Sara Östebro tog del av samtal om klubbkultur och DJ-liv. < Back ”SVARTKLUBBARNA KOMMER DÖ UT” Sara Östebro tog del av samtal om klubbkultur och DJ-liv. Sara Östebro spenderade nästintill all sin Bokmässe-tid i en rosa monter tillhörande Institutionen för kulturvetenskaper. Omgiven av gröna växter, godis och en popcorn-maskin tog hon del av ett samtal om klubbkultur och DJ-liv. “SVARTKLUBBARNA KOMMER DÖ UT” Kanske orättvist att bara ta ett citat så där ur sitt sammanhang och slänga upp det som titel, men jag gör det ändå. Det var Julia “Pugsi” Ivarsson som uttalade dessa ord under ett samtal med titeln The Only Way is Up där klubbkulturen sattes under lupp. Julia sa nog de där orden lite ur frustration, lite på grund av “äh, jag är less”-känslan. Mer om varför hon uttalade dessa ord senare (cliffhanger!). För samtalet jag tog del av var inte endast så grått och undergångsbetonat, tvärtemot var det ett mångsidigt samtal om klubbvärlden – både en kritisk analys och en kärleksförklaring till en värld i ständig rörelse. Anna Gavanas och Anna Öström berättade om sina erfarenheter från en spännande epok i svensk klubbhistoria. Deras bok DJ-liv släpps i februari 2016 och i boken undersöker de vilka aktörer som drivit fram DJ-kulturen i framförallt Stockholm, och med vilka visioner, motgångar och ideal de gjort detta. Bland annat har de spårat hur queerkulturen påverkat dj-kulturen. ulia “Pugsi” Ivarsson, DJ och klubbarrangör, är väl känd för de flesta klubbgåare i Göteborg. Queerklubbs-kulturen kommer upp på tal och när vi går in på kritiken så nämner Julia att hon till viss del känner av en stelhet och nämner vänner som inte känner sig “tillräckligt gay” för att passa in i vissa av dessa klubbsammanhang. Att en måste vara normbrytande på många olika sätt för att bli accepterad och att vissa kulturella markörer är så pass viktiga att någon utan kunskap om dem kan bli utesluten.”Det finns absolut maktstrukturer och hierarkier även om inte många vill erkänna det”. Anna Öström fortsätter: “Det finns en tendens hos utsatta grupper att hålla på sin grupp”. Inget konstigt med det. Alls. Det behövs rum där utsatta och normbrytande individer kan växa sig starkare tillsammans och dela gemensamma erfarenheter. Men hur påverkas då dessa rum av den ökande popularitet som i sin tur lockar till sig en bredare publik? Queerklubbarna har ju minst sagt exploderat under de senare åren i Göteborg. Någon nämner att många queerklubbar idag “kidnappats av straighta som gillar att ha glitter i ansiktet”, någon annan undrar vem som kom på att “glitter” kunde räcka som tema. Kanske är den där stelheten som Julia nämnde en reaktion på detta, tänker jag. Men såklart, så fort någonting blir tillräckligt populärt så vill alla vara en del av det, ha en del av kakan. Svängningarna mellan underground och mainstream är omvälvande, men såklart inte endast av ondo. Julia nämner feminismen som startade som en undergroundrörelse. Anna Gavanas att det “inte går att ha en helt manlig line-up idag utan att det blir problematiskt”. Saker händer, och mycket av det som händer händer tack vare folk som kämpat i underläge, som verkat utanför officiella sammanhang, som varit jäkligt underground men vars idéer spridit sig och kommit att påverka våra verkligheter idag. VARFÖR SA JULIA DE DÄR ORDEN DÅ? Under samtalet så snackades det om läget i Göteborg, om en utveckling där svartklubbarna i Göteborg blivit mer mainstream. “Alla” har koll, “alla” är på “alla” klubbar, att det inte finns någon egentlig gräns mellan svart- eller vit klubb – vi går på det vi tycker låter coolast. Men visst är det så att en svartklubbsromantik råder. Vita klubbar leker med svartklubbsestetiken. Julia berättar om tips klubbarrande vänner fått: “Säg att de måste skriva upp sig på lista, då kommer alla tycka det är coolt”. Så visst är det så att svartklubbarna fortfarande har något mer som lockar än billigare alkohol och längre öppettider. Det är något magiskt med miljön, det oväntade och såklart med arrangörer som vågar boka mer experimentella och nyskapande akter då de inte behöver oroa sig för dagskassor och inkomstkrav. Arrangörer som vågar riskera mer. Så – är det inte härligt att svartklubbarna frodas? Tillbaka till Julia: “Göteborgs stad har ju fattat det där, i och med hela grejen med Ringön. De har fattat att det finns kapital där att dra vinning av”. Aha, kapital, Aha, vinning. Någon förstår såklart att det finns pengar att tjäna här. Och det är när detta kommer upp på tal, om Göteborg & Co’s förstudie om Ringön med namnet “Tillåtande oaser” som sucken kommer och orden “svartklubbarna kommer dö ut, tror jag”. För visst är det så att när underground blir uppmärksammat av det mainstreama och av folk med makt, då någon börjar räkna sedlar, så finns det en risk att det som var just så där spännande, magiskt och risktagande försvinner. Att det blir anpassat, sönderkramat eller plötsligt får nåt slags uppdrag för att fylla någons politiska mål eller boosta besökssiffror. När jag vandrar ifrån den rosa montern och vidare in i Bokmässe-kaoset så har jag ändå en hoppfull känsla av att klubbvärlden transformerar sig själv ur den knipan också, till nya och oanade former, till nya rum, till nya fantasier. Skriven av: Sara Östebro Previous Next

Rasmus Klamas har ringt upp Hugo Hansén som regisserat musikalen Hedwig and the angry inch. < Back ÄR SVERIGE REDO FÖR HEDWIG? Rasmus Klamas har ringt upp Hugo Hansén som regisserat musikalen Hedwig and the angry inch. NEIL PATRICK HARRIS, MICHAEL C HALL OCH NU OLA SALO. DE HAR ALLA TRE TAGIT SIG AN DEN QUEERA ROCKSTJÄRNAN HEDWIG. RASMUS KLAMAS HAR RINGT UPP HUGO HANSÉN SOM NU REGISSERAR DEN SENARE. JAG PRATAR SÅKLART OM MUSIKALEN HEDWIG AND THE ANGRY INCH SOM NU HAR PREMIÄR PÅ GÖTA LEJON. Musikalen Hedwig and the angry inch hade premiär Off-Broadway 1998, då spelade upphovsmannen John Cameron Mitchell, Hedwig. Det skulle dröja hela 16 år tills den tog sig till Broadway, då How I met your mother-stjärnan Neil Patrick Harris gjorde att Hedwig fick ett rejält uppsving. Musikalen kan beskrivas som en slags monolog i konsertform. Hedwig föddes som Hans i Östberlin och ville därifrån. Träffar en amerikansk militär, Luther, tycke uppstår och de vill gifta sig. Men, det är inte tillåtet med gay-bröllop i DDR, så för att kunna gifta sig och fly till Västberlin så genomgår Hans en könskorrigering. Den operationen misslyckas och det som blir kvar är en liten bit kött, som Hedwig då väljer att kalla för “the angry inch”. Ett år senare har muren fallit och Luther har dumpat Hedwig. Hon sitter i en trailer park, pank och misslyckad. Då träffar hon Tommy Gnosis och det är här musikalen börjar. Hedwig blir förälskad i Tommy och förföljer honom på hans turnéer och i den här versionen är Tommy i Stockholm och då har Hedwig bokat upp Göta Lejon för att berätta om hur nära hon är sin kära Tommy Gnosis. Hugo berättar. – Det är ju lite speciellt med Hedwig and the angry inch, det är inte en dramatiker som har suttit sig ner vid skrivbordet och skrivit en berättelse utan den är framavlad under fyra års tid. John Cameron Mitchell kom till ett ställe i New York som hette Squeezbox, som var en transklubb där det framfördes punk- och rocklåtar live. Han åkte dit och testade lite material, sen åkte han hem och jobbade om den, vilket gör att storyn inte är helt självklar. Det är ju lösa nummer som är ihopsatta, så det är mer en emotionell story. Den börjar på ett sätt, sen känns det så, sen känns det så och sen känns det så. Storylinen kanske verkar rörig, men jag tror att det kommer kännas naturligt för publiken. Trots att Hedwig and the angry inch spelats på Broadway, West end och har gjorts på film, så är det ju faktiskt en ganska spetsig och lite udda musikal som känns lite indie. Ändå så spelas den nu på Göta Lejon i Stockholm som kanske mest är känd för att sätta upp stora, breda och ganska snälla föreställningar. – Jag tycker att det är väldigt modigt av dem att göra Hedwig and the angry inch. Det är ett ganska tufft tema och inte alls så glatt och publiktillvänt alla gånger. Jag frågade cheferna på Göta Lejon om de ville att jag skulle ta bort de lite tuffa bitarna och göra den snällare, men de sa att de ville ha den på det sättet som jag ville göra den. Syftet med det här är inte att sälja ut en hel säsong utan syftet är att bredda vad Göta Lejon kan vara. Publiken som vanligtvis går till Göta Lejon möts ju oftast av föreställningar, så som den glittriga musikalen Priscilla med Pernilla Wahlgren i huvudrollen eller musikal-komedi-parodin Förklädet med Björn Kjellman. När de nu möts av en störig, queer och högljudd Hedwig, kommer de bli besvikna? – Jag tänker att alla gillar en bra pjäs och det här är en bra pjäs. Det kanske också är så att de som inte riktigt visste vad de gick och såg på, behöver se den mest. Det är ju verkligen en pjäs om tolerans och acceptans. Om kaos och att inte vara stereotypt kvinnlig eller stereotypt manlig utan i någon gråzon. Att det kan vara väldigt vackert. Att queer är nånting vackert. Det kaoset är något som är själva livet i någon bemärkelse. “She’s more than a woman or a man, she’s a gender of one and that is accidentally so beautiful.” – John Cameron Mitchell om Hedwig Hedwig är en otroligt intressant karaktär och debatten om trans har ju fått stor uppmärksamhet de senaste åren. 2008 sattes Hedwig and the angry inch upp för första gången i Sverige, då på Stockholms Stadsteater med Johannes Bah Kuhnke som Hedwig och Farnaz Arbabi som regissör. Jag funderar på om Sverige nu, 8 år senare, är ännu mer redo att ta emot Hedwig? – Sverige har ju en väldigt unik drugkultur* i och med att vi haft After Dark sedan 80-talet. En man som klär sig i kvinnokläder är ju något som vi accepterar rakt av. Det som är lite mer hardcore i Hedwig är ju att storyn är rätt saftig och att Hedwig är mer än bara en dragqueen. Hon är en transperson och det är ju mer diskussion idag om vad trans är och känna sig som mittemellan. Eller att man byter ibland, att man går från det enda, till det andra och sen till något tredje. Den debatten fanns ju inte alls för 10 år sedan, som den finns idag. Som jag så ofta gör i mina intervjuer, så ställer jag alltid en sista fråga som är svinsvår att svara på. Så även denna gång. Håll i hatten, här kommer den. Om du var en rockstjärna, likt Hedwig. Vad skulle ditt artistnamn vara då? – Oj, haha! Jag har aldrig reflekterat över den frågan förut (en stunds fundering). Nämen, det får väl bli The Director eller nånting då! Jag hoppas att Göta Lejon-publiken kommer ta emot Hedwig med öppna armar och att privatteatrar fortsätter att sätta upp lite smalare och mer vågade föreställningar. Sen hoppas jag givetvis att vi får se The Director äntra scenen någon gång i framtiden. Håll ögonen öppna! * ORDLISTA Druga – Annat ord för dragqueen. Fotograf: Mattias Edwall Skriven av Rasmus Klamas Previous Next

Rasmus Klamas intervjuar Simon Norrthon, lektor i skådespeleri. < Back VI TAR TEMPEN PÅ STOCKHOLMS DRAMATISKA HÖGSKOLA! Rasmus Klamas intervjuar Simon Norrthon, lektor i skådespeleri. Den första teaterhögskolan vi tar pulsen på är Stockholms Dramatiska högskola, där jag pratat med Simon Norrthon, lektor i skådespeleri, om vad skolan har för inriktning och vem som egentligen bestämmer det. Jag går på direkt, med första frågan: Har Stockholms Dramatiska Högskola någon speciellt metod eller inriktning? Både ja och nej. Vi är inte som Lecoq-skolan i Paris, som läser Lecoq-teknik eller som “Göteborgs-skolan” som vilar påYAT-metoden. Om vi har någon speciellt metod? Det beror på vilken utbildning vi pratar om, vi har ju mim-skådespeleri här, som har sin grund i den polska mimen. Skådespelarutbildningen i sin tur möter flera olika tekniker, både djupläsning, mim, Meisner-teknik och sen möter de lärare som har utvecklat sina egna tekniker. Jag tänker så här, att en skådespelare inte har råd att ha en teknik, utan måste ha ett flexibelt verktyg. Vi måste kunna arbeta med en strikt koreograf eller en devising-konstnär. Så ni vill ge någon form av gottepåse? Ja, det kan man väl säga! Vem är det som bestämmer vad som ska vara i den här gottepåsen? Det är jag! (skrattar) Eller det är jag som tar beslutet, men jag har ett helt kollegium som jag bygger min beslut på, deras förslag och beroende på vilken behov den studentkullen som är inne har. Så ni har alltså möjlighet att modifiera utbildningen lite för varje klass? Ja, det har vi! De kurser vi ger kan se lite olika ut, till exempel hade vi förut en kurs som hette barnteater, som idag heter ung publik. För jag tänker att det inte är själva teatern som de ska studera utan hur en kan arbeta med en ung publik, vilka frågor kan man ta upp och hur gestaltar man dem och så. Men sen vad en gör i den kursen kan se väldigt olika ut, det skulle kunna vara ett dansteater-projekt eller att man spelar en skriven barnpjäs eller att man gör ett devising-arbete. Hur skiljer sig Stockholms Dramatiska Högskola från de andra teaterhögskolorna? Stockholms-skolan vilar på en tradition av psykologisk realism och manliga genier, rent historiskt (skrattar). Den har ju sina rötter i Gustav III hovteater och Dramatens elevskola och även om inga av de personerna finns kvar, så finns ju traditionen kvar kring hur man ser på skådespelarens uppdrag. Jag tycker det är någonting som vi utmanar dagligen, men samtidigt är stolta över. Det är lite dubbelt. Jag skulle kunna tänka mig att en annan skola kan vara mer postdramatisk eller Brechtiansk. Så där kan man säga att vi har ett ganska klassiskt ideal, eller kanske inte klassiskt men gammaldags. Att skådespelarens hela kropp ska engageras av vad den gör, så att säga. Finns det ett scenskolemöte där ni alla teaterhögskolorna träffas och bestämmer vilka inriktningar ni ska ha? Så att ni inte blir för lika? Vi träffas faktiskt två gånger om året och vi är ganska olika och samtidigt har vi samma problem. De som leder de här skolorna har olika ideal och värderingar och det påverkar skolorna under de åren som de verkar i dem. Så att skolorna drar alltid åt lite olika håll. Jag tycker att det är bra att de profilerar sig lite, Göteborgsskolan har ju ansträngt sig för att profilera sig emot film, Malmö har ju länge värnat om ensemblen och de andra säger nog att Stockholms-skolan värnar individen, att vi fostrar solister på Dramatens stora scen. Det är ju inte riktigt sant. Vi är ju en skola med 21 olika kandidatinriktningar vilket gör att studenterna här möter både filmregissörer, scenografer och dramatiker, som de gör kurser tillsammans med och det påverkar ju också hur studenterna jobbar och vilka de blir. Om du skulle beskriva den optimala studenten. Hur är den? Jag har nog inte mött den där optimala studenten, man letar hela tiden efter den. Jag vill hitta någonting annat, något nytt, för vi behöver lite andra kroppar på scenen, tycker jag. Men det jag vill ha är någon som påverkas av det material och den publik som den möter. Jag vill ha någon som tycker att det är kul att spela teater. Det betyder någonting för mig. Vad är det för skådespelare som kommer ut från er efter tre år? Jag önskar att de är självständiga konstnärer, men som också förstår hur det är att arbeta i ett kollektivt arbete. Att de kan ta regi, vilket betyder att de kan omsätta allt som sker runt om till konst, att de kan verka kreativt även om omsättningarna är tuffa, liksom. Men de ska kunna skapa själva, det är viktigt. Du berättar att du vill hitta någonting nytt och se andra kroppar på scenen. Hur gör ni för att hitta nya grupper och locka dem att söka? Det är ett problem som vi har på alla konstnärliga utbildningar och nu har vi ett projekt, jag vet inte vilken gång i ordningen, där vi vill bredda rekryteringen. Det ska vi inte sticka under stolen med, att det är svårt för oss. Dels kan vi inte kvotera, vi kan inte säga att vi ska ha så här många med ett funktionshinder eller som talar ett visst språk, eller så. Men vi har haft en utbildning, där undervisningsspråket var teckenspråk och då lockade vi ju en ny grupp med studenter, som annars har svårt att hävda sig i konkurrensen med hörande studenter. Sen är ju våra utbildningar öppna, vilket gör att man ofta konkurrerar med personer som stått på scenen i flera flera år. Får man inte möjlighet att synas och verka på scenen, så lägger man av och fortsätter inte till oss. Så vi måste hitta de tidigare och där har ju folkhögskolorna ett stort uppdrag att göra just detta. Vi har en baskurs i mim nu, som borde vara internationell och där vi borde ha stor representation på alla sätt, så vi får se, vi hoppas att det blir så. Vi riktar oss till kulturföreningar i hela Sverige som håller på med dans och försöker locka de till denna kurs. Slutligen, vad är du mest stolt över med skådespelarlinjen på Stockholms Dramatiska Högskola? Nu gör vi en fristående kurs med Théâtre du Soleil, som Ariane Mnouchkine kommer leda tillsammans med fem skådespelare från Théâtre du Soleil. Det menar jag är en världshändelse, det är en av världens största regissörer som inte har gjort en workshop i Skandinavien någonsin, vad jag vet. Det är jag jättestolt över, det är hemskt kul! Jag skulle säga de internationella kontakterna, de senaste åren, för det är lite nytt. Det är jag stolt över. Skriven av: Rasmus Klamas Previous Next

Jetzt agerar genom att snacka med mänskor som älskar publiken och vill att de ska ha huvudrollen i allt de gör och vi provar på det där med huvudroll. < Back 1:2 - JETZT AGERAR Jetzt agerar genom att snacka med mänskor som älskar publiken och vill att de ska ha huvudrollen i allt de gör och vi provar på det där med huvudroll. Här kommer andra saker som vi lockar med: - Snack om vad parallella universum spelar för scenkonst. - Att barn längtar efter en poltergeist. - Vi ger er ett nytt mätinstrument (låter tråkigt, är roligare än tråkigt) Inklippta människor: Henrik Sputnes, curator Naïvité och Johan Rödström, scenograf MOLD. Previous Next 1:2 - JETZT AGERAR Artist Name 00:00 / 1:04:05

Karin Noomi Karlsson har sett Ensam galning i ett slakthus i Gamlestaden, Göteborg < Back HUR DJUPT ÄR KANINHÅLET? Karin Noomi Karlsson har sett Ensam galning i ett slakthus i Gamlestaden, Göteborg “SOM ATT VAKNA UPP MITT INNE I EN SKRÄCKFILM OCH INTE KUNNA HITTA NÖDUTGÅNGEN”. KARIN NOOMI KARLSSON HAR SETT ENSAM GALNING I ETT SLAKTHUS I GAMLESTADEN, GÖTEBORG. EN SCENKONSTUPPLEVELSE UTÖVER DET VANLIGA SOM HON INTE TYCKER VI SKA MISSA." “This is your last chance. After this, there is no turning back. You take the blue pill - the story ends, you wake up in your bed and believe whatever you want to believe. You take the red pill - you stay in Wonderland, and I show you how deep the rabbit hole goes.” – Neo, The Matrix Den 3 april 2018 klockan 12.46 lokal tid kliver en kvinna in på YouTubes kontor i San Bruno. I handen har hon en halvautomatisk Smith & Wesson som hon avfyrar mot de anställda runt omkring henne. Kvinnan hette Nasim Najafi Aghdam och hon avslutade sitt eget liv på plats efter attacken. Här kunde historien om henne ha slutat. Nasim var inte särskilt känd utanför kretsen av följare på YouTube och mycket lite av hennes filmade material har överlevt då hennes YouTube-kanal raderades på allt innehåll kort efter händelsen. Men tack vare Isabel Cruz Liljegrens pjäs har Nasims namn åter lyfts upp till ytan, och det på ett synnerligen förtjänstfullt sätt. I Alexandra Nordbergs intensiva tolkning får publiken möta olika sidor av performancekonstnären, YouTubern, veganen, träningscoachen och kvinnan Nasim. Ensam galning är ingen vanlig teaterföreställning. Besökarna blir en del av föreställningen, gränsen mellan verklighet och föreställning suddas sakta men säkert ut; det är inte en föreställning för den som önskar vara en passiv åskådare. Vi bjuds in i Nasims universum och möter olika versioner av henne i de scener som spelas upp. Ena stunden är vi de anställda på YouTubes kontor som blir beskjutna, i nästa ögonblick deltar vi i en minnesstund för Nasim. Kronologin är uppbruten och upplevelsen blir inte helt olik den man får när man ser David Lynch-filmen Mulholland Drive. Vad är sant? Vad är en produkt av hennes psykiska ohälsa? Vad kommer att hända härnäst? Föreställningen spelas på en temporär scen i ett gammalt slakthus. Det är ingen slump att man har valt att lämna Stadsteaterns trygga omgivning, här gäller det att skapa en miljö som är så kall och hård som möjligt för att publiken ska få en chans att känna det Nasim sannolikt kände när hon osäkrade sitt vapen och tryckte av. Referenser till The Matrix och klassisk litteratur fulländar känslan av skräck och osäkerhet. Det verkar faktiskt inte finnas någon gräns för hur djupt kaninhålet är. Och det är kanske i just det ögonblicket som jag ser en likhet mellan mig själv och Nasmin. För vilken kvinna har inte varit i ett läge där man har känt sig förbannad på grund av diskriminering, patriarkatets förtryck och omgivningens fördömande blickar när man bryter mot normerna? Och vem har inte fått höra att man är hysterisk när man försöker uttrycka sin ilska och besvikelse? Ensam galning är en helt ny upplevelse. Det blir lite som att vakna upp mitt inne i en skräckfilm och inte kunna hitta nödutgången. Vid ett par tillfällen får man sig en rejäl pulshöjare och just när man tror att det hela är över så kommer en överraskning som inte liknar något som jag har sett på en teaterscen tidigare. Det här är definitivt en föreställning som man inte får missa. Den är inget för räddhågsna, och den väcker framför allt en fråga som jag inte hade väntat mig. Kunde hon ha varit jag? ENSAM GALNING Göteborgs Stadsteater Spelas fram till 16 maj på tillfällig scen i Slakthusområdet, Gamlestaden På scenen: Alexandra Nordberg Manus och regi: Isabel Cruz Liljegren Scenografi och ljus: Carl Kristiansson Ljud och musik: Bernt Karsten Sannerud Producent: Gustav Åvik Omslagsfoto: Ola Kjelbye. Bilden visas här något beskuren. Skriven av: Karin Noomi Karlsson Previous Next

Alexander Abdallah bjuder på en personlig krönika och tankar kring sin resa som rasifierad inom scenkonsten. < Back FÖR JAG SER TALANGER I FÖRORT MEN INGA FÖREBILDER Alexander Abdallah bjuder på en personlig krönika och tankar kring sin resa som rasifierad inom scenkonsten. Alexander Abdallah studerar till skådespelare i Malmö och debuterar nu också som gästskribent på Scenkonstguiden. Här bjuder han på en personlig krönika och tankar kring sin resa som rasifierad inom scenkonsten. Högstadiet. Jag skrattade åt killar som sysslade med teater. Kallade dom bögar. När jag och mina vänner blev tvingade att se teater med skolan så planerade vi innan:’’Okej, varje gång alla skrattar, så låtsasskrattar vi på olika sätt’’. Frankenstein på Regina teatern i Uppsala. Alla andra skrattar, vi låtsasskrattar, gör sjukaste ljuden och sen skrattar på riktigt. Minns fortfarande hur roligt det var. Jag var värst. Läraren kastade ut mig. Vi vill inte se Frankenstein. Vi vill inte se teater. I förort finns ingen teater, vi gör inte teater, vi är inte teater. Jag vet inte ens vad teater är för något. Vem är Frankenstein? Vad har han gjort? Några år senare är jag med i ett teaterprojekt i Uppsala. En av regissörerna är: En av skådespelarna i Frankenstein på Regina teatern. 15 år. Jag börjar dansa. Popping. Kamouflerade mitt teaterintresse som börjat växa i mig. I Uppsala startas ett projekt. Ungdomar ska skapa en teaterföreställning ihop. Jag söker som dansare. Min dröm att stå på scen går inte att gömma längre och jag får roller i teaterföreställningen. Efter föreställningarna möter vi i ensemblen publiken utanför. Förortskidzen kommer fram. Helt galet inspirerade. Deras blick säger: Jag vill va som dig. Då insåg jag: Att jag aldrig haft en sån. En sån som jag blev för dom där och då. Jag bestämde att jag skulle bli en sån. Den bästa. Jag ska inspirera alla i orten. Att jaga dröm. Och dom som inte vågar drömma – Ska börja våga drömma, högt. 2012 började jag studera teater på Wiks folkhögskola. 2013 ser jag Ardalan Esmailis föreställning utan titel på riksteaterns teaterdagar. Där var han. Äntligen. Som jag saknade hela min uppväxt: En människa som såg ut som jag och gjorde det jag ville göra. En blatte på scenskolan. Wow. Då bestämde jag. Jag ska också.Vi pratar efter föreställningen. Han nämner Fridhems folkhögskola. 2013. Sagoturne med klassen och första året på Fridhems folkhögskola. Efter en föreställning springer det fram ca 10 barn mot mig. ’’ Du är som Zlatan’’. Vi pratar arabiska. Jag skriver autografer. Dom säger att dom vill börja med teater. Den yngsta pussar mig på pannan och säger ’’du är så fin, jag vill bli som dig’’. Jag känner igen honom från publiken. En av dom äldre där jag växt upp. Kriminell. Tvingad att se Romeo & Julia. Efter föreställningen kommer han fram till mig. Tänk er en kriminell person, sitta där på sin stol och le medans alla andra sjunger ’’ja må han leva’’. Typ så va hans ansiktsuttryck. En månad efter råkar vi på varandra i stan. Han nämner att han blev inspirerad. Att han börjat på en teaterkurs. Under höstterminen 2015 har Malmö stadsteater 4 skådespelare som rasifieras. Antal förebilder: 4st. Malmö. Gör något åt saken. Vad ska ni göra åt saken? För jag ser talanger i förort men inga förebilder. Skriven av: Alexander Abdallah Previous Next

Workshop Puppets and provocation Workshop 2015 Workshop: Puppets and provocationi ledning av Ivana Sajevic och Nils Zapfe från Lovefuckers Dags att få upp ögonen för objektsteater/dockteater och undersöka dess utrycksmöjligheter! Dockteater är så mycket mer än bara den klassiska bilden, i Berlin till exempel spelar en med alla slags olika objekt från kaffesump till helkroppsdockor som styrs av fyra personer. Dockteater, eller objektsteater som vi föredrar, används i andra länder för att belysa brännheta och aktuella teman, definitivt för vuxna. Kom och lär känna denna explosiva konstform tillsammans med oss! Om workshopen: Har dockan/objektet möjlighet att vara mer radikal i sitt uttryck än en mänsklig skådespelare? Vi utforskar hur en med objektet kan utmana sociala konventioner och utforska nya kommunikationsvägar i live-situationen. I arbetet med föreställningen SPAM arbetade Lovefuckers utifrån tydliga sceniska bilder och mål, men med att alltid vara redo för improvisation och oförutsedda händelser. Detta arbetssätt är något som workshopen kommer ta avstamp ifrån. Förkunskap: Tidigare erfarenhet från gestaltande praktik (teater, dans, performance el. likn.) Tillgänglighet: Cinnober Teater ligger på markplan. Dörrbredd 110 cm. Toaletterna är små och ligger en trappa ner, men tillgång till stor toalett på markplan kan ordnas om vi får veta i förhand. Lördag 12 december 11.00-17.30Cinnober Teater, Göteborg Workshopen kommer hållas på engelska. Om Lovefuckers Lovefuckers är en objekt-teatergrupp baserad i Berlin, men med medlemmar utspridda lite varstans i världen. Teater Nu har haft en crush på Lovefuckers uttryck och stil sedan 2009 då vi först såg dem spela - och nu har vi äntligen lyckats få till ett gästspel här i Göteborg! Nu ska fler få chansen att falla pladask! Lovefuckers kombinerar musik, video, dockor, performance och dokumentärt material i sina produktioner. De har spelat på konsertarenor och strippklubbar likväl som teatrar och konstfestivaler. Med sin punkiga attityd till genren och sin unika stil föryngrar Lovefuckers dockteatern. De jobbar med flytande gränser mellan objekt, docka och skådespelare och blandar allvar med humor och populärkulturella referenser. Lovefuckers mål är “to put some glamour to dirt and to search for love where everything seems to be sick”.

Vi skvallrar om scenskolemyter, tänker på folk som lyfter glömda kvinnor, stänger in oss i Fritzls källare i tre och en halv timma samt älskar när vi får se gasmasker på scen. < Back AVSNITT 28 – TRISTESS OCH HELVETE! Vi skvallrar om scenskolemyter, tänker på folk som lyfter glömda kvinnor, stänger in oss i Fritzls källare i tre och en halv timma samt älskar när vi får se gasmasker på scen. Previous Next AVSNITT 28 – TRISTESS OCH HELVETE! Artist Name 00:00 / 57:58

Samtal KONSTBRUNCH Samtal 2017 Konstbrunch är en programserie skapad av Scenkonstguiden där du kan äta härlig brunch, lyssna på ett inspierande samtal och mötas. Under fyra tillfällen i höst kommer Konstbrunchen poppa upp på olika ställen och organisering, konst och scen kommer löpa som en rödtråd genom samtalsprogrammet. #1 Första Konstbrunchen har temat: Kluster för en självorganiserad samtidskonst Föreläsare: Henrik Sputnes Plats: Växthuset, Trädgårdsföreningen, Göteborg. 10 september kl 11.00 Henrik Sputnes är curator och skribent verksam i gränslandet mellan kritik, pedagogik och kollektiva konstnärliga praktiker. Sputnes producerar utställningar och interventioner, företrädelsevis i offentliga miljöer i samarbete med konstnärer och professionella aktörer verksamma inom en rad angränsade fält. Hans verksamhetsfält omfattar ytterligare researchbaserad redaktionell analys och textproduktion, inom vilken Sputnes producerar rapporter, förstudier, essäer, konferenser och övrig programverksamhet. 2016 publicerades ”Kluster för en självorganiserad samtidskonst” – en rapport om konstnärsdrivna verksamheter i Västra Götalandsregionen, framtagen på uppdrag av Kultur i Väst. Sputnes kommer föreläsa om sitt arbete med rapporten och hur självorganisering inom konsten skapar upplevelser och kunskap som inte produceras någon annanstans i samhället. kluster.kulturivast.se #2 Tema: Dialogskapande och vardagens situationer Inbjuden konstnär: Kristin Ylikiiskilä Broberg Plats: Boy konsthall, Bollebygd 8 oktober kl 11.00 Kristins konstnärskap kretsar kring presentationsformer, dialogskapande och vardagens situationer och objekt. Skolan, mataffären och idrotten är exempel på sådana. Det handlar ofta om att undersöka ett rum, en situation eller en praktik genom att pröva och ompröva dess logik, metod och estetik. Inte sällan är verken konceptuella. Beroende på innehållet av projektet resulterar det i rumsliga eller kroppsliga installationer, objekt, performancelectures, film eller textverk. #3 Tema: Kaos är ordning Föreläsare: Saga Björklund Jönsson Plats: Kulturhuset kåken, Göteborg Söndag 29 oktober kl 11.00 Saga Björklund Jönsson har fler hattar än kroppsdelar. Hon är skådespelare, regissör, musikalartist, låtskrivare och scenkonstinnovatör (Rörelsen Röst). Just nu är hon aktuell med "ååå snälla följ mig " på Riksteatern och "Jurassic Park" med den fria teatergruppen Bataljonen, som hon också är med och driver, som spelar på Stora Teatern den 6 nov. Saga kommer dela med sig av hur hon får tiden att räcka till, skaparglöd och sina tankar om community teater och scenkonst i stort. Kanske får vi också något hands on tips. #4 Tema: Ingångar i skrivarbetet Gäst: Max Bolotin Plats: Konstkollektivet, Mölndal (Pixbovägen 5) 3 december - Tid: 11.00 (Brunchen öppnar 11.00 samtalet startar strax därefter.) Kan vi förstå arbetet med en teatertext som ett sökande efter sanning? Och i sådana fall, sanningen om vad? Ofta kan det praktiska arbetet med en teatertext likna ett detektivarbete där man bit för bit avtäcker en djupare förståelse för en fiktiv verklighet. I processen tvingas man lägga märke till, och bli specifik i sättet som man formulerar sig kring skillnader i denna verklighet. Det kan vara skillnaden mellan ett eget, invant sätt att se världen och världsåskådningen hos någon som befinner sig i en helt annan situation. Det kan också vara skillnaden mellan två på ytan liknande, men i grunden olikartade hållningar hos en människa som får helt olika konsekvenser. MAX BOLOTIN Max Bolotin är utbildad på dramatikerutbildningen vid Teaterhögskolan i Malmö. Han tog sin kandidatexmanen i dramatiskt skrivande 2014 och är konstnärlig ledare för Kastratet. Han har skrivit och regisserat föreställningarna Kastratet #1 : I Love Transylvania och Kastratet #2 : Anti-Lancelot för Kastratet, och är aktuell som medförfattare till föreställningen Motherdog som har premiär på Göteborgs Stadsteater i januari 2018. Till våren kommer han att skriva och regissera en ny föreställning för Kastratet.

Matilda Klamas har sett Rosemarys Babyshower på PotatoPotato. < Back MOGNA BALLONGER OCH DOFTEN AV GUMMI Matilda Klamas har sett Rosemarys Babyshower på PotatoPotato. “EN FAVORITSEKVENS ÄR DANSEN MED DE FÖDANDE POLOTRÖJORNA, DÄR DE VITA BALLONGERNA PUTAR UT I HELT NYA STÄLLNINGAR.” MATILDA KLAMAS HAR SETT ROSEMARYS BABYSHOWER PÅ POTATOPOTATO OCH HAR FÅTT TA DEL AV EN FÖRESTÄLLNING FYLLD MED KONTRASTER OCH INBJUDANDE VISUELLA ELEMENT. Jag möts av mogna ballonger i taket och doften av gummi. Börjar osökt att tänka på kondomer men slår bort tanken, här handlar det inte om skyddat samlag utan det motsatta. Men doften bjuder ändå in till intimitet. Skådespelaren Jenny M Jensen äntrar scenen i en tolkning av en klassisk commedia dell’arte mask och sjunger en smäktande ballad om lyckan över att få föda fram liv, men det finns också ett annat ljud som konkurrerar, ett orosljud som läggs som en kontrast mot den lyckliga sången. Denna bild av kontraster präglar föreställningen. Där finns lyckan och frågetecknen om vad det innebär på ett existentiellt plan att vara gravid, men där finns också en stor oro och stundom blir bilderna läskiga. Föreställningens namn skvallrar också om denna kontrast. Rosemarys Babyshower anspelar på både en skräckfilm och ett amerikanskt fenomen som nu är en klassiker även i en svenskkontext för att fira barnets nedkomst. Upplevelsen sträcker sig över flera plan. Det finns komik, skräckbilder som ibland skrämmer och i bland roar, filosofiska diskussioner och en lek med kroppar och födandet. En favoritsekvens är helt klart dansen med de födande polotröjorna, där de vita ballongerna putar ut i helt nya ställningar. Publiken i den nästintill fullsatta salongen domineras av vad jag kodar som kvinnor och i pausen tjuvlyssnar jag nyfiket på samtalen. Det är berättelser om egna och andras förlossningar som bubblar upp, och en hel del barnmorskor som berättar om deras arbete, vad de känner igen sig i och inte. Temat i sig är väl värt att ägna ett helt konstnärskap åt och föreställningen lyckas ta detta till ett högre plan än en personlig berättelse. I programbladet läser jag att detta är PotatoPotatos bidrag till att låta det gravida och födande subjektet ta plats i världen. När Paulina Göth och Jenny M Jensen möts och diskuterar “sina egna” upplevelser kring det gravida varat är det stundtals svårt att hänga med bland subjekt och objekt, men på något sätt gör det inget. Det är bjussigt och jag får något att fundera vidare över. Ibland kan jag uppleva helheten som bitvis för fragmentariskt, det finns en risk att helheten välter över till en cabaretform, där scenerna förblir scener och inte bildar en helhet. Men frågorna som väcks hamnar rätt och binder samman väven, även om jag inte greppade användningen av maskerna som återkom i olika skepnader. Även om det var smärtsamt att uppleva andra aktens krystwerksspelning, där vi i konsertformat får uppleva en förlossning, är det den som ger oss förlösning. Vi får vårt glas med segersaft och går hem med en tacksamhet över att blivit födda. Idé, koncept, regi: Paulina Göth och Jenny M Jensen På scenen: Paulina Göth och Jenny M Jensen Ljusdesign och scenografi: Kerstin Weimers Röstverk: Zofia Åsenlöf Dramaturgi: Helena Engberg, Freja Hallberg och Linda Forsell Maskdesign och konstruktion: Tiina Nilsson Produktionsassistens och maskdesign: Simone Norberg Körtekniker: Martina Olsson Bild i bannern: från föreställningen, foto: Alexandra Hall Skriven av: Matilda Klamas Previous Next

Maja Björkquist har besökt Oerol, en nederländsk festival för platsspecifik konst. < Back MED HORISONTEN SOM KULISS Maja Björkquist har besökt Oerol, en nederländsk festival för platsspecifik konst. “KANSKE KAN MINA NYA ERFARENHETER TREVANDE SKAPA EN FRAMTID MED EN LIKNANDE FESTIVAL I SVERIGE.” MAJA BJÖRKQUIST HAR BESÖKT OEROL, EN NEDERLÄNDSK FESTIVAL FÖR PLATSSPECIFIK KONST. Jag sitter på en strandbar blöt, matt och vindbiten. Jag har just byggt mängder med sandtorn på stranden tillsammans med andra besökare och konstnärer. Sandtornen kommer agera scenografi till föreställningen Uniforme Remain som jag ska se om ett par timmar. Det gemensamma byggandet öppnade upp för samtal både med andra besökare och med konstnärerna bakom verket. Att skapa något tillsammans fick mig att känna mig behövd. Mötet i det offentliga rummet blir mer avslappnat och prestigelöst än det i scenrummets salong. Jag blir nyfiken på vad det är som pågår, blir sugen på att få veta mer, vara med. Jag får vara mer än endast konsument. Att utföra en handling ger mig frihet, jag slipper tänka så mycket och får istället uppleva och lära känna verket med min kropp. Det finns ingen som vill ge mig ett budskap eller lära mig något, det finns någon som vill dela en erfarenhet tillsammans med mig. Restaurangen jag sitter på blir snart överfull och ett par slår sig ner vid mitt bord. Vi börjar prata om olika föreställningar vi sett under de senaste dagarna på scenkonstfestivalen Oerol på den nederländska ön Terschelling. Jag delar med mig av mina upplevelser av att ströva fram längs en stig till en glänta i skogen för att lyssna på Bedtime Stories. Hur museivandringen The end of Nature i dynerna fick mig att uppleva naturen som något unikt och skört jag inte får röra. I utbyte får jag tips om att besöka Signaal bij Schemerdonker, en kilometerlång vandringsopera på stranden som samverkar med havet och vinden. Och att jag verkligen borde se föreställningen Billy the Kid – a post-truth concert in court, ett undersökande om varför vi ständigt skapar och återskapar hjälten, legenden, den vita mannen. Efter de många tipsen får jag skörda frukterna av mitt hårda sandtornsbyggande. Och visst blir det fysiskt för mig när de under föreställningen förstör det vi byggt tillsammans under dagen. Vårt kollektiva projekt raseras på en halvtimme där på stranden med havet och horisonten som kuliss samtidigt som jag känner blåsorna bränna i mina händer. Efter föreställningen trängs jag på cykelbanan med alla andra besökare. Jag överhörde till och med någon säga att de var tvungna att lämna bilen hemma eftersom det inte var möjligt att köra ut på grund av den ändlösa strömmen av cyklister. Jag cyklar genom vacker natur till ett av festivalområdena för att umgås, dricka och äta något. De vackra festivaltälten som agerar barer och dansgolv är spektakulära och höjer trivselfaktorn. Dansgolvet levererar 90-tals musik och jag funderar på om det är den perfekta musiken för en åldersblandad grupp. Jag kan alla låtar för att jag var liten på 90-talet, alla ungdomar kan låtarna för att det är populärt just nu och föräldrar till 80-talister känner igen låtarna. Jag dansar en stund innan jag trött, väderbiten och inspirerad, cyklar till min camping och går och lägger mig i mitt tält. När jag vaknar den sista festivaldagen kan jag inte förstå att jag har varit här i tio dagar, det känns som tre, trots alla nya intryck. Som tur är har jag en biljett till en audiowalk innan jag ska åka hem, Reverse av Johannes Bellinkx. Den 75 minuter långa baklängespromenaden går genom strand, dyner och stad. Verket ger mig en chans att blicka ut över historien och trevande röra mig baklänges mot en okänd framtid. Människorna runt om kring mig tar hänsyn, ler och tittar på mig där jag osäkert och långsamt tar mig fram (eller bak) längs med stigar, vägar och trottoarer. Vi pratar inte, men vi tittar på varandra, liksom i samförstånd. De blir en del av verket eftersom de omedvetet är statister i det. Jag rör mig bort från dem men mötet kommer finnas kvar som en del av min livshistoria, kunskapsbank och erfarenheter. I nästa sekund trampar min trevande fot i hundbajs och jag tänker att den okända framtiden kanske mest har skit att erbjuda. Men snart har framtiden blivit dåtid och den obehagliga upplevelsen bortglömd. På båten tillbaka till fastlandet med Reverse färskt i minnet blickar jag ut över Nordsjön och ser Terschelling långsamt bli mindre och mindre och funderar över det som varit och framtiden som finns bakom mig. Jag önskar att jag mött en liknande festival under min uppväxt, som en introduktion till både festival och scenkonst för småstadsungdomen Maja. Kanske kan mina nya erfarenheter trevande skapa en framtid med en liknande festival i Sverige. Säg till om du vill vara med. OEROL Oerol är en nederländsk festival, som verkar för platsspecifik scenkonst, belägen på ön Terschelling som ligger i mitten av det Unesco skyddade Vadehavet. Oerol för samman nyskapande konstnärer med en bred publik och strävar efter att undersöka och utforska kultur och natur. På programmet fanns i år 36 scenkonstföreställningar att uppleva och utöver det 16 expeditioner (en slags utställningar i naturen) samt gatuteater, konserter och mindre evenemang. Nästa festival äger rum 14-23 juni 2019. Omslagsbild: Strijbos & Van Rijswijk, Signaal bij Schemerdonker. Foto: Nichon Glerum Skriven av: Maja Björkquist Previous Next

Gala SCENKONSTGALAN 2017 Gala 2018 Scenkonstgalan var en årligt återkommande gala som lyfte grupper, konstnärer, föreställningar och initiativ från scenkonstfältet. Scenkonstgalan 2017 är var den fjärde galan i ordningen och gjordes av Scenkonstguiden. Ägde rum 17 februari 2018. Årets tema är stjärnor och juryn nominerar scenkonst från norr till syd. Scenkonstgalan är till för att hylla scenkonsten och människorna som skapar den - en stor kärleksfest där vi möts och firar! Konferencierer - Nina Haber och Elin Söderquist från Gruppen Husband - Xenia Kriisin med Johan Hjalmarsson och Erik ”Errka” Peterson DJ i Kristallfoajén: DJ Lovefuck Mellanakter: GöteborgsOperans Danskompani, utdelare, special guests. Avslutas med sprakande Galaklubb på Göteborgs Stadsteater! Jury 2017 - Årets jury består av tio personer, uppdelade på fyra sektioner – norr, öst, väst och syd. Syd Rayam Al Jazairi Julia Hagström Öst Joel Valois Ylva Lagercrantz Spindler Ninos Josef Norr Christina Degerström Sara Meidell Väst Josefina Samuelsson Ylva Sheqiri Catharina Bergil Pristagare genom tiderna ÅRETS MAGI Vi vill hylla dem som får oss att tappa tid och rum ⭐ Dissekering av ett snöfall, Norrbottensteater – 2019 ⭐ GöteborgsOperans Danskompani – 2017 ⭐ Dear Stage, PotatoPotato Scenkonst – 2016 ⭐ Rörelsen får aldrig rynkor, Elin Hermansson – 2015 ⭐ I remember, Art of spectra – 2014 ÅRETS SPOT ON Vi vill hylla dem som sätter fingret rätt ner i samtiden ⭐ Mödrars manifest, Konstgruppen Ful – 2019 ⭐ Zebrafinken, Carlos Romero Cruz / Riksteatern – 2017 ⭐ Frökenmaskinerna #1 & #2 , Kastratet – 2016 ⭐ Unveil, Die Bühne – 2015 ⭐ Cargo, Angereds Teater och Circus Debre Berhan – 2014 ÅRETS KATHARSIS ” Vi vill hylla känslostormar som förlöser ” ⭐ Labyrint, Malmö Stadsteater – 2019 ⭐ Hamlet, Folkteatern Göteborg – 2017 ⭐ Möta hösten tillsammans?, Anna Vnuk och KLASSEN – 2016 ⭐ Constellations, GEST-Gothenburg English Studio Theatre – 2015 ⭐ Våroffer, Jeanette Langert – 2014 ÅRETS BROTT ” Vi vill hylla dem som brottar ner normen ” ⭐ Fem musor, PotatoPotato – 2019 ⭐ Killarna, Ögonblicksteatern – 2017 ⭐ JUCK -2016 ⭐ Mens, Teater Tamauer – 2015 ⭐ Röst: in concert, Göteborgs Stadsmission, Folkteatern och Unga Folkteatern – 2014 ÅRETS SINNESORGASM ” Vi vill hylla dem som får våra känselspröt att explodera ” ⭐ Skirtpower, danskompaniet Spinn – 2019 ⭐ Mormor, Mamma, Syster och Jag – Från Andra Sidan Heder, Art Arnehed – 2017 ⭐ Dear Humans, Dansstationens Turnékompani & Mari Carrasco – 2016 ⭐ M M M – Mat, Mata, Matas, MOLD – 2015 ⭐ Att begära tre systrar, Göteborgs Stadsteater – 2014 PUBLIKENS RÖST (DELADES UT 2017 & 2019) ⭐ Bernardas hus, Teater Norra – 2019 ⭐ Lost in Translation, International Theater Stockholm – 2017 ÅRETS SLOWFOOD ” Vi vill hylla näringsrika långkok som får oss att växa som människor ” ⭐ Lule Stassteater – 2019 ⭐ Lilith Performance Studio – 2017 ⭐ Mörkrädd, Masthuggsteatern – 2016 ⭐ A Particular Act Of Survival, Ami Skånberg Dahlstedt – 2015 ⭐ Johanna Larsson, för 2556 dagar på Backa Teater, Utanför boxen Masthuggsteatern – 2014 ÅRETS POLITISKA ” Vi vill hylla dem som ger behövliga käftsmällar ” ⭐ Carolina Frände, för Krilon och The Laramie project – 2019 ⭐ Svaret, Kulturhuset Stadsteatern Vällingby – 2017 ⭐ Revolution Poetry – 2016 ⭐ Troll i utkanten av samhället, Regionteater Väst – 2015 ⭐ Djävla Nuläge, Borås Stadsteater – 2014 ÅRETS FORMFÖRNYARE ” Vi vill hylla nya tankar om rum och nya rum för tankar ” ⭐ The most human, Robin Jonsson – 2019 ⭐ En annan värld, Malmö Stadsteater – 2017 ⭐ Våld och pedagogik – 2016 ⭐ Stand up yours – 2015 ⭐ Palmarum – 2014 ÅRETS EXTRAORDINÄRA INSATS (DELADES UT 2014) “Vi vill hylla dem som går i spjutspetsen” ⭐ Haroon Natan – 2014 ÅRETS HEDERSPRIS ⭐ Martha Vestin – 2019 ⭐ Josette Bushell-Mingo – 2017 ⭐ Ulla Kassius – 2016 ⭐ Henric Holmberg – 2015 ⭐ Rubicon – 2014 Programblad 2017