Teater CROSSING STAGES Teater 2026 For information in English, scroll down. Teater Nu bjuder in till Crossing Stages, en internationell minifestival där både publik och scenkonstnärer möts kring samtida scenkonst, samskapande och internationella samarbeten. Festivalen äger rum på Scen 46 i Göteborg den 13 - 14 maj. Vi presenterar två Sverigepremiärer – The Mousetrap Story (Teater Mladih Mišolovka, Serbien) och vår egen samproduktion The Hour at the Bottom (Teater Nu, Sverige & MALTE, Italien). Båda produktionerna har blivit till som en del av det europeiska samarbetsprojektet TESTART. Föreställningen The Mousetrap Story lyfter personliga erfarenheter av hur det är att vara ung och särskilt hur det är att vara en ung konstnär i Serbien idag. Föreställningen blandar skuggteater, dans och improvisation. På scenen ser vi Petra Protić, Emilija Vasović och Vasilije Zečević. Föreställningen är regisserad av Ibro Sakić. Läs mer om föreställningen här! The Hour at the Bottom är en lekfull föreställning om något så allvarligt som människans villkor. Föreställningen är samskriven av Sonia Antinori (Italien) och Matilda Klamas (Sverige). Det är ett konstnärligt samarbete som utforskar tidens oundvikliga gång, viljan att göra avtryck och modet att kunna blicka in i tomheten utan att blinka. Läs mer om föreställningen här! Den första dagen avslutas med ett panelsamtal: Crossing Practices, där de inbjudna scenkonstnärerna samtalar om att arbeta över nationsgränser och vad som händer när olika konstnärliga praktiker möts. Under dag två har vi bjudit in skådespelaren Stefan Ostojić, som har en konstnärlig förankring både i Novi Sad och Göteborg, till att hålla en workshop i clownteknik. Fokus ligger på närvaro, lekfullhet och sceniskt mod. Mer information hittar du här. Dag två avslutas med fika och efterhäng. Hela programmet är på engelska och platsen är Scen 46. Välkommen! Welcome! Benvenuti! Dobrodošli! PROGRAM Onsdag 13 maj Fri entré hela dagen, men bokning av biljett krävs till varje föreställning. BOKA BILJETT 17.30 - Dörrarna öppnas. Fika, dryck och tilltugg finns att köpa på plats. 18.00 - 18.45 Föreställning: The Mousetrap Story 19.00 - 20.00 Eftersnack, mingel och nätverkande 20.00 - 21.30 Föreställning: The Hour at the Bottom 21.45 - 22.30 Samtal: Crossing Practices 22.30 - 00.00 Efterhäng 00.00 God natt! Torsdag 14 maj Deltagaravgift 60 kr/person. Föranmälan krävs: Anmäl dig här ! Från 20 år. Kunskapsnivå: Fortsättning 10.00 Dörrarna öppnas Fika finns att köpa på plats 11.00 - 13.00 Workshop med Stefan Ostojić 13.00 - 14.00 Efterhäng 14.00 Hej då! Scen 46 Fiskhamnsgatan 43, Göteborg Crossing Stages görs med stöd av Göteborgs Stad, Kulturrådet och Kreativa Europa. Delar av programmet görs inom det europeiska samarbetsprojektet TESTART. ENG: CROSSING STAGES Teater Nu invites you to Crossing Stages, an international mini festival where audiences and performing artists come together around contemporary performing arts, co-creation, and international collaboration. We present two Swedish premieres – The Mousetrap Story (Teatar Mladih Mišolovka, Serbia) and our own co-production The Hour at the Bottom (Teater Nu, Sweden & MALTE, Italy). Both productions have been created as part of the European collaboration project TESTART. The Mousetrap Story highlights personal experiences of being young, and in particular what it means to be a young artist in Serbia today. The performance combines shadow theatre, dance, and improvisation. On stage we see Petra Protić, Emilija Vasović, and Vasilije Zečević. The performance is directed by Ibro Sakić. Read more about the performance here. The Hour at the Bottom is a playful show about something as serious as the human condition. It is co-written by Sonia Antinori (Italy) and Matilda Klamas (Sweden). This artistic collaboration explores the inevitable progression of time, the struggle to make an impact and the courage to stare into the void without batting an eye. Read more about the performance here. The first day ends with a panel discussion, Crossing Practices , where the invited performing artists discuss working across national borders and what happens when different artistic practices meet. On the second day, we welcome actor Stefan Ostojić, who has an artistic base in both Novi Sad and Gothenburg, to lead a workshop in clown technique. The focus is on presence, playfulness, and stage courage. Read more about the workshop here. The entire program is held in English and the venue are Scen 46. Välkommen! Welcome! Benvenuti! Dobrodošli! Crossing Stages is supported by the City of Gothenburg, the Swedish Arts Council, and Creative Europe. Parts of the program are created within the European collaboration project TESTART. Accessibility: No large accessible toilet available. No thresholds to the foyer or stage space. Wheelchair seating is available in the audience area. PROGRAM Wednesday, May 13 Free admission all day, but you need to book a ticket. GET YOUR TICKET 17:30 – Doors open Drinks and snacks will be available for purchase on site 18:00 – 18:45 The Mousetrap Story 19:00 – 20:00 Post-show talk and mingling 20:00 – 21:30 The Hour at the Bottom 21:45 – 22:30 Panel discussion: Crossing Practices 22:30 – 00:00 Hangout 00:00 Good night! Thursday, May 14 Participation fee: 60 SEK per person Pre-registration required: Register here Level : Intermediate Age requirement: From 20 and up 10:00 – Doors open Drinks and snacks available for purchase 11:00 – 13:00 Workshop with Stefan Ostojić 13:00 – 14:00 Hangout 14:00 Goodbye! Scen 46 Fiskhamnsgatan 43, Göteborg Crossing Stages is supported by the City of Gothenburg, the Swedish Arts Council and Creative Europe. Parts of the programme are developed within the framework of the European cooperation project TESTART.

Teater RÖRELSEN PÅ INKONST Teater 2024 Ett filosofiskt spiondrama om viljan att göra skillnad inspirerat av den politiska filosofen Hannah Arendt spelas i Malmö på Inkonst den 18 september. Hon har kommit hit för att vänta på någon. Kanske har han trenchcoat, det är irrelevant. Vad har hon gjort sig skyldig till? Hon har definitivt agerat, hon får det att röra på sig. Går det egentligen att klandra henne? Hon gjorde ju i alla fall någonting. Vi slungas ner i en brant spiral mot det oundvikliga slutet, en väg kantad av hemliga uppdrag, peruker, otaliga värvningar och osanningar. Med inspiration av den politiska filosofen Hannah Arendt, spionberättelser och objektsteater har Teater Nu skapat en föreställning där godhet, lycka och arbete sätts under förstoringsglaset. “Vad jag föreslår är mycket enkelt, nämligen varken mer eller mindre än att vi ska tänka efter vad vi faktiskt gör när vi verksamma.” – Hannah Arendt Arendt avkräver oss handling och att vi tar ansvar för våra handlingar, trots att vi inte kan förutspå dess konsekvenser. Där även handlingens kvalité är av vikt och inte endast målet. Vad är det vi gör när vi agerar och vad får det för konsekvenser? CRED Manus och regi: Matilda Klamas Skådespelare: Ronja Svedmark Dramaturg och producent: Sara Östebro Ljus och ljud: Viktoria Ottosson Foto: Jesper Johansson DÖRRAR: 18.30 PÅ SCEN: 19.00 LÄNGD: 2 H inklusive paus KÖP BILJETT

Sara Östebro har tagit del av Begravning1, en interaktiv helkväll ägnad åt begravning och död. < Back TERAPI FÖR DÖDSRÄDDA Sara Östebro har tagit del av Begravning1, en interaktiv helkväll ägnad åt begravning och död. “EN GÅNG SKA DU VARA EN AV DEM SOM LEVAT FÖR LÄNGESEN”. SARA ÖSTEBRO HAR TAGIT DEL AV BEGRAVNING1, EN INTERAKTIV HELKVÄLL ÄGNAD ÅT BEGRAVNING OCH DÖD. Vi möts 16.45 utanför ingången till Uppsala gamla kyrkogård. Det är den 3 november och Alla helgons dag, och kyrkogården glimmar av ljus, tända av novemberkalla händer. Kyrkogården ljuder av långsamma steg i grus, varma och låga röster, vedträn som brinner i en eldkorg. Vi som är på kyrkogården idag för att ta del av Begravning1 blandas med övriga kyrkogårdsbesökare, och om det inte vore för mobilerna vi har i händerna och hörlurarna vi har i öronen så skulle det inte gå att skilja oss från de andra. Vi står och inväntar början på denna interaktiva helkväll där vi ska ägna oss åt frågor om begravning och död. Begravning1 är den sista delen i en trilogi om livets riter. Skaparna Ellen Norlund, Martina Elm och Tove Berglund har under två års tid ägnat sig åt livsriternas plats och uttryck i dagens Sverige, ett av de minst religiösa länderna i världen. Vi har tidigare kunnat läsa om trilogins första två delar här på Scenkonstguiden, Anne Vigeland levde ut sina flickdrömmar i Bröllop1 och Matilda Johansson flöt runt tyngdlöst i grupp i Dop1. GÅ HÄDAN, KNOPPA AV, GÅ BORT, GÅ RUNT HÖRNET, GÅ UR TIDEN, DÖ Mobilerna har räknat ner och vi har spridit ut oss på kyrkogården, omslutna av mörkret. Första delen av kvällen är en ljudvandring, där vi genom att röra oss låser upp ljudspår. Dikter och poetiska instruktioner blandas med information om kyrkogårdar och begravningshistoria. “Vet du att det i en grav ofta ligger kistor staplade i lager på varandra?”, “almar planterades på kyrkogårdar då de ansågs ta bort stanken av förruttnande kroppar”. Jag får ta del av korta stycken om begravning och klass, jag får lyssna till alla de synonymer vi har till begreppet ‘att dö’, “gå hädan, knoppa av, gå bort, gå runt hörnet, gå ur tiden”, jag uppmanas att kolla upp mot himlen. “Engång ska du vara en av dem som levat för längesen”. När Pär Lagerkvists dikt från diktsamlingen Aftonland läses upp mjukt i mina öron får jag gåshud och jag känner starkt där och då att Allhelgonahelgen, och traditionen att i stilla samvaro tänka på liv som funnits innan oss, är en tradition jag vill ta tillbaka till mitt liv. KBT FÖR DÖDSRÄDDA Vi rör oss gemensamt upp till Uppsala slott och Uppsala konstmuseum, och del två av kvällen inleds. Iklädda svepningsskjortor (den klädedräkt som den döde begravs i om inget annat önskemål finns) delas vi upp i grupper och får ta del av olika stationer. Stationerna ger oss olika ingångar till begravningsriten och döden, som kognitiv beteendeterapi för dödsrädda där vi närmar oss ämnet från olika håll. I momentet där vi provligger kistor pendlar jag starkt mellan obehag och fnissattacker, scener ur diverse Dracula-filmer blandas med en knut i magen när verkligheten sköljer över mig. Att ligga själv i en kista var inte det som slog hårdast (det var faktiskt förvånansvärt bekvämt), men att se min syster ligga i kistan bredvid mig var jobbigare än vad jag trodde det skulle vara. I en annan station möter vi begravningsentreprenören Emilie Tingström som berättar om sitt arbete och hur hon ser att många idag är är fjärmade från döden, och hur vi vill få döden och avskedet att passa in i våra tajta scheman. I en tredje får vi smörja våra händer med myrra och lyssna till hur beröring hjälper både den döende och anhöriga i sorg. Här är det vi deltagare som är i fokus. Vi presenteras för upplevelser som sätter igång våra inre processer. Begravning1 är en del av den typ av verk som blandar sinnliga och poetiska moment med presentationer och intervjuer. Sakligt, informativt men med en poetisk udd – ett allkonstverk som sträcker sig över genres. Här spelar deltagarnas tidigare erfarenheter stor roll, något som är en tillgång och möjlighet, men som också innebär en utmaning och ett stort ansvar då trettio olika erfarenheter och känsloprocesser sätts igång. I början av upplevelsen berättas det att vi själva får känna av hur djupt vi vill gå in i undersökandet, och att vi kommer att vara varandras utforskningskamrater under kvällen, men tyvärr erbjuds inte större interaktion mellan oss deltagare, inte förrän precis i sluttampen på upplevelsen. GRAVÖLET Efter en blomsterritual under ledning av artisten Min Stora Sorg är det dags för kvällens sista (eller näst sista) del, middagen, eller gravölet. Vi bjuds på en trerätters middag där konstnären Kristin Bergman komponerat en helsvart meny. Lekfullt, gott och en upplevelse för ögat. Vid bordet startas en diskussion kring vad vi varit med om. Mina bordskamrater och jag delar våra olika erfarenheter och känslor kring död och sorg. Trots att vi är främlingar för varandra kan vi dela med oss av rädslor och erfarenheter. Högt och lågt, från grandiosa tankar om vår egen begravning till strategier för sorgearbete. Vi är alla ivriga att reda ut våra tankar om det vi varit med om. Här krockar ibland också våra olika känslor kring ämnet, då vad vi varit med om självklart också ger olika inställningar till död, sorg och rädslor. Jag pendlar mellan att tycka att det var fint att ha ett så öppet och fritt samtal, men det hade också varit hjälpsamt att ha en samtalsledare som kunde leda oss igenom reflektionen. Middagen avbryts av talare som har olika ingång till döden och dess riter. Här blandas tårar med skratt. Jens Johansson, professor i praktisk filosofi vid Uppsala universitet, håller ett tankeeggande tal om dödens filosofi. “Är döden något dåligt för den som dör? Är döden bara en spegelbild av tiden innan vi föddes?”. Den gemensamma reflektionen kring bordet avslutas tyvärr alltför stressat och plötsligt. Vi blir bortryckta från vår begravningsgemenskap och hamnar snabbt och utan möjlighet för känslomässig omställning på den efterföljande begravningsfesten/kombinerade premiär- och avslutningsfesten. Jag hade behövt en mjukare övergång, en möjlighet att få avsluta upplevelsen på samma mjuka och varma sätt som den började. En avslutande ritual eller stilla reflektion hade behövts innan vi kastades ut till de levande igen. BEGRAVNING1 Av: Ellen Norlund, Martina Elm och Tove Berglund 3 november 2018 Uppsala gamla kyrkogård / Uppsala konstmuseum Medverkande: Joanna Nordahl – Foto Ann-Sofie ”Anso” Lundin / Min Stora Sorg – Musik Lynn Åkesson – Professor i etnologi Stefan Storm – Kompositör Maja Daniels – Fotograf Jens Johansson – Professor i praktisk filosofi Emilie Tingström – VD/Grundare Grindstolpens begrvaningsbyrå Rakel Eklund – Doktorand i palliativ vård Karolina Oxelväg – Konstnär Fredrik Jonsson – Digital kreatör Oskar Gullstrand – Video Mathias Lech – Scenkonstnär Lisen Ellard – Scenkonstnär Christoffer Lojd – Ljus / Teknik Sara Bergmark – Producent Kristin Bergman – Konstnär & kock Omslagsfoto: Maja Daniels. Bilden visas här något beskuren. Previous Next

Hur får kultur plats i staden? Intervju med Heiti Ernits, doktorand och projektledare. < Back KULTUR MÅSTE KUNNA ÄGA RUM Hur får kultur plats i staden? Intervju med Heiti Ernits, doktorand och projektledare. Block: Kulturens gräsrötter, #2 UTFORSKNINGARNA FORTSÄTTER – I DEL TVÅ AV VÅR DJUPDYKNING KRING KULTURENS GRÄSRÖTTER KIKAR VI NÄRMARE PÅ HUR KULTUR FÅR PLATS I STADEN MED HJÄLP AV HEITI ERNITS, DOKTORAND OCH PROJEKTLEDARE. Kulturell infrastruktur. Sug på det ordet! Kulturell. Infrastruktur. Jag vet inte hur det kommer sig, men det ordet har på senaste dykt upp lite varstans. Två ord som pekar på allt det som finns till för att stödja och möjliggöra kulturskapande. Heiti Ernits har koll på ämnet. Han jobbar på Sveriges Tekniska Forskningsinstitut med att forska kring hållbar stadsutveckling och har då undersökt fenomenet kulturell infrastruktur. Jag ber Heiti förklara vad ordet betyder för honom: ”Kulturell infrastruktur är en underliggande struktur som på olika sätt stöttar och möjliggör olika typer av kulturella aktiviteter i rummet. Det kan bland annat handla om tillgång till lokaler och platser. En kulturell infrastruktur, kan man säga hjälper olika typer av kulturella aktiviteter att äga rum eller ta plats i stadsrummet.” För er som läst del 1 av vår artikelserie kanske minns hur Emma Swanström, låtskrivare och DIY-förespråkare, pratade om vikten av att ha egna platser där skapande kunde ta plats. Att det är där allting börjar. “Kultur måste kunna äga rum” menar Heiti och kopplar det till frågan om hur staden planeras? I hur stor utsträckning får kulturen plats i planeringen? “Jag brinner för att det ska kunna finnas en blandning i en stad, olika aktiviteter med en bredd av olika uttryck. Inte bara avenyn.” EXEMPEL: RIO RIO Om du är göteborgare känner du nog till Rio Rio, båten som ligger i kajen vid Fiskekyrkan. Båten med kulörta lyktor och ruffigt skråv dit vi gått för indieklubb men råkat hamna i salsaeufori, eller tvärt om. En van nattsuddare känner väl till båtens trappor, speciella lukt (avlopp?) och båtdäck. När båten hotades med nedstängning och skrotning var Heiti en av de som engagerade i opinionen kring båtens fortlevnad. “Det kom som en chock när jag hörde att den skulle tas bort. Och hur det uttrycktes från stadens sida, att den var ingenting att ha.” Hur kunde en plats som var älskad av så många ses som skräp och skit av staden? För Heiti var detta ofattbart och ville ta reda på hur det kunde komma sig att denna attityd fanns, och för att påverka beslutsfattarna tog han på sig uppgiften att lyfta fram det som tog plats på Rio Rio och visa att det ju visst händer mängder av kulturella aktiviteter där. Heiti fick möjlighet att forska kring ämnet. “Då gick jag ännu mer på djupet”. Nu fick han möjlighet att sätta båtens kulturella betydelse på pränt och nedteckna den kulturella kraften. Sätta ord på svettiga dansnätter, toakösdiskuterande, basgång och möten. Han upptäckte båtens betydelse för en mängd olika kluster i staden, hur den är en unik mötesplats för den latinamerikanska befolkningen på västkusten, hur människor som annars lever segregerat från varandra här kan mötas. “Ju mer jag grottade ner mig i vad den där båten gjorde egentligen, i och med salsan och danskulturen som tog plats där, desto mer upptäckte jag att ‘wow, vilken plats’. Och desto mer konstigt blev ställningstagandet att det här inte skulle vara något att ha.” Varför tyckte beslutsfattarna då att båten inte bidrog till någonting, sågs som skräp och “ingen riktig båt”. Heiti menar att det är flera händelser som gjort det möjligt. Dels historiskt, om hur det kom sig att båten hamnade där den ligger. “Båten hade knött in sig där en gång i tiden, på falska premisser. När båten var på plats blev folk chockade av hur den såg ut.”Det hade gjorts ett bra lobbyarbete för att få en plats, men sen när båten väl kom på plats så blev folk sura. “Men då var ju båten där”. Heiti menar också att synen på båten hänger samman med utvecklingen av hela Roselundsområdet. Båten drogs med i hur det pratade om Rosenlund – att det var skräpigt, stökigt och otryggt. I den vändan drogs båten in som en orsak till områdets otrygghet och det beslöts att båten var ful och skulle bort. “Min upplevelse var att de tjänstemän som verkade i det här sammanhanget inte hade koll på båten. Du vet, oftast jobbar man ju mellan 8 och 5 kanske, man kanske inte heller bor i stan. Och sen går man och kollar in båten, mitt på dagen, och tänker att ‘oj, här var det skräpigt och här händer ju ingenting’ – men man har ingen koll på vad som händer där på kvällen och natten.” Det hade inte gjort någon studie kring vad som egentligen skedde på båten och tjänstemännen hade inte koll på båtens kulturella aktiviteter. Samtidigt lobbade områdets fastighetsägare för att få bort den. Hur kommer det sig att den är kvar undrar ni kanske? Opinionen lyckades få politikerna att ta tillbaka sitt beslut och båten ligger kvar. För nu. I framtiden hägrar västlänken och ny bebyggelse av Rosenlund. “Den slutliga nådastöten” menar Heiti. “LYFTA KULTURENS VIKT I STADSPLANERINGEN” Om då den kulturella infrastrukturen ska möjliggöra kultur, vad finns det då för hinder och barrriärer som idag motverkar kulturens möjligheter att ta plats i staden? “Jag tänker på barriärer fysiskt. Dels i form av avstånd och tillgänglighet, men också som ekonomiska barriärer i form av för dyra lokaler, när man inte har stora ekonomiska resurser eller möjligheter. Och om man tänker i form av infrastruktur så ska ju infrastrukturen möjliggöra saker, inte försvåra.” Heiti kopplar tillbaka till Rio Rio, hur båten med sin centrala position ändå kunnat erbjuda billig hyra för aktörer och arrangörer. “En billighetsoas mitt i centrala Göteborg”, som i sig gjort det möjligt för en mängd olika kulturyttringar och klubbar att ta plats i staden. Exemplet Rio Rio ger en användbar bild av hur kulturen glöms bort i stadsplaneringen. Hur kommer det sig att viktiga kulturkluster inte är synliga i beslutsunderlag. Exemplet i sig ställer frågor om på vilka fler ställen detta sker idag. Vilka kunskaper skrivs inte ner eller förbises? Heiti berättar om hur den vanliga gången i stadsplanering brukar gå till, planer skickas ut som sedan olika expertinsatser kikar på. Hur mycket kulturen räknas in beror då till stor del hur väl insatta i kulturen tjänstemännen är. “Det är inte alltid de här frågorna och det småskaliga ger stor vikt eller kommer upp i handlingarna eller i beslutsdokumenten, och då tas det inte hänsyn till” Trist ju, men allt är inte så mörkt. Det finns metoder som motverkar detta, som tar fram arbetssätt som ska lyfta kunskapen om kulturens betydelse för en stad. Cultural planning är en rörelse inom stadsplanering där fokus ligger på att lyfta kulturens vikt i stadsplaneringen. Det är ett arbetssätt där en går in på djupet i en stadsdel eller ett grannskap och gör en grundlig inventering av de kulturella resurserna som finns där. En pratar med människorna i området och kartlägger kulturen. En nackdel med detta, menar Heiti, är att det arbetet är väldigt tidskrävande och att det oftast sker lite för sällan. “Kultur är väldigt dynmiskt och föränderligt, så görs det för sällan kanske man missar saker, eller riskerar att få en kartlägning som snabbt blir gammal.” Hur cultural planning kan utvecklas, och hur en kan jobba mer dynamisk med frågan är vad som står härnäst på Heitis att göra-lista, “hur vi mer aktivt kan utforska av stadens kulturflöden och införliva det i planeringsprocesser mer kontinuerligt”. För stadsplaneringsnörden kan jag viska om ord som “cultural co-planning” och “laboratory urbanism”. Kom ihåg var du hörde det först. För det bubblar just nu mycket kring cultural planning och urbana tankelabb. Kika till exempel in Nordic Urban Laboratory, ett tre dagars intensivt stadsplaneringslabb som kommer ta plats i Borås och Göteborg den 6-8 april. Här kommer det djupdykas ner i trender, stadsplaner och kulturellt drivna processer. Jag känner på mig att orden kulturell infrastruktur kommer fortsätta poppa upp i fler och fler sammanhang framöver. Omslagsbild: Heiti Ernits Skriven av: Sara Östebro Previous Next

Teater DRÖMIMPRO 2010 Teater 2010 "VAD DRÖMDE DU INATT?" – EN IMPROVISATIONSFÖRESTÄLLNING Mellan 2009-2014 spelade Teater Nu improvisationsföreställningen Drömimpro, där publikens nattliga drömmar skapade föreställningen. Ta del av drömmens fantastiska värld med hjälp av Teater Nu, vi spelar upp dina drömmar direkt på scenen! Varje människa bär på en unik drömvärld och att få ta del av den i form av berättande är en mycket berikande upplevelse. Tänk på vilken rikedom varje människa besitter i form av drömmar, Drömimpro är en bra metod för att ta hand om den rikedomen. Spelningar genom åren: 2014 MoKs Distriktstämma i Skövde Höörs församlings bildfestival 2013 Jubileumskarnevalen Backafestivalen Drakfestivalen Göteborgs kulturkalas – barnkalaset. 2012 KROM Överåsfestivalen Peace and Love Lalehs konsert i Uppsala Eksjö stadsfest Göteborgs kulturkalas – barnkalaset. 2011 Picknickfestivalen 2010 Proletärens FF:s endagsfestival möhippa. 2009 Peace and Love Hultsfredsfestivalen Arvikafestivalen Drömkväll på Amandas teater. VÅRA DRÖMIMPROKONCEPT: KLASSISK DRÖMIMPRO En föreställning med rolig inramning där publikens drömmar står i fokus. Unik och medryckande varje gång. Ett härligt sätt att ta vara på våra unika drömvärldar. Passar ungdomar som vuxna och hela familjen, det är helt enkelt publiken som gör föreställningen. Föreställningen är ca: 45-60 min lång. DRÖMMASKINEN (DRÖMIMPRO FÖR BARN) En föreställning där vi får träffa på nyfikna drömväsen som gärna vill leka fram dina drömmar och en hungrig drömmaskin som förvandlar dina drömmar till verklighet. En föreställning som tar vara på varje barns inre värld. Föreställning är 30-45 min lång.

EliSophie Andrée har sett Riksteaterföreställningen Barnen i Höganäs och delar denna gång ut vattenglas i betyg. < Back BARNEN – VAD HAR GÅTT FEL? EliSophie Andrée har sett Riksteaterföreställningen Barnen i Höganäs och delar denna gång ut vattenglas i betyg. “LIKA MÖRKT SOM UNDER ETT STRÖMAVBROTT”. ELISOPHIE ANDRÉE HAR SETT RIKSTEATERFÖRESTÄLLNINGEN BARNEN I HÖGANÄS OCH DELAR DENNA GÅNG UT VATTENGLAS I BETYG." Ibland går man från en föreställning euforisk och alldeles upprymd av det magiska som är just teater. Relationen mellan scen och publik. Stämningen när applåderna sköljer över skådespelarna och byggnaden där någonting speciellt precis har ägt rum. Men ibland så går man ut från byggnaden, i detta fallet Tivolihuset i Höganäs, och känner sig snuvad. Snuvad på en upplevelse och på det fantastiska som kan ske i en teaterföreställning. Jag såg i helgen Riksteaterns Barnen som nu ska turnera Svea rike runt. Jag är otroligt kluven till hur jag känner. ENSEMBLE: Det är en otroligt trög start på Barnen som gör att vi får kämpa oss igenom en stor del av första akten innan det på riktigt börjar tända till, enbart tack vare skådespelarinsatserna och deras tighta sammanhållning och kemi. I andra akten tar det fart ordentligt och det finns en suggestiv känsla som ligger över en balansgång kring vem som gjort vad, och vem som känner vad. Jag gillar framförallt Astrid Assefas Hazel som spelas med precision och eftertänksamhet men samtidigt en humoristisk ton och ett djup som sällan ses, även gällande professionella uppsättningar. 4 / 5 vattenglas MANUS: Det är väl här egentligen det allra största problemet ligger. Det är babbligt, rörigt och det finns inget fokus på vilken av vägarna som de ska gå i manuset. Dramatikern Lucy Kirkwood har blivit hyllad just på grund av detta manus och då blir jag osäker och orolig på om det är någonting som har gått fullständigt förlorat i översättningen. För bra är det faktiskt inte. Och verkligen inte värdigt att bli nominerad till bästa pjäs i två stora länder. Trots att jag läst flera gånger vad pjäsen handlar om så har jag fortfarande svårt att greppa vad som är den röda tråden. Är det ett triangeldrama? En kärnvapenkatastrof? Ett äktenskap i förfall? Det som ytterligare stör mig är faktumet att ingenting blir uppklarat. Vi lämnas med ett öppet slut som är otroligt irriterande och en käftsmäll av otillfredsställdhet för oss i publiken. Jag känner mig åter igen: snuvad. 1 / 5 vattenglas KOSTYM/SCENOGRAFI: Det är tre skådespelare på scen under föreställningens cirka 1 timme och 45 minuter. Det blir därför väldigt lätt enformigt med samma sorts kläder under en så pass lång tid. Det hade varit fullt möjligt för att få det att leva upp lite grann, speciellt när de ska dansa loss i tredje akten. En fjäderboa eller glittrig hatt hade lyft hela stämningen i salongen. Jag väljer att putta ihop kostym och scenografi i en och samma kolumn eftersom det är någonting som denna gång glider ihop med varandra och är oföränderligt från början till slut. Vi befinner oss hela tiden i samma rum: i det lilla vardagsrummet/köket där strömmen aldrig verkar fungera – även om detta är någonting jag inte inser förrän i slutet när en av karaktärerna påpekar att “nu, nu funkar strömmen!”. Men scenografin i sig är likaså oföränderlig och ganska stram och stel och i grund och botten oinspirerande. 1 / 5 vattenglas REGI: Jag är ju fortfarande så otroligt förvirrad över faktumet att pjäsen blivit hyllad och blir därför osäker på om det isåfall är att problemet ligger hos regin. Det skulle även förklara den otroliga långa startsträckan och scenografin/kostymen som förblir densamma genom föreställningens gång. Men, regin är välarbetad kring skådespelarna och deras interagerande med varandra och det är åter igen där som pjäsen lyfter och blir sevärd. 3 / 5 vattenglas Avslutningsvis så är jag fortsatt kluven till om jag rekommenderar den eller inte. Den har sina ljusglimtar, men för det mesta så är det lika mörkt som under ett strömavbrott. I SIN HELHET BLIR DET 2 / 5 VATTENGLAS. SÅHÄR SKRIVER RIKSTEATERN SJÄLVA: Barnen – Drama, kärlek och intriger i Hem till gården-anda En katastrof har inträffat och det pensionerade paret Robin och Hazel bor inte kvar hemma längre. De har varit tvungna att flytta till en lånad liten stuga på den engelska östkusten utanför strålningsområdet. Dagarna ägnar de åt till att försöka upprätthålla en slags vardag, säkra maten de äter. Elen fungerar bara någon timme åt gången. Plötsligt en dag dyker Rose upp hos Hazel och Robin. De var alla en gång kollegor och vänner på det närliggande kärnkraftverket. Varför dyker hon upp efter 38 år? Vad vill hon egentligen? Rose har ett ärende, ett ärende som åtminstone hon inte tänker smita ifrån. Det blir ett laddat möte, hemligheter avslöjas och tidigare handlingar har fått konsekvenser. Kanske finns det fortfarande möjligheter att korrigera misstag som har gjorts. En rapp och smart pjäs av den unga hyllade brittiske dramatikern Lucy Kirkwood. Barnen nominerades 2018 till bästa pjäs både i USA och Australien. För regi står Karin Enberg som tidigare regisserat föreställningen Jord för Riksteatern. De tre rollerna spelas av Agneta Ahlin, Astrid Assefa och Per Burell. Omslagsbild: Pressbild, foto: Sören Vilks. Skriven av: EliSophie Andrée Previous Next

Äntligen är avsnitt 21 här och det med en penis på huvudet. Vi pratar om Gruppen och herrarna, träffar 2lång 2 gånger, lyssnar på en gammal dänga och går in i övervakningssamhället. < Back AVSNITT 21 – MED EN PENIS PÅ HUVUDET Äntligen är avsnitt 21 här och det med en penis på huvudet. Vi pratar om Gruppen och herrarna, träffar 2lång 2 gånger, lyssnar på en gammal dänga och går in i övervakningssamhället. Previous Next AVSNITT 21 – MED EN PENIS PÅ HUVUDET Artist Name 00:00 / 39:20

Yolanta Schultz Rigtorp har sett Mephisto och blev så frustrerad att hon uppfann ett ny recensionsform för 2010-talet. < Back MONEY FOR NOTHING Yolanta Schultz Rigtorp har sett Mephisto och blev så frustrerad att hon uppfann ett ny recensionsform för 2010-talet. YOLANTA SCHULTZ RIGTORP HAR SETT MEPHISTO PÅ GÖTEBORGS STADSTEATER, OCH BLEV SÅ FRUSTRERAD ATT HON UPPFANN ETT NY RECENSIONSFORM FÖR 2010-TALET. VI FÅR EN SATIRISK OCH HUMORISTISK REFLEKTION – HELT UTAN CENSUR. Refrängen till Darins hitlåt från 2005 rör sig i huvudet när jag den tjugonde september går ut genom Göteborgs Stadsteaters huvudingång. Strax innan nio på kvällen. “Money for nothing, money for nothing”, en känsla som kommer till mig ofta i den här byggnaden. Andra akten av kvällens Mephisto har precis börjat spelas på stora scen. Huvudrollen Hendrik Höfgren, den i första akten unga, vänsterpolitiskt engagerade skådespelaren har gift sig och åldrats något. Nazisterna och Adolf Hitler har vunnit valet och 20-tal har blivit 30-tal i Berlin. Hendrik utses till teaterchef för Berlins teaterar; en drömposition, om det inte hade varit för att arbetsgivaren är den nationalsocialistiska staten. Det här innebär ett val för Hendrik, mellan moraliska principer och sitt eget egos vilja till storhet. Klaus Manns roman iscensätts den här gången i regi av Pontus Stenshäll, i nära samarbete med Stadsteaterns nya fräcka skitstora projektorsskärm, placerad i stora scenens fond. När jag lämnar Stadsteatern den här kvällen, efter att ha sett den en och en halv timme långa första akten av Mephisto, så gör jag det för att jag kände att jag hellre ville “komma i säng i tid” än att ägna en dryg timme till av mitt liv åt detta. Jag kände också att nu är det fanihelvete så jävlarimig nog på att Stadsteatern tar sin budget och lägger på sådana här nonchalant genomarbetade, intetsägande och förvirrade produktioner när DET FINNS TUSEN OCH ÅTER TUSEN frigrupper i Göteborg som hade gjort SÅ mycket bättre och intressantare saker för de här pengarna. Och gjort det fullt ut, inte bara “tillräckligt” för att det ska få benämnas som färdigt. “Money for nothing, money for nothing…”. Det var min känsla. Men nu såg jag ju endast halva Mephisto, så för att inte verka helt oresonlig i min kritik har jag tagit in en klasskamrat till mig på Nordiska Teaterskolan, som stannade kvar även under akt två, att bolla min upplevelse med. Så kära läsare, möt Elsa Carlsson: Hej Elsa! Hej, hej. Ska vi lite snabbt bara komma på några anledningar till varför vi inte borde tas på allvar i våra åsikter kring den här pjäsen? Nu ska jag vara pretentiös här, nej men du får censurera mig. Vi är ju unga, det är väl en relevant sak. Sen är det väl för att vi är tjejer då. Eller borde? Aha, jag trodde du frågade varför inte kommer tas på allvar! Borde… För att vi inte har koll typ! Vi vet ju inte så mycket. Enligt vissa äldre människor så vet vi ju ingenting. Vi har ju inte så mycket livserfarenhet. Sen kan det ju ligga någonting i att vi båda egentligen tycker samma sak om föreställningen. Det kan ju bli att en eldar påvarandra och hamnar en bit bort ifrån verkligheten om en inte är självkritisk. Javisst. Både du och jag har ju kollat på mycket teater, och ett brett spektrum av olika slags teater dessutom, borde inte det vara en merit i det här fallet? Ja alltså jag känner ju mig kvalificerad. Vafan, vi borde tas på allvar. Vi är ju unga, vi har ett annat perspektiv. Än vilka? De andra. Pontus Stenshäll. Nej haha, censurera mig. Censurera mig! Haha, de andra = något slags “kulturetablissemang”? Ja! Det blir ju intressant att fråga oss, som inte är en del av det där. Vi är ju varken verksamma kulturskribenter eller etablerade regissörer, eller så. Men ändå intresserade och tar del av teater; vi är ju del av publiken liksom. Vår åsikt är superrelevant. Tack! Över till själva föreställningen då; vilken riktning tog den här specifika tolkningen? Pontus Stenshäll har väl försökt dra in den i vår samtid, tror jag. Men man kommer fan inte ihåg, det är ett jävla brus. Nej men, riktningen är väl att ha vill ta in den i dagens samhälle med tanke på SD och de nationalistiska rörelserna i Europa och Sverige som finns på liknande sätt idag som när Mephisto utspelar sig. Det ANTAR jag i alla fall måste ha varit tanken. Men fanns det någon tydlig parallell till samtiden i själva föreställningen då? Utöver att Stadsteatern i sin marknadsföring beskriver Mephisto som “brinnande aktuell”, och det går att dra den slutsatsen själv utifrån den samhälleliga kontexten? Nej, inte direkt. Jag tyckte inte det gick fram i själva föreställningen. Man ska inte behöva läsa en pjäs/läsa på om en pjäs/läsa recensioner av en pjäs innan man går och ser den för att förstå. Jag kände inte ens att jag förstod helt när jag satt där. Det här med att behöva vara intellektuell hela jävla tiden? Och så ska man behöva känna någon slags skam över att man inte förstår, som om man därför är korkad? Nej, det där är exkluderande teater. Det hade ju klickat för ALLA där inne vad de menar med att sätta upp just Mephisto, just nu, om de hade haft så mycket som EN tydlig referens till dagens samhälle. OCH gjort den mer intressant. Ca 80% av handlingen utspelade sig inte på scenen, utan i kulisserna och övriga byggnaden, genom att en fotograf med filmkamera följde efter skådespelarna och detta sedan projicerades på deras nya fräscha (gigantiska) bakgrundsskärm. För mig bidrog detta till känslan av splittring och förvirring kring både koncept och handling – hur kände du? Absolut. Jag tyckte att de kunde använt sig av det medlet, kan bli skitsnyggt det där med att filma i kombination med scenteater, men det blev för mycket av den varan. Det tillförde inte heller så mycket till storyn, sättet de gjorde det på. Shaky-cam och lite hemmagjord känsla. Nej, det hade behövts lite mer stöd för det där i själva innehållet för att en skulle fatta varför det gjorde ett sådant val i utförandet. I övrigt med scenografi och scenografiska lösningar då? Det var inte så mycket som tillförde något i scenografisk väg, och den kändes absolut inte enhetlig eller följsam, eller logisk. Jag förstår varför de ville göra den här produktionen på stora scenen; “storsatsning” osv, men nu blev det också i och med fokuset på filminslagen bara så mycket rumsligt space som de inte utyttjade. Det var ju bara för skärmens skull då. Om de hade gjort den mer på scen, och på Studion så hade de behövt tänka mer på vissa scener och då hade den kanske känts mer sammanfogad och blivit bättre. Just för att de hade behövt skippa vissa tekniska val som skärmen och att göra saker långt bort. Jag håller med, tycker även att de hade kunnat korta ner den nämnvärt; det hade bidragit till mer tydlighet i handlingen. Men du, uppsättningen har ju trots allt fått strålande recensioner; DNs recensent upplevde den exempelvis som en triumf för Pontus Stenshäll. Vad tyckte du om regin i övrigt, “triumferar” Stenshäll enligt dig? Det var som att det hade klickat för vissa skådespelare och inte för andra regimässigt. Till exempel han som hade lite musikalkänsla över sig, Jesper Söderblom som spelar dramatikern Sebastian Brückner (som även hade någon slags konferencier-roll genom föreställningen); det var uppenbart att han hade någon tanke med att vara lite “mycket”, han hade anpassat sitt skådespeleri till föreställningens karaktär och sedan gått in för att spela det så. Problemet var ju att en stor del av ensemblen inte hade gjort det, slash att alla gjorde det på väldigt olika sätt. Stenhäll triumferade INTE just på grund av att större delen av ensemblen inte visste vad de gjorde där. Precis; då har han ju inte lyckats förmedla sin vision, vilket lite bäddar för kaos oavsett hur bra den visionen är. Men till huvudrollen då; vad tror du att Kulturbloggens skribent menade när hen skrev att Fredrik Evers, som spelar Höfgren, “gnistrade”? Hahaha. Ja du. *Stoppar in en snus*. Gnistra är väl det man gör när man har “fattat det”, och sedan gått ett steg längre. När man är “in to it”. Jag skulle inte säga att han gnistrade. Kostymen då, hade den något? Nej med det var där jag kände att de hade kunnat gå all in 20-tal. Superrealistiskt. Men nej. Det var typ en glittrig kjol som någon hade som jag tänkte direkt att det syntes att den absolut inte kom från 20-talet. “Produktplacering: Monki”, tänkte jag. Vad borde de göra för att fixa det här då? Tips till de inblandade? De borde sätta sig tillsammans allihopa, hela gänget, all teknisk personal också, och bara sitta och prata om den, jävligt länge, och mycket, och ingående. Ta ett kollektivt beslut; vad är det vi vill säga här nu? Så att alla inblandade har koll på det. Tack Elsa! Tack! Omslagsfoto: Ola Kjelbye Skriven av: Yolanta Schultz Rigtorp Previous Next

Samtal med Gruppen om konstnärlig utveckling, normkritisk scenkonst och trygga rum. < Back ”VI ÄR VIKTIGA. VI KAN FÖRÄNDRA. VI GÖR DET IHOP.” Samtal med Gruppen om konstnärlig utveckling, normkritisk scenkonst och trygga rum. ERIKA INGELSSON PRATAR MED ELIN SÖDERQUIST OCH NINA HABER FRÅN GRUPPEN OM KONSTNÄRLIG UTVECKLING, NORMKRITISK SCENKONST, TALKÖRER OCH TRYGGA RUM. Jag träffar två tredjedelar av den hyllade teatergruppen Gruppen på en workshop och efteråt slår vi oss ned för en pratstund. Det är kväll, klockan är snart tio på kvällen men Elin Söderquist och Nina Haber verkar inte ha några problem att stanna kvar ett slag för att jag ska få stilla min nyfikenhet kring hur en egentligen bär sig åt för göra feministisk och normkritisk scenkonst – något som jag tycker att de är experter på. När jag frågar hur de har utvecklats som grupp sedan de började 2011 berättar Nina att de blivit bättre på att ta pauser och veta när de är hungriga. Hon säger också att de med tiden blivit bättre på regissera varandra – och att säga ifrån när de gör varandra ledsna. Jag tänker att det nog faktiskt är det bästa receptet på framgång: Mat och rak kommunikation; Ja, det är nog bra grundförutsättningar för vilket grupparbete som helst. Elin spinner vidare: ”Jag tänker att vi också utvecklat vår estetik ganska mycket, alltså det första vi gjorde var en alternativ julcabarét som var…” Hon skrattar till och verkar söka efter det rätta ordet. ”Rolig. Men mycket har ju hänt sedan dess. Talkörer är till exempel något som vuxit fram succesivt och väcktes när vi gjorde en gatuföreställning. Och när vi gjort klubbspelningar är det ju svårt att prata så då har vi jobbat mer på de fysiska uttrycken och det har blivit mer dans.” Nina tillägger: ”Sedan tycker jag att vi blir smartare för varje projekt. Vi ser oss som en tankesmedja som vidareutbildar oss tillsammans. Inför Gruppen kartlägger den svenska teatern lärde vi oss jättemycket om funkofobi och funkfrågor och nu inför vårt nästa projekt läser vi mycket om postkolonialism och rasism.” De berättar också om att de gjort en radioteater med fokus på nationalism där de också kom in på rasism och Nina konstaterar med ett skratt: ”Den var ju en annorlunda föreställning för oss där vi bestämde oss för att testa att ta det lugnt. Så kan man fråga sig hur mycket vi lyckades, för att vi är så väldigt förtjusta i fart men vi utmanade oss och försökte även att inte tala så mycket i kör, som vi också är väldigt förtjusta i.” Jag tar en klunk vatten och tänker att uttrycket kill your darlings kanske inte alls är ett så dumt påfund för de som vill växa i sitt konstutövande. De tillägger att de varierar andelen rena ”faktascener” med mer rena ”spelscener” och beskriver deras föreställning Gruppen och Herrarna närmast som en föreläsning späckad med akademisk text. Båda får sedan något pillemariskt i blicken när de berättar att de i deras kommande projekt kör ”full on” med fakta igen då det ska handla om ekonomi. Jag slås av att jag aldrig har blivit så exalterad och nyfiken av att någon för ekonomi på tal. När jag frågar hur de tänker kring att arbeta med tunga ämnen som rasism och funkofobi där de själva tillhör normen och inte drabbas blir de med ens eftertänksamma och Nina säger: ”Det är svårt, känsligt, läskigt. Och vi ser till att knyta till oss människor med erfarenhet och som lär oss. Sedan var det ju inte som att vi inte visste, men det slog oss ganska hårt för kanske fyra år sedan, att vi är verkligen… vita”. Elin nickar och fyller i: ”Bianca (Kronlöf, reds amn) är lite mindre vit men kan läsas som vit och vi alla har någon slags medelklassbakgrund. Vad gör det? Vi försöker verkligen rannsaka oss själva”. De uppger sedan att de tackar nej till scener som inte är tillgängliga och att deras senaste projekt både har syn- och hörseltolkats. Angående funkfrågan tillägger Elin att de kände att ”läget var så akut, att förändringen måste börja” men att de också hoppas på att fler med erfarenhet ska komma och ta över teaterscenen. Jag kan inte göra något annat än att hålla med… Hur många gånger har en till exempel sett en rullstolsburen skådespelare i en klassisk Dramaten-uppsättning? Varför ses egentligen bara (den vita) normkroppen som det intressanta och representativa? Sedan kommer vi till den frågan vars svar jag nästan är mest nyfiken på det då det är något jag funderat en del på: Det här med att predika för de redan frälsta. Gruppen har en stor fanbase av en skara redan invigda feminister och antirasister, och många är politiskt aktiva och samhällsengagerade. Men hur går det egentligen med att nå utanför den så kallade PK-klicken? Nina svarar direkt och utan tvekan: ”I vissa klickar har vi blivit en grej och dom rummen måste få finnas. Det måste få finnas scenkonst som är snäll, intressant, politisk. En trygg plats där vi vet att ingen plötsligt kommer bli våldtagen på scen, eller att det kommer vara rasistiska pjäser. Dom rummen måste få finnas och det finns nästan inga.” Hon tittar rakt på mig. ”Vi måste vara ett sånt rum, vi skapar det då”. Elin lägger till att de är väldigt intresserade av de redan frälsta och att de ska orka utföra sin aktivism på sina arbetsplatser och i sina sammanhang. Jag kommer på mig själv att bli lättad över deras svar – att det faktiskt är okej med föreställningar där målet kanske inte är övertyga och utbilda en publik utan också att peppa de som redan tar debatten, de som redan vill och försöker åstadkomma en förändring. Nina reflekterar kring att de såklart hoppas att de kan nå ut även till andra, men att risken för att bli behagsjuka och oroliga skulle öka om de skulle försöka passa alla. Och jag tänker tillbaka på de gånger jag själv försökt med denna omöjliga uppgift och hur mycket ångest det leder till och hur lite kreativitet som föds ur detta tankesätt. Slutligen måste jag givetvis be om lite konkreta tips om hur en på bästa sätt kickar igång en normkritisk frigrupp och får bland annat tips om boken ”Större än såhär: Tankar för en genusnyfiken gestaltning”. Men också att våga ta hjälp av varandra – att höra av sig till andra som en beundrar och be om råd. De understryker vikten av att stötta varandra och inte skapa läger emellan olika frigrupper som alla jobbar mot samma mål. Och Nina sammanfattar det med orden: ”Vi är viktiga. Vi kan förändra. Vi gör det ihop”. Sedan går vi tillsammans mot tågstationen i decembermörkret för att sedan skiljas åt. Jag känner mig mer upplyft och upplyst än på länge. Omslagsfoto: Agnes Söderquist Skriven av: Erika Böös Previous Next

Erika Böös tar avsked av triologin Satans Demokrati < Back SATANS DÖD VÄCKER NYA TANKAR TILL LIV Erika Böös tar avsked av triologin Satans Demokrati DET ÄR MED SKYHÖGA FÖRVÄNTNINGAR SOM JAG TAR BUSSEN UT TILL SICKLA OCH DET 3500 KVADRATMETER STORA KONTORSKOMPLEXET. SNART SKA DET JÄMNAS MED MARKEN. MEN FÖRST VÄNTAR EN SISTA VANDRING FÖR OSS SOM VILL TA AVSKED AV TRILOGIN SATANS DEMOKRATI. FÖRVÄNTNINGARNA UPPFYLLS DELVIS: OCH BESVIKELSEN FYLLER EN VISS KONSTNÄRLIG FUNKTION. Det treåriga konst- och teaterprojektet liknar ingenting i annat i svenskt kulturliv just nu. Efter produktionerna Satans demokrati 2015 och Satans delirium 2016 är det alltså dags för den sista delen av produktionen, Satans död, innan byggnaden rivs. Projektet har engagerat hundratals professionella konstnärer och studenter med olika inriktningar och praktiker. Storyn har löst baserats på Mästaren och Margarita (skriven av Michail Bulgakov reds. anm.) för att skapa en dialog kring historia, samtid och framtid. Deltagarna har uppmanats till att vara nyfikna och aktivt undersöka den värld som byggts upp. Del två, alltså Satans delirium, var en närmast utomjordisk upplevelse för mig. En så kallad arbetarbiljett gav ett annorlunda perspektiv och ett extra deltagarmoment i föreställningen. Jag hade heller inte sett den första föreställningen 2015 och därför var det mitt första möte med produktionen. Det var omskakande och magiskt. Nu är upplägget och platsen inte lika främmande. Förutom den signifikanta och anonyma masken och en ficklampa får besökarna ett par hörlurar och ett kuvert med ett namn. I samklang med dämpade stråkar förklarar en röst att vi befinner oss i ett vakuum mellan liv och död. ”Vad ångrar du? Vilket minne vill du gå tillbaka till?”. Frågor som ställs men som jag personligen inte hinner besvara även om jag skulle vilja. Jag måste ta mig till det första rummet där Jayne, vars namn stod på kuvertet, har haft ett möte med sin chef Bengt-Åke en gång i tiden. Väl på kontoret är allt, inklusive Bengt-Åke, täckt av vit färg. Ett genomgående tema som förstärker känslan av att det är ett filter mellan oss och de levandes värld. I början är jag besatt av att finna svar på frågor som ställs om min tilldelade karaktär Jaynes liv och minnen. Jag vill knäcka koden. Men ibland kommer den ständigt puttrande rösten i lurarna med instruktioner och frågor som får mig att referera till mitt eget liv. Samtidigt ger blädderboken mig order i skrift och innan jag vet ordet av det ligger jag i Åklagarens hårda säng och stirrar upp i taket. Åklagaren som hade en mer central roll i de två tidigare delarna av trilogin. Vad är det här? Vad ska uppstå? Och vad i helvete är det där för en lucka under den där bokhyllan? Jag kryper in och konstaterar att jag befinner mig i någon slags tortyrkammare för BDSM-lekar och där någonstans har berättarrösten helt tappat bort mig. Intrycken är många och maxade. Nu springer jag runt som en skållad råtta mellan de tre våningsplanen – Jag vill hinna se allt. Men jag vill också undersöka allt grundligt: Se sambanden och det konstnärliga hantverket i varenda vrå. Såklart en omöjlighet som bara resulterar i en enorm stress. Men det är ju som livet självt. Du börjar i ett rum, exakt vilket och våning är en slump. Utifrån startposition navigerar du dig fram och upplever saker som får dig att dröja kvar längs vägen. Under tiden pågår det något annat precis intill och egentligen hade du lika gärna kunnat gå in där. Få en helt annan erfarenhet. Vad hade hänt då? Vad fanns där som du missade? Du kan avundas att du var på en annan plats vid ett annat tillfälle än just där just då. Men du kan inte göra något åt det. Du kan ha en idé om vart du ska, men du kan inte helt och hållet styra det som kommer att utgöra ditt eget liv. Det är bäst att åka med, släppa kontrollen. Vilket också blir Satans döds budskap till sina besökare när de skickar ut oss med uppmaningen: Ut och återuppstå. Klyschigt? Oavsett känner jag mig stärkt av ett modigt konstprojekt som genomgående visat på potentialen i det kollektiva skapandet. Mellan konstnärer inom olika fält likväl som mellan konstnärer och publiken. Här får alla vara med i undersökandet av var samtiden är på väg, vilka vi är och vilken värld vi vill skapa och skapa i. Tack för det Satan. Omslagsfoto: Anja Dahlgren Skriven av: Erika Böös Previous Next

Residens RESIDENSKONSTNÄR 2024 Residens 2024 Jan Martin Tordby Residens 2 mars - 23 mars Konstnären Jan Martin Tordby skapar nya verk på plats i Bollebygd. Tordby (f. 1990) är uppvuxen i Mariestad dit hon nu återvänt efter 7 år i New York. Tordby är utbildad vid Konstfack i Stockholm. Under perioden 2-23 mars kommer hon använda konsthallen som ateljé och undersöka en serie nya verk. Det kommer även finnas tillfällen att som besökare ta del av processen och höra mer om de verk som skapas. Arbetet kommer sedan presenteras i en utställning i konsthallen 23 mars - 20 april. Utställning 23 mars - 20 april Vernissage 23 mars klockan 12.00-14.00 I am ready to fail lägesrapport: förberedelserna tar över, förberedelser som leder till fler förberedelser - vad rör jag mig emot? jag söker inte kollapsen, kollapsen söker mig. evidensen jag undersöker berättar om chansen, den mirakulösa chansen att jag står redo för resan och lyckas fånga det fartfyllda ögonblicket. lägesrapport: mer förberedelser, mer lidande, mer att utforska, mer att uttrycka. att misslyckas erbjuder en expansiv potential som håller mig vid liv. jag kastar mig ut i ovissheten och litar på materialets hållfasthet. jag tränar mina händer och hela kroppen på elastiska rörelser för att förlänga ögonblicket precis innan allt kollapsar igen. lägesrapport: den enda riktiga kramen är kollapsen. __________________________________________________ Jan Martin Tordby utvecklar flera projekt samtidigt och i etapper, måleri, skulptur och installationsarbeten som faller samman. Genom sitt arbete vill hon att alla ska tänka på vilka vi verkligen är som människor. Hon dras till försummade, vittrande, från stötta och trasiga föremål eller byggnadsmaterial som bär på en specifik resonans. Sina favoritmaterial hittar hon på skroten eller i utkanten av samhällen. Tordby kallar detta material för "othered material". Tordby arbetar med konceptet edging* som tanke-landskap och ingång i sin konstnärliga process. Konceptet hjälper henne att utvinna både språk och gester som driver arbetet framåt. Förberedelser som leder till fler förberedelser inför ett explosivt event. Verken hon utvecklar befinner sig på olika platser i cykliska perioder av specifik rörelse och utforskar ett släktskap eller belyser olikheter mellan specifika materiella sammansättningar. *edging involves cycles of increasing stimulation and stopping just before the point of departure

Utställning BEATRICE ALVESTAD LOPEZ Utställning 2022 Beatrice Alvestad Lopez Mitt hår och alla regnväxter 10 september – 15 oktober 2022 Läs och ladda ner digital katalog här . Konstnären Beatrice Alvestad Lopez var på ett månadslångt residens i Bollebygd i juni, och nu är hon tillbaka för att presentera de idéer och verk hon arbetat fram i relation till vattnet och naturen omkring Västra Nedsjön. I utställningen Mitt hår och alla regnväxter arbetar Alvestad Lopez med sin egen kropp i relation till regnet, vattnet och växtligheten runt strandkanten. Verket består av tre delar – ett videoverk som är en inspelning av den performance hon utförde på bryggan vid Nedflo strand, en handsnidad trädgren och två vattenkärl innehållandes konstnärens hår och insamlat regnvatten. Alvestad Lopez är en tvärvetenskaplig konstnär som arbetar med foto, film, måleri, installation och performance. Hon har en kärlek till naturen och vattnet. Hennes senaste arbeten utforskar platser där hav möter land; vattnets dynamik, vågmönstren och det universella flödet av vatten genom materia, världar och levande kroppar.Beatrice Alvestad Lopez är den sjunde konstnären att bjudas in till vårt residensprogram, där konstnärer bjuds in för att skapa nya verk på plats i Bollebygd. www.beatricealvestadlopez.com