Hur förhåller man sig till andra när överlevnad är högsta prioritet? Vem blir man när världen är på väg att gå under? Samtalet inleds med en kort läsning ur manuset. Medverkande: Matilda Klamas är regissör och dramatiker som precis avslutat det skrivande arbetet inför teaterföreställningen Undergången. I arbetet med manuset har hon bland annat inspirerats av The Walking Dead, Max Brooks Zombie: En överlevnadsguide, Walter Benjamins historiefilosofiska teser, Hannah Arendts Vita activa och Mörkret i oss: pessimismens och lidandets filosofi av Mara van der Lugt. Tobias Elof Hadin är präst i Svenska kyrkan och författare, som på fritiden älskar att skapa rostig rekvisita, se på skräckfilm, lajva och spela rollspel. 2021 gav han ut zombierollspelet Skjut Dom i Huvudet som utspelar sig i Göteborg, och 2024 kom fotoboken Blod och Rost: Drömmar om undergången där han tillsammans med Cajsa Lithell dokumenterat det post-apokalyptiska lajvet Blodsband reloaded. Patrik Steorn är docent i konstvetenskap och museichef vid Göteborgs konstmuseum. Han har bland annat forskat om svensk konst och bildkultur kring sekelskiftet 1900. Han har också varit lektor i modevetenskap och tävlande i tv-programmet Kontrapunkt. Moderator: Sara Östebro från Teater Nu, som där är verksam som dramaturg för de sceniska produktionerna och som curator för Boy konsthall.