Uppdrag VIRTUELL GUIDNING Uppdrag 2017 EN VIRTUELL GUIDNING TILL NATTLIGA ÄVENTYR Vi har tagit fram ett virtuellt kulturnatta-quiz där du får reda på vilken kulturnattatyp du är. Färdas mellan glittrande ridåer i den magiska kulturnattavärlden och hitta fram till din inre kulturpersonlighet. Är du den kaxiga pingvinen eller den hyperaktiva ekorren? Suktar du efter polotröja och djupgående reflektion, eller kör du efter mottot flest upplevelser efter nattens slut vinner? Hur väl känner du dig själv? Ta reda på vilka av nattens alla möjliga världar som passar dig bäst! Det virtuella quizet gick att ta del av vid Stora Teatern och Göteborgs Stadsbibliotek.

Utställning GÖRAN KLING Utställning 2024 Blommor till dom levande Göran Kling 4 maj - 8 juni Vernissage: Lördag 4 maj, 11.30-14.00 Konstnären Göran Kling (f. 1978) presenterar nya verk på Boy konsthall. Blommor till dom levande är en installation av keramiska reliefer i sökande efter svar på frågor om arvsynd, föräldraskap och om hur våld har förändrat konsthistorien. Göran Kling är känd för sina smycken och reliefer med motiv som blandar populärkulturella referenser, memes och smileys med uråldriga symboler. Uttrycket är personligt, slående och direkt – men objekten bär även på frågor och påståenden om hur vi människor skapar värde och mening i våra liv, genom historien och i samtiden. Öppningen av utställningen görs som en del av Craft Days. Lördag den 4 maj erbjuds Craft Days-besökare en gratis busstur till några av evenemangets pärlor. Bussen avgår från Järntorget i Göteborg och tar er först till Nääs Konsthantverk och sedan vidare till Boy konsthall. Boka dina biljetter till bussresan här: https://craftdays.se/craft-tour __________________________________________________ "The tradition of the oppressed teaches us that the ‘state of emergency' in which we live is not the exception but the rule.There is no document of civilization which is not at the same time a document of barbarism. And just as such a document is not free of barbarism, barbarism taints also the manner in which it was transmitted from one owner to another” . - Walter Benjamin, Theses on the Philosophy of History . Stockholmsförorten Fruängen var 30 år gammal när jag föddes. Den hade byggts, som allt annat under åren efter andra världskriget, på en stark ideologi om den nya moderna tiden. Men på 80-talet kändes allt i Fruängen otroligt omodernt. Som om det kom från en svunnen tid vars tankar och ideal inte längre gick att greppa. När de första amerikanska programmen började sändas på tv var färgerna så starka att kontrasten till de dova putsfasaderna blev ogreppbar. Någonstans mellan Tjeckisk dockteater och Hulk Hogan uppstod ett hack i tiden som jag undrat över sen dess. När första världskriget slutade hade Duchamp redan ställt ut Fountain och modernismen hade helt brutit sig loss från allt som någonsin existerat innan. Men kriget hade varit så förödande att när freden till slut kom var Europa förlamat av sorg. Konsten var tvungen att igen bli något tryggt och bekant. Modernismen återgick till religion, mytologi och hantverk. Fast det blev inte som innan utan en ny Frankenstein-version, ihoppusslat av avbrutna idéer och förnimmelser om något som inte längre fanns kvar. Det finns en stentavla i Pompeii av Ikaroslegenden där nästa allt i bilden mörknat utom figuren av en sörjande far sittandes på stranden. Efter att själv blivit förälder läste jag om historien. Jag har alltid trott att det är en sedelärande berättelse om att följa den ”gyllene medelvägen”. Att inte flyga för högt eller för lågt. Men när jag läser den igen handlar det inte alls om det, utan istället om Ikaros far Daedalus. Daedalus, som var konstnär och uppfinnare, tog sig an att utbilda sin systerson i måleri. Men när studenten visade sig ha mer talang än läraren blev Daedalus så avundsjuk att han mördade honom genom att kasta ner honom från Akropolis trappor. Senare i historien, när Daedalus och Ikaros flyr från Kreta med hjälp av vingarna, kommer Atena ned från Olympen för att utkräva rättvisa för faderns synd genom att låta Ikaros falla från himlen. Blommor till dom levande är en installation av keramiska reliefer i sökande efter svar på frågor om arvsynd, föräldraskap och om hur våld har förändrat konsthistorien. Relieferna befinner sig någonstans mellan bild och form där både symbolik och förkroppsligande kan existera samtidigt. Stengodsleran har en historisk koppling till antiken men också en för mig emotionell koppling till funktionalismens husfasader och deras avsaknad av utsmyckning. Installationen utgår ifrån Walter Benjamins tes om konstens roll som krigsbyte där segraren äger makten över dess öde. Där alla artefakter måste ses på i ljuset av en lång historia av nedärvd makt och våld. - Göran Kling __________________________________________________ Vernissage: Lördag 4 maj, 11.30-14.00 ÖPPET Torsdag 15.00-18.00 Fredag 15.00-18.00 Lördag 11.00-14.00 Boy konsthall drivs av konstkompaniet Teater Nu och görs med stöd av Kulturrådet, Västra Götalandsregionen, Bollebygds kommun, Tore G Wärenstams stiftelse, Sparbanksstiftelsen Sjuhärad och Sensus. Öppningen av utställningen görs som en del av Craft Days. https://craftdays.se

Äntligen finns avsnitt 3 i etern, denna gång med teaterfolket Johan Nordahl och Johanna Håkansson som gäster! < Back AVSNITT 3 – ÖVERGIVNA HUS, MUSTASCHER OCH AVUNDSJUKA Äntligen finns avsnitt 3 i etern, denna gång med teaterfolket Johan Nordahl och Johanna Håkansson som gäster! Previous Next AVSNITT 3 – ÖVERGIVNA HUS, MUSTASCHER OCH AVUNDSJUKA Artist Name 00:00 / 46:44

Rasmus fortsätter berätta om sin konstiga tankar - denna gång vill han bli alkoholist, Sara är cool när hon dansar och Matilda tänker på hur snygg motståndet är. < Back AVSNITT 37: BLI ALKOHOLIST PÅ ETT ROSA DANSGOLV Rasmus fortsätter berätta om sin konstiga tankar - denna gång vill han bli alkoholist, Sara är cool när hon dansar och Matilda tänker på hur snygg motståndet är. Previous Next AVSNITT 37: BLI ALKOHOLIST PÅ ETT ROSA DANSGOLV Artist Name 00:00 / 36:58

Workshop GÖR DIN PLATS #1 Workshop 2020 Workshop och föreläsning i Uddebo med Art Center Sjuhärad, Omforma och Björn Ohlén den 21/2 2020. Foto: Alicia Wennstig

Teater SCUM Teater 2010 Spelades 19-27 november, 2010, på Teater Durken Publiken lotsades långt in i Nya varvets hamnområde och in till Teater Durken som förvandlats till SCUMs högkvarter. Väl inne fick de genomgå hjärntvätt, tomtechock och blodspill. SCUM är en actionskräckfilm, en levande musikvideo, en rockkonsert för teaterscenen. Föreställningen tog upp frågeställningar kring våra invanda mönster och könsroller. Föreställningen var ett konstnärligt experiment med hög puls, direkt tilltal och skarp humor. Medverkande: Josefin von Zeipel Segerberg, Elin Danielsson, Ellen Lindhagen, Sara Östebro, Matilda Bördin, Kaisa Liisa Strand, Ia Olsson, Anna Rubin, Emma Örn, Patrik Boström, Johnny Karhinen, Niklas Ångman, Maja Östebro, Isabelle Oldenqvist, My Persson, Kajsa Poidnak, Mathias Kedfors, Rasmus Pohl Östebro, Magnus Lindberg, Joan Sundin, Daniel Jansson och Gustaf Söderling. 2012.05.19 – På senaste tiden har Teater Nu fått ta emot en hel del hot. Med anledning av detta vill vi bara säga: To the people who doubt our agenda by doing this play – We are against all violence, we do not support any form of propaganda and there is no group operating under the name ”SCUM”. 2012.05.29 – Göteborgs Posten har skrivit en artikel om de hot vi har fått.. Läs den och stötta oss .

Amelie Svenstedt har upplevt sitt första år på Gagnef, som också är det sista. Efter 17 år med musik och konst vid Dalälven läggs nu festivalen ner. < Back EN KÄRLEKSFÖRKLARING TILL EN NEDLAGD FESTIVAL Amelie Svenstedt har upplevt sitt första år på Gagnef, som också är det sista. Efter 17 år med musik och konst vid Dalälven läggs nu festivalen ner. “JAG KÄNNER MIG NÄSTAN OLYCKLIGT FÖRÄLSKAD OCH FÖRSÖKER STILLA MIG SJÄLV: MEN DET ÄR JU BARA EN FESTIVAL?” AMELIE SVENSTEDT HAR UPPLEVT SITT FÖRSTA ÅR PÅ GAGNEF, SOM OCKSÅ ÄR DET SISTA. EFTER 17 ÅR MED MUSIK OCH KONST VID DALÄLVEN LÄGGS NU FESTIVALEN NER. Mitt första år och Gagnefs sista – till och med jag kände vemodet komma krypande redan innan festivalen drog igång. Vad som började som en 30-årsfest för grundaren Mattias Norström och hans vänner har nu varit en konst- och musikfestival vid Dalälven i 17 år. Tusentals människor har under denna tid besökt Ängsholns Folkpark varje sommar för att uppleva musik, konst och kärlek tillsammans med kulturföreningen Skankaloss och ortsborna. Gagnef är en festival som ingen annan, och i år har den varit annorlunda på många vis. Redan i december gick man ut på festivalens Facebooksida med vad som kallades ”Nya Gagnef”. Där ett allt större fokus skulle ligga på konst, musik och natur istället för rejv, som det påstods ha blivit för mycket av. Många ställde sig kritiska till den nya inriktningen medan andra spekulerade kring ifall detta var en aktion för att skrämma bort gäster med andra prioriteringar än arrangörernas. Men, bara några veckor innan festivalens start kom ytterligare ett meddelande. Detta skulle bli festivalens sista år. Någonsin. Ingen jag känner som besökt Gagnef har kunnat beskriva vad det har varit som gjort upplevelsen så speciell. Nu sitter jag med samma svårighet att omvandla mina intryck till ord. Allt känns plötsligt så överflödigt i text, precis som om jag var nykär. För det första så är allt på Gagnef konst. Det handlar lika mycket om platsen och naturen man befinner sig i som i det tillfälliga, arrangerat för festivalens skull. Besökarna är alla jämlikar– här görs ingen skillnad på musiker som spelar på stora scener runt om i världen och lokala skejtare som vill visa upp sina senaste tricks. Närheten till naturen och öppenheten inför skapandet gör upplevelsen till något annorlunda varje dag. Redan på torsdagskvällen bjuds de tidiga gästerna på liveframträdanden från artister som GRANT och Anna von Hausswolff på Amfiteatern. Men det är i den så kallade ”Källan” som dansen håller i sig fram till klockan två. Då stängs området för kvällen och eventuella festligheter får fortsätta på campingen. På fredagen går jag till Missionen utanför området för att se Goran Hassanpours utställning. Jag möter konstnären själv vid besöket som förklarar att hans spegelkreation har tappat några bitar under gårdagens vernissage. Medan han städar upp tar jag in den luftiga salen och videoverket The Tower of Babel som nu har monterats på en hög vägg. Därefter promenerar jag runt en stund i det lummiga grannskapet innan jag beger mig till området och platån vid vattnet där den årliga Älvfloppen pågår. En simhoppstävling utan dess like med spexiga utstyrslar, två energiska cirkusdirektörer och tre bubbeldrickande domare. Många är där och hejar på, andra badar och solar. Efter att en tjej på en uppblåsbar haj har vunnit tävlingen går jag vidare till den yttre delen av området vid namn “Dalen” för att besöka ljus- och ljudföreställningen Lumière Etrange av Ragnar Grippe och Tobias G Ryhlander. I en uppbyggd träbox i skogen utmanar jag mina sinnen av ljus och ljud med en ögonbindel på. På seneftermiddagen börjar musiken pumpas ut allt högre och DJ-setet Don’t Behave it’s Reggae Rave med Axel Boman, Pedrodollar och Superpitcher engagerar många till gungande dans. Samtidigt visas en VM-match inne på Dansbanan för de sportintresserade tillsammans med fotbollsmaskoten Angela Wand. Segal Kadija Mohamed håller en uppskattad poesiläsning vid vattnet och det börjar långsamt skymma. Efter en vegetarisk pokébowl drar kvällens första spelning med det kongolesiska bandet KOKOKO igång – Amfiteatern fylls av euforiskt dansande människor till experimentella elektroniska toner. Därefter intar Jenny Wilson scenen med en skarp ljusshow och låtar från det uppmärksammade albumet It Hurts, samtidigt som det ryktas om att Cherrie är den hemliga gästen som ska framträda på Dansbanan. Men jag dansar istället vidare in i Källan, och blir kvar. När området stänger vid 03 rör vi oss ut till en tennisbana vid campingen där det bjuds på klassiker och skriksjungande människor i Tryckartältet. Det påminner om en miniversion av det populära klubbkonceptet “Natten”. Lycklig och trött går jag hem vid klockan åtta. Lördagen, den sista dagen på den sista festivalen. Jag är rätt segstartad efter gårdagens upplevelser. Som tur är arrangörerna väl medvetna om de lockande sena nätterna och den första stora händelsen på spelschemat startar först vid 13. Det är den årliga konstauktionen vid Amfiteatern som lockar, med självaste Mattias Norström som utropare. Konstverken inspekteras av eventuella köpare innan auktionen drar igång. Utgångspriserna och konsten varierar. En fantastisk handgjord vas säljs för en större summa pengar medan en tjocktröja med årets Gagnef-logga, i ironisk Guccidesign, går för cirka 1000 kronor. Mattias och hans vänner skrattar, dricker cava och berättar anekdoter om festivalen och tidigare auktioner – det ligger en viss nostalgi i luften. Jag hör en av gästerna på främre raden säga att hon är nära till gråt efter att sista verket har sålts. Sedan är dagen igång och området börjar fyllas med besökare. Jag ser kortfilmsprojektet RÖST på Dansbanan, lyssnar en stund på King Ayisoba, besöker den pågående skatetävlingen och fotar konsten inne på området. En igloo bestående av frysboxar av Michael Johansson, en hönsgård i lera och ett videoverk i ett hönshus (med en blinkning till våra moderna matvanor) utförd av Zoe Barca och Olga Pedan tillsammans med non-profit-galleriet Nomad i ryggen. Även performanceartisten Karin Victorin hinner rida in på området med en enhörning innan den stora snackisen tar vid, kvartsfinalen i VM mellan Sverige och England. Vi vinner inte matchen. Men vad gör det när Amason, med Amanda Bergman i spetsen, kommer upp på scenen efteråt och vaggar den överraskade publiken till ro i värmen. Jag gråter, utan någon annan anledning än att det är så fint, så lugnt, så självklart. Efteråt går jag och några fler ner till älven för att svalka oss till tonerna av Daniel Norgrens rispiga stämma som hörs från Amfiteaterns scen. Återigen går solen ner över Dalälven och jag vandrar hem för att göra mig redo för den långa, sista natten. För mig har det som främst lockat bland årets bokningar varit FAKA. Performance-duon från Johannesburg har jag följt en tid och musikvideon till Uyang’khumbula får mig att dansa varje gång. Nu står de framför mig på Dansbanans scen och publiken skriker, skrattar och dansar med sådan inlevelse att taket nästan lyfter. Efter den svettiga spelningen sätter jag mig vid ett bord för att andas. Mörkret har fallit över området men överallt är det fest – ljus som blinkar, olika takter från olika musikscener och kroppar som rör sig. Off The Meds spelar sista låten på Dansbanan, den mänskliga discokulan i Källan kliver ner från sitt danspodium och scenen har redan börjat monteras ner efter Ammar 808s spelning på Amfiteatern. Området stänger klockan tre. Festen fortsätter på ett sista open-air i Dalens skog långt in på morgonen… Jag pratade med någon om att det var min första gång som besökare på Gagnef och att det skulle göra mig mer öppen för allt som fanns att uppleva detta år, utan att behöva jämföra med de tidigare. Detta stämmer säkert, men jag blev också så tagen av min första upplevelse att det nu känns snopet att vi inte får dela mer tid ihop. Helt ärligt fyllde tre dagar i Gagnef mig med lycka och lugn som fortfarande sitter i. Jag känner mig nästan olyckligt förälskad och försöker stilla mig själv: Men det är ju bara en festival? Var det verkligen så bra? Den hör nog av sig till dig igen ska du se. Tack för att jag fick ta del av en liten bit paradis vid Dalälven 5-7 juli 2018. Nu går Skankaloss vidare, Gagnefborna likaså – det måste vi andra också göra. Redan i slutet av augusti arrangeras systerfestivalen PLX Tjärö för andra året i rad. Nya möjligheter för nya konstupplevelser och interaktioner skapas på andra platser i Sverige. Och precis som med kärleken får vi fler chanser. Omslagsfoto: Amelie Svenstedt Skriven av: Amelie Svenstedt Previous Next

Samtal FINNS GODHET? Samtal 2023 11 januari 2023 / Borås stadsbibliotek / 18.00 Föreställningen Rörelsen är ett filosofiskt spiondrama där godhet, lycka och arbete sätts under förstoringsglas. Här får vi följa en person som drivs av en stark längtan till förändring, men hennes vilja att göra skillnad har lett henne i en brant spiral neråt, där hon insnärjd bland tvivelaktig moral och osanningar försöker rättfärdiga sina handlingar. Men går det egentligen att klandra henne? Hon gjorde ju i alla fall någonting. Är det avsikten eller utfallet som bestämmer om en handling kan betraktas som god? Hur påverkar idén om godhet vårt handlande? Och kan godhet vara farligt? Välkommen att diskutera tillsammans med Teater Nu och inbjudna gäster! Medverkande: Matilda Klamas – Regissör för Rörelsen Magnus Abrahamson – Präst i Svenska kyrkan Borås och teol. dr Marita Cronqvist – PhD, Högskolan i Borås Sara Östebro – Producent och dramaturg för Rörelsen Samtalet görs i samarbete med Borås stadsbibliotek, med stöd av Kulturrådet, Västra Götalandsregionens kulturnämnd och Sensus.

Utställning SOMMARSALONG 2023 Utställning 2023 Sommarsalong 2023 12-26 augusti Salongen visar den kreativitet och skaparkraft som finns i Sjuhärad och Härryda, och är en plats där gömda mästerverk får möta publik, kanske för första gången. Här hyllas den omvälvande fria kreativiteten! Medverkande utställare: Jane Karlsson Margareta Bergetun Eva-lena Andersson Maria Alling Britt-Marie Pålsson Danica Rahic Terese Johansson Bengt Manfredsson Jugoslav Pavic Birgitta Gustavsson Santesson Margareta Kagebo Dahlgren Malin Laitinen Silvana Jankovic Hanna Nyström Azadeh Shahbazi

Reika Xappola Farman har sett koreografen Jefta van Dinthers Dark Field Analysis på Göteborgs dans- och teaterfestival. < Back ETT LÅNGSAMT MUSIKSTYCKE BAKLÄNGES Reika Xappola Farman har sett koreografen Jefta van Dinthers Dark Field Analysis på Göteborgs dans- och teaterfestival. “SUGGESTIVT OCH MÖRKT. DET ÄR BÅDE DESS STYRKA OCH STÖRSTA SVAGHET” REIKA XAPPOLA FARMAN, JURYMEDLEM, HAR SETT KOREOGRAFEN JEFTA VAN DINTHERS DARK FIELD ANALYSIS PÅ GÖTEBORGS DANS- OCH TEATERFESTIVAL. Inför festivalen fastnade jag rätt så snabbt för Dark Field Analysis. Inte för att två nakna män illustrerade programbladets omslag utan då föreställningen beskrevs som en “thriller”. Hösten är på väg in och jag och min vän Emelie Leriche som gick och tittade var nyfikna på vad koreografen Jefta van Dinther, som uppmärksammats rejält senaste åren, skulle hitta på. Föreställningen hade sålt slut två dagar innan och jag fick en stol i sista sekund och recensionen var räddad. I foajén var det många förväntansfulla blickar och en bra blandning av människor. Efter en liten presentation, där vi bland annat fick reda på exakt antal minuter föreställning skulle ta, fick vi gå in till den mörka salen. RUMMET EKADE FRAMTID Runt den kvadratiska scenen sitter publiken och i mitten betraktar vi en sjukhusgrön matta. Bra ljus tänkte jag omedelbart då det totalt fokuserar publikens uppmärksamhet på scenen. Scenens upplägg förde direkt tankarna till en framtida operationssal med två försöksmänniskor. Någonstans lite utanför mitten på mattan satt två nakna män. Jag ändrar mig och säger två kroppar, inte för att vara politiskt korrekt utan då det var två kroppar som inte hade något tydligt gestaltat maskulint eller feminint över sig. Det började med en lång tystnad. Sedan långa långsamma meningar av rörelser där kropparna tar lång tid på sig att tala. Inga snabba kroppsrörelser utan ett iskallt mörker som faller rakt ner på de två kropparna. What are you thinking ? ”What is your fist memory” var det första jag hörde, kropparnas första kommunikation sattes igång och jag förväntade mig inte dessa ord och tänkte direkt: Ge mig ingen nostalgi, jag orkar inte. Men föreställning var raka motsatsen. Allt med rummet ekade nämligen framtid. INGET SEXUELLT ÖVER DEN NAKNA HUDENS MÖTEN Efter ett par minuter har ljussättning, ljud och rörelser gjort betraktaren till en naturlig del av rummet. Man börjar smälta in. En av dansarna ställer frågor nyfiket och naivt till den andra, som jag tänker har levt lite längre eller funnits till på den gröna sjukhusmattan i en längre tid. Den yngre ber den äldre att öppna munnen, precis som doktorn ber patienten vid ett sjukhusbesök. Referenser till Apornas planet dyker upp i huvudet tillsammans med associationer till bakterier, halsont och streptokocker. Men ljudet “aaaaa” som doktorn brukar utstöta kommer inte. Det blir en tyst undersökning. ”I only remember the pregnant silence and the slow motions kind of sensation” Statisk kroppskontakt, inget sexuellt över den nakna hudens möten men väldigt intimt, den ena kroppen, den lite nyare kroppens rörelser är mer statisk, den äldre som rör sig mjukare. Den mjukas rörelser visar på att han fått mer övning i livet. Den kroppen har även mer svar på den nyare kroppens frågor. Jag slutar att lyssna på vad det är dom säger och min uppmärksamhet fångas, äntligen mer rörelser. Fram tills nu har det gått långsamt, det kändes som ett långsamt musikstycke som går ännu långsammare baklänges. ”Were you bleeding? ” ”have you seen the inside of a body” Nu pratar vi. Men vad är det vi pratar om? Jag har sett första säsongen av West World. Tv-serien med Anthony Hopkins och robotmänniskor som skapats i labb och sen sätts i Westernmiljö. Dark Field Analysis är inte i en Westernmiljö utan lutar mer åt labbet och sjukhusets miljöer – vilket visserligen även förekommer i West World. I ett labb kan allt kännas sterilt och redan bestämt. Rummet vi satt i kändes väldigt bestämt och jag kunde inte sluta tänka på det. Olika rörelser utsattes för Iika mängd ljus där skuggorna fick flera liv samtidigt som musiken gick på. Dansarna höll monologliknande tal mot publiken men inte till publiken, vi betraktar labbråttorna. Jag föreställer mig att mellan mig och kropparna finns ett glasfönster och att jag långsamt börjar att trycka mitt ansikte mot glaset. ”Life cracks open” Detta börjar kännas som ett stycke som kommer att påverka mig på något sätt. Ville jag ha mer eller blev jag uttråkad, jag kunde inte avgöra. 30 min hade förflutit och jag väntade och ville förstå. Vill jag ha mer eller borde jag bara gå nu? Musiken går på , surr och snabba frekvenser. Och varför börjar den ena mima till texten i låten tittandes ner på mattan? Här tappar de bort mig en aning. EN KÄMPIG VÄNTAN Upplevelsen saknar enhetlig berättarform och jag börjar acceptera jag inte inte kommer få några direkta svar utan det får komma vid ett senare tillfälle. En del av oss kan i ett sådant läge uppleva oss exkluderade: är detta koreografen och dansarnas självupptagenhet som spelar oss ett spratt? Föreställningens höjdpunkt var när allt släcktes ner, totalt mörker och vissa reste sig upp och gick – kanske för att de var rädda eller för att de fått nog. Ett skönt drag från koreografen och jag fick vila lite i väntan på akt två. Akt två var födseln. Väldigt vackert men hela väntan dit var aningen för kämpig. För mycket text och för mycket väntan. Ljusspelet gick tillbaka mot grönt, och i operationssalen är det snart allt färdigställt och efter 50 minuter reser den ena sig upp på två ben. Endast då slog det mig att allt varit på golvet fram tills denna stund. Stela statiska steg avlutar stycket i diagonal och vi ser kropparna in i minsta rörelse med en kroppslig kontroll och det är häftigt att se en kropp i kontakt med sig själv. Juan Pablo Caramas rörelser får mig att tänka på hur det känns att känna till varje muskel och hur den ska bete sig med att sträva uppåt långsamt, det är kroppskonst. Dark Field Analysis är ambitiöst och avancerat. Suggestivt och mörkt. Det är både dess styrka och största svaghet. Som besökare tappas man bort under resans gång. Man väntar på förlösning men möts av starka och rätt förvirrande intryck. Vissa kommer älska det. Andra kommer bara resa sig och gå. Kisar man riktigt hårt så når man kanske insikt och ett högre tillstånd av föreställningen. Undertecknad blev mest utmattad. Men det är ju en känsla det med. DARK FIELS ANALYSIS Backa teater Göteborgs dans- och teaterfestival 2018 Koreograf: Jefta Van DintherDansare: Juan Pablo Cámara och Roger Reyner Sala Ljusdesign: Minna Tiikkainen Foto: Ben Mergelsberg, bilden är beskuren. Skriven av: Reika Xappola Farman Previous Next

Avsnitt 11 av Teater Nu:s podcast finns nu på internät. Vi ger er bland annat en smutt av Indien, snack om teatergruppen Gruppens senaste föreställning plus att Matilda lär oss ett nytt ord. < Back AVSNITT 11 – INDIENSAMPLES, RUINPORR OCH ONDA KVINNOR Avsnitt 11 av Teater Nu:s podcast finns nu på internät. Vi ger er bland annat en smutt av Indien, snack om teatergruppen Gruppens senaste föreställning plus att Matilda lär oss ett nytt ord. Previous Next AVSNITT 11 – INDIENSAMPLES, RUINPORR OCH ONDA KVINNOR Artist Name 00:00 / 41:10

Vi pratar om svenskt kaffe, LSD-teater, ensamlekar, Göteborgs dans- och teaterfestivals program och en hög med annat. Vi finns såklart på teaternu.se där du också hittar länkar till sakerna vi snackar om. Det är även det underbara bandet Flocken som har skapat vår vinjett. < Back AVSNITT 15 – LEKPLATSER OCH GANGSTERDRAMA Vi pratar om svenskt kaffe, LSD-teater, ensamlekar, Göteborgs dans- och teaterfestivals program och en hög med annat. Vi finns såklart på teaternu.se där du också hittar länkar till sakerna vi snackar om. Det är även det underbara bandet Flocken som har skapat vår vinjett. Previous Next AVSNITT 15 – LEKPLATSER OCH GANGSTERDRAMA Artist Name 00:00 / 36:48