Nätverk Gräsrotsuppropet Nätverk 2016 Målet med gräsrotsuppropet var att samla fria kulturaktörer för att stärka varandra och tillsammans undersöka frågor som ”kan vi få mer makt tillsammans?”, ”finns det någon specifik fråga vi vill samlas kring?”, ”vad har vi för roll nu/vad vill vi ha för roll i framtiden?”. Det blev fyra träffar med fortbildning, samtal och organisering. Bakgrunden till initiativet kommer från att det talas med målande ord om gräsrötternas betydelse för konstens och kulturens fortlevnad och utveckling. Men vilka är dessa gräsrötter och vad betyder det att vara en? Vad har gräsrötterna för ansvar? Ges gräsrötterna någon verklig makt och handlingsutrymme i kulturplaner och budgetar? Moderator för träffarna var Matilda Klamas, med stöttning av Sara Östebro. Träff nr 1: “Gräsrötter” vad är det och vad har ”vi” för roll och rättigheter? 24 februari 2016 Gäst: Sewilius Berg – Verksamhetsutvecklare på ABF, konstnär och musiker. Plats: Masthuggsteatern. Träff nr 2: Kultursystem och strukturer – vem sköter vad? 17 mars 2016 Gäst: Angelica Hadzikostas, enhetschef Kultur & Konstarter på Kultur i Väst Plats: Kompani 415 Träff nr 3: Kulturpolitiska mål och planer – hur kan en använda sig av dem? 21 april 2016 Plats: Scenkonstguidens kontor, Gamlestaden. Träff nr 4: Vad vill vi påverka/förändra? 26 maj 2016 Plats: Atalante

Nu har avsnitt 13 landat! Vi nyanserar vår bild kring turistelefanter, är kosmonauter på vår väg mot eskapism samt smakar avloppsfrukten Durian. < Back AVSNITT 13 – TURISTELEFANT ELLER KOSMONAUT? Nu har avsnitt 13 landat! Vi nyanserar vår bild kring turistelefanter, är kosmonauter på vår väg mot eskapism samt smakar avloppsfrukten Durian. Previous Next AVSNITT 13 – TURISTELEFANT ELLER KOSMONAUT? Artist Name 00:00 / 44:01

Äntligen avsnitt 2, med ett härligt kyrkrum på Matilda och Rasmus ljud. Men håll till godo!! < Back AVSNITT 2 – GENRETEATER, SVENSKA VECKAN OCH TIDSFLYKTINGAR Äntligen avsnitt 2, med ett härligt kyrkrum på Matilda och Rasmus ljud. Men håll till godo!! Previous Next AVSNITT 2 – GENRETEATER, SVENSKA VECKAN OCH TIDSFLYKTINGAR Artist Name 00:00 / 53:29

Workshop GÖR DIN PLATS #2 Workshop 2020 Vi gräver där vi står! Våra bygder är rika på människor som genom sin kreativitet, sitt driv och innovativa idéer skapar lokal förändring. Varför inte använda den kompetens som vi redan har för att utveckla våra platser gemensamt? Vi bjuder in till en nätverksträff för aktörer i Sjuhärad där vi kan mötas, utbyta idéer och knyta nya samarbeten över gränserna. Du kan vara egen företagare, kulturaktör, tjänsteperson eller engagerad ideellt i föreningslivet. Det som är gemensamt för oss alla är att vi vill att våra platser ska leva och vara platser där drömmar kan bli verklighet. Under förmiddagen får vi tillfälle att mötas och vi får gemensamt utveckla våra färdigheter kring hur en skapar engagemang kring sin verksamhet och hur en gör för att dra igång den där fantastiska idén som legat och grott. Fokus kommer ligga på att dela kunskaper med varandra och dagen kommer utgå från deltagarnas faktiska situationer. PROGRAM → Speed date Vi värmer upp med snabba möten där vi skissar upp idéer och möjligheter. Sara Östebro från Boy konsthall leder programpunkten. → Kreativt seminarium och samtalsgrupper under ledning av Kevin Tullgren och Charlotte Ek Wirack från Dramalogen. VAD → Nätverksträff för aktörer verksamma i Sjuhärad VI RIKTAR OSS TILL → Aktörer som levandegör våra bygder, inom alla fält. Det kan vara kulturaktörer, konstnärer, kulturorganisationer, föreningar, kulturella och kreativa näringar, egna företagare, aktörer inom upplevelse- och besöksnäring, grupper och personer viktiga för lokal utveckling såsom byalag, hembygdsföreningar, lokala företag, lokala fastighetsägare, tjänstepersoner, politiker och så vidare. DATUM & TID → Tisdag 2/2 9.00-12.30 VAR → Online via Zoom ANMÄL DIG HÄR → https://forms.gle/7NgdQ4F7A7Ea7skQ8 I anmälan vill vi att du svarar på ett par frågor om din plats, för att vi ska kunna skräddarsy träffen för er. Träffen är helt kostnadsfri. Anmäl dig senast 28/1. Träffen samarrangeras av Art Center Sjuhärad och Leader Sjuhärad. Art Center Sjuhärad består av Boy konsthall och Teater Nu, Rydals museum, Internationellt Vävcenter Sjuhärad, Nycirkusfestival Rydal och Drömfabriken – Det andra väveriet. Nätverket syftar bland annat till att göra sina respektive platser i Sjuhärad mer kreativa, hållbara och roligare för alla som verkar och bor där. Dagen görs med stöd av Boråsregionen och Leader Sjuhärad. GÖR DIN PLATS #1 ägde rum på Väveriet i Uddebo, då med temat kulturdriven platsutveckling och villkoren för konstnärer och kreativa näringar på den mindre orten. FRÅGOR? → Maila oss på boykonsthall@teaternu.se Hoppas vi ses! Foto: Alicia Wennstig

Vi har den briljante Johan Paus som vikarie, då Sara är på Roskilde och gör inslag. Vi andra pratar en hel del om tystnadens essentialitet, hur gott det är med sött samt Vimmerbys mest kända plats. < Back AVSNITT 18 – MYCKET YTA OCH LITE INNEHÅLL? BOOM! Vi har den briljante Johan Paus som vikarie, då Sara är på Roskilde och gör inslag. Vi andra pratar en hel del om tystnadens essentialitet, hur gott det är med sött samt Vimmerbys mest kända plats. Previous Next AVSNITT 18 – MYCKET YTA OCH LITE INNEHÅLL? BOOM! Artist Name 00:00 / 42:13

Intervju med Catharina Bergil om skådespelarlinjen. < Back PULSMÄTNING PÅ SKÅDESPELARLINJEN I GÖTEBORG Intervju med Catharina Bergil om skådespelarlinjen. Dags för Göteborgs skådespelarlinje att hamna i strålkastarljuset. Jag träffade Catharina Bergil i en solig park i närheten av Artisten, huset där Högskolan för scen och musik huserar. Catharina Bergil jobbar som enhetschef för “dramatisk gestaltning för scen och film” och ansvarar då för enheten och kollegiet som utbildar skådespelare på kandidatnivå, masternivå och Contemporary Performative Arts. I tjänsten ingår en mängd ansvarsområden, från personal till budget till planering och och från och med hösten kommer hon också vara ansvarig för musikal och operautbildningen. Dessutom undervisar hon på kandidatnivå i teater och samhälle, en kurs i teaterteori som kopplar till teaterns relevans i samhället. Catharina berättar att hennes ambition med kursen är att studenterna ska bli kompetenta på att kunna prata om teater på samma avancerade sätt som regissörer,teaterchefer och konstnärliga ledare. Att vara skådespelare och inte ha med sig den kunskapen skulle göra skådespelaren ännu mer till ett verktyg för andras konstnärsskap och det tycker inte Catharina att vi ska bidra till. Jag nickar medhållande och kisar i solen, tar sats och börjar min frågestund. Har skådespelarlinjen någon profil? Vi har en filmprofil. På konstnärliga fakulteten har vi en extremt bra filmutbildning både på kandidat- och masternivå och vi har under många år samarbetat. Skådespelarlinjen i Göteborg kanske jobbar mer med karaktär än vad andra skolor gör, vi jobbar i den traditionen, vilket kanske också gör att våra studenter står sig väl i konkurrensen när det handlar om filmjobb. Att vi kopplar an till filmutbildningarna och har gemensamma kurser, vi skissar nu till exempel på en 30 poängare på avancerad nivå för skådespelare som vill gå vidare med filmskådespeleri, det skulle jag säga är en profil som vi har och som vi vill utveckla. Har en också filmskådespeleri på schemat på kandidatnivå? Ja det har vi, två kurser, en i ettan och en i tvåan. Man kan också göra sin praktik i en film och man skulle också kunna tänka sig att slutproduktionen var en filmproduktion, men det är ingen som har gjort det hittills. Det här med Yat då, hur kommer det in? Yat är ju en teknik, en metod innan för scenframställningen som undersöker karaktärsarbete. Att skapa en palett i ditt skådespeleri så du kan gå in och gestalta olika karaktärer. Men den tekniken är unik för Göteborg? Ja, det är den. Jag skulle inte gå så långt som att säga att det är en profil men det är den tekniken som vi jobbar med. Det som är en utmaningen med Yaten är att det är så få som undervisar i den. Vi har en fantastisk kraft i Pelle Nordin just nu, men han kommer gå i pension inom ett par år. Sen finns det en stor vinst att träffa olika pedagoger och olika traditioner. Att få nosa på en skådespelartradition som inte är naturalistisk och inte bygger på karaktärsarbete, det är något vi behöver utveckla. Men jag upplever ofta att de tre åren lite för korta. Finns det några pedagoger som har varit förebilder för utbildningen? Jag tycker det är ett litet omodernt sätt att tänka på utbildning. Förebilder är bra, men om vi talar om mästare och lärlingstraditionen, som har varit väldigt stark, tycker jag att vi ska ta oss bort i från den. Vi ska utbilda skådespelare som är relevanta för den tid vi lever i nu och då måste vi erbjuda en utbildning som svarar mot det behovet samtidigt som den är gedigen och kvalitativ. Vad blir en för typ av skådespelare när en går här i Göteborg? Jag tror att det just nu är att man blir väldigt bra karaktärsskådespelare. Hur är då den optimala studenten? En student som är nyfiken, som är duktig på ensemble, duktig på att jobba ihop. Någon som är bra på att öva och tar till sig verktygen. Hur jobbar skolan mot att hitta nya grupper av studenter? Det är ju en fråga om vilka det är som söker och vilka som kommer in. Det som vi kallar breddad rekrytering här. Där vi har sett genom åren att bland de tusen som söker är de allra flesta vit medelklass. Vi har ett samarbete med Angereds teater, folkhögskolan i Angered och Västra Götalandsregionen där vi är på gång och där vi vill skapa en förberedande utbildning i Angered. Förhoppningsvis kommer den att medverka till att fler intresserar sig för skådespeleri från andra grupper i samhället. Men det är inte så att alla är uppmuntrade hemifrån att bli skådespelare. Det är ganska många nya svenskar, om vi tittar på den gruppen, som är välutbildade och kanske har flytt för att de är opinionsbildare, men som här inte får jobb inom deras kunskapsområde och får ta andra jobb. Deras barn kanske vill bli konstnärer men i den situationen så är det inte helt självklart att de uppmuntras till det, för risken är ju att man utbildas in i arbetslöshet. Så det är lite mer komplext än så. Vi ska göra allt som vi kan för att bjuda in och hyvla ner trösklarna till våra utbildningar men vi ska också vara realistiska och se att skådespelaryrket kanske inte är prio ett för många som har kommit till ett Sverige där dom inte får utlopp för sina kompetenser. Jag har förstått att ni träffas och pratar med andra skådespelarutbildningar, pratar ni om hur ni särskiljer er mot varandra då? Vi har till exempel diskuterat om vi skulle ha ett gemensamt första antagningsprov, sen skulle andra och tredje provet vara separerade, då hade vi behövt prata om profil och om vilka olika utbildningar vi erbjuder dom. Men så långt har vi inte kommit. Nu är det bara som jag gissar men eftersom det är så svårt att komma in så söker en inte sig till en speciell profil, man söker alla fyra skolorna. Det kanske hade varit lite mer roligt om vi hade varit lite mer olika. Jag tror att vi är ganska lika. På tal om profil, så är vi ju en del av Högskolan för scen och musik med alla möjligheter till samarbeten med musiker och kompositörer. Det är ju väldigt positivt att få till samarbeten, men finns det något negativt med att vara en del av en så stor institution? Det negativa är att vi är en så liten miljö, att vi inte har regiutbildning, scenografiutbildning eller de andra klassiska teaterutbildningarna. Det gör att vi blir ganska små, det kan jag vara lite avundsjuk på Stockholm till exempel, att de har hela teatermiljön runt omkring sig. Men där har vi filmen och en möjlighet till att utveckla musiksamarbetet ännu mer. Finns det något som du inte tycker är bra med utbildningen? Jag tycker inte alls det är bra att vi framför allt hittillls utbildat vit medelklass. Men om jag säger bäst kontra sämst? Om filmsamarbetet är det bästa… Vi jobbar nog för lite i sceniska projekt. Under de tre år som utgör en kandidatutbildning är det ganska få gånger som de får jobba gediget i ensemble. Det måste vi titta över och det kan gärna vara i samarbete med externa aktörer så att man når en publik. Publikmötet och ensemblearbetet är något vi behöver stärka. Jag vandrar vidare i parken och känner mig stärkt av synen på skådespelaren som en självständig konstnär och att det är dags att släppa mäster och lärlingsbilden även om den kanske sitter lite väl djupt rotad och många gånger också lockar men den tråden får jag ta ett annat tillfälle. Foto: Mikael Silkeberg Skriven av: Matilda Klamas Previous Next

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Residens RESIDENSKONSTNÄR 2020 Residens 2020 Residens 18 mars – 10 april Utställning 9 april – 23 maj Linda Pedersen är inbjuden till Bollebygd och Boy konsthall för att skapa nya verk utifrån platsen. Under residenset har hon sin bas i en stuga vid Nedflo strand där hon kommer arbeta med motorsåg, armeringsjärn och lera. Hennes arbeten kommer sedan presenteras i en utställning i konsthallen. Under hennes residensperiod arrangeras samtal, studiebesök och workshops för en ung målgrupp. Så håll utkik! Linda Pedersens arbeten är en hyllning till människans fantasi och magiska förmåga att resa mellan världar. Här finns sorg, smärta och förlust, men också vänskap, tro och kärlek. Vi följer med på stora episka äventyr som alla knyter an till livets stora rörelser och händelser. Ett tips! Bollebygds bibliotek har lyft fram ett urval av böcker inspirerande av Lindas konstnärskap, det kan vara spännande att kika in! Linda Pedersen (född. 1987, Göteborg) bor och är verksam i Stockholm. lindapedersen.net Linda Pedersen Linda Pedersen konstnär/skulptör baserad i Stockholm, Sverige. Artist/Sculptor, Based in Stockholm Sweden Foto: AnnaCarin Isaksson DET HÄR HÄNDER UNDER LINDAS RESIDENS: WINDY CITY BLUES 9 april – 23 maj 2020”Mina världar är nästan alltid dystopiska platser där människans existens i stort sätt har passerat eller inte än börjat existera. I dagens situation med tomma och tysta städer och platser kan nog fler känna igen sig i den stillheten och melankolin.” – Linda Pedersen Live i P4 Sjuhärad Vi fick besök av P4 Sjuhärad. Lyssna på intervjun här . Workshop på distans Inspireras av Linda Pedersens sätt att skapa världar och skapa din egna installation ute i naturen. Vi har satt ihop ett workshop-kit en kan göra på egen hand som passar alla åldrar! Live med Linda Pedersen INSTAGRAM LIVE-SESSION MED LINDA PEDERSEN!

Teater GAMLESTADENS RÖSTER Teater 2023 Teater Nu ger GAMLESTADENS RÖSTER, ett teaterstycke som på 15 minuter gestaltar Gamlestadens historia från sumpmark till stadsdel. Med humor och rapphet får vi en sammanfattning av Gamlestadens 550 år. "Lyssna till Gamlestadens rytm. Här har många fötter gått innan oss. Stått och sått Lyssna till historiens vingslag för här kommer våra inslag." Torsdag 17 augusti Firandet börjar 17.30, Teater Nu på scen ca 18.30 Holländareplatsen Fri entré Medverkande: Lovis Håkansson Rudy Addo Kristin Falksten Bakri Wazzan Text och regi: Matilda Klamas Föreställningen gjordes på uppdrag av BID Gamlestaden.

Rasmus Klamas intervjuar dramatikern Malin Axelsson. < Back JAKTEN PÅ STARTEN AV KARRIÄREN! Rasmus Klamas intervjuar dramatikern Malin Axelsson. Regissören, dramatikern och ja, scenkonstgeniet, Malin Axelsson är superaktuell nu under hösten. I september släpper hon sin första roman Anropa samtidigt som hon börjar sitt nya jobb som konstnärlig ledare för Radioteatern. Jag tog ett snack med Malin om att vara elva personer som skriver ett och samma manus, att som sexåring bestämma sig för att jobba med scenkonst och att hänga i världens största UFO-arkiv. Det var egentligen först för några månader sen som jag själv fick sitta öga mot öga med Malin Axelssons scenkonst för första gången. Jag var i Malmö och tillsammans med ett par hundra andra människor knödde vi, under Scenkonstbiennalen, in oss i en liten teaterlokal i Västra Hamnen. De ljuslila biennalpassen lyser upp den nedsläckta salongen och jag får kanske min starkaste scenkonstupplevelse på många år. Det är Malin Axelssons Rose, Rose, Rose som hon skrivit ihop med Karin Serres för ung scen/öst. Den var så visuellt vacker och även fast den handlade om en tonårsflicka så kände jag att den handlade om mig och slog mig rakt i bröstet. Vad var det som fick Rose, Rose, Rose att bli som den blev? – Det är så många personer. Vi hade ju jobbat med Rose, Rose, Rose i flera år och när vi började repetera så fanns det inga karaktärer, det fanns tre manus – ett på svenska, ett på franska och ett blandat. Så skådespelarna har varit extremt medskapande i att stryka och välja text och att blanda språken. Man kan säga att processen har varit väldigt kollektiv. Malin berättar att hennes tid på ung scen/öst i mångt och mycket präglats av kollektiva processer. – Jag var väldigt intresserad av att utforska ett gemenskapande – hur gemensamt kan ett arbete bli? Vi gjorde en föreställning som heter Den magiska cirkeln som kanske var där vi gick längst i att bygga ett väldigt avancerat och interaktivt verk. Ett vackert ögonblick för mig var när vi skrev manus ihop, elva personer, i ett interaktivt dokument på nätet. Det tyckte jag var en otroligt häftig upplevelse. Inte bara i Den magiska cirkeln var relationen med publiken en viktig komponent, utan även i Rose, Rose, Rose, var jag som publik verkligen en del av föreställningen, även fast jag satt still i min stol under hela föreställningen. Malin berättar att det var denna närhet till publiken som gjorde att hon sökte sig till scenkonst för barn och unga. Förutom sitt jobb på ung scen/öst har hon jobbat som husdramatiker för UngaRiks. Något som också fick henne att bli sugen på att jobba mot barn och unga är att en ofta spelar nyskrivet och vågar utmana, både publiken och sig själv, i föreställningarna. Själv fick hon smaka på detta redan som sexåring. – Jag har starka minnesbilder fortfarande, från en föreställning, som jag tror bidrog mycket till att jag väldigt tidigt bestämde mig för att jobba med teater. Den heter Fram för lilla Märta och är skriven av Michael Segerström och jag kommer inte riktigt ihåg nu var den spelades, men det var en liten flicka i centrum för berättelsen. Det var en allvarlig och känslig berättelse om den här flickans liv och jag gissar att det var rätt så bra (skrattar). Var det det visuella eller vad var det som du diggade? – Det är klart att det var någonting med den där barngestalten som jag knöt an till. Men det jag kanske minns allra mest är att vi fick möta skådespelarna efter föreställningen och jag fick träffa hon som spelade flickan och prata med henne. Det måste ha varit runt 81, i en tid då barnteatern var stor. Man brukar prata om 70-talets barnteaterrevolution och det här var ju precis i anslutning till den, och den där närheten till publiken finns verkligen i barnteaterns tradition. Att man intresserar sig för publiken på djupet. Jag kunde inte riktigt släppa tanken på att inte veta exakt vilken föreställning det var som hade påverkat Malin så mycket. Så jag startade en storsökning och jakten på denna föreställning tog sig via ett programblad från Teater 23:s uppsättning året efter till Tidningsteatern i Stockholm som spelade denna föreställning 1981. Björn Granath och manusförfattaren Michael Segerström står för regin och precis som Malin minns det, så beskriver även Expressens Lars Linder föreställningen, i en recension. Han skriver: “Aldrig någonsin har det varit så spännande att gå på barnteater som just nu. I Sverige utvecklas sedan en tid en märklig, nydanande dramatik som riktar sig till barn, men som tar sin publik på så djupt allvar att frågorna den ställer blir minst lika brännande för de vuxna som haft turen att gå med som sällskap.” Malin är som jag nämnde en mångsysslare av rang när det kommer till text och scenkonst. Hon har skrivit många pjäser, blivit nominerad till Augustpriset för sin barnbok Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn och kommer nu ut med sin första roman. Jag var nyfiken på om Malin har en skrivprocess som ser likadan ut varje gång. – Jag tycker mycket om att göra på olika sätt och helst göra på något nytt sätt som jag inte kan. En pjäs skrev jag utifrån research i “Archives for the unexplained” – som är ett av världens största UFO-arkiv som ligger i Norrköping. Då hade jag tänkt mig att skriva om UFO-bortföranden, men jag mötte massa människor i det här arkivet som ledde researchen åt ett annat håll. Det kan vara ganska svårt att planera en konstnärlig process eftersom det alltid kräver en öppenhet för att oväntade saker ska hända. Man vet aldrig vart ett projekt ska ta en. Det är ju det som är kul också. Så vi får se vad det blir nu. Improvisation är något jag är väldigt nyfiken på och vill lära mig mer om. Ibland kan det vara så när man jobbar med en improviserad scen att det blir den bästa scenen, men man kan inte upprepa det. Det är något väldigt vackert i det. Är det någon skillnad på att skriva för barn respektive vuxna? – Jag tror att jag förhåller mig på ungefär samma sätt, men jag är lite nyfiken nu på den vuxna publiken, eftersom jag ägnat sex år att möta barn. Så nu undrar jag: Vad tänker vuxna? (skrattar). Vad är viktigt för vuxna och vad engagerar vuxna? Hösten 2015 är Malin dubbelaktuell, både med romanen Anropa som hon skrivit på i över 10 år samt med sitt nya jobb på Radioteatern. Malin tar över efter Stina Oscarssons avhopp i vintras och vill modernisera radioteatern. – Något som intresserar oss på Radioteatern just nu är att vi befinner oss i en tid där radiolyssnandet har förändrats drastiskt på väldigt kort tid. Bara under min uppväxt har jag passerat genom vinyl, ett kort tid fanns det något som hetter minidisc (skrattar), och sen gigantiska mp3-spelare, sen krymper de ihop och nu har jag allt i mobilen. Nu är vi i en total gränsupplösning, på något sätt, mellan internet, mobilen, radio och TV. De här medierna har redan blandats ihop. Så det är en explosiv fas för radion och då också för radioteatern som konstform. När mediet förändras så drastiskt så öppnar det också upp för nya konstnärliga möjligheter, både i FM och på andra plattformar. Vi har konstnärliga verktyg idag som inte fanns för 10 år sen. Så en fråga jag ställer är: Vad är radioteater i det medielandskap vi har idag? Vad kan det vara? Kommer ni nå nya publikgrupper då? – Ja, vi vill att radioteater ska bli en angelägenhet för fler. Det är en intressant fråga. Hur ska det låta för att hela Sverige ska vilja lyssna? (skrattar). Nä, men den publikuppgiften är faktiskt ganska svindlande att vi vänder oss till hela Sveriges befolkning. Det är häftigt och svårt. Finns det något du bara kan göra som radioteater? Eller kan du göra alla verk både live och som radio? – Hmm, det var en intressant fråga. Om man inte tänker så fyrkantigt, så kan man tänka att radioteater också kan röra sig ute i det fysiska rummet. Även om FM har specifika kvaliteter som jag hoppas att vi kan utveckla vidare, så är inte uppdelningen mellan fysisk scen och radioteaterscen så definitiv. Speciellt inte med tanke på den gränsupplösning som vi precis pratade om. Du bär med dig din mobil överallt och kan lyssna var som helst. Vad skapar det för konstnärliga möjligheter i ett fysiskt rum? Det kan ju hänga ihop med varandra på olika sätt. Jag tänker att det finns föreställningar som rör sig kors och tvärs och respektlöst över den gränsen mellan den fysiska scenen och radioteaterscenen. Vi börjar närma oss slutet av vår pratstund, men jag hade en sista fråga som jag ville ställa. Jag tänker att om man älskar radioteater så älskar man ljud. Så jag frågade Malin om hon var ett ljud, vilket ljud skulle hon då vara? Hon funderade en lång stund och bad att få tänka lite grann. Några dagar senare fick jag ett mail med en ljudfil som hon valt att kalla för “Ljudet av badplats i augusti 2015” – ett ljud hon tyckte om. Som en sista bonus så bad jag Malin om hennes bästa häng- och lästips, när längtan efter sommaren blir för stor. Vart tycker du om att hänga? I etern, bland ljud, röster, historier och drömmar. Etern är genomskinlig, intressant och finns överallt, håller dig sällskap till långfrukosten, följer med till stranden och sanden, omsluter dig på resor och promenader och myser med dig alternativt håller dig tvingande vaken i sängen innan du ska somna. Det är en parallell komplex värld och scen där du både kan konfronteras med nya chockerande saker och drömma dig bort, det är bara att blunda mot solen och fly undan regnet och lyssna. Min favoritgrej är att diska eller jogga när jag hänger i etern. En annan snarlik men ändå annorlunda och på många sätt med etern förbunden plats som jag gärna hänger på är – nätet. Ditt bästa lästips? Tidskriften Kritikers senaste generösa dubbelnummer på tema Barn, där jag själv medverkar och även intressanta författare som Dimen Adbulla, Hassan Loo Sattarvandi, Jessica Schiefauer och Tone Schunnesson, bara för att nämna ett fåtal. Kan beställas på http://www.kritiker.nu . Skriven av: Rasmus Klamas Previous Next

Performance LILLA KÖREN 2014 Performance 2014 Lilla Kören var en perfomancekör som rörde sig i gränslandet mellan det lite corny 40-talet och 2000-talets sliskiga yta. Lilla Kören specialskrev låttexter efter tillfälle och genomförde aktiviteter som bussbingo, sjungande servering och levande frågesport. Lilla kören rätt och slätt Kören älskar diktatoriska outfits, töntiga jultröjor i 3D och tar livet med en klackspark. Rent konkret skapar Lilla Kören koncept baserat på tillfälle. Uppträdande 2014 20-årsfest KulturUngdom Vara Kulturafta Kvalupptakt med fjäderprakt Gränslös buss

Rasmus Klamas har besökt Improfest i Göteborg och berättar om en kväll från helvetet till himlen. < Back MIN VÅTA IMPRODRÖM Rasmus Klamas har besökt Improfest i Göteborg och berättar om en kväll från helvetet till himlen. Rasmus Klamas har besökt improfestivalen Improfest i Göteborg och berättar om en kväll från helvetet till himlen. Det finns en sak jag hatar med impro. Den saken älskar jag lika innerligt. Samma sak finns inom stand up:en och mina känslor där är desamma. Vi tar ett exempel ur stand up-världen: Du ska gå på stand up-klubb på till exempel Norra Brunn i Stockholm, headline för kvällen är Nour el Refai och det är därför du är där. För att se Nour. Klubben börjar klockan 19, men Nour går inte på scenen förrän närmare 21. Innan det är det två timmar av total skämskudde. Du får se en finnig 18-åring krypa upp på scenen och göra någon överdriven spaning om manligt och kvinnligt, detta följs av en något (alltså mycket lite) bättre människa som verkar ha hittat nån karaktär som hen ska köra. Detta pågår och pågår och pågår och när Nour väl kommer så har din tro på stand up tillintetgjorts. Du måste alltså genomlida dåliga komiker för att sen komma till the good stuff. Men samtidigt är det något jävligt fett med det. Tänk om jag som 18-åring hade fått stå på samma scen som typ Lena Endre. Shit, va häftigt. Samma tradition finns inom impron, eller iallafall på festivalen Improfest. Som ni ser är jag är ambivalent inför detta. Men låt mig nu berätta om min lördagskväll på Improfest som började i ett improhaveri och slutade i allas våta improdröm. City Impro Theatre. Fotograf: Mikael Thor Jag börjar min kväll med att ta mig till Gothenburg Studios för att se City Impro från London och International Theatre Stockholm från just Stockholm. I vår liknelse är City Impro den finniga 18-åringen. Den som inte har nån koll alls på hur man spelar teater eller hur man bygger en berättelse. Det är som ett dåligt firmafest-spex och såklart så är alla deras moment interaktiva. Publiken ska upp på scen, skrika platser och relationer. Jag ser hur min blick spikar fast sig i golvet varje gång de tittar ut i publiken och raggar folk. Det blir lite pinsamt när publiken som kommer upp nästan är bättre än de på scenen. Men jag tycker vi lägger den upplevelsen bakom oss och går vidare, för nu kan det bara bli bättre. Och det blir det. Det är International Theatre Stockholm som går back to basic. De börjar med att be oss i publiken att blunda och tänka på en dag där inte allt gick som det skulle. De väljer en slumpvis vald person som kort berättar om händelsen och sen kör de en pjäs i 30 minuter baserat på det. Hela min kropp skriker JA! när de sådär snyggt hoppar mellan karaktärer och bara får mig att fatta, utan att det är för övertydligt. Väl avvägt. Med hopp om impron tar mig till Teater Aftonstjärnan för att se kvällens huvudnummer – Det Andre Teatret. Mitt sällskap berättar att hon sett de förut och att de är riktigt bra. Puh, då ska det här nog vara lugnt. Konceptet går ut på att en inbjuden gäst intervjuas på scen och fyra skådespelare och en musiker hoppar in emellan och improviserar gästens liv. Kvällens gäst är ingen mindre än Lasse Kronér och som han bjuckar på sig själv. Han berättar storys om hur han sålde ett halsband någonstans i Europa, drack rosévin på Avenyn och bodde hos sin bästa vän på sjukhuset i flera månader. Ni som har en bild av impro, att det bara är tjo och tjim och ingen substans blir här slagen på fingrarna. Det blir ett så vackert porträtt av en persons liv gjort med så mycket värme och kärlek. Ibland när jag ser på impro känner jag att det här hade ju blivit mycket bättre om en författare bara hade skrivit en pjäs om det. Men det här var så självklart och så intuitivt. Planen var att föreställningen skulle vara 50 minuter – det blev 2 timmar. 2 timmar som jag absolut inte vill ha tillbaka. När föreställningen sen är slut så väntar ännu en föreställning. Jag behöver springa vidare, men jag sörjer inte. Jag vet inte vad som skulle kunna toppa det jag just sett. Publiken var lyrisk, jag var lyrisk och Lasse Kronér var minst sagt lyrisk. Jag tackar Improfest för en fabulös avslutning, jag hatälskar Improfest för att nybörjare får öppna kvällen och jag tycker nu ännu lite bättre om Lasse Kronér. Det Andre Teatret. Fotograf: Mikael Thor Skriven av: Rasmus Klamas Previous Next